Morgan Rice �r nummer #1 b�sts�ljande, och i USA Today �r han den b�sts�ljande f�rfattaren av den episka fantasy-serien TROLLKARLENS RING, omfattar sjutton b�cker; av # 1 b�sts�ljande serien EN VAMPYRS DAGBOK, best�ende av elva b�cker, av # 1 b�sts�ljande serie �VERLEVNADSTRILOGIN, en post-apokalyptisk thriller best�ende av tv� b�cker; och de nya episka fantasy-serien KONUNGAR OCH H�XM�STARE, innefattar tv� b�cker. Morgans b�cker finns tillg�ngliga i ljudb�cker och tryckta utg�vor, och finns �versatt i 25 spr�k.

OMV�ND (Bok #1 En vampyrs dagbok), ARENA ETT (Bok #1 av �verlevnadstrilogin) och HJ�LTARS V�G (Bok #1 Trollkarlens ring) DRAKARNAS GRYNING (Konungar Och H�xm�stare � Bok #1) �r alla tillg�ngliga att ladda ner gratis!

Morgan �lskar att h�ra vad ni tycker, s� bes�k www.morganricebooks.com f�r att g� med i mejllistan, f� en gratis e-bok, f� gratis g�vor, ladda ner gratis-appen, skaffa de senaste exklusiva nyheterna, anslut p� Facebook och Twitter, och h�ll kontakten!

Copyright � 2015 av Morgan Rice

Alla r�ttigheter reserverade. F�rutom vad som till�ts av U.S. Copyright Act fr�n 1976, inga delar av denna publicering f�r reproduceras, distribueras eller �verf�ras i n�gon form eller p� n�got s�tt, eller lagras i en databas eller s�ksystem, utan tillst�nd av f�rfattaren.

Denna e-bok �r licensierad f�r din personliga underh�llning endast. Denna e-bok f�r inte �terf�rs�ljas eller ges bort till n�gon annan. Om du vill dela denna bok med en annan person, var v�nlig k�p en ytterligare kopia per mottagare. Om du l�ser denna boken utan att ha k�pt den, eller om den endast inte k�ptes f�r dig, var d� v�nlig och �terl�mna den och k�p en egen kopia. Tack f�r att du respekterar det h�rda arbetet fr�n denna f�rfattaren.

Detta �r ett sk�nlitter�rt verk. Namn, karakt�rer, f�retag, organisationer, platser, evenemang, och h�ndelser �r antingen fr�n f�rfattarens fantasi eller anv�nds litter�rt. N�gon likhet till verkliga personer, levande eller d�da, �r bara slumpartat.

Jacket image Copyright St. Nick, anv�nd under licens fr�n Shutterstock.com.

Kyra gick sakta genom massakern, sn�n knastrade under hennes skor, som tog in f�r�delsen som draken hade l�mnat efter sig. Hon var helt stum. Tusentals av kungens m�n, de flesta fruktade fr�n Escalon, l�g d�da framf�r henne, utpl�nade p� direkten. F�rkolnade kroppar l�g rykande runt om henne, sn�n sm�lte under dem, deras ansiktskonturer visade sm�rta. Skelett, som l�g vridna i onaturliga positioner, greppade fortfarande sina vapen med sina beniga fingrar. F� lik stod fortfarande upp, deras kroppar var fortfarande vertikala, som om de kollade upp mot himlen f�r att se vad det var som d�dade dem.

Kyra stannade bredvid en, kollade p� det med f�rundran. Hon str�ckte p� sig och tog p� det, hennes fingrar smekte br�stkorgen, och hon kollade med f�rundran p� n�r det smulades ihop, rasslade ner i marken i en h�g av ben, sv�rdet f�ll harml�st vid dess sida.

Kyra h�rde ett g�llt skrik ovanf�r henne och b�jde p� nacken f�r att se Theos, cirkulerande h�gt ovan, som andades flammor som om han fortfarande inte var n�jd. Hon kunde k�nna vad han k�nde, k�nna ilskan br�nna i �drorna, hans lust att f�rst�ra hela Pandesia � ja, till och med hela v�rlden � om han kunde. Det var en djurisk ilska, en ilska som inte visste n�gra gr�nser.

Ljudet av k�ngor i sn�n tog henne tillbaka, och Kyra kollade bak�t f�r att se sin fars m�n, ett dussin av de, g� igenom, tog in f�rst�relsen med chockade �gon. Dessa krigsh�rdade m�n hade tydligen aldrig sett en syn lik denna; till och med hennes far, som stod bredvid, tillsammans med Anvin, Arthfael och Vidar, s�g chockad ut. Det var som att g� genom en dr�m.

Kyra m�rkte hur dessa tappra krigare gick fr�n att s�ka i skyarna, till att kolla p� henne, de hade en k�nsla av f�rundran i deras �gon. Det var som att det var hon som hade gjort allt, som om det var hon som var draken. Hon hade ju trots allt lyckats sammankalla den. Hon kollade bort, k�nde sig obekv�m; hon kunde inte se om de kollade p� henne som om hon vore en krigare eller ett freak. Kanske visste de inte sj�lva.

Kyra t�nkte tillbaka p� hennes b�n p� Vinterm�nen, hennes �nskan om att f� veta om hon var speciell, om hennes krafter var riktiga. Efter idag, efter denna striden, kunde hon inte tveka l�ngre. Hon hade velat att draken skulle komma. Hon k�nde det sj�lv. Hur visste hon inte. Men nu visste hon, definitivt, att hon var annorlunda. Och hon kunde inte hj�lpa att undra om det ocks� betydde att andra profetior om henne ocks� var sanna. Var det hennes �de att bli en stor krigare? En grym h�rskare? �ven st�rre �n hennes far? Skulle hon leda stora nationer in i krig? Skulle Escalons �de ligga p� hennes axlar?

Kyra kunde inte se hur detta skulle kunna vara m�jligt. Kanske hade Theos kommit p� grund av sina egna anledningar; kanske hans f�rst�relse h�r inte hade med henne att g�ra. Trots allt hade ju Pandesianerna skadat honom � visst hade de?

Kyra var inte l�ngre s�ker p� n�gonting. Allt hon visste var att i den stunden, k�nde hon drakens styrka brinna i hennes �dror, och n�r hon gick genom slagf�ltet, och s�g att deras st�rsta fiende var d�d, s� k�nde hon att allt detta var m�jligt. Hon visste att hon inte l�ngre var en femton-�rig tjej som hoppades p� att bli godk�nd i andra m�ns �gon; hon var inte l�ngre en leksak f�r Lord Governor � eller f�r n�gon annan man � att g�ra som han ville med; hon var inte l�ngre en egendom f�r andra m�n, att giftas med, misshandlas av, torteras. Hon var nu sin egen person. En krigare runt om alla m�n � och en som skulle fruktas.

Kyra gick genom havet av kropper tills kropparna �ntligen tog slut och landskapet gick �ver till is och sn� igen. Hon tog en paus bredvid sin far, tog in utsikten av dalen som spred ut sig framf�r dem. D�r l�g de vid�ppna portarna in till Argos, en t�md stad, allla dess m�n d�da p� dessa kullar. Det var kusligt att se ett s� stort fort vara ledigt, obevakat. Pandesias viktigaste fort var nu vid�ppet f�r vem som helst att g� in i. Dess skr�mmande h�ga murar, gjorda p� tjocka stenar och spikar, de tusentals m�n och lager av f�rsvar, hade uteslutit alla id�er f�r en revolt; dess n�rvaro har gett Pandesia ett j�rngrepp p� hela nord�stra Escalon.

Alla b�rjar g� ner f�r backen mot den slingriga v�gen som leder mot stadens portar. Det var en segrande promenad, men samtidigt h�gtidlig, v�gen kantades med �nnu fler d�da kroppar, sl�ntrare som draken hade sorterat ut, sm� mark�rer p� v�gen till f�rst�relse. Det var som att g� genom en kyrkog�rd.

N�r de passerade de fantastiska portarna, stannade Kyra vid tr�skeln, hon tappade n�stan andan: p� insidan kunde hon se, tusentals mer lik, f�rkolnande och rykande. Det var de som �terstod av kungens m�n, de som inte hann r�ra p� sig. Theos hade inte gl�mt n�gon; hans ilska var synlig �ven p� muren, stora delar av stenen var br�nda efter .

N�r de gick in, m�rkte det hur tyst Argos var. Dess g�rdsplan var tom, det var kusligt, precis som om det var en stad som saknade liv. Det var som om gud s�g upp allt med ett enda andetag.

N�r hennes fars m�n rusade fram�t, b�rjade ljud av sp�nning att fylla luften, och Kyra f�rstod snart varf�r. Hon kunde se att marken framf�r, var fylld som en skattkista med vapen av aldrig dess like. D�r, utspridda p� g�rdsplanen, l�g resterna efter ett krig: de finaste vapen, det finaste st�let, det finaste pansar n�gon sett, allt gl�nste med Pandesians stadssk�ld p�. D�r fanns till och med s�ckar med guld, utspritt bland det andra.

Men vad som var �nnu b�ttre var att vid slutet av g�rdsplanen s� var d�r ett stort vapenf�rr�d i sten, dess d�rrar var �ppna som om de m�n som var d�r, l�mnade i all hast, och avsl�jade insidan full med skatter. V�ggarna var fyllda med sv�rd, hillebards, hackor, spjut och pilb�gar � allt gjort av det finaste st�let som fanns att erbjuda i denna v�rld. Det var tillr�ckligt med vapen h�r f�r att bev�pna hela Escalon.

Det kom ett gn�ggande ljud, och Kyra kollade mot andra sidan av g�rdsplanen f�r att se en rad med stall gjorda av sten, och inuti stod de finaste h�star och stampade, alla skonade fr�n drakens andedr�kt. Tillr�ckligt med h�star f�r att b�ra en hel arm�.

Kyra hoppet t�ndas i hennes fars �gon, en syn hon inte sett p� flera �r, och hon visste vad han t�nkte: Escalon kunde uppst� igen.

Det h�rdes ett skrik, och Kyra kollade upp f�r att se att Theos cirkulerade l�ngre, med sina klor blottade, flaxande med sina stora vingar n�r han fl�g �ver staden, ett segrarvarv. Hans gl�dande gula �gon l�ste sig i hennes, till och med fr�n det avst�ndet. Hon kunde inte kolla bort.

Theos d�k ner�t och landade utanf�r portarna. Han satt d�r stolt, mot henne, som om han kallade p� henne. Hon k�nde att han kallade p� henne.

Kyra fick g�shud, gl�den steg med henne, n�r hon k�nde en intensiv kontakt med denna varelsen. Hon hade inget mer val �n att n�rma sig honom.

N�r Kyra v�nde sig om och gick �ver g�rdsplanen, tillbaka mot stadsportarna, s� k�nde hon att �gonen fr�n alla m�n, br�nde i nacken och blickarna skiftades mellan draken och henne, som om de slutade kolla. Hon gick ensam mot portarna, med sina k�ngor som knastrade i sn�n, och hennes hj�rta som slog medans hon gick.

Medans hon gick, k�nde Kyra pl�tslig en varsam hand p� hennes axel, som stannade henne. Hon v�nde sig om f�r att se sin fars oroande ansikte kolla p� henne.

�Var f�rsiktigt,� varnade han.

Kyra fortsatte att g�, utan att k�nna r�dsla, trots den ilskna blicken i drakens �gon. Hon k�nde endast ett intensivt band mellan de tv�, som om en del av henne hade �terkommit, en del hon inte kunde leva utan. Hennes tankar sprudlade med nyfikenhet. Var hade Theos kommit fr�n? Varf�r hade han kommit till Escalon? Varf�r hade han inte kommit tillbaka tidigare?

N�r Kyra passerade genom Argo�s portar och n�rmade sig draken, v�xte hans nos sig st�rre, ett ljud som var lite mellan ett spinnande och ett morrande ljud, som om han v�ntade p� henne, hans kraftiga vingar r�rde p� sig. Han �ppnade sin mun som om han skulle sl�ppa ut sin eld, och visade sina gigantiska t�nder, varje tand lika l�ng som henne sj�lv, och vassa som sv�rd. Under en liten stund var hon r�dd, hans �gon fixerades vid henne med en intensitet som gjorde det sv�rt att t�nka.

Kyra stannade en liten bit framf�r honom. Hon studerade honom med fruktan. Theos var magnifik. Han var 9 meter h�g, hans fj�ll tjock, h�rd, urtida. Marken skakade n�r han andades, hans br�st skramlade, och hon k�nde hela hans n�d.

De stod d�r i tystnad, b�da ansikte mot ansikte, och unders�kta varandra. Kyra�s hj�rta dunkade h�rt i hennes br�st, sp�nningen i luften var s� tjock s� hon kunde knappt andas.

Med hennes torra halls, lyckades hon �ntligen framkalla modet att b�rja prata.

�Vem �r du?� fr�gade hon, med en r�st som inte var h�gre �n en viskning. �Varf�r har du kommit till mig? Vad vill du ha av mig?�

Theos s�nkte sitt huvud, morrade, och lutade sig fram�t, s� n�ra att hans stora nos n�stan nuddade hennes br�st. Hans �gon, s� stora, gl�dande gula, verkade kolla rakt igenom henne. Hon stirrade in i dem, n�stan lika stora som henne, och hon k�nde sig vilsen i en annan v�rld, i en annan tid.

Kyra v�ntade p� svaret. Hon v�ntade p� att hon skulle fyllas med hans tankar, som det en g�ng var.

Hon v�ntade och v�ntade, och var chockad n�r hon m�rkte att d�r var helt tomt. Inget kom till henne. Hade Theos blivit stum? Hade hon f�rlorat sin kontakt till honom?

Kyra stirrade tillbaka och undrade, denna draken �r mer �n ett mysterium �n tidigare. Pl�tsligt s�nkte han sin rygg, som ett tecken att hon ska rida honom. Hennes hj�rta slog snabbare n�r hon f�rest�llde sig flyga genom skyarna p� hans rygg.

Kyra gick sakta fram till hans sida, str�ckte sig, och tog tag i hans fj�ll, h�rd och grov, och f�rberedde sig att ta tag i hans nacke och dra sig upp.

Men precis n�r hon hade r�rt honom, vred han sig bort fr�n henne, och fick henne att f�rlora sitt grepp. Hon snubblade och han b�rjade flaxa sina vingar och i en snabb r�relse, lyfta han, s� snabbt att hennes handflator skrapades mot hans fj�ll, som sandpapper.

Kyra stod stilla, stum och chockad � men mest av allt, f�rkrossad. Hon kollade hj�lpl�st p� n�r den kolossala varelsen fl�g genom luften, skrikande, och fl�g h�gre och h�gre. S� snabbt som han hade kommit, var Theos f�rsvunnen i molnen igen, med inget annat �n tystnad efter sig.

Kyra stod d�r, helt urholkad, mer ensam �n n�gonsin. Och n�r de sista skriken f�rsvann, visste hon, hon bara visste, att Theos var borta f�r gott.

Alec sprang genom skogen i nattens m�rker, med Marco vid sin sida, snubblande �ver r�tter som l�g g�mda i sn�n och undrande ifall de kommer kunna ta sig d�rifr�n levande. Hans hj�rta slog i hans br�st n�r han sprang f�r sitt liv, kippande efter andan, han ville stanna men beh�vde h�lla samma takt som Marco. Han kollade bakom sin axel f�r den hundrade g�ngen och s�g gl�den fr�n Flammorna bli svagare desto djupare in i skogen de kom. Han passerade ett stycke av t�ta tr�d, och snart var gl�den helt borta, de f�rsvann i n�stan komplett m�rker.

Alec v�nde och vred, grenarna str�ckte sig och slet i hans armar. Han f�rs�kte se in i m�rkret framf�r honom, och f�rs�kte se en v�g han kunde ta, f�rs�kte att inte lyssna p� alla exotiska ljuden runt om honom. Han hade blivit ordentligt varnad om dessa skogarna, d�r inga som hade flytt �verlevde, och han hade en sjunkande k�nsla desto djupare in de gick. Han k�nde farorna, onda varelser som lurar �verallt, skogen var s� t�t s� det var sv�rt att hitta och man fastnade desto fler steg man tog. Han b�rjade undra om det inte var b�ttra att stanna med Flammorna.

�Denna v�gen!� v�ste en r�st.

Marco tog tag i hans axel medans han sv�ngde h�ger, mellan tv� gigantiska tr�d, och duckade under de knotiga tr�dgrenarna. Alec f�ljde efter, halkande i sn�n, och s�g hur dimman i den t�ta skogen b�rjade att klarnas upp, m�nljuset sken igenom och visade deras v�g.

De b�da stannade, b�jde sig ner, med h�nderna p� h�fterna, och kippade efter andan. De utbytte en snabb blick, och Alec kollade bakom sin axel igen mot skogen. Han andades tungt, hans lungor v�rkte fr�n kylan, hans revben gjorde ont, och han undrade.

�Varf�r f�ljer de inte efter oss?� fr�gade Alec.

Marco skakade p� sina axlar.

�Kanske visste de att skogen skulle g�ra jobbet �t dem.�

Alec lyssnade efter ljudet av Pandesians soldater, v�ntade sig att de skulle jaga efter dem � men d�r kom inga. Ist�llet, trodde Alec att han h�rde ett annat ljud � typ som ett l�gt, argt morrande.

�H�rde du det d�r?� fr�gade Alec, samtidigt som h�ret i nacken reste sig.

Marco skakade p� huvudet.

Alec stod d�r, och v�ntade, undrade om hans hj�rna spelade honom ett spel. Sedan, h�rde han det igen. Det var ett avl�gset ljud, ett svagt brummande, det l�t hotfullt, olikt n�got annat som Alec n�gonsin hade h�rt. Medans han lyssnade, b�rjade ljudet att l�ta h�gre, som om det kom n�rmre.

Marco kollade nu p� han med oro.

�Det var d�rf�r de inte f�ljde efter,� sa Marco, med en skakig r�st.

Alec var f�rvirrad.

�Vad menar du?� fr�gade han.

�Wilvox,� svarade han, med �gon fyllda av r�dsla. �De har sl�ppt dem f�r att jaga oss.�

Ordet Wilvox skapade terror inuti Alec; han hade h�rt talas om de som barn, och han visste att ryktet sa att de bodde i T�rnarnas skog, men han hade alltid antagit att det var en legend. Myten s�ger att de var de d�dligaste varelserna av alla nattens djur � som gjord f�r mardr�mmar.

Brummandets ljud �kade, och det l�t som om det var flera stycken.

�SPRING!� skrek Marco.

Marco v�nde och Alec ocks� n�r de tv� rusade tillbaka in i skogen igen. Adrenalinet pumpade in i �drorna n�r Alec sprang, och han h�rde sitt eget hj�rtslag i br�stet, ljudet av sn�n och isen som krossades under hans k�ngor dr�nkte allt annat ljud. Snart, dock, h�rde han ljudet av varelserna som n�rmade sig, och han visste att de var jagade av bestar som de inte kunde springa ifr�n.

Alec snubblade �ver en r�tt och f�ll r�tt in i et tr�d; han skrek av sm�rta, tappade luften, och sen fortsatte han att springa. Han s�kte i skogen efter n�gonstans att fly, och ins�g att de hade ont om tid � men d�r fanns ingenstans att ta v�gen.

Medans han sprang blev det brummande ljudet �nnu h�gre, Alec kollade �ver sin axel igen � och han �nskade genast att han inte hade det. I full fart mot dem sprang fyra av de mest vildsinta varelser han n�gonsin sentt. Vargliknande, men Wilvoxarna var dubbelt s� stora, med smala vassa horn som stack upp p� baksidan av huvudet, och ett stort, r�tt �ga mellan hornen. Deras tassar var lika stora som en bj�rns, med l�nga, vassa klor, och deras p�lsar var som polerade och svarta som natten.

N�r han s�g varelserna p� s� n�ra h�ll, s� visste Alec att han var en d�d man.

Alec rusade fram med sina sista krafter, han svettades om sina handflator trots kylan, hans andedr�kt fr�s i kylan f�re honom. Wilvoxarna var knappast fem meter bort och han visste fr�n deras desperata blick, fr�n dr�glet som h�ngde fr�n deras munnar, att de kommer slita honom i bitar. Han s�g ingen mening med att fly. Han kollade p� Marco, hoppades p� n�gon slags plan � men Marco hade samma f�rtvivlan i sin blick. Han hade tydligen inte heller n�gon id�.

Alec st�ngde sina �gon och gjorde n�got han aldrig gjort f�rut: han bad en b�n. Han s�g sitt liv passera i revy framf�r hans �gon, p� n�got s�tt f�r�ndrade det honom, fick honom att inse hur mycket han v�rdesatte sitt liv, och det gjorde honom mer desperat �n vad han n�gonsin varit f�r att f� beh�lla det.

Sn�lla Gud, ta mig ut ur detta. Efter vad jag gjorde f�r min bror, l�t mig inte d� h�r. Inte p� detta st�llet, och inte av dessa varelserna. Jag g�r vad som helst.

Alec �ppnade sina �gon, kollade framf�r sig, och precis n�r han gjorde det, s�g han ett tr�d som skiljde sig svagt fr�n alla andra. Dess grenar var mer krokiga, och h�nde n�rmare marken, precis lagom h�gt s� att kan kunde f� tag i en gren om han hoppade. Han hade ingen id� om Wilvoxarna kunde kl�ttra, men han hade inget annat val.

�Den grenen!� skrek Alec till Marco, samtidigt som han pekade.

De sprang mot tr�det tillsammans, och Wilvoxarna n�rmade sig, med n�gon meter kvar, utan paus, hoppade de och tog tag i grenen, och drog upp sig sj�lva.

Alecs hand halkade p� den hala grenen, men han klarade av att h�nga sig kvar, och han drog sig sj�lv upp och tog tag i n�sta gren som h�ngde n�gon meter �ver marken. Han hoppade omedelbart upp p� n�sta gren, 1 meter h�gre, med Marco bredvid honom. Han hade aldrig kl�ttrat s� snabbt i hela sitt liv.

Wilvoxarna kom fram, flocken morrade argsint, hoppade och kl�ste deras f�tter. Alec k�nde deras varma andedr�kt mot baksidan av hans h�l stunden innan han drog upp sin fot, huggt�nderna missade honom med bara n�gra centimeter. De fortsatte att kl�ttra, fyllda med adrenalin, tills de var n�stan fem meter fr�n marken, och s�krare �n vad de beh�vde bara.

Alec stannade, h�ll sig fast i grenen med all sin kraft, f�rs�kte komma ikapp med andningen, medans svetten stack i hans �gon. Han kollade ner, hoppades att Wilvoxarna de inte kunde kl�ttra.

Till hans starka l�ttnad, var de fortfarande nere p� marken, morrande och huggande, hoppandes upp mot tr�det, men de kunde inte kl�ttra. De kl�ste argsint p� tr�det, men det tj�nade inget till.

De satt kvar p� grenen, och medans verkligheten sj�nk in, att de var s�kra, suckade de b�da av l�ttnad. Marco b�rjade skratta, till Alecs f�rv�ning. Det var en galnings skratt, ett skratt av l�ttnad, skrattet av en man som hade klarat sig undan fr�n d�den p� det mest osannolika s�ttet.

N�r Alec ins�g hur n�ra de hade varit, kunde han inte l�ta bli att skratta han ocks�. Han visste att de fortfarande var l�ngt ifr�n s�kra; han visste att det inte kunde l�mna detta tr�det och att de antagligen skulle d� h�r. Men just nu var de i alla fall s�kra.

�Ser ut som att jag �r skyldig dig en tj�nst� sa Marco.

Alec skakade p� sitt huvud.

�Tacka mig inte �n,� sa Alec.

Wilvoxarna morrade argsint, reste ragg, och Alec kollade upp f�r tr�det, med skakande h�nder, och ville ta sig �nnu l�ngre ifr�n, och han undrade hur h�gt de kunde kl�ttra, och om de n�gonsin skulle kunna ta sig h�rifr�n.

Pl�tsligt stelnade Alec till. N�r han kollade upp, ryggade han tillbaka, slagen av en r�dsla han aldrig haft innan. Grenarna ovan honom, som s�g ner, var den mest ot�cka varelsen han n�gonsin sett 2.5 meter h�g, med en kropp som liknade en orm, fast med 6 ben, alla utrustade med l�nga klor, och ett huvud format som en �l, den hade smala springor som �gon, svagt gula, och de var fokuserade p� Alec. Bara en meter ifr�n, reste den sig, v�ste, och �ppnade sin mun. Alec, som var i chock, kunde inte tro hur stort gap den hade � stort nog f�r att sv�lja honom hel. Och han visste, fr�n dess skakande svans, att den skulle attackera � och d�da b�da tv�.

Dess mun fl�g r�tt mot Alecs hals, och han reagerade ofrivilligt. Han skrek och hoppade bak�t samtidigt som han f�rlorade greppet, med Marco bredvid honom, t�nkande att han bara beh�vde undkomma de d�dliga huggt�nderna, det stora gapet, och en s�ker d�d.

Han t�nkte inte alls p� vad som var under honom. N�r han fl�g bak�t i luften, mot marken, f�ktandes med armarna, ins�g han alldeles f�r sent, att han fl�g fr�n ett par huggt�nder till ett annat. Han kollade bak och s�g Wilvoxarna dregla, �ppna sina k�ftar, och det fanns inget han kunde g�ra f�rutom att acceptera sitt fall.

Han hade bytt ut en d�d f�r en annan.

Kyra gick sakta tillbaka genom portarna mot Argos, med allas blickar p� henne, och hon brann av skam. Hon hade missuppfattat sin relation med Theos. Hon trodde, dumt nog att hon kunde kontrollera honom � och ist�llet, hade hon sk�mt ut sig framf�r alla dessa m�n. F�r alla att se, var hon maktl�s, hon hade ingen dominans �ver draken. Hon var bara en vanlig krigare � inte ens en krigare, utan en flicka i ton�ren som hade lett sitt folk in till ett krig, gjort av en drake, som de inte l�ngre kunde vinna.

Kyra gick igenom portarna av Argos, och k�nde blickarna p� henne bland den pinsamma tystnaden. Vad t�nkte de om henne nu? Undrade hon. Hon visste inte ens vad hon skulle tycka om sig sj�lv. Hade Theos inte kommit f�r hennes skull? Hade han bara bek�mpat detta krig f�r sina egna anledningar? Hade hon ens n�gra speciella krafter?

Kyra var l�ttad �ver att m�nnen kollade bort och �tergick till sitt rotande, alla upptagna av att samla vapen och f�rbereda f�r krig. De rusade fram och tillbaka, samlade ihop allt som hade l�mnats av kungens m�n, fyllde vagnar, ledde iv�g h�starna och ljudet av st�l som anv�ndes f�r sk�ldar och rustningar kastades i h�gar. Eftersom mer och mer sn� kom, och det b�rjade skymma, s� hade de ingen tid att f�rlora.

�Kyra,� sa en familj�r r�st.

Hon v�nde sig om och var l�ttad att se Anvins leende ansikte n�r han gick mot henne. Han kollade p� henne med respekt, med en f�rs�krad v�nlighet och v�rme som den fadersfigur han alltid varit. Han la en arm runt om hennes axlar och log brett under sitt sk�gg. Han str�ckte sig f�r att ta ett sv�rd, med ett blad etsat med Pandesians symbol.

�Det finaste st�let jag har h�llt i p� flera �r,� sa han med ett brett flin. �Tack vare dig, har vi tillr�ckligt med vapen h�r f�r att starta ett krig. Du har gjort oss mer skr�ckinjagande.�

Kyra s�kte tr�st i hans ord, som hon alltid gjorde; men hon kunde �nd� inte trycka undan k�nslorna av depression och f�rvirring, av att vara l�mnad av draken. Hon ryste.

�Jag gjorde inte allt detta,� svarade hon. �Theos gjorde.�

��nd� �terv�nde Theos f�r din skull,� svarade han.

Kyra kollade upp mot de gr�a skyarna, som nu var tomma, och hon undrade.

�Jag �r inte s� s�ker p� det.�

De b�da studerade himlen under en l�ng tystnad, som endast br�ts av vinden som svepte f�rbi.

�Din far v�ntar p� dig,� sa Anvin, med en allvarlig r�st.

Kyra gick med Anvin, med sn� och is som knastrade under deras k�ngor, slingrande sig fram genom g�rdsplanen genom all uppst�ndelse. De passerade dussin av hennes fars m�n medans de gick genom det spretiga fortet av Argos, m�n �verallt ins�g att de vunnit, f�r f�rsta g�ngen p� flera �r. Hon s�g de skratta, dricka, de tr�ngdes med varandra medans de samlade vapen och proviant. De var som barn p� julafton.

Ett dussin mer av henne fars m�n stod p� rad och skickade s�ckar med Pandesians vete, skickade till varandra som de sedan staplades p� vagnarna; en annan vagn som �kte f�rbi, var fylld med sk�ldar som klingade n�r den �kte f�rbi. Den var s� full, s� att n�gra trillade ner f�r sidorna och soldaterna var tvungna att g� bredvid och samla ihop de igen. Runt om henne var d�r fullt med vagnar p�v�g ut ur fortet, n�gra p� v�g tillbaka till Volis, andra tog olika v�gar till platser som hennes far valt ut, alla fyllda till kanten. Kyra tog en tr�st av synen, hon k�nde sig inte lika skyldig till vad hon gjort.

De v�nde runt h�rnet och Kyra s�g sin far, omringad av sina m�n, upptagen med att inspektera ett dussin med sv�rd och spjut, medans hans m�n h�ll fram dem f�r ett godk�nnande. Han v�nde sig om n�r hon kom fram och gjorde en gest till sina m�n som f�rsvann, och l�mnade de ensamma.

Hennes far v�nde sig om och kollade p� Anvin, och Anvin stod kvar en stund, os�ker, och f�rv�nad �ver hennes fars blick, som tydligt vill att han ocks� ska g�. Till slut gick Anvin tillsammans med de andra och l�mnade Kyra tillsammans med sin far. Hon var �verraskad ocks� � han hade aldrig tidigare bett Anvin att g�.

Kyra kollade p� honom, hans ansiktsuttryck hemlighetsfullt som vanligt, han bar det avl�gsna, offentliga ansiktet som en ledare bland sina m�n, inte den intima blicken, som hon k�nde och �lskade. Han s�g ner p� henne, och hon k�nde sig nerv�s, m�nga tankar rusade igenom henne samtidigt: var han stolt �ver henne? Var han arg �ver att hon ledde de in i detta krig? Var han besviken �ver att Theos hade l�mnat henne och hans arm�?

Kyra v�ntade, van vid hans l�nga tystnad innan han b�rjade prata, och hon visste inte l�ngre; alldeles f�r mycket hade f�r�ndrats mellan de, f�r snabbt. Det k�ndes som om hon hade mognat �ver natten, medans han hade f�r�ndrats �ver de senaste h�ndelserna; som om de inte l�ngre visste hur de skulle relatera till varandra. Var han fadern hon alltid hade k�nt och �lskat, som l�ste sagor f�r henne sent in p� natten? Eller var han hennes bef�lhavare nu?

Han stod d�r och stirrande, och hon ins�g att han inte visste vad hans kulle s�ga, eftersom tystnaden h�ngde tungt mellan dem, det enda ljud som l�t var vinden som ven, facklorna som flimrade bakom som hans m�n hade t�nt f�r att det hade b�rjat skymma. Kyra stod inte ut med tystnade l�ngre.

�Kommer du att ta tillbaka allt detta till Volis?� fr�gad hon, n�r en vagn skramlade f�rbi full med sv�rd.

Han v�nde sig om och kollade p� vagnen och verkade komma tillbaka fr�n sin dagr�m. Han kollade inte tillbaka p� Kyra, utan han kollade hellre p� vagnen medans han skakade p� sitt huvud.

�Volis har inget att ge oss l�ngre, f�rutom d�den� sa han, med en r�st full av allvar. �Vi ska s�derut nu.�

Kyra blev �verraskad.

�S�derut?� fr�gade hon.

Han nickade.

�Espehus,� p�stod han.

Kyra�s hj�rta fylldes med upprymdhet n�r hon f�rest�llde sig till resan mot Espehus, det ur�ldriga fortet precis vid havet, deras st�rsta granne s�derut. Hon blev till och med mer upprymd �n vad hon ins�g � om han skulle dit kunde det endast betyda en sak: han f�rberedde sig f�r krig.

Han nickade, som om kan kunde l�sa hennes tankar.

�Det finns ingen �terv�ndo nu,� sa han.

Kyra kollade p� sin far med en k�nsla av stolthet som hon inte k�nt p� flera �r. Han var inte l�ngre en sj�lvbel�ten krigare, som levde sina �r i ett litet s�kert fort � utan nu, den modiga bef�lhavaren som hon en g�ng k�nt, som var redo att riskera allt f�r frihet.

�N�r ska vi dit?� fr�gade hon, hennes hj�rta slog, den f�ruts�g sin f�rsta strid.

Hon var f�rv�nad �ver att se att han skakade sitt huvud.

�Inte vu,� r�ttade han. �Jag och mina m�n. Inte du.�

Kyra var nedslagen, hans ord var som en dolk i hennes hj�rta.

�L�mnar du mig?� fr�gade hon stammandes. �Efter allt som har h�nt? Vad m�ste jag g�ra f�r att bevisa mig sj�lv f�r dig?�

Han skakade sitt huvud f�rsiktigt, och hon blev f�rst�rd �ver att se den h�rda blicken i hans �gon, en blick som betydde att han inte skulle �ngra sig.

�Du ska till din farbror,� sa han. Det var en order, inte en fr�ga och med dessa ord s� visste hon vart hon stod: hon var hans soldat nu, inte hans dotter, och det gjorde ont.

Kyra tog ett djupt andetag � hon skulle inte ge upp s� l�tt.

�Jag vill k�mpa j�msides med dig,� insisterade hon. �Jag kan hj�lpa dig.�

�Du kommer att hj�lpa mig,� sa han, �genom att g� dit d�r du beh�vs. Jag beh�ver ha dig d�r.�

Hon f�rade sin panna, och f�rs�kte att f�rst�.

�Men varf�r?� fr�gade hon.

Han var tyst under en l�ng tid, tills han suckade.

�Du besitter�� b�rjade han, ��krafter. Som jag inte f�rst�r mig p�. Krafter som vi beh�ver f�r att vinna detta krig. Krafter som din farbror vet hur man ska ta hand om.�

Han str�ckte sig och tog meningsfullt tag i hennes axel.

�Om du vill hj�lpa oss,� lade han till, �om du vill hj�lpa ditt folk, s� �r det d�r du beh�ver vara. Jag beh�ver inte ytterligare en soldat � Jag beh�ver de unika talangerna som du har att erbjuda. Dessa talanger som ingen annan har.�

Hon s�g allvar i hans �gon, och samtidigt som hon k�nde sig hemsk f�r att hon inte fick f�lja med honom, s� k�nde hon lite tr�st i hans r�st � tillsammans med en kraftig k�nsla av nyfikenhet. Hon undrade vad f�r krafter det var han menade, och vem hennes farbror var.

�G� och l�r dig vad jag inte kan l�ra dig� sa han. �Kom tillbaka starkare, och hj�lp mig att vinna�

Kyra kollade tillbaka i hans �gon, och hon k�nde v�rmen och respekten �terv�nda, och hon b�rjade k�nna sig �terst�lld igen.

�Det �r en l�ng resa� sa han. �En tre-dagars ritt norrut. Du kommer att beh�va korsa Escalon ensam. Du kommer att beh�va rida snabbt, med list, och undvika v�garna. Ord kommer snart att spridas om vad som har h�nt h�r � och Pandesians kung kommer att vara rasande. V�garna kommer att vara farliga � du kommer att beh�va h�lla dig i skogarna. Rid norrut, hitta havet, och h�ll det i ditt synf�lt. Det kommer att vara din kompass. F�lj kustlinjen, och du kommer att hitta din v�g. H�ll dig ifr�n byar och m�nniskor. Stanna inte. Ber�tta inte f�r n�gon vart du ska. Tala inte med n�gon.�

Han tog ett stadigt grepp om hennes axlar och hans �gon m�rknade av br�dska, vilket skr�mde henne.

�F�rst�r du?� sa han allvarligt. �Det �r en farlig resa f�r vilken man som helst � inte mycket mindre f�r en ensam flicka. Jag kan inte ge dig n�got s�llskap. Du beh�ver vara stark f�r att klara av detta ensam. �r du det?�

Hon kunde h�ra r�dslan i hans r�st, k�rleken fr�n en far, och hon nickade, hon k�nde sig stolt �ver att han litade p� att hon skulle klara av detta uppdrag.

�Ja far, det �r jag,� sa hon stolt.

Han studerade henne, och nickade slutligen, som om han var n�jd. Sakta s� b�rjade hans �gon att fyllas med t�rar.

�Av alla mina m�n,� sa han, �av alla dessa krigare, �r du den jag beh�ver mest. Inte dina br�der, och inte ens mina lojala soldater. Du �r den jag beh�ver, den enda som kan vinna detta krig.�

Kyra k�nde sig f�rvirrad och �verv�ldigad; hon f�rstod inte riktigt vad han menade. Hon �ppnade sin mun f�r att fr�ga honom � n�r hon pl�tsligt k�nde att n�gon n�rmade sig.

Hon v�nde sig om f�r att se Baylor, hennes fars bef�lhavare �ver h�starna, g� emot dem med hans vanliga leende. En kort, �verviktig man med korta �gonbryn och stripigt h�r, gick han emot dem med sitt vanliga luffande och log mot henne, och kollade sedan p� hennes far, som om han v�ntade p� hans godk�nnande.

Hennes far nickade �t honom, och Kyra undrade vad det var som p�gick, n�r Baylor v�nde sig mot henne.

�Jag har h�rt att du ska p� en resa,� sa Baylor. �F�r det, kommer du att beh�va en h�st�

Kyra rynkade pannan f�rvirrat.

�Jag har en h�st,� svarade hon, och kollade p� den fina h�sten hon red under striden mot kungens m�n, uppbuden p� andra sidan g�rdsplanen.

Baylor log.

�Det d�r �r inte en h�st,� sa han.

Baylor kollade p� hennes far och hennes far nickade, och Kyra f�rs�kte att f�rst� vad det var som h�nde.

�F�lj mig,� sa han, och utan att v�nta, v�nde han pl�tsligt och b�rjade g� mot stallet.

Kyra s�g honom g�, f�rvirrat, och kollade sedan p� sin far, som nickade tillbaka.

�F�lj honom,� sa han. �Du kommer inte att �ngra dig�

Kyra gick �ver den sn�iga g�rdsplanen med Baylor, tillsammans med Anvin, Arthfael och Vidar, som ivrigt gick mot det l�ga stallet i sten. Medans de gick, undrade Kyra vad Baylor hade menat, hon undrade vad det var f�r h�st han hade t�nkt ut �t henne. F�r henne var alla h�star ungef�r likadana.

Medans de gick mot det sargade stallet, n�stan 100 meter l�ngt, v�nde sig Baylor mot henne, med en glad blick.

�V�r kungs dotter kommer att beh�va en fin h�st som ska ta henne vart hon �n ska.�

Kyras hj�rta slog snabbare; hon hade aldrig f�tt en h�st fr�n Baylor tidigare, en �ra som oftast bara var till f�r erfarna krigare. Hon hade alltid dr�mt om att ha en n�r hon var gammal nog, och n�r hon hade f�rtj�nat det. Det var en �ra som hennes �ldsta br�der inte ens fick njuta av.

Anvin nickade stolt.

�Du har f�rtj�nat den,� sa han.

�Om du kan hantera en drake,� sa Arthfael med ett leende, �kan du garanterat hantera en h�st.�

N�r man skymtade stallen, b�rjade en liten publik att samlas, som gick med fler och fler d�r de gick, m�nnen tog en paus fr�n deras samlande av vapen, klart nyfikna �ver att se vad som ska h�nda. Hennes tv� �ldre br�der, Brandon och Braxton, gick ocks� med, de glodde stort p� Kyra med avundsjuka i deras �gon. De kollade bort snabbt, f�r stolta, som vanligt, f�r att ens ber�mma henne. Hon f�rv�ntade sorgligt nog inget fr�n dem heller.

Kyra h�rde fotsteg och v�nde sig om, glad f�r att se sin att hennes v�n Dierdre gick med ocks�.

�Jag h�rde att du ska l�mna oss,� sa Dierdre n�r hon kom upp bredvid henne.

Kyra gick bredvid sin nya v�n, n�jd med hennes n�rvaro. Hon t�nkte tillbaka p� deras tid tillsammans i guvern�rens cell, allt lidande de stod ut med, efter att de flytt k�nde hon ett direkt band mellan dem. Dierdre hade g�tt igenom ett v�rre helvete �n vad hon hade, och n�r hon kollade p� henne, kunde hon se svarta ringar under hennes �gon, en aura av lidande och sorg som fortfarande var kvar �ver henne, hon undrade vad det skulle bli av henne. Hon ins�g att hon inte bara kunde leva ensam i detta fort. Med arm�n som skulle s�derut, s� skulle Dierdre bli l�mnad ensam.

�Jag skulle kunna beh�va s�llskap n�r jag reser,� sa Kyra, en id� som kom samtidigt som hon yttrade sig.

Dierdre kollade p� henne, med �gon som var �verraskade, och b�rjade sedan att le brett, hennes tunga aura blev l�ttare.

�Jag hoppades p� att du skulle fr�ga,� svarade hon.

Anvin, h�rde vad de sa, och rynkade pannan.

�Jag vet inte om din far skulle godk�nna det,� protesterade han. �Du har viktiga uppdrag framf�r dig.�

�Jag kommer inte att st�ra,� sa Dierdre. �Jag m�ste korsa Escalon hur som helst. Jag ska �terv�nda till min far. Jag vill helst inte korsa det ensam.�

Anvin kliade sig i sk�gget.

�Din far kommer inte att tycka om det,� sa han till Kyra. �Hon kanske blir en p�frestning.�

Kyra la en f�rs�krande hand p� Anvin�s vrist, d� var de l�st.

�Dierdre �r min v�n,� sa hon, f�r att s�ga det uppenbara. �Jag kommer inte att �verge henne, precis som att du inte skulle �vergiva n�gon av dina mannar. Vad �r det du alltid har sagt till mig? Ingen l�mnas efter.�

Kyra suckade.

�Jag m� ha r�ddat Dierdre fr�n den cellen,� la Kyra till, �men hon hj�lpte �ven till att r�dda mig. Jag �r skyldig henne en skuld. Jag �r ledsen, men vad min far tycker betyder lite. Det �r jag som korsar Escalon ensam, inte han. Hon kommer med mig.�

Dierdre log. Hon gick upp bredvid Kyra och l�nkande sin arm med hennes, det var en ny stolthet i hennes steg. Kyra tyckte det k�ndes bra att han med henne p� sin resa, och hon visste att hon hade gjort r�tt val, vad som �n skulle h�nda.

Kyra m�rkte att hennes br�drer gick n�ra och hon kunde inte hj�lpa att hon k�nde sig lite besviken �ver att de inte var mer beskyddande �ver henne, s� att de skulle erbjuda sig att f�lja med henne ocks�; de var alldeles f�r t�vlingsinriktade. Hon tyckte det var sorgligt att det var det naturliga i deras relationer, hon kunde dock inte f�r�ndra m�nniskor. Hon ins�g att hon klarade sig b�ttre utan det. De var fyllda med �vermod, och skulle endast g�ra n�got h�nsynsl�st f�r att hon skulle hamla i trubbel.

�Jag skulle g�rna ocks� g�ra dig s�llskap,� sa Anvin, hans r�st var tung av skuldk�nslor. �Tanken p� att l�ta dig korsa Escalon sj�lv passar inte mig.� Han suckade. �Men din far beh�ver oss mer nu �n n�gonsin. Han fr�gade om jag kunde f�lja med s�derut.�

�Och jag,� lade Arthfael till. �Jag skulle g�rna ocks� f�lja med � men jag har ocks� f�tt uppdraget s�derut.�

�Och jag ska stanna kvar och vakta Volis under hans fr�nvaro,� sa Vidar.

Kyra blev r�rd av deras st�d.

�Oroa er inte,� svarade hon. �Jag har bara en tre-dagars ritt framf�r mig, det kommer g� bra.�

�Du ska,� avbr�t Baylor och gick n�rmare. �Och din nya h�st ska garantera det.�

Med det sagt, �ppnade Baylor den breda d�rren till stallet, och alla f�ljde efter honom i den l�nga stenbyggnaden, lukten av h�st l�g tungt i luften.

Kyra�s anpassade sig sakta till det l�ga ljuset medans hon f�ljde efter honom. Stallet var fyllt av ljudet av f�rv�ntansfulla h�star. Hon kollade runt i stallet och s�g till hennes f�rv�ning, de st�rsta och vackraste h�star som hon n�gonsin sett � stora, starka, vackra h�star, bruna och svarta, varenda en var en hj�lpte. Det var en skattkista.

�Kungens m�n sparade de b�sta till sig sj�lva,� f�rklarade Baylor medans de gick l�ngre ner l�ngs g�ngen. Han r�rde en av h�starna och klappade en annan och djuren verkade komma till liv i hans n�rvaro.

Kyra gick sakta och tog in alla intryck. Varje h�st var som ett konstverk, st�rre �n de flesta h�star som hon n�gonsin sett, fulla med sk�nhet och kraft.

�Tack vare dig och din drake, �r dessa h�star v�ra nu,� sa Baylor. �Det enda logiska �r att du f�r v�lja h�st. Din far har sagt att det �r du som f�r v�lja f�rst, till och med f�re honom.�

Kyra var chockad. N�r hon s�kte genom stallet, k�nde hon en stark k�nsla av ansvar, d� hon visste att detta var ett val som g�llde hela livet.

Hon gick sakta, drog sin hand genom h�starnas manar, k�nde hur mjuka och lena de var, hur kraftfulla de var, och hur sv�rt det var att v�lja.

�Hur ska jag kunna v�lja?� fr�gade hon Baylor.

Han log och skakade sitt huvud.

�Jag har tr�nat h�star hela mitt liv,� svarade han, �Jag har uppfostrat dem ocks�. Och om d�r �r en sak som man beh�ver veta, s� �r det att det inte finns tv� likadana. Vissa �r avlade f�r hastighet, andra f�r uth�llighet; vissa �r byggda f�r styrka, andra f�r att kunna b�ra mycket. Vissa �r f�r stolta f�r att ens b�ra n�gonting. Och andra, ja de �r byggda f�r strid. Vissa trivs i tornerspel, andra vill bara sl�ss, och andra �r skapade f�r flera maraton av krig. Vissa vill vara din b�sta v�n, andra vill v�nda sig emot dig. Din relation till din h�st �r n�got magiskt. De m�ste kalla p� dig, och du p� de. V�lj noga, och din h�st kommer alltid att vara vid din sida, i alla tider av strider och krig. Ingen bra krigare �r komplett utan en h�st.�

Kyra gick sakta, hj�rtat slog h�rt av upprymdhet, hon gick f�rbi h�st efter h�st, vissa kollade bort, vissa gn�ggande och vissa stampade ot�ligt, andra stod bara still. Hon v�ntade p� en slags kontakt, och �nnu k�nde hon inget. Hon var frustrerad.

Men pl�tsligt, k�nde Kyra en ilande k�nsla i hennes ryggrad, som en blixt som slog in i henne. Det kom som ett skarpt ljud som ekade i hela stallet, ett ljud som sa till henne att den var hennes h�st. Det l�t inte som en vanlig h�st � utan den hade ett mycket m�rkare ljud, mycket mer kraftfullt. Den skar genom och steg h�gre �n alla andra ljud, som ett lejon som f�rs�kte ta sig ut ur sin bur. Det b�de skr�mde henne � och drog henne n�rmare.

Kyra v�nde sig mot ljudk�llan, vid slutet av stallet, och n�r hon gjorde det kom ljudet av krossat tr�. Hon s�g hur det b�rjade splittras, tr�et fl�g �verallt, och det uppstod ett tumult n�r flera m�n skyndade f�r att f�rs�k undvika den trasiga tr�grinden. En h�st fortsatte att banka med sina hovar.

Kyra skyndade mot tumultet.

�Vart ska du?� fr�gade Baylor. �De fina h�starna �r h�r.�

Men Kyra ignorerade honom och �kade, hennes hj�rta slog snabbare desto snabbare hon gick. Hon visste att det kallade p� henne.

Baylor och de andra skyndade sig f�r att h�nga med henne n�r hon n�rmade sig slutet av stallet, och n�r hon gjorde det, v�nde hon sig och gapade av synen framf�r henne. D�r stod, vad som skulle likna en yest, dock dubbelt s� stor och med ben tjocka som tr�dstammar. Den hade tv� smala, rakblads-vassa horn, knappt synliga bakom �ronen. Dess p�ls var inte svart eller brun som de andras, utan scharlakansr�tt � och dess �gon, som ingen annans, var starkt gl�dande gr�na. De kollade rakt p� henne, och intensiteten skar i br�stet och fick henne att tappa andan. Hon kunde inte r�ra p� sig.

Varelsen som tornade upp sig ovanf�r henne och gjorde ett ljud, som l�t som ett morrande, och avsl�jade sina huggt�nder.

�Vad �r detta f�r h�st?� fr�gade hon Baylor, hennes r�st var knappast h�gre �n en viskning.

Han skakade sitt huvud ogillande.

�Det d�r �r inte en h�st,� sa han medans han rynkade pannan, �utan en vildsint best. Ett freak. V�ldigt s�llsynt. Det �r en Solzor. Importerad fr�n h�rnen av Pandesia. Kungens guvern�r hade den nog som en trof� f�r att visa f�r andra. Han kunde inte rida varelsen � ingen kunde. Solzors �r vildsinta varelser, som inte kan t�mjas. Kom � du sl�sar din v�rdefulla tid. Tillbaka till h�starna.�

Men Kyra stod kvar, som fastrotad och kunde inte kolla bort. Hennes hj�rta slog h�rt n�r hon visste att det var menat att vara de tv�.

�Jag v�ljer denna,� sa hon till Baylor.

Baylor och de andra gapade, alla stirrade p� henne som om hon vore galne. En tung tystnad spred sig.

�Kyra,� b�rjade Anvin, �din far skulle aldrig till�ta � �

��r det mitt val eller inte?� svarade hon.

Han rynkade pannan och satte h�nderna p� h�fterna.

�Det d�r �r inte en h�st!� insisterade han. �Det �r en vild varelse.�

�Den kommer v�ldigt snart att d�da dig,� lade Baylor till.

Kyra v�nde sig mot honom.

�Vad var det du sa om att lita p� mina instinkter?� fr�gade hon. �Ja, det �r hit de har lett mig. Detta djuret och jag h�r ihop.�

Solzorn stegrade pl�tsligt med dess stora ben, och slog till ytterligare en tr�grind, och skickade tr�splitter �verallt s� m�nnen fick skydda sig. Kyra var i v�rdnad. Den var vild, ot�mjd och magnifikt, ett djur f�r stort f�r detta st�llet, f�r stort f�r f�ngenskap, och f�r �verl�gsen de andra.

�Varf�r skulle hon f� ha den?� fr�gade Brandon och gick fram samtidigt som han knuffade undan de andra. �Jag �r trots allt �ldre jag vill ha den.�

F�re hon kunde svara, rusade Brandon fram som om han skulle paxa den. Han t�nkte hoppa upp p� hans rygg, och n�r han gjorde s�, s� bockade Solzorn vilt och kastade av honom. Han fl�g genom hela stallet och r�tt in i v�ggen.

Braxton rusade fram, som om han ocks� ville paxa den, och n�r han gjorde det s� sv�ngde den p� huvudet och skar upp Brandon�s arm med sina huggt�nder.

Bl�dande och skrikande sprang Brandon ut ur stallet, greppande om sin arm. Braxton reste sig upp och f�ljde efter, Solzorn missade precis n�r han t�nkte bita honom.

Kyra stod som i trans, men �nd� or�dd. Hon visste att f�r henne, skulle den vara annorlunda. Hon k�nde en kontakt till denna best, samma kontant som hon hade med Theos.

Kyra gick modigt fram�t, s� hon stod rakt framf�r den, inom r�ckh�ll f�r dess d�dliga huggt�nder. Hon ville visa Solzorn att hon litade p� den.

�Kyra!� skrek Anvin, med oro i sin r�st. �Backa!�

Men Kyra ignorerade honom. Hon stod d�r och stirrade besten i �gonen.

Besten stirrade tillbaka, och ett l�gt morrande steg fr�n dess hals, som om den f�rs�kte best�mma sig f�r vad den skulle g�ra. Kyra skakade av r�dsla, men hon ville inte att de andra skulle se det.

Hon tvingade sig sj�lv att visa sitt mod. Hon h�jde sakta en hand, gick fram�t, och r�rde sakta den r�da p�lsen. Den morrade h�gre, visade sina huggt�nder, och hon kunde k�nna dess ilska och frustration.

�L�s upp kedjorna,� kommenderade hon de andra.

�Va!?� sa en av dem.

�Det �r inte smart,� sa Baylor, med r�dsla i sin r�st.

�G�r som jag s�ger!� insisterade hon, samtidigt som hon k�nde en styrka h�ja sig inom henne, som om bestens vilja rinner genom henne.

Bakom henne rusade soldaterna fram med nycklar och l�ste upp kedjorna. Under hela denna stunden slutade inte besten att kolla p� henne, morrande, som om den utmanade henne.

S� fort som kedjorna var uppl�sta, b�rjade besten att stampa med hovana, som om den hotade med att g� till attack.

Men konstigt nog gjorde den inte det. Ist�llet stirrade den p� Kyra, fixerade sina �gon vid henne, och sakta s�g det ut som att ilskan f�rsvann och f�rvandlades till tolerans. Kanske till och med tacksamhet.

V�ldigt f�rsiktigt, s�g den ut att s�nka sitt huvud; det var en varsam gest, n�stan om�rkbar, men �nd� en hon kunde tyda.

Kyra gick fram, tog tag i manen, och hoppade upp i en snabb r�relse.

En fl�mtning h�rdes i rummet.

I b�rjan s� bockade och skakade besten. Men Kyra k�nde att det var f�r att den ville ge en show. Den ville egentligen inte kasta av henne � den ville bara visa sig trotsig, visa vem som best�mde, h�lla henne p� kanten. Den ville att hon skulle veta att det var en vild varelse, en varelse som inte kunde t�mjas av n�gon.

Jag vill inte t�mja dig, sa hon till den i sinnet. Jag vill endast vara din partner i strid.

Solzorn lugnade sig, den r�rde sig fortfarande, men inte lika vilt, som om den h�rde henne. Till slut stod den stilla, fortfarande under henne, morrande �t de andra, som om den skyddade henne.

Kyra, satt p� Solzorn, nu var hon lugn, och hon kollade ner p� de andra. Ett hav av chockade ansikten kollade tillbaka, med gapande munnar.

Kyra b�rjade sakta att le brett och k�nde en stark k�nsla av triumf.

�Detta,� sa hon, ��r mitt val. Och hans namn �r Andor.�

Kyra red Andor p� en stig ner mot centrum av g�rdsplanerna i Argos, och alla hennes fars m�n, tuffa soldater, stannade och s�g p� henne med v�rdnad i blicken. Sj�lvklart s� hade de inte sett n�got liknande.

Kyra h�ll varsamt i hans man, f�rs�kte lugna honom d� han morrade l�gt �t alla m�n, samtidigt som han bl�ngde kraftigt p� dem, som om det var deras fel att han var fastkedjad. Kyra justerade sin balans, Baylor hade satt p� en fr�sch l�dersadel p� honom, och hon f�rs�kte v�nja sig vid att rida s� h�gt upp. Det k�ndes som om hon hade mer makt med denna best under sig, �n vad hon n�gonsin haft.

Bredvid henne red Dierdre en vacker m�rr, en som Baylor valde �t henne, och de tv� fortsatte genom sn�n tills Kyra s�g sin far p� h�ll, d�r han stod vid porten och v�ntade p� henne. Han stod med sina m�n, alla v�ntade p� att f� s�ga adj�, och de kollade ocks� upp p� henne med r�dsla och v�rdnad, chockade �ver att hon kunde rida detta djur. Hon s�g beundran i deras �gon, och det st�rkte henne inf�r hennes resa. Om Theos inte skulle �terv�nda till henne, hade hon i alla fall denna magnifika varelse under sig.

Kyra steg av n�r hon kom fram till sin far, guidade Andor genom att h�lla i manen, samtidigt som hon s�g den oroande blicken i hennes fars �gon. Hon visste inte om det var p� grund av besten eller f�r resan som v�ntade. Hans oro i blicken gjorde �ven henne orolig, det fick henne att inse att hon inte var den enda som fruktade det som komma skall, och att han brydde sig om henne trots allt. Under den kortaste stunden, tog han ner sitt gard och gav henne en blick som endast hon kunde se: k�rleken fr�n en far. Hon kunde se att han k�mpade med att skicka iv�g henne p� detta uppdrag.

Hon stannade ett par meter ifr�n, mot honom och alla blev tysta n�r de samlades runt om f�r att se deras farv�l.

Hon log upp mot honom.

�Oroa dig inte far,� sa hon. �Du uppfostrade mig till att vara stark.�

Han nickade tillbaka och l�tsades att han var s�ker � �nd� kunde hon se att han inte var det. Han var fortfarande, mest av allt, en far.

Han kollade upp, letade i skyarna.

�Om endast din drake hade kommit hit nu,� sa han. �D� hade du kunnat korsa Escalon p� bara n�gra f� minuter. Eller b�ttre � han kunde hj�lpa dig p� din resa och br�nna upp alla som kom i din v�g.�

Kyra gav ett sorgligt leende.

�Theos �r borta nu far.�

Han kollade p� henne, med �gon fyllda av undran

�F�r alltid?� fr�gade han, fr�gan fr�n en krigsherre som leder sina m�n i strid, beh�ver veta, men �r f�r r�dd f�r att be.

Kyra st�ngde sina �gon och f�rs�kte �starta r�tt kanal�, f�r att f� ett svar. Hon bad om att Theos skulle svara henne.

Det enda som kom var en bed�vande tystnad. Det fick henne att undra om hon n�gonsin ens hade en kontakt med Theos fr�n b�rjan, eller om hon bara hade f�rest�llt sig det.

�Jag vet inte far,� svarade hon �rligt.

Han nickade tillbaka accepterande, synen av en man som har l�rt sig att acceptera saker som det var, och att lita p� sig sj�lv.

�Kom ih�g vad jag � � b�rjade hennes far.

�KYRA!� ett upprymt skrik skar genom luften.

Kyra v�nde sig om, precis som m�nnen runt om henne, och hennes hj�rta l�ttade n�r det var Aidan som sprang genom portarna, med Leo vid sin sida, hoppandes ner fr�n en vagn k�rd av hennes fars m�n. Han sprang r�tt mot henne, snubblande genom sn�n, Leo �nnu snabbare och l�ngt f�re honom, och han var redan p�v�g in i Kyras armar.

Kyra skrattade n�r Leo brottade ner henne och stod p� hennes br�stkorg med alla fyra och slickade henne i ansiktet igen och igen. Bakom henne morrade Andor, han var redan beskyddande �ver henne, och Leo hoppade bort och v�nde sig mot Andor och morrade tillbaka. De var tv� or�dda varelser, b�da lika beskyddande �ver henne, och Kyra k�nde sig �rad.

Hon hoppade upp och st�llde sig mellan dem och h�ll tillbaka Leo.

�Det �r okej, Leo,� sa hon. �Andor �r min v�n. Och Andor,� sa hon n�r hon v�nde sig om, �Leo �r min ocks�.�

Leo backade motvilligt medans Andor fortsatte att m�rra, dock lite tystare.

�Kyra!�

Kyra v�nde sig om n�r Aidan sprang in i hennes armar. Hon str�ckte sig ner och kramade honom h�rt n�r hans hand tog tag runt hennes rygg. Det k�ndes s� bra att omfamna sin lillebror, som hon garanterat aldrig kommer att se igen. Han var den del av det normala liv som l�mnades i virvelvinden av det hennes live hade blivit, det enda som inte hade f�r�ndrats.

�Jag h�rde att du var h�r,� sa han snabbt, �och jag red hit f�r att f� tr�ffa dig. Jag �r s� glad att du �r tillbaka.�

Hon log sorgligt.

�Tyv�rr inte s�rskilt l�nge min bror,� sa hon.

En blixt av oro visades i hans ansikte.

�L�mnar du?� fr�gade han, helt f�rst�rd.

Hennes far avbr�t.

�Hon ska iv�g f�r att tr�ffa sin farbror,� f�rklarade han. �L�t henne g� nu.�

Kyra m�rkte att han sa hennes farbror och inte din farbror, och hon undrade varf�r.

�D� ska jag f�lja med!� insisterade Aidan stolt.

Hennes far skakade sitt huvud.

�Det ska du inte,� svarade han.

Kyra log mot sin lillebror, s� modig, som vanligt.

�V�r far beh�ver dig n�gon annanstanse,� sa hon.

�Vid krigsfronten?� fr�gade Aidan, och v�nde sig hoppfullt mot sin far. �Du ska mot Esephus,� lade han till lite snabbt. �Har jag h�rt! Jag vill f�lja med!�

Men han skakade sitt huvud.

�Det �r Volis som g�ller f�r dig,� svarade han. �Du kommer att stanna h�r, skyddad av m�nnen som jag l�mnar kvar. Krigsfronten �r inte r�tt plats f�r dig just nu. En annan dag.�

Aidan blev illr�d av besvikelse.

�men far jag vill sl�ss!� protesterade han. �Jag vill inte vara fast i n�got tomt fort med kvinnor och barn!�

Hans m�n skrattade, men han s�g seri�s ut.

�Mitt val �r gjort,� svarade han kort.

Aidan rynkade p� pannan.

�Om jag inte kan f�lja med Kyra och inte f�lja med dig,� sa han, v�grade att sl�ppa �mnet, �varf�r �r det d� l�nt att l�ra mig om strid, l�ra mig hur jag ska anv�nda vapen? Vad har all min tr�ning varit till f�r?�

�Skaffa lite br�sth�r f�rst lillebror,� sa Braxton skrattande och gick fram med Brandon bredvid sig.

Fler m�n b�rjade skratta och Aidan blev r�d i ansiktet, och det var tydligt att han sk�mdes framf�r de andra.

Kyra, k�nde sig hemsk, och gick ner p� kn� framf�r honom och kollade p� honom, samtidigt som hon la en hand p� hans kind.

�Du kommer att bli en b�ttre krigare �n alla dem,� f�rs�krade hon honom om mjukt, s� att bara han kunde h�ra. �Ha t�lamod under tiden, se �ver Volis. Staden beh�ver dig ocks�. G�r mig stolt. Jag kommer att �terv�nda, det lovar jag, och en dag kommer vi att sl�ss stora strider tillsammans.�

Aidan s�g ut att mjukna lite och s� kramade han henne ytterligare en g�ng.

�Jag vill inte att du ska �ka,� sa han mjukt. �Jag hade en dr�m om dig. Jag dr�mde�� Han kollade upp motvilligt, med en blick fylld av r�dsla. ��att du skulle d� d�r ute.�

Kyra k�nde en chock av hans ord, speciellt n�r hon s�g blicken i hans �gon. Den jagade henne. Hon visste inte vad hon kulle s�ga.

Anvin gick fram och drog �ver en stor tjock p�ls �ver hennes axlar f�r att v�rma henne; Hon k�nde sig flera kilo tyngre, men den st�ngde ute all vind och tog bort kylan fr�n hennes vind. Han log tillbaka.

�Dina n�tter kommer att bli l�nga, och elden kommer att vara l�ngt bort,� sa han, och omfamnade henne kvickt.

Hennes far gick snabbt emot henne och omfamnade henne, den starkaste omfamningen av en krigsherre. Hon kramade tillbaka, f�rlorad i hans muskler, hon k�nde sig trygg och s�ker.

Du �r min dotter.� sa han varsamt, �gl�m inte det.� Han s�nkte sedan sin r�st, s� att ingen annan kunde h�ra, och sa: �Jag �lskar dig.�

Hon blev �verrumplad av k�nslor, men f�re hon kunde svara v�nde han sig snabbt om och gick iv�g � och samtidigt b�rjade Leo att gn�lla och hoppa upp p� henne, och gnugga sin nos mot hennes br�st.

�Han vill f�lja med dig,� sa Aidan. �Ta han � du kommer att beh�va honom mycket mer �n mig, inst�ngd i Volis. Han �r ju trots allt din.�

Kyra kramade Leo, och kunde inte v�gra, d� Leo v�grade l�mna hennes sida. Hon k�nde sig tr�stad av id�n att f� ha med honom, d� hon hade saknat honom mycket. Hon skulle beh�va ett till par med �gon och �ron ocks�, och d�r fanns ingen mer lojal �n Leo.

Nu var Kyra redo och hoppade upp p� Andor d� hennes fars m�n delade p� sig s� hon kunde ta sig f�rbi. De h�ll upp facklor genom hela bron f�r att visa respekt, de f�ktade bort natten, lyste upp en v�g �t henne. Hon kollade ut framf�r m�nnen, the d�r bredde vildmarken ut sig. Hon k�nde sig upprymd, och mest av allt, en k�nsla av att det var hennes plikt. Hennes mening. Framf�r henne l�g det viktigaste uppdraget i hela hennes liv, ett uppdrag som inte bara skulle visa hennes identitet, utan avg�ra �det f�r alla i Escalon. Insatserna kunde inte vara h�gre.

Med hennes stav �ver ena axeln, hennes b�ge �ver den andra, och med Leo och Dierdre bredvid henne, Andor under henne, och alla hennes fars m�n som kollade p� henne, s� b�rjade Kyra att rida med Andor mot stadsportarna. Hon gick sakta fr�n b�rjan, genom facklorna, f�rbi m�nnen, och det k�ndes som om hon gick in i en dr�m, som om hon gick sitt �de tillm�tes. Hon kollade inte bak�t, hon ville inte f�rlora sin beslutsamhet. Ett signalhorn l�t l�ngt fr�n hennes fars m�n, en signal f�r avg�ng, ett ljud f�r respekt.

Hon f�rberedde sig f�r att ge Andor en kick � men han hade redan f�rst�tt henne. Han b�rjade �ka, f�rst trav sedan galopp

Kyra sprang i full fart, genom portarna av Argos, �ver bron och ut p� de �ppna f�lten. Kalla vindar i hennes h�r, och inget annat �n en l�ng v�g framf�r sig, vilda varelser och m�rker som sakta bredde ut sig.

Merk sprang genom skogen, snubblade ner f�r den leriga backen, v�jde mellan grenar och l�v medan Vitskogen krasade under hans f�tter n�r han sprang s� snabbt han kunde, han kollade framf�r sig och h�ll koll p� r�kmolnen som bolmade p� h�ll och blockerade den r�da solnedg�ngen, han b�rjade f� en k�nsla av att det var br�ttom. Han visste att flickan var d�r n�gonstans, och han hoppades innerligt att hon inte var m�rdad �n och han kunde inte f� sina ben att springa snabbare.

M�rdandet verkade hitta honom, det kom runt varje h�rn n�stan varje dag, p� samma s�tt som m�nnen blev hemkallade till middag. Han hade en dejt med d�den brukade hans mamma s�ga. Dessa ord ringde i hans huvud, och jagade honom varje dag. Var hennes ord sj�lvuppfyllande? Eller hade han f�tts med en svart stj�rna ovanf�r sitt huvud?

M�rdande f�r Merk var en naturlig del av sitt liv, som att andas eller att �ta lunch, det kvittade vem han gjorde det f�r, och hur. Desto mer han t�nkte p� det, desto mer �cklad k�nde han sig, som om han ville spy upp hela sitt liv. Medan allt skrek �t honom att v�nda om, att starta ett nytt liv och forts�tta sin pilgrimsf�rd till Tornet av Ur, men han kunde bara inte g�ra det. V�ldet kallade p� honom ytterligare en g�ng, och nu var det fel tid att v�nda om.

Merk sprang medan de bolmande r�kmolnen kom n�rmare, vilket gjorde det sv�rare att andas, och lukten av r�k fr�ste i hans n�sh�r. En familj�r k�nsla b�rjade ta �ver inom honom. Det var inte r�dsla, eller efter alla dessa �r, ens upprymdhet. Det var en familj�r k�nsla. Av m�rdarmaskinen som han skulle bli. Det var alltid det som h�nde n�r han gick in i strid � sin egen, privata strid I hans strid, m�rdade han motst�ndarna ansikte mot ansikte; han beh�vde inte g�mma sig bakom ett visir eller en rustning, eller en publiks appl�der, som de fl�diga knektarna. Hans synpunkt var att han var den modigaste krigaren n�gonsin, endast till f�r krigare som honom.

N�r Merk fortsatte springa kom en ovanlig tanke. Vanligtvis brukade Merk inte bry sig om vem som �verlevde eller vem som dog; det var bara ett jobb. Det var det som h�ll honom fri fr�n anklagelse, och fri fr�n k�nslom�ssig inblandning. Denna g�ng var det dock annorlunda. F�r f�rsta g�ngen n�gonsin som han kan komma ih�g, var det ingen som betalade honom f�r att g�ra detta. Han fortsatte f�r sin egen r�kning, f�r ingen annan anledning �n att han tyckte synd om flickan och ville r�tta till saker och ting. Det gjorde honom inblandad, och han tyckte inte om den k�nslan. Han �ngrade redan nu att han inte hade reagerat snabbare och v�nt om.

Merk sprang som en stadig klippa, utan att b�ra vapen � och han beh�vde inte det heller. Han hade endast sin dolk i sitt b�lte, och det var tillr�ckligt. Han beh�vde kanske inte ens anv�nda den. Han f�redrog att g� in i en strid utan vapen: det �verraskade hans motst�ndare. Dessutom kunde han ta motst�ndarens vapen och anv�nda de mot honom. Det l�mnade honom med en k�nsla av alert vart han �n gick.

Merk rusade ut ur Vitskogen, tr�den gav vida till de �ppna f�lten, de rullande kullarna och den st�ra r�da solen som gick ner vid horisonten. F�lten spreds ut framf�r honom, med den svarta skyn ovanf�r, fylld med r�k, och hus i l�gor, d�r ett av de bara kan vara flickans hus. Merk kunde h�ra det d�r ifr�n, det gl�djefyllda skriken fr�n m�nnen, de kriminella, deras r�ster fylldes med gl�dje och blodlust. Med sitt professionella �ga skannade han brottscenen och s�g omedelbart ett dussin m�n, med ansikten upplysta av facklor, och satte eld p� allt. Vissa sprang fr�n stallet till husen, satte eld p� h�et, medan andra slaktade de oskyldiga boskapen och hackade ner dem med sina yxor. Han s�g att en av dem sl�pade en kropp i leran.

En kvinna.

Merks hj�rta rusade n�r han undrade om det var flickan � och om hon var d�d eller levande. Han drog henne mot vad som s�g ut som att vara flickans familj, alla var bundna i rep mot ladan. D�r var hennes far och mor, och bredvid, antagligen hennes syskon, tv� stycken yngre, flickor b�da tv�. As a breeze moved a cloud of black smoke, Merk caught a glimpse of the body�s long blonde hair, matted with dirt, and he knew that was her.

Merk felt a rush of adrenaline as he took off at a sprint down the hill. He rushed into the muddy compound, running amidst the flame and the smoke, and he could finally see what was happening: the girl�s family, against the wall, were all already dead, their throats cut, their bodies hanging limply against the wall. He felt a wave of relief as he saw the girl being dragged was still alive, resisting as they dragged her to join her family. He saw a thug awaiting her arrival with a dagger, and he knew she would be next. He had arrived too late to save her family � but not too late to save her.

Merk knew he had to catch these men off-guard. He slowed his gait and marched calmly down the center of the compound, as if he had all the time in the world, waiting for them to take notice of him, wanting to confuse them.

Soon enough, one of them did. The thug turned immediately, shocked at the sight of a man walking calmly through all the carnage, and he yelled to his friends.

Merk felt all the confused eyes on him as he proceeded, walking casually toward the girl. The thug dragging her looked over his shoulder, and at the sight of Merk he stopped, too, loosening his grip and letting her fall in the mud. He turned and approached Merk with the others, all closing in on him, ready to fight.

�What do we have here?� called out the man who appeared to be their leader. It was the one who had dropped the girl, and as he set his sights on Merk he drew a sword from his belt and approached, as the others encircled him.

Merk looked only at the girl, checking to make sure she was alive and unharmed. He was relieved to see her squirm in the mud, slowly collecting herself, lifting her head and looking back out at him, dazed and confused. Merk felt relief that he had not, at least, been too late to save her. Perhaps this was the first step on what would be a very long road to redemption. Perhaps, he realized, it did not start in the tower, but right here.

As the girl turned over in the mud, propping herself up on her elbows, their eyes met, and he saw them flood with hope.

�Kill them!� she shrieked.

Merk stayed calm, still walking casually toward her, as if not even noticing the men around him.

�So you know the girl,� the leader called out to him.

�Her uncle?� one of them called out mockingly.

�A long-lost brother?� laughed another.

�You coming to protect her, old man?� another mocked.

The others burst into laughter as they closed in.

While he did not show it, Merk was silently taking stock of all his opponents, summing them up out of the corner of his eye, tallying how many they were, how big they were, how fast they moved, the weapons they carried. He analyzed how much muscle they had versus fat, what they were wearing, how flexible they were in those clothes, how fast they could pivot in their boots. He noted the weapons they held � the crude knives, daggers drawn, swords poorly sharpened � and he analyzed how they held them, at their sides or out in front, and in which hands.

Most were amateur, he realized, and none of them truly concerned him. Save one. The one with the crossbow. Merk made a mental note to kill him first.

Merk entered a different zone, a different mode of thinking, of being, the one that always naturally gripped him whenever he was in a confrontation. He became submerged in his own world, a world he had little control over, a world he gave his body up to. It was a world that dictated to him how many men he could kill how quickly, how efficiently. How to inflict the maximum damage with the least possible effort.

He felt bad for these men; they had no idea what they were walking into.

�Hey, I�m talking to you!� their leader called out, hardly ten feet away, holding out his sword with a sneer and closing in fast.

Merk stayed the course, though, and kept marching, calm and expressionless. He was staying focused, hardly listening to their leader�s words, now muted in his mind. He would not run, or show any signs of aggression, until it suited him, and he could sense how puzzled these men were by his lack of actions.

�Hey, do you know you�re about to die?� the leader insisted. �You listening to me?�

Merk continued walking calmly while their leader, infuriated, waited no longer. He shouted in rage, raised his sword, and charged, swinging down for Merk�s shoulder.

Merk took his time, not reacting. He walked calmly toward his attacker, waiting until the very last second, making sure not to tense up, to show any signs of resistance.

He waited until his opponent�s sword reached its highest point, high above the man�s head, the pivotal moment of vulnerability for any man, he had learned long ago. And then, faster than his foe could possibly foresee, Merk lunged forward like a snake, using two fingers to strike at a pressure point beneath the man�s armpit.

His attacker, eyes bulging in pain and surprise, immediately dropped the sword.

Merk stepped in close, looped one arm around the man�s arm and tightened his grip in a lock. In the same motion he grabbed the man by the back of his head and spun him around, using him as a shield. For it wasn�t this man that Merk had been worried about, but the attacker behind him with the crossbow. Merk had chosen to attack this oaf first merely to gain himself a shield.

Merk spun and faced the man with the crossbow, who, as he�d anticipated, already had his bow trained on him. A moment later Merk heard the telltale sound of an arrow being released from the crossbow, and he watched it flying through the air right for him. Merk held his writhing human shield tight.

There came a gasp, and Merk felt the oaf flinch in his arms. The leader cried out in pain, and Merk suddenly felt a jolt of pain himself, like a knife entering his own stomach. At first he was confused � and then he realized the arrow had gone through the shield�s stomach, and the head of it had just barely entered Merk�s stomach, too. It only penetrated perhaps a half inch � not enough to seriously wound him � but enough to hurt like hell.

Calculating the time it would take to reload the crossbow, Merk dropped the leader�s limp body, grabbed the sword from his hand, and threw it. It sailed end over end toward the thug with the crossbow and the man shrieked, eyes widening in shock, as the sword pierced his chest. He dropped his bow and fell limply beside it.

Merk turned and looked over at the other thugs, all clearly in shock, two of their best men dead, all now seeming unsure. They faced each other in the awkward silence.

�Who are you?� one finally called out, nervousness in his voice.

Merk smiled wide and cracked his knuckles, relishing the bout to come.

�I,� he replied, �am what keeps you up at night.�

Duncan rode with his army, the sound of hundreds of horses thundering in his ears as he led them south, throughout the night, away from Argos. His trusted commanders rode beside him, Anvin on one side and Arthfael on the other, only Vidar remaining home to guard Volis, while several hundred men lined up beside them, all riding together. Unlike other warlords, Duncan liked to ride side-by-side with his men; he did not consider these men to be his subjects, but rather his brothers-in-arms.

They rode through the night, the cool wind in their hair, the snow beneath their feet, and it felt good to be on the move, to be heading for battle, to no longer be cowering behind the walls of Volis as Duncan had for half his life. Duncan looked over and spotted his sons Brandon and Braxton riding alongside his men, and while he was proud to have them with him, he did not worry for them as he did for his daughter. Despite himself, as hour followed hour, even though he told himself he would not worry, Duncan found his nighttime thoughts turning to Kyra.

He wondered where she was now. He thought of her crossing Escalon alone, with only Dierdre, Andor, and Leo to join her, and his heart tugged at him. He knew the journey he had sent her on was one that could imperil even some hardened warriors. If she survived it, she would return a greater warrior than any of the men who rode with him here today. If she did not, he would never be able to live with himself. But desperate times called for desperate measures, and he needed her to complete her quest more than ever.

They crested a hill and descended another, and as the wind picked up, Duncan looked out at the rolling plains, spread out before him beneath the moonlight, and he thought of their destination: Esephus. The stronghold of the sea, the city built on the harbor, the crossroads of the northeast and the first major port for all shipping. It was a city bordered by the Sea of Tears on one side and a harbor on the other, and it was said whoever controlled Esephus controlled the better half of Escalon. The next closest fort to Argos and a vital stronghold, Esephus had to be his first stop, Duncan knew, if he were to have any chance of rallying a revolution. The once-great city would have to be liberated. Its harbor, once so proudly filled with ships waving the banners of Escalon, was now, Duncan knew, filled with Pandesian ships, a humbled reminder of what it once was.

Duncan and Seavig, the warlord of Esephus, had been close once. They had ridden into battle together as brothers-in-arms countless times, and Duncan had sailed out to sea with him more than once. But since the invasion, they had lost touch. Seavig, a once-proud warlord, was now a humbled soldier, unable to sail the seas, unable to rule his city or visit other strongholds, like all warlords. They might as well have detained him and labeled him what he truly was: a prisoner, like all other warlords of Escalon.

Duncan rode through the night, the hills lit only by the torches of his men, hundreds of sparks of light heading south. As they rode, more snow fell and the wind raged, and the torches struggled to stay alight as the moon fought to break through the clouds. Yet Duncan�s army pushed on, gaining ground, these men who would ride anywhere on earth for him. It was unconventional, Duncan knew, to attack at night, much less in the snow � yet Duncan had always been an unconventional warrior. It was what had allowed him to rise through the ranks, to become the old king�s commander, was what had led to his having a stronghold of his own. And it was what made him one of the most respected of all dispersed warlords. Duncan never did what other men did. There was a motto he tried to live by: do what other men expected least.

The Pandesians would never expect an attack, since word of Duncan�s revolt could not have spread this far south so soon � not if Duncan reached them in time. And they would certainly never expect an attack at nighttime, much less in the snow. They would know the risks of riding at night, of horses breaking legs, and of a myriad other problems. Wars, Duncan knew, were often won more by surprise and speed than by force.

Duncan planned to ride all night long until they reached Esephus, to try to conquer the vast Pandesian force and take back this great city with his few hundred men. And if they took Esephus, then maybe, just maybe, he could gain momentum and begin the war to take back all of Escalon.

�Down below!� Anvin called out, pointing into the snow.

Duncan looked down at the valley below and spotted, amidst the snow and fog, several small villages dotting the countryside. Those villages, Duncan knew, were inhabited by brave warriors, loyal to Escalon. Each would have but a handful of men, but it could add up. He could gain momentum and bolster his army�s ranks.

Duncan shouted above the wind and horses to be heard.

�Sound the horns!�

His men sounded a series of short horn blasts, the old rallying cry of Escalon, a sound which warmed his heart, a sound which had not been heard in Escalon in years. It was a sound that would be familiar to his fellow countrymen, a sound that would tell them all that they needed to know. If there were any good men in those villages, that sound would stir them.

The horns sounded again and again, and as they neared, slowly torches lit in the villages. Villagers, alerted to their presence, began to fill the streets, their torches flickering against the snow, men hastily getting dressed, grabbing weapons and donning whatever crude armor they had. They all gazed up the hill to see Duncan and his men approaching, gesturing as if filled with wonder. Duncan could only imagine what a sight his men made, galloping in the thick of night, in a snowstorm, down the hill, raising hundreds of torches like a legion of fire fighting the snow.

Duncan and his men rode into the first village and came to a stop, their hundreds of torches lighting the startled faces. Duncan looked down at the hopeful faces of his countrymen, and he put on his fiercest battle face, preparing himself to inspire his fellow men as never before.

�Men of Escalon!� he boomed, slowing his horse to a walk, turning and circling as he tried to address them all as they pressed close around him.

�We have suffered under the oppression of Pandesia for far too long! You can choose to stay here and live your lives in this village and remember the Escalon that once was. Or you can choose to rise up as free men, and help us begin the great war for freedom!�

There arose a cheer of joy from the villagers as they unanimously rushed forward.

�The Pandesians are taking our girls now!� called out one man. �If this is freedom, then I don�t know what liberty is!�

The villagers cheered.

�We are with you, Duncan!� shouted another. �We shall ride with you to our deaths!�

There arose another cheer, and the villagers rushed to mount their horses and join his men. Duncan, satisfied at his growing ranks, kicked his horse and continued to ride out from the village, starting to realize how long overdue Escalon was to revolt.

Soon they reached another village, its men already out and waiting, their torches lit, as they heard the horns, the shouts, saw the army growing and clearly knew what was happening. Local villagers called out to each other, recognizing each other�s faces, realized what was happening, and needed no more speeches. Duncan swept through this village as he did the last, and it took no convincing for the villagers, too eager for freedom, too eager to have their dignity restored, to mount their horses, grab their weapons, and join Duncan�s ranks, wherever he should take them.

Duncan charged through village after village, covering the countryside, all lighting up in the night, despite the wind, despite the snow, despite the black of night. Their desire for freedom was too strong, Duncan realized, to do anything but shine even in the darkest night � and to take up arms to win back their lives.

Duncan rode all through the night, leading his growing army south, his hands raw and numb from the cold as he gripped the reins. The further south they went, the more the terrain began to morph, the dry cold of Volis replaced with the wet cold of Esephus, its air heavy, as Duncan remembered it to be, with the damp of the sea and the smell of salt. The trees were shorter here, too, windswept, all seemingly bent from the easterly gale that never ceased.

They crested hill after hill. The clouds parted, despite the snow, and the moon opened up in the sky, shining down on them, lighting their way enough to see by. They rode, warriors against the night, and it was a night Duncan would remember, he knew, for the rest of his life. Assuming he survived. This would be the battle upon which hinged everything. He thought of Kyra, his family, his home, and he did not want to lose them. His life was on the line, and the lives of all he knew and loved, and he would risk it all tonight.

Duncan glanced back over his shoulder and was elated to see he had picked up several hundred more men, all riding together as one, with a single purpose. He knew that, even with their numbers, they would be vastly outnumbered and would be facing a professional army. Thousands of Pandesians were stationed in Esephus. Duncan knew that Seavig still had hundreds of his own disbanded men at his disposal, of course, but there was no knowing if he would risk it all to join Duncan. Duncan had to assume he would not.

They soon crested yet another hill and as they did, they all came to a stop, needing no prodding. For there, far below, sprawled the Sea of Tears, its waves crashing to shore, the great harbor, and the ancient city of Espehus rising up beside it. The city looked as if it had been built into the sea, the waves crashing against its stone walls. The city was built with its back to land, as if facing the sea, its gates and portcullises sinking into the water as if they cared more about accommodating ships than horses.

Duncan studied the harbor, the endless ships packed in it, all, he was chagrined to see, flying the banners of Pandesia, the yellow and blue that flew like an offense to his heart. Flapping in the wind was the emblem of Pandesia � a skull in the mouth of an eagle � making Duncan sick. Seeing such a great city held captive by Pandesia was a source of shame for Duncan, and even in the black night his cheeks blushed red. The ships sat there smugly, anchored safely, none expecting an attack. Of course. Who would dare attack them? Especially in the black of night, and in a snowstorm?

Duncan felt all his men�s eyes on him, and he knew his moment of truth had come. They all awaited his fateful command, the one that would change the fate of Escalon, and he sat there on his horse, wind howling, and he felt his destiny welling up within him. He knew this was one of those moments that would define his life � and the lives of all these men.

�FORWARD!� he boomed.

His men cheered, and as one they all charged down the hillside, racing for the harbor, several hundred yards away. They raised their torches high, and Duncan felt his heart slamming in his chest as the wind brushed his face. He knew this mission was suicide � yet he also knew it was crazy enough that it just might work.

They tore down the countryside, their horses galloping so fast that the cold air nearly took his breath away, and as they neared the harbor, its stone walls hardly a hundred yards before them, Duncan prepared for battle.

�ARCHERS!� he called out.

His archers, riding in neat rows behind him, set their arrows aflame, torching their tips, awaiting his command. They rode and rode, their horses thundering, the Pandesians below still not aware of the attack to come.

Duncan waited until they got closer � forty yards out, then thirty, then twenty � and finally he knew the time was right.

�FIRE!�

The black night was suddenly lit up with thousands of flaming arrows, sailing in high arcs through the air, cutting through the snow, making their way for the dozens of Pandesian ships anchored in the harbor. One by one, like fireflies, they found their targets, landing on the long, flapping canvas of Pandesian sails.

It took but moments for the ships to be lit up, the sails and then the ships all aflame, as the fire spread rapidly in the windy harbor.

�AGAIN!� Duncan yelled.

Volley followed volley, as fire-tipped arrows fell like raindrops all over the Pandesian fleet.

The fleet was, at first, quiet in the dead of night, the soldiers all fast asleep, all so unsuspecting. The Pandesians had become, Duncan realized, too arrogant, too complacent, never possibly suspecting an attack like this.

Duncan did not give them time to rally; emboldened, he galloped forward, closing in on the harbor. He led the way right up to the stone wall bordering the harbor.

�TORCHES!� he cried.

His men charged right up to the shoreline, raised their torches high, and with a great shout, they followed Duncan�s example and hurled their torches onto the ships closest to them. Their heavy torches landed like clubs on the deck, the thumping of wood filling the air, as dozens more ships were set aflame.

The few Pandesian soldiers on duty noticed too late what was happening, finding themselves caught in a wave of flame, and shrieking and jumping overboard.

Duncan knew it was only a matter of time until the rest of the Pandesians woke.

�HORNS!� he shouted.

Horns were sounded up and down the ranks, the old rallying cry of Escalon, the short bursts that he knew Seavig would recognize. He hoped it would rouse him.

Duncan dismounted, drew his sword, and rushed for the harbor wall. Without hesitating, he jumped over the low stone wall and onto the flaming ship, leading the way as he charged forward. He had to finish the Pandesians off before they could rally.

Anvin and Arthfael charged at his side and his men joined in, all letting out a great battle cry as they threw their lives to the wind. After so many years of submission, their day of vengeance had come.

The Pandesians, finally, were roused. Soldiers began to emerge from the decks below, streaming forth like ants, coughing against the smoke, dazed and confused. They caught sight of Duncan and his men, and they drew swords and charged. Duncan found himself being confronted by streams of men � yet he did not flinch; on the contrary, he attacked.

Duncan charged forward and ducked as the first man slashed for his head, then came up and stabbed the man in the gut. A soldier slashed at his back, and Duncan spun and blocked it � then spun the soldier�s sword around and stabbed him in the chest.

Duncan fought back heroically as he was attacked from all sides, recalling days of old as he found himself immersed in battle, parrying on all sides. When men got too close to reach with his sword, he leaned back and kicked them, creating space for himself to swing; in other instances, he spun and elbowed, fighting hand to hand in the close quarters when he needed to. Men dropped all around him, and none could get close.

Duncan soon found himself joined by Anvin and Arthfael as dozens of his men rushed forward to help. As Anvin joined him, he blocked the blow of a solider charging Duncan from behind, sparing him a wound � while Arthfael stepped forward, raised his sword, and blocked a hatchet coming down for Duncan�s face. As he did, Duncan simultaneously stepped forward and stabbed the solider in the gut, he and Arthfael working together to fell him.

They all fought as one, a well-oiled machine from all their years together, all guarding each other�s backs as the clang of swords and armor pierced the night.

All around him, Duncan saw his men boarding ships up and down the harbor, attacking the fleet as one. Pandesian soldiers streamed forth, all fully roused, some of them on fire, and the warriors of Escalon all fought bravely amidst the flames, none backing down even as fires raged all around them. Duncan himself fought until he could lift his arms no more, sweating, smoke stinging his eyes, swords clanging all around him, dropping one soldier after the next that tried to escape to shore.

Finally, the fires grew too hot; Pandesian soldiers, in full armor, trapped by the flames, leapt from their ships into the waters below � and Duncan led his men off the ship and over the stone wall, back to the harbor side. Duncan heard a shout and he turned and noticed hundreds of Pandesian soldiers trying to follow, to pursue them off the ship.

As he stepped down onto dry land, the last of his men to leave, he turned, raised his sword high, and hacked at the great ropes binding the ships to shore.

�THE ROPES!� Duncan yelled.

Up and down the harbor his men followed his lead and severed the ropes anchoring the fleet to shore. As the great rope before him finally snapped, Duncan placed his boot on the deck and with a great kick, shoved the ship away from shore. He groaned from the effort, and Anvin, Arthfael and dozens of others rushed forward, joining him. As one, they all shoved the burning hull away from shore.

The flaming ship, filled with shrieking soldiers, drifted inevitably toward the other ships in the harbor � and as it reached them, it set them aflame, too. Men leapt from ships by the hundreds, shrieking, sinking into the black waters.

Duncan stood there, breathing hard and watching, his eyes aglow, as the whole harbor soon lit in a great conflagration. Thousands of Pandesians, fully roused now, emerged from the lower decks of other ships � but it was too late. They surfaced to a wall of flame, and left with the choice of being burned alive or jumping into a death by drowning in the freezing waters, they all chose the latter. Duncan watched as the harbor soon filled with hundreds of bodies, bobbing in the waters, crying out as they tried to swim for shore.

�ARCHERS!� Duncan yelled.

His archers took aim and fired volley after volley, aiming for the flailing soldiers. One by one they found their marks, and the Pandesians sank.

The waters became slick with blood, and soon there came snapping noises and the sound of shrieking, as the waters were filled with glowing yellow sharks, feasting in the blood-filled harbor.

Duncan looked out and it slowly dawned on him what he had done: the entire Pandesian fleet, but hours ago sitting so defiantly in the harbor, a sign of Pandesian conquest, was no more. Its hundreds of ships were destroyed, all burning together in Duncan�s victory. His speed and surprise had worked.

There came a great shout amongst his men, and Duncan turned to see all of his men cheering as they watched the ships burn, their faces black with soot, exhaustion from having ridden through the night � yet all of them drunk with victory. It was a cry of relief. A cry of freedom. A cry they had been waiting years to release.

Yet no sooner had it sounded when another shout filled the air � this one much more ominous � followed by a sound which made the hair rise on Duncan�s neck. He turned and his heart dropped to see the great gates to the stone barracks slowly opening. As they did, there appeared a frightening sight: thousands of Pandesian soldiers, fully armed, in perfect ranks; a professional army, outnumbering his men ten to one, was preparing. And as the gates opened, they let out a cry and charged right for them.

The beast had been roused. Now, the real war would begin.

Kyra, clutching Andor�s mane, galloped through the night, Deidre beside her, Leo at her feet, all racing through the snow-filled plains west of Argos like thieves fleeing through the night. As she rode, hour passing hour, the sound of the horses thumping in her ears, Kyra became lost in her own world. She imagined what might lie ahead of her in the Tower of Ur, who her uncle might be, what he would say about her, about her mother, and she could barely contain her excitement. Yet she also had to admit, she felt fear. It would be a long trek to cross Escalon, one she had never done before. And looming ahead of them, she saw, was the Wood of Thorns. The open plains were coming to an end, and they would soon be immersed in a claustrophobic wood filled with savage beasts. She knew all rules were off once they crossed that tree line.

The snow whipped her face as the wind howled across the open plains, and Kyra, her hands numb, dropped the torch from her hand, realizing it had burned dead long ago. She rode through the dark, lost in her own thoughts, the only sound that of the horses, of the snow beneath them, and of Andor�s occasional snarl. She could feel his rage, his untamed nature, unlike any beast she had ever ridden. It was as if Andor was not only unafraid of what lay ahead � but openly hoping for a confrontation.

Wrapped in her furs, Kyra felt another wave of hunger pains, and as she heard Leo whine yet again, she knew they could not all ignore their hunger much longer. They had been riding for hours and had already devoured their frozen strips of meat; she realized, too late, that they had not brought enough provisions. No small game surfaced on this snowy night, and it did not bode well. They would have to stop and find food soon.

They slowed as they neared the edge of the Wood, Leo snarling at the dark tree line. Kyra glanced back over her shoulder, at the rolling plains leading back to Argos, at the last open sky she would see for a while. She turned back and stared at the wood, and a part of her was loath to move ahead. She knew the reputation of the Wood of Thorns, and this, she knew, was a moment of no turning back.

�You ready?� she asked Dierdre.

Dierdre appeared to be a different girl now than the one who had left prison. She was stronger, more resolute, as if she had been to the depths of hell and back and was ready to face anything.

�The worst that can happen has already happened to me,� Deidre said, her voice cold and hard as the wood before them, a voice too old for her age.

Kyra nodded, understanding � and together, they set off, entering the tree line.

The moment they did, Kyra immediately felt a chill, even in this cold night. It was darker here, more claustrophobic, filled with ancient black trees with gnarled branches resembling thorns, and thick, black leaves. The wood exuded not a sense of peace, but one of evil.

They proceeded at a quick walk, as fast as they could amidst these trees, snow and ice crunching beneath their beasts. There slowly arose the sounds of odd creatures, hidden in the branches. She turned and scanned them searching for the source, but could find none. She felt they were being watched.

They proceeded deeper and deeper into the wood, Kyra trying to head west and north, as her father had told her, until she found the sea. As they went, Leo and Andor snarled at hidden creatures Kyra could not see, while she dodged the branches scratching her. Kyra pondered the long road ahead of her. She was excited at the idea of her quest, yet she longed to be with her people, to be fighting at their side in the war she had started. She already felt an urgency to return.

As hour followed hour, Kyra peered into the wood, wondering how much further until they reached the sea. She knew it was risky to ride in such darkness � yet she knew it was also risky to camp out here alone � especially as she heard another startling noise.

�Where is the sea?� Kyra finally asked Dierdre, mainly to break the silence.

She could tell from Dierdre�s expression that she had stirred her from her thoughts; she could only imagine what nightmares she was lost in.

Dierdre shook her head.

�I wish I knew,� she replied, her voice parched.

Kyra was confused.

�Didn�t you come this way when they took you?� she asked.

Dierdre shrugged.

�I was locked in a cage in the back of the wagon,� she replied, �and unconscious most of the trip. They could have taken me any direction. I don�t know this wood.�

She sighed, peering out into the blackness.

�But as we near Whitewood, I should recognize more.�

They continued on, falling into a comfortable silence, and Kyra could not help but wonder about Deidre and her past. She could feel her strength, yet also her profound sadness. Kyra found herself getting consumed by dark thoughts of the journey ahead, of their lack of food, of the biting cold and the savage creatures awaiting them, and she turned to Dierdre, wanting to distract herself.

�Tell me of the Tower of Ur,� Kyra said. �What�s it like?�

Dierdre looked back, black circles beneath her eyes, and shrugged.

�I�ve never been to the tower,� Dierdre replied. �I am from the city of Ur � and that is a good day�s ride south.�

�Then tell me of your city,� Kyra said, wanting to think of anything but here.

Dierdre�s eyes lit up.

�Ur is a beautiful place,� she said, longing in her voice. �The city by the sea.�

�We have a city south of us that is near the sea,� Kyra said. �Esephus. It is a day�s ride from Volis. I used to go there, with my father, when I was young.�

Dierdre shook her head.

�That is not a sea,� she replied.

Kyra was confused.

�What do you mean?�

�That is the Sea of Tears,� Dierdre replied. �Ur is on the Sea of Sorrow. Our is a much more expansive sea. On your eastern shore, there are small tides; on our western coast, the Sorrow has waves twenty feet high that crash into our shores, and a tide that can pull out ships in a glance, much less men, when the moon is high. Ours is the only city in all of Escalon where the cliffs lower enough to allow ships to touch to shore. Our has the only beach in all of Escalon. It is why Andros was built but a day�s ride east of us.�

Kyra pondered her words, glad to be distracted. She recalled all of this from some lesson in her youth, but she had never pondered it all in detail.

�And your people?� Kyra asked. �What are they like?�

Dierdre sighed.

�A proud people,� she replied, �like any other in Escalon. But different, too. They say those of Ur have one eye on Escalon and one on the sea. We look to the horizon. We are less provincial than the others � perhaps because so many foreigners touch down on our shores. The men of Ur were once famed warriors, my father foremost amongst them. Now, we are subjects, like everyone else.�

She sighed, and fell silent for a long time. Kyra was surprised when she started to speak again.

�Our city is cut with canals,� Dierdre continued. �When I was growing up, I would sit atop the ridge and watch the ships come in and out for hours, sometimes days. They would come to us from all over the world, flying all different banners and sails and colors. They would bring in spices and silks and weapons and delicacies of every manner � sometimes even animals. I would look at the people coming and going, and I would wonder about their lives. I wanted desperately to be one of them.�

She smiled, an unusual sight, her eyes aglow, clearly remembering.

�I used to have a dream,� Dierdre said. �When I came of age, I would board one of those ships and sail away to some foreign land. I would find my prince, and we would live on a great island, in a great castle somewhere. Anywhere but Escalon.�

Kyra looked over to see Dierdre smiling.

�And now?� Kyra asked.

Dierdre�s face fell as she looked down at the snow, her expression suddenly filled with sadness. She merely shook her head.

�It�s too late for me,� Dierdre said. �After what they�ve done to me.�

�It�s never too late,� Kyra said, wanting to reassure her.

But Dierdre merely shook her head.

�Those were the dreams of an innocent girl,� she said, her voice heavy with remorse. �That girl is long gone.�

Kyra felt sadness for her friend as they continued in silence, deeper and deeper into the wood. She wanted to take away her pain, but did not how. She wondered at the pain that some people lived with. What was it her father had told her once? Do not be fooled by men�s faces. We all lead lives of quiet despair. Some hide it better than others. Feel compassion for all, even if you see no outward reason.

�The worst day of my life,� Dierdre continued, �was when my father conceded to Pandesian law, when he let those ships enter our canals and let his men lower our banners. It was a sadder day, even, than when he allowed them to take me.�

Kyra understood all too well. She understood the pain Dierdre had gone through, the sense of betrayal.

�And when you return?� Kyra asked. �Will you see your father?�

Dierdre looked down, pained. Finally, she said: �He is still my father. He made a mistake. I am sure he did not realize what would become of me. I think he shall never be the same when he learns what happened. I want to tell him. Eye to eye. I want him to understand the pain I felt. His betrayal. He needs to understand what happens when men decide the fate of women.� She wiped away a tear. �He was my hero once. I do not understand how he could have given me away.�

�And now?� Kyra asked.

Dierdre shook her head.

�No more. I am done making men my heroes. I shall find other heroes.�

�What about you?� Kyra asked.

Dierdre looked back, confused.

�What do you mean?�

�Why look any further than yourself?� Kyra asked. �Can you not be your own hero?�

Dierdre scoffed.

�And why would I?�

�You are a hero to me,� Kyra said. �What you suffered in there � I could not suffer. You survived. More than that � you are back on your feet and thriving even now. That makes you a hero to me.�

Dierdre seemed to contemplate her words as they continued on in the silence.

�And you, Kyra?� Dierdre finally asked. �Tell me something about you.�

Kyra shrugged, wondering.

�What would you like to know?�

Dierdre cleared her throat.

�Tell me of the dragon. What happened back there? I�ve never seen anything like it. Why did he come for you?� She hesitated. �Who are you?�

Kyra was surprised to detect fear in her friend�s voice. She pondered her words, wanting to answer truthfully, and wished she had the answer.

�I don�t know,� she finally answered, truthfully. �I suppose that is what I am going to find out.�

�You don�t know?� Dierdre pressed. �A dragon swoops down from the sky to fight for you, and you don�t know why?�

Kyra thought about how crazy that sounded, yet she could only shake her head. She looked up reflexively at the skies, and between the gnarled branches, despite all hope, she hoped for a sign of Theos.

But saw nothing but gloom. She heard no dragon, and her sense of isolation deepened.

�You know that you are different, don�t you?� Dierdre pressed.

Kyra shrugged, her cheeks burning, feeling self-conscious. She wondered if her friend looked at her as if she were some kind of freak.

�I used to be so sure of everything,� Kyra replied. �But now�I honestly don�t know anymore.�

They continued riding for hours, falling back into a comfortable silence, sometimes trotting when the wood opened up, at other times the wood so dense they needed to dismount and lead their beasts. Kyra felt on edge the entire time, feeling as if they could be attacked at any moment, never able to relax in this forest. She did not know what hurt her more: the cold or the hunger pains ripping through her stomach. Her muscles ached, and she couldn�t feel her lips. She was miserable. She could hardly conceive their quest had barely begun.

After hours more passed, Leo began to whine. It was a strange noise � not his usual whine, but the one he reserved for times when he smelled food. At the same moment Kyra, too, smelled something � and Dierdre turned in the same direction and stared.

Kyra peered through the wood, but saw nothing. As they stopped and listened, she began to hear the faintest sound of activity somewhere up ahead.

Kyra was both excited by the smell and nervous about what that could mean: others were sharing this wood with them. She recalled her father�s warning, and the last thing she wanted was a confrontation. Not here and not now.

Dierdre looked at her.

�I�m famished,� Dierdre said.

Kyra, too, felt the hunger pangs.

�Whoever it is, on a night like this,� Kyra replied, �I have a feeling they won�t be keen to share.�

�We have plenty of gold,� Dierdre said. �Perhaps they will sell us some.�

But Kyra shook her head, having a sinking feeling, while Leo whined and licked his lips, clearly famished, too.

�I don�t think it�s wise,� Kyra said, despite the pains in her stomach. �We should stick to our path.�

�And if we find no food?� Dierdre persisted. �We could all die of hunger out here. Our horses, too. It could be days, and this might be our only chance. Besides, we have little to fear. You have your weapons, I have mine, and we have Leo and Andor. If you need to, you could put three arrows in someone before he blinked � and we could be far off by then.�

But Kyra hesitated, unconvinced.

�Besides, I doubt a hunter with a spit of meat will cause us all any harm,� Dierdre added.

Kyra, sensing everyone else�s hunger, their desire to pursue it, could resist no longer.

�I don�t like it,� she said. �Let us go slowly and see who it is. If we sense trouble, you must agree to leave before we get close.�

Dierdre nodded.

�I promise you,� she replied.

They all headed off, riding at a fast walk through the woods. As the smell grew stronger, Kyra saw a dim glow up ahead, and as they rode for it, her heart beat faster as she wondered who it could be out here.

They slowed as they approached, riding more cautiously, weaving between the trees. The glow grew brighter, the noise louder, the commotion greater, as Kyra sensed they were on the periphery of a large group of people.

Dierdre, less cautious, letting her hunger get the best of her, rode faster, moving up ahead and gaining a bit of distance.

�Dierdre!� Kyra hissed, urging her back.

But Dierdre kept moving, seemingly overcome by her hunger.

Kyra hurried to keep up with her, and as she did, the glow became brighter as Dierdre stopped at the edge of a clearing. As Kyra stopped beside her, looked past her into a clearing in the wood, she was shocked by what she saw.

There, in the clearing, were dozens of pigs roasting on spits, huge bonfires lighting up the night. The smell was captivating. Also in the clearing were dozens of men, and as Kyra squinted, her heart dropped to see they were Pandesian soldiers. She was shocked to see them here, sitting around fires, laughing, jesting with each other, holding sacks of wine, hands full of chunks of meat.

On the far side of the clearing, Kyra�s heart dropped to see a cluster of iron carriages with bars. Dozens of gaunt faces stared out hungrily, the faces of boys and men, all desperate, all captives. Kyra realized at once what this was.

�The Flames,� she hissed to Dierdre. �They are bringing them to The Flames.�

Dierdre, still a good fifteen feet ahead, did not turn back, her eyes fixed on the roasting pigs.

�Dierdre!� Kyra hissed, feeling a sense of alarm. �We must leave this place at once!�

Dierdre, though, still did not listen, and Kyra, throwing caution to the wind, rushed forward to grab her.

No sooner had she reached her when suddenly, Kyra sensed motion out of the corner of her eyes. At the same moment Leo and Andor snarled � but it was too late. From out of the wood there suddenly emerged a group of Pandesian soldiers, casting a huge net before them.

Kyra turned and instinctively reached back to draw her staff, but there was no time. Before she could even register what was happening, Kyra felt the net falling down on her, binding her arms, and she realized, with a sinking heart, that they were all now slaves to Pandesia.

Alec flailed as he fell backwards, feeling the cold rush of air, his stomach dropping as he plummeted toward the ground and the pack of Wilvox below. He felt his life flash before his eyes. He had escaped the venomous bite of the creature above him only to fall to what would surely be an instant death below. Beside him, Marco flailed, too, the two of them falling together. It was little solace. Alec did not want to see his friend die, either.

Alec felt himself crashing into something, a dull pain on his back, and he expected to feel fangs sink into his flesh. But he was surprised to realize it was the muscular body of a Wilvox writhing beneath him. He had fallen so quickly that the Wilvox had had no time to react and he had landed flat on its back, it cushioning his fall as he knocked it to the ground.

There came a thump beside him, and Alec looked over to see Marco land atop one another Wilvox, flattening it, too, at least long enough to keep its snapping jaws away. That left only two other Wilvox to contend with. One of them leapt into action, lowering its jaws for Alec�s exposed stomach.

Alec, still on his back, a Wilvox beneath him, allowed his instincts to take over, and as the beast leapt on top of him, he leaned back, raised his boots and put them up protectively over his head. The beast landed on top of them and as it did, Alec shoved with his feet and sent it flying backwards.

It landed several feet away in the snow, buying Alec precious time � and a second chance.

At the same time, Alec felt the beast beneath him wiggle out. It prepared to lunge and as it did, Alec reacted. He spun around quickly, wrapping one arm tightly around its throat in a chokehold, holding it close enough so that it could not bite, and squeezing as hard as he could. The creature struggled like mad in his grip, trying desperately to snap at him, and it took all of Alec�s might to contain it. Somehow, he did. He squeezed tighter and tighter. The beast jerked away, turning and rolling in the snow, and Alec held on and rolled with it.

Out of the corner of his eye Alec spotted another beast charging for his now-exposed back, and he anticipated the feel of fangs sinking into his flesh. He had no time to react, so he did what was counterintuitive: still holding the Wilvox, he rolled onto his back, holding it out in front of him, its back atop his stomach, its legs kicking in the air. The other beast, airborne, landed with his fangs � and instead of finding a target in Alec, the fangs sunk into the exposed belly of the other beast. Alec held on tight, using it as a shield, as it shrieked and squirmed. Finally, he felt it go limp in his arms as its hot blood poured out all over him.

It was a moment both of victory and of profound sadness for him: Alec had never killed a living thing before. He did not hunt, like most of his friends, and he didn�t believe in killing anything. Even though he knew the beast would have surely killed him, it still hurt him to see it die.

Alec suddenly felt a searing pain on his leg and he cried out and looked down to see another Wilvox biting him. He kicked his leg away before the fangs could sink any deeper and immediately jumped into action. He shoved the dead beast off of him, and as another Wilvox lunged for him, he scrambled to think. He felt cold steel pressing into his belly, and he remembered: his dagger. It was small � yet it might be just enough to do the trick. In a final act of desperation, Alec grabbed the dagger, stiffened his arm, and held it out in front of him.

The Wilvox came down and as it lowered its jaws for Alec, its throat was impaled on the blade. It let out an awful shriek as Alec held tight and the blade sank all the way in. Its blood poured all over Alec as it finally went limp, its razor-sharp fangs just inches from his face, its dead weight atop him.

Alec lay there, his heart thumping, unsure if he was alive or dead, covered in blackness from the beast�s matted fur, which stuck to his face. He felt his leg throbbing where he had been bit, heard himself breathing, and he realized he was, somehow, still alive.

Suddenly a shriek ripped through the night air, and Alec snapped out of it and remembered: Marco.

Alec looked over to find Marco in dire straits: he was wrestling with a Wilvox, rolling in the snow, it snapping at him as he barely held back its jaws. As the beast snapped again, Marco�s hands, slick with blood, slipped, and the beast�s fangs came down and grazed his shoulder.

Marco cried out again, and Alec could see there wasn�t much time. The other Wilvox lunged for Marco, too, who lay there prone, his back exposed, about to be killed.

Alec burst into action, not stopping to think twice about risking his life to save his friend. He ran for Marco with all he had, praying to God he made it before the beast did, each of them about ten feet away. They leapt into the air at the same time, the Wilvox to tear Marco apart and Alec to jump in the beast�s way and take the injury in his stead.

Alec made it just in time, and as he did, he suddenly felt the horrific pain of the Wilvox�s fangs sinking into his arm instead of Marco�s. He had achieved his objective, had spared Marco from a lethal bite, but he had received a horrific bite in his stead, the pain intense.

Alec tumbled with the beast, throwing it off of him, clutching his arm in pain. He reached into his belt for his dagger, but he could not find it � and he remembered, too late, that he had left it lodged in the other beast�s throat.

Alec lay on his back, barely holding back the Wilvox, now on all fours on his chest, and he felt himself losing strength. He was exhausted from the wound, from the fighting, and he was too weak to fight off this creature, all muscle, and determined to kill. As it leaned in, ever closer, its saliva dripping onto Alec�s face, Alec knew he was out of options.

Alec looked for help from Marco, but he saw his friend still wrestling with a Wilvox himself, and losing strength, too. They would both die here, Alec realized, beside each other in the snow.

The Wilvox on top of him arched its back and prepared to sink its fangs into Alec�s chest with one final strike, which Alec knew he was too weak to resist � when suddenly, it froze. He was baffled as it lingered there, let out an awful cry of agony, then collapsed limply on top of him.

Dead.

Alec was stumped. Had it been shot in the back by an arrow? By whom?

As he sat up to figure it out, Alec suddenly felt something awful and cold and slimy slithering up his leg � colder even than the snow. His heart skipped a beat as he looked down and realized it was the snake. It must have slithered down the tree and struck the Wilvox, killing it with its lethal venom. Ironically, it had saved Alec.

The snake-like creature slithered slowly, alternately crawling on its legs, like a millipede, around the dead Wilvox, coiling itself around its body, and Alec felt a terror even greater than he had when the Wilvox was on top of him. He scurried out from under it, eager to get away while the snake was distracted.

Alec scrambled to his hands and knees and rushed forward and charged the Wilvox still pinning down Marco. He kicked it as hard as he could, its ribs cracking as it went rolling off his friend, right before it could bite him. The beast whined and rolled in the snow, clearly caught off guard.

Alec yanked Marco to his feet, and Marco turned and charged the beast, kicking it as it tried to get up, again and again in the ribs. The beast rolled several feet, down a bank of snow, until it was out of sight.

�Let�s go!� Alec urged.

Marco needed no prodding. They both took off, racing through the wood, the snake still coiled around the Wilvox, hissing and snapping at them as they went, barely missing them. Alec sprinted, his heart pounding in his chest, wanting to get as far away from here as possible.

They ran for their lives, bumping into trees, and as Alec glanced back over his shoulder, wanting to make sure they were in the clear, he saw something that made his heart drop: the final Wilvox. It just would not stop. It scrambled back up the snow bank, and now hunted them down as they ran. Much faster than they, it bounded through the snow, bearing down on them, its jaws widening, more determined than ever.

Alec looked forward and spotted something up ahead: two boulders, taller than he, a few feet apart, a narrow crevice between them. He suddenly had an idea.

�Follow me!� Alec cried.

Alec ran for the boulders as the Wilvox closed in behind them. He could hear it panting behind him in the snow, and he knew he had only one chance to get this right. He prayed his plan worked.

Alec leapt over the boulders, landing on the other side in the snow, as Marco did the same, right behind him. He stumbled in the snow, then turned and watched the Wilvox follow. It leapt up, too, and as he had hoped, the beast, unable to climb, and slipped on the rock and got lodged in the narrow crevice between the boulders.

It wiggled, trying to break free, but it could not. Finally, it was trapped.

Alec turned and examined the beast, breathing hard, flooded with relief. In pain, scratched up, the small bite on his leg hurting, and the big bite on his arm killing, Alec finally realized the nightmare was over. They were alive. Somehow, they had survived.

Marco looked at Alec, eyes filled with admiration.

�You did it,� Marco said. �The kill is yours.�

Alec stood there, hardly a foot away from the helpless beast, which was snarling, wanting to tear them apart. He knew he should feel nothing but hatred for it. But despite himself, he pitied it. It was a living thing, after all, and trapped, helpless.

Alec hesitated.

Marco reached down, picked up a jagged rock, and handed it to him. Alec held the rock, sharp and heavy, and knew that one decisive blow could kill this creature. He held the rock, feeling the cold weight of it on his palm, and his hand trembled. He could not bring himself to do it.

Finally, he dropped it in the snow.

�What is it?� Marco asked.

�I can�t,� Alec said. �I can�t kill something helpless. However much it may deserve it. Let us go. It can�t harm us now.�

Marco stared back, shocked.

�But it will break free!� he exclaimed.

Alec nodded.

�It will. But by then, we shall be far from here.�

Marco furrowed his brow.

�I don�t understand,� he said. �It tried to kill you. It wounded you � and me.�

Alec wished he could explain it, but he did not fully understand it himself. Finally, he sighed.

�It was something my brother once said to me,� Alec said. �When you kill something, you murder some small part of the world.�

Alec turned to Marco.

�Let�s go,� Alec said.

Alec turned to go, but Marco held out a hand and stepped forward.

�You saved my life,� Marco said, reverence in his voice. �That wound on your arm you received because of me. If it wasn�t for you, I�d be dead back there. I owe you.�

�You owe me nothing,� Alec replied.

�You risked your life for me,� Marco said.

Alec sighed.

�Who would I be if I did not risk my life for others?� Alec said.

They clasped arms, and Alec knew that no matter what happened, no matter what dangers lay ahead of them, he now had a brother for life.

Merk stood in the mud, opposite the ten remaining thugs, all facing him nervously. They held before them their crude weapons and looked back and forth from their dead leader to Merk, now all seeming less certain of themselves. As flames burned all around him, black smoke stinging his eyes in waves, Merk remained calm, preparing for the confrontation to come.

�Drop your weapons and run,� Merk said, �and you will live. I won�t offer again.�

One of them, a tall brute with wide shoulders and a scar across his chin, grunted back.

�You�re a proud one, aren�t you?� he said in a thick accent Merk did not understand. �You really think you can take us all?�

�There are still ten of us and one of you,� another called back.

Merk laughed, shaking his head.

�You still don�t understand,� he said. �You�re already dead. You just don�t know it yet.�

He stared back at them with his cold, black eyes, the eyes of a killer, and he could see the fear starting to take hold. It was a look he�d recognized his entire life.

One of the men suddenly let out a shout and charged, raising his sword, filled with more bravado than skill. An amateur mistake.

Merk watched him come out of the corner of his eye but did not let on that he knew. He waited and watched, and at the final moment, as the sword came down for his back, he squatted low and felt the thug rush forward. As he felt his body against his back, his sloppy sword slash whiz over his head, he grabbed the thug and threw him over his shoulder. The man went flying, landing on his back in the mud before him, and Merk stepped forward and with his boot, expertly and precisely crushed his windpipe, killing him.

That left nine.

Another thug charged, swinging his sword down at him, and as he did, Merk calmly took the sword from the man he had just killed, sidestepped, and sliced the man�s stomach, sending him keeling over.

Two more broke off and charged together, one swinging a crude flail and the other wielding a mace. The flail was a clumsy swing, all power and no finesse, and Merk merely jumped back and let the spiked ball whiz by his face, then stepped forward and plunged his dagger into the man�s waist. In the same motion he spun, as the other attacker swung his mace, and slashed his throat.

Merk grabbed the man�s mace, turned, planted his feet, and threw the mace at another charging attacker; it sailed end over end and smashed the man�s eye socket, stopping him in his tracks and knocking him out.

The five remaining thugs now looked at Merk, then back to each other, exchanging looks of fear and wonder.

Merk smiled as he wiped blood off his lip with the back of his hand.

�I�m going to enjoy watching you all die here, in the same place you killed this nice family.�

One of them scowled.

�The only one who�ll be dying here is you,� spat one.

�A few lucky blows,� said another. �We still outnumber you five to one.�

Merk smiled.

�Those odds are starting to look a lot worse for you now, aren�t they?� he replied.

�You got anything else to say before we kill you?� another snapped, a big man speaking in an accident Merk did not recognize.

Merk smiled.

�That�s what I like,� Merk replied. �Courage in the face of death.�

The man, bigger than all others, threw down his weapon and charged Merk, as if to tackle him and drive him down to the mud. Clearly, this man wanted to fight on his own terms.

If there was one thing Merk had learned, it was never to fight on another man�s terms. As the clumsy oaf charged him, his thick hands stretched out before him to tear him apart, Merk made no effort to get out of the way. Instead, he waited until the man was a foot away, squatted, and brought his dagger straight up as the man lowered his chin. It was an uppercut with a knife.

He impaled the blade in the man�s throat in an upward motion, dropping him straight down to the ground. The thug fell face-first, dead, the blood pooling in the mud.

The four remaining looked down at their huge compatriot, lifeless, and this time they held real fear in their eyes.

The thug nearest him raised his hands, shaking.

�Okay,� he said. �I�ll leave.� The boy, hardly older than twenty, threw his sword down to the mud. �Just let us go.�

Merk grinned, feeling his veins burning with indignation at the sight of the dead family, at the smell of the smoke burning in his nostrils. He stooped down and casually picked up the boy�s sword.

�Sorry, my friend,� Merk said. �That time has passed.�

Merk charged forward and stabbed the boy in the heart, holding him tight as he pulled his face close.

�Tell me,� Merk seethed, �which one of this precious family did you murder?�

The boy gasped, blood trickling from his mouth as he fell dead in Merk�s arms.

The three thugs all charged for Merk at once, as if realizing this was their last desperate chance.

Merk took two steps forward, jumped in the air, and kicked one in the chest, knocking him to the ground. As another swung a club for his head, Merk ducked, then rammed his shoulder into the man�s stomach and threw him over his shoulder, sending him landing on his back. Merk stepped forward and with his boots crushed one man�s windpipe, then stepped on the other�s chin and snapped his neck, killing both.

That left one.

The sole survivor rushed forward nervously and swung a sword for his head; Merk ducked, feeling it whiz by, and in the same motion grabbed a club from the ground, swung around, and whacked the man on the back of the head. There came a crack, and the man stumbled forward and landed in the mud, out cold.

Merk saw him lying there and knew he could kill him � but he had another idea: he wanted justice.

Merk dragged the man to his feet, holding him in a chokehold as he dragged him forward. He walked him across the mud, toward the girl, who stood there, aghast, hatred in her eyes.

Merk stopped a foot away from her, holding the writhing man tight.

�Please, let me go!� the man whined. �It wasn�t my fault!�

�The decision is the girl�s,� Merk snarled in the man�s ear.

Merk saw the grief, the desire for vengeance, in her eyes. With his free hand he reached into his belt and handed her his dagger, hilt first.

�Please, don�t,� the man sobbed. �I didn�t do anything!�

The girl�s expression darkened as she grabbed Merk�s dagger and stared back at the man.

�Didn�t you?� she asked, her voice cold and hard. �I watched you kill my mother. I watched you kill my family.�

Without waiting for a response, the girl lunged forward and stabbed the man in the heart.

Merk felt the thug stiffen in his arms as he gasped, and was surprised and impressed by the girl�s perfect strike, her ruthlessness.

The man�s body went limp, and Merk let him drop down to the ground, dead.

Merk stood there facing the girl, who held the bloody dagger in her hand, and looked down at the corpse. She was breathing hard, her face still filled with fury, as if her desire were unfulfilled. Merk understood the feeling, all too well.

She slowly looked up at him, and as she did, her expression shifted, and he could see the gratitude in her eyes. And for the first time in as long as he could remember, he felt good about himself. He had saved her life. For a fleeting moment, at least, he had become the person he wanted to be.

With the battlefield still, with all the thugs dead, Merk allowed himself to lower his guard, just for a moment. He stepped forward to embrace the girl, to hold her, to let her know that everything would be okay.

Men n�r han gjorde det, m�rkte han pl�tsligt r�relse i h�rnet av sitt synf�lt. Han v�nde sig om och var chockad �ver att se pojken med pilb�gen, den han trodde att han hade d�dat, stod p� sina ostadiga f�tter, han hade till och med fortfarande sv�rdet genom sitt br�st. Han h�ll pilb�gen med skakiga armar, och riktade r�tt mot Merk. F�r f�rsta g�ngen i sitt liv, blev Merk �verraskad. Hans s�tt att bry sig om flickan hade f�tt hans sinnen att f�rsvagas. Det kom ett hemskt ljud av en pil som avfirades, och Merk stod d�r, fastfrusen, han hade ingen tid att reagera. Allt han kunde g�ra var att hj�lpl�st kolla p� n�r pilen fl�g genom luften, r�tt mot honom.

Mindre �n en sekund senare, k�nde han de hemska sm�rtan av en pil som tr�ffade honom i ryggen och gick in i hans kropp. Merk sj�nk ner till kn�na, han spottade blod, och n�r han gjorde det, det som f�rv�nade honom mest var inte att han skulle d�, utan att han skulle d� h�r, p� grund av en pojke, i leran, mitt i ingenstans, s� n�ra, efter en s� l�ng resa f�r att starta sitt liv p� nytt.

Kyra k�mpade mot det tunga n�tet n�r det f�ll ner �ver henne, tagen p� bar g�rning, och hon f�rs�kte desperat att frig�ra sig. N�tet, som kastades av flera soldater, var gjort av st�lmaskor, det m�ste ha v�gt hundra kilo, och hon m�rkte hur hon drogs ner av det tjocka repet n�r m�nnen drog fr�n varsin sida. De drog igen, och hon blev tillplattad, med ansiktet nere i sn�n med alla de andra, nertrycka. Andor och Leo morrade v�ldsamt, bockade, fr�ste, och Leo v�nde och s�nkte ner sina huggt�nder i n�tet, trots att det inte var l�nt, st�let var alldeles f�r h�rt f�r att tugga sig igenom.

N�r Kyra kollade p� n�r de Pandesianska soldaterna n�rmade sig, med sina sv�rd och hillebarder, s� sparkade hon sig sj�lv f�r att hon inte var mer alert. Hon visste att om hon inte hittade en v�g ut, skulle de alla bli slavar, med ett brutalt f�ngenskap, och just nu, en s�ker d�d. Hon kunde inte l�ta det h�nda.

Men det viktigaste var att hon inte kunde svika sin far. Kosta vad det kosta ville, hon var tvungen att fly. Kyra k�mpade med att f�rs�ka n� sin stav, men hon kunde inte n� henne, hennes armar trycktes ner till marken. Hon f�rs�kte desperat att frig�ra sig och hon visste att situationen var stressad. Kyra v�nde sig om f�r att se Andor anv�nda sin enorma styrka, f�r att p� n�got s�tt resa sig, Till hennes f�rv�ning, vred han p� nacken, blottade sina enorma huggt�nder, och slet r�tt genom n�tet. Det var den mest fantastiska sak Kyra n�gonsin sett.

Denna mirakul�sa best, ett rent muskelpaket, tuggade sig genom st�lrepet, och i ett stadie av raseri, h�jde han n�tet f�r alla, och en stund senare, var Kyra fri. Andor sprang fram�t och s�nkte ner sina huggt�nder i br�stet p� den n�rmaste soldaten, en man vars �gon var tre g�nger s� uppsp�rrade �n innan. Mannen f�ll till marken, med en omedelbar d�d. Andor svingade sedan sitt huvud �t sidan n�r en annan soldat svingade sitt sv�rd mot honom, och anv�nde sina huggt�nder f�r att sk�ra genom br�stet p� soldat nummer tv�.

Tv� soldater till gjorde ett utfall fram�t bakifr�n och Andor lutade sig tillbaka och sparkade dem med sina kraftiga hovar, och slog dem medvetsl�sa. Kyra s�g en soldat sp�nna sin pilb�ge mot Andor, och hon ins�g att han skulle bli d�dligt skadad. Hon fick en k�nsla av panik, d� hon ins�g att hon inte skulle kunna n� fram i tid. �LEO!� skrek hon, d� hon visste att Leo instinktivt skulle veta vad som beh�vde g�ras. Leo reagerade direkt: han sprang genom sn�n, hoppade upp i luften och landade med alla fyra p� soldatens br�st, och s�nkte ner sina huggt�nder i hans hals medan soldaten skrek-

Han slogs ner till marken och pilen fl�g ofarligt upp i luften, bort fr�n Andor. Tv� andra soldater gick fram, b�da h�jde sina b�gar och sikta mot Andor, och Kyra drog fram sin stav, kn�ckte den p� mitten, och gick fram och kastade varje halva. De fl�g genom luften som spjut, och b�da spetsiga stavarna spetsade varsitt br�st p� varsin soldat. M�nnen skrek n�r de f�ll bak�t p� sina ryggar, med sina pilar som sk�ts ofarligt upp i luften �terigen, det enda som tr�ffades var ett par grenar.

Kyra h�rde ett ljud, och k�nde n�got svinga f�rbi hennes huvud, Hon v�nde sig om och s�g ett spjut flyga f�rbi och missa henne precis, och s�g tv� andra soldater springa mot henne, knappaste 15 meter ifr�n. B�da s�g ut att vara fast beslutna �ver att d�da henne n�r de drog sina sv�rd. Kyra var i stridsl�ge, och tvingade sig sj�lv att fokusera: hon str�ckte sig och drog sin b�de, la en bil och sk�t. Hon v�ntade inte f�r att se om den tr�ffade sitt m�l innan hon sk�t igen.

Varje pil tr�ffade varsitt br�st av en soldat n�r de sprang mot henne, och sedan f�ll de. Kyra h�rde pl�tsligt ett ljud ett ljud som kom fr�n den m�rka skogen. Hon v�nde sig om, f�r sent, f�r att inse att en soldat hade smugit upp bakom henne, med sitt sv�rd h�gt, och var i f�rd med att hugga av hennes arm. Hon samlade sig sj�lv, mannen var f�r n�ra f�r att hon skulle kunna g�ra n�got. Men ist�llet skrek soldaten, och f�ll livl�s ner i sn�n bredvid henne.

Kyra stirrade, f�rv�nad, och undrade vad som hade h�nt. Hon kollade upp och s�g Dierdre st� ett par meter ifr�n, med sin b�ge h�jd, som precis hade avfirats. Hon kollade ner f�r att se en pil sitta i den d�da soldatens rygg. Hon k�nde ett rus av tacksamhet. Hon s�g en h�ftighet i sin v�ns �gon som hon inte hade sett f�rut, hon kunde se att h�mnden hennes v�n tog ut p� dessa Pandesianer var renande f�r henne.

Kyra trodde att striden var �ver, men pl�tsligt h�rde hon grenarna knaka i skogen, och hon v�nde sig om f�r att se en soldat springa iv�g. Hon t�nkte tillbaka p� vad som h�nde senaste g�ngen hon l�t n�gon springa iv�g, och utan att t�nka sig f�r, v�nde hon sig om, siktade p� honom, h�jde sin pilb�ge, och sk�t. Pilen tr�ffade han i ryggen och mannen f�ll med ansiktet ner i sn�n. Dierdre kollade p� henne �verraskat, men denna g�ng, k�nde Kyra ingen �ngest. Kyra undrade vad det var som h�nde med henne. Vad h�ll hon p� att bli?

Kyra stod d�r, andades tungt i tystnaden, �vervakade blodbadet. Flera soldater l�g d�r, med deras blod sipprande i sn�n, alla d�da. Hon kollade p� Andor, Leo och Dierdre, och ins�g sakta att de hade vunnit. De fyra hade blivit en. Kyra kysste Leos huvud och gick sen fram till Andor, som fortfarande morrade �t de d�da soldaterna, och kliade honom i manen. �Du gjorde det pojken,� sa hon tacksamt till honom. �Du befriade oss.� Andor gjorde ett l�te, som ett spinnande ljud, fast h�rdare, och f�r f�rsta g�ngen mjuknade hans attityd lite. Dierdre skakade �ngerfullt p� huvudet. �Du hade r�tt,� sa hon. �Det var dumt av mig att g� hit. Jag �r ledsen.�

Kyra v�nde sig om och kollade bort mot skogslinjen, rakt �ver �ppningen, och kom ih�g maten. Grisarna grillades fortfarande, med hundratals Pandesianer bredvid, och de hade fortfarande inte m�rkt av deras n�rvaro. Hon s�g alla vagnarna, och �ven pojkarnas alla ansikten, och det pl�gade henne. �Vi ska vara glad aatt de inte s�g oss.� sa Dierdre. �Detta m�ste ha varit en patrull. L�t oss g�, vi beh�ver komma s� l�ngt h�rifr�n som vi kan innan de g�r det.�

Men Kyra skakade l�ngsamt p� huvudet. �Jag t�nker raka motsatsen.� svarade Kyra. Dierdre rynkade pannan. �Vad menar du?� Kyra kollade �ver sin axel, mot friheten, och hon visste att det s�kraste skulle vara att rida bort tyst och snabbt, och forts�tta p� sitt uppdrag. Men ibland k�nde hon att det var omv�garna p� resan som visade sig betyda mest. Det k�ndes som om hon blev testad. Hur m�nga g�nger hade hennes far sagt till henne att det ultimata uppdraget i livet �r att inte l�mna n�gon bakom sig? Hur l�ngt man reste, hur h�gt man kl�ttrade, hur l�ngt du sprider dig, vid slutet av dagen, var det enda man kunde d�mas f�r, inte hur l�ngt man hade rest, utan hur mycket man hade kollat tillbaka. Hur m�nga man hade tagit med sig.

Hon b�rjade att f�rst�. H�r var hennes test: en �ppen v�g mot frihet, till s�kerhet. Eller en v�g full med fara, bakom henne, p� andra sidan �ppningen, f�r att fria pojkarna som hon inte ens k�nde. Det var det som k�ndes som den r�tta saken att g�ra. Och var det inte r�ttvisa som betydde mest? Hon k�nde hur det br�nde i sina �dror. Hon var tvungen att riskera sitt liv, vilken fara det �n var. Om hon skulle v�nda sin rygg mot dem, vem skulle hon d� vara?

�Du t�nker inte vad jag tror att du t�nker?� fr�gade Dierdre, och l�t skeptisk. Kyra nickade. �Det �r l�ngt att rida �ver den �ppningen.� Sa hon, medan en plan formades i hennes huvud. �Men v�ra h�star �r snabba.� �Och sen vad?� fr�gade Dierdre i misstro. �Det �r en hel arm� d�r ute. Vi kan inte springa ifr�n dem. Och vi kan inte bek�mpa dem. Det kommer vara lika med d�den.� Kyra skakade p� huvudet. �Vi kommer att springa mot vagnarna. Vi kommer att sl� s�nder kedjorna och frita pojkarna, och n�r de �r l�sa, har Pandesianerna st�rre problem att ta itu med.� Dierdre log ett brett leende. �Du �r vild och v�rdsl�s.� Sa hon. �Jag visste att det fanns en anledning till att jag tyckte om dig.�

De utbytte ett leende, och utan ett ord, satt de upp p� sina h�star och sprang i v�g, galopperande mot �ppningen, och kastade all f�rsiktighet i vinden. Gruppen rusade genom �ppningen, Kyras hj�rta slog h�rt i hennes br�st n�r hon red genom sn�n i m�nljuset, vid slutet fanns hundratals Pandesianer, som inte hade sett henne �n. Hon visste att om de s�g henne f�re hon var n�ra nog, s� skulle de inte klara det. N�r de red greppade Kyra sitt sv�rd som hon hade snott fr�n en d�d soldat, utan att n�gon m�rkte. Dessa m�n var tydligen distraherade av eldarna, deras festande, och deras drickande f�r att h�lla koll p� en liten grupp som attackerade mitt i natten.

Kyra rusade genom �ppningen, med sitt adrenalin rusande s� vilt att hon knappt kunde se rakt. Och n�r hon n�rmade sig slutet av �ppningen, n�r vagnarna kom n�rmare, s� s�g hon pojkarnas ansikte i detalj, de kollade ut desperat, och hon s�g att n�gra av dem b�rjade att se henne, och f�rst�. Deras ansikten, som nyligen var s� desperata, fylldes pl�tsligt med hopp. �H�r borta!� skrek en pojke och avbr�t nattens tystnad. �Fria oss!� skrek en annan. En stor k�r b�rjade att ljuda innanf�r burarna, f�ljt av j�rn som klingade n�r pojkarna skakade i gallren. Kyra f�rs�kte desperat att f� dem att bli tystare, men det var f�r sent, Pandesianerna b�rjade att m�rka av henne. �Du d�r! Stanna!� befallde en Pandesian, skrikande i natten. Soldater reste sig och b�rjade springa mot dem.

Kyras hj�rta slog, hon ins�g att hennes f�nster smalnades av, om hon inte fritog pojkarna innan Pandesianerna hann fram, s� skulle hon vara d�d. Nu var hon n�gra f� meter ifr�n, hon sparkade Andor h�rdare, samtidigt som Dierdre sparkade sin h�st, och de b�da h�jde sina sv�rd och h�gg ner burarna som var fyllda med skrikande pojkar. Kyra saktade inte ens ner n�r hon red upp bredvid en bur, h�jde sitt sv�rd och h�gg ner det med ett kraftigt sving, siktande p� de tjocka j�rnkedjorna. Gnistor fl�g n�r kedjan f�ll i bitar och f�ll ner till marken med ett h�gt kling.

Metalld�rren �ppnades och det kom ett h�gt skrik och ett ljud av upprymdhet fr�n dussin av pojkar som rusade ut kom. Alla gick �ver varandra, snubblade i sn�n, vissa hade skor, vissa inte. Vissa sprang d�rifr�n, mot s�kerheten i skogen; men de flesta v�nde om och attackerade mot den kommande v�ggen av Pandesianska soldater, med h�mnd i sina �gon. Kyra och Dierdre sprang fr�n bur till bur, slog s�nder kedjor och �ppnade d�rrar, fritog en efter en. En d�rr ville inte ge vika, och Leo rusade fram och bet s�nder gallren med sina huggt�nder, och drog upp d�rren. En annan d�rr satt fast, och Andor lutade sig tillbaka och stegrade sig och sparkade mot gallren tills de gav vika.

Snart v�llde hundratals med pojkar ut i �ppningen. De hade inga vapen, men de hade hj�rta, en kraftig vilja �ver att h�mnas mot de som hade tagit dem till f�nga. De Pandesianska soldaterna m�ste ha insett, f�r �ven n�r de attackerade, s� b�rjade deras �gon att fyllas med tvivel och tvekan. Pojkarna sl�ppte ut ett h�gt skrik n�r de rusade ut mot soldaterna. Pandesianerna h�jde sitt sv�rd och d�dade n�gra av dem, men pojkarna kom alldeles f�r snabbt och snart hade soldaterna ingen plats f�r sina man�vrar. H�gen med pojkar tacklade ner dem till marken och snart var det �ga mot �ga. Vissa pojkar slog soldaterna medvetsl�sa och tog deras vapen, f�r att sedan attackera mot andra. Snart var arm�n med pojkar bev�pnade.

Skogens �ppning blev snabbt fylld med skrik, ljudet av befriade pojkar och Pandesianska soldater som dog. Kyra som var tillfredsst�lld, utbytte en blick med Dierdre. Deras jobb h�r var avklarat. Pojkarna hade f�tt sin frihet, nu var det upp till dem att vinna den. Kyra v�nde sig om och rusade tillbaka mot tr�dlinjen, bort fr�n �ppningen, och n�r hon kollade tillbaka s�g hon ett par Pandesianska b�gskyttar som hade sitt sikte p� dem. Hon skyndade p� Andor �nnu mer och duckade, och med ett sista rus l�mnade de �ppningen och kom ut i skogen, omfamnade av m�rkret. Precis n�r de kom ut i skogen, seglade en sista pil f�rbi, missade henne precis och b�ddade in sig sj�lv i ett tr�d med ett smack.

De red tillbaka in i m�rkret, gick norrut igen, mot havet, vart det �n var. Bakom dem f�rsvann ljudet av strid, av hundratals pojkar som omfamnade deras frihet. Hon hade ingen id� vad v�gen framf�r henne skulle ge, men det betydde inte mycket: hon hade inte fegat ur fr�n en strid, och det betydde mer �n n�gonsin.

Duncan h�jde sitt sv�rd h�gt, lj�d ett krigsrop, och ledde sina m�n n�r han of�rskr�ckt attackerade, redo att m�ta Pandesianernas arme som v�llde ut ur Esephans baracker. Dessa m�n hade tydligen �terh�mtat sig fr�n chocken av att ha blivit attackerade mitt i natten, av att deras flotta hade b�rjat brinna i hamnen, och Duncan var sj�lv f�rv�nad �ver all skada han lyckats tillfoga. Natthimlen stod i brand av det som �terstod av flottan, det sken upp hamnen och himlen.

Hur stor den skadan �n var, var d�r fortfarande en arm� framf�r honom. Denna Pandesianska garnison var stationerad p� land, m�nga fler �n hans m�n. En o�ndlig str�m fortsatte att v�lla ur n�r stenportarna �ppnades upp �nnu mer, alla var professionella soldater, fulla med de b�sta vapnen, och alla var de v�ltr�nade och l�ngtade efter strid. Duncan visste att den riktiga striden hade inte ens b�rjat. Duncan var stolt �ver att se att ingen av hans m�n gav upp, alla red bredvid honom, och hoppades tillsammans med honom. Alla hoppade p� sina h�star, med sv�rd, yxor och hillebarder h�jda, spjuten var siktade, och m�nnen var f�rberedda f�r d�d och �ra.

Duncan var stolt �ver sig sj�lv f�r att han alltid var f�rst in i striden, l�ngst fram bland sina m�n, och han hade best�mt sig f�r att det inte skulle vara annorlunda denna g�ngen. Han rusade fram�t och skrek sitt krigsrop n�r han h�jde sitt sv�rd h�gt och drog ner det mot en sk�ld p� en Pandesiansk soldat, en man som, med tanke p� sin rustning, verkade vara en bef�lhavare. N�r Duncans sv�rd tr�ffade, fl�g gnistor och ett h�gt kling l�t, den f�rsta gnistorna i denna striden. Soldaten svingade tillbaka, och Duncan, som f�ruts�g detta, parerade, och svingade sedan tillbaka och tr�ffade mannen i br�stet, vilket fick han att trilla ner fr�n sin h�st och landa p� marken, den f�rsta d�den i striden.

Natthimlen var fylld med sv�rd som m�tte varandra, sk�ldar som m�tte sv�rd, och yxor, h�llebarder, och m�n som skrek n�r de f�ll ner fr�n sina h�star och hackade varandra i bitar. Stridslinjerna blev snabbt suddiga n�r de b�da sidorna sm�lte in i varandra, b�da k�mpandes v�ldsamt f�r att �verleva. Duncan s�g Anwin bredvid honom, svingande en klubba och s�g dess spikar tr�ffa en soldat och sl� ner honom bakl�nges fr�n sin h�st. Han s�g Arthfael h�ja sitt spjut och spetsa halsen p� en annan soldat framf�r honom, en bred man som hade h�jt sitt sv�rd mot Duncan.

Han s�g en av sina st�rsta soldater, svinga sin hillebard i sidled, och h�gg en Pandesian i sin axel och slog av honom sidled fr�n sin h�st. Duncan fylldes av stolthet f�r sina m�n. De var alla bra soldater, de b�sta Escalon hade att erbjuda, och alla k�mpade of�rskr�ckt f�r deras hemland. F�r deras frihet. Pandesianerna k�mpade tillbaka precis lika of�rskr�ckt. De var en professionell arm�, en som hade er�vrat i flera �r, och inte en arm� som man kunde skr�mma bort l�tt. Duncans hj�rta f�ll n�r han s�g m�nga goda m�n falla vid hans sida, m�n han hade k�nt och k�mpat vid hans sida hela hans liv. Han s�g en man, knappt i hans sons �lder, falla bakom honom n�r ett spjut spetsade honom i axeln. Han s�g en annan man f�rlora sin hand n�r en stridsyxa h�gg av den.

Duncan k�mpade tillbaka med allt han hade, h�gg sig fram genom blodbadet, svingade med sitt sv�rd mot soldater h�ger och v�nster om sig, skyndade p� sin h�st och tvingade sig sj�lv fram�t med allt han hade, mycket djupare in bland fienden �n hans m�n. Han visste att stannade han skulle han vara d�d. Han m�rkte snart att han var helt inne i striden, omringad av fiender p� alla sidor. Det var s� han tyckte om att sl�ss, f�r hans liv.

Duncan svingade och h�gg fr�n sida till sida, och �verraskade Pandesianerna; de var klart �verraskade �ver att en fiende hade tagit sig s� djupt in i deras arm�. N�r han inte svingade med sitt sv�rd, h�jde han sin sk�ld f�r att blockera andra sv�rd, klubbor och f�r att sl� ner soldaterna fr�n sina h�star. Han visste att ibland kunde en sk�ld vara det b�sta, och mest ov�ntade vapnet. Duncan v�nde sig om och skallade en soldat, och drog sedan ett sv�rd fr�n en annans hand, drog han n�ra och h�gg han i magen med en kniv. Under samma stund fick Duncan ett sv�rd r�tt �ver axeln, ett riktigt sm�rtsamt slag. En stund senare fick han �ven ett p� l�ret. Han v�nde sig om och d�dade b�da soldaterna som skadat honom. Skadorna var sm�rtsamma, men de var b�da ytliga, och han hade lidit nog av s�r tidigare i sitt liv, s� han skulle inte l�ta dessa hindra honom. Inte mycket senare efter han d�dat de som attackerat honom fick han ett kraftfullt slag av en Pandesian i revbenen med en klubba, och stunden senare trillade han av sin h�st och ner bland fiendens soldater.

Duncan skakade bort stj�rnorna och reste sig upp, med sv�rdet i sin hand och redo f�r handling, och m�rkte att han stod mot en blandning av soldater, vissa stod upp, andra satt p� sin h�st. Han reste sig, tog tag i en soldat i hans ben, och drog av honom fr�n sin h�st. Mannen f�ll och omedelbart hoppade Duncan upp p� hans h�st. Han tog hans lans och i processen d�r han svingade med den, knockade han ner tre soldater fr�n deras h�star och skaffade lite utrymme.

Striden fortsatte, och en o�ndlig str�m av Pandesianska soldater fortsatte att v�lla ut ur barackerna, och med varje kompani av m�n som anl�nde, visste Duncan att deras odds blev v�rre. Han s�g sina m�n b�rja tvivla: en av hans yngre krigare fick ett spjut i revbenen, blodet v�lde ut ur hans mun, och en krigare som precis g�tt med i hans arm� tog ett d�dligt hugg fr�n ett sv�rd i br�stet. Duncan v�grade dock ge upp; det var inte den han var. Det skulle inte retireras, oavsett odds. Han hade varit med om alldeles f�r m�nga strider som hade sett d�liga ut, och aldrig hade han v�nt om och flytt, som m�nga av hans motst�ndare. Det var det som hade gett honom sitt rykte, och respekten som alla m�n fr�n Escalon hade. De visste att han kanske ledde dem in i d�den, men han skulle aldrig leda dem in i o�ra.

Duncan dubblade sina anstr�ngningar, skrek sitt krigsrop och rusade fram med sin h�st och h�lls in lans i sidled framf�r honom och tog ner flera soldater. Han attackerade till fots, djupare in bland alla m�n, och anv�nde sin lans f�r att sl� ner soldater i varje riktning. Det var ett sj�lvmordsf�rs�k, det visste han, men han brydde sig inte l�ngre, och just d�, n�r han inte l�ngre brydde sig l�ngre, k�nde han en stark befrielse, en stark frihet som han aldrig upplevt tidigare.

N�r Ducans lans h�ggs av p� mitten av en soldat, anv�nde han den vassa delen f�r att hugga en soldat, sedan sl�ppte han den, drog sitt sv�rd och svingade med b�da h�nderna, med sin sk�ld framf�r sig och han kastade f�rsiktigheten i vinden.

Han svingade och h�gg tills hans axel blev tr�tt och svetten stack i hans �gon, snabbare �n alla andra runt om honom, men snabbt f�rlorade han hettan. Det var det sista d�dsrycket, och medan han visste att han inte skulle klara det, s� tog han tr�st i att han skulle d� n�r han gav allt han hade. N�r Duncans axel blev tr�tt och flera soldater attackerade honom, visste han att han s�g d�den i vit�gat, och pl�tsligt, kom det ett visslande ljud, som en pil, som f�ljdes av ett smack. Till Duncans f�rv�ning, f�ll soldaten framf�r honom, med en pil r�tt genom hans br�st.

D�r kom en annan, och ytterligare en. Snart var luften fylld med ljudet, och n�r skriket fr�n Pandesianerna kom, kollade Duncan bakom sig och blev chockad �ver vad han s�g: den m�n-upplysta himlen var fylld med pilar, ett hav av dem som fl�g �ver huvudet och landade p� Pandesianernas sida. Pandesianerna blev spetsade av pilar och dog som flugor, de f�ll en och en av sina h�star och landade i det blodhavet, med deras rustning klingande och deras h�star, som nu var ryttarl�sa, vilt bockande.

Duncan var f�rvirrad; fr�n b�rjan antog han att hans m�n var under attack. Men sedan ins�g han att han fick hj�lp. Men av vem? Duncan v�nde sig om och s�g k�llan d�r pilarna kom ifr�n, och h�gt uppe p� vallarna i Esephus, stod hundratals m�n, upplysta av facklor. De var Esephansa krigare, och Duncans hj�rta l�ttade. De hade sina b�gar sp�nda, placerade sina pilar, och sk�t ytterligare en salva i en h�g b�ge mot Pandesianerna. Duncan skrek av gl�dje. Seavig, hade trots allt best�mt sig f�r att g� med honom trots alla risker. Pl�tsligt �ppnade Esephus portar och d�r visade sig, med ett kraftigt krigsrop, Seavig, som red ut framf�r sina hundratals m�n, alla stolta krigare fr�n Escalon.

Duncan var �verlycklig �ver synen av sin gamle v�n, en man som han hade ridit med in i strid or�kneligt m�nga g�nger. Han var en soldat som hade underkuvats av den Pandesianska arm�n under flera �r, och som �ntligen visade vart han stod. Han hade �terv�nt, han var tillbaka till att vara en krigare som Duncan visste att han en g�ng var. Med en kraftig k�nsla av momentun, attackerade Seavig och gick med Duncans m�n, och de b�rjade att trycka tillbaka Pandesianerna. De hade klart f�rv�ntat sig att m�n fr�n Esephus skulle l�gga sig ner och ge upp. De ins�g att Duncans arm� ahde dubblats i storlek, och de b�rjatde att f� panik. Han hade sett det alldeles f�r m�nga g�nger p� sina fiendens ansikten, och han visste vad det betydde: nu var deras chans.

Duncan rusade fram�t, utnyttjade deras r�dsla, och drev de bak�t medan han ledde sina m�n. De Pandesianer som undvek pilarna, h�gg Duncan och hans m�n ner med sina sv�rd. Kaos b�rjade att urarta sig n�r striden b�rjade att v�nta �t andra h�llet. De tvekande Pandesianerna b�rjade att backa, och sedan v�nde de sig om och sprang. Duncan gensk�t dem, med sina m�n t�tt bakom, Seavig var n�ra och ledde sina m�n till attack, och luften fylldes med segrande rop. N�r Pandesianerna f�rs�kte att ta sig tillbaka till s�kerhet i deras stenbaracker, f�r att st�nka porten, kom Duncan dit f�rst, en skallad en, medan han h�gg en annan med sitt sv�rd, och sparkade en tredje.

Pandesianerna �vergav snart tanken �ver att st�nga porten och sprang tillbaka mot sina baracker. Duncan s�kte efter deras bef�lhavare, och s�g honom mitt i arm�n, dekorerad med Pandesianska medaljer. Duncan h�gg sig fram genom massvis av soldater, rakt mot honom, tills han till slut kom fram till honom och tvingade honom att sl�ss mot honom. De stod mot varandra, b�da med varsitt sv�rd, medan en yta rensades och de blev inringad av publik. Duncacn kunde k�nna deras �gon br�nna honom i nacken, och han visste att denna striden skulle avg�ra hur striden avslutades.

De b�de k�mpade v�ldsamt. Denna mannen var mycket b�ttre p� att sl�ss �n de andra, och Duncan var f�rv�nad �ver den styrka och snabbhet han hade i sina glas. Gnistor fl�g n�r deras sv�rd m�ttes fram och tillbaka, medan ingen av dem fick tillr�ckligt med utrymme, och de drev varandra fr�n en �nde till en annan. H�r, var �ntligen en motst�ndare som Duncan kunde respektera, han �ngrade att han inte var en krigare fr�n Escalon. Till slut, halkade Duncan, som f�rlorade styrka, och n�r han gjorde det, s�g han sin �ppning. Ledaren h�jde sitt sv�rd, och Duncan kastade sig fram�t och tacklade honom med sin axel r�tt in i hans mage. Duncan drev ner honom mot den sn�t�ckta marken, tryckte ner honom och drog sitt korta sv�rd, och pressade det mot hans hans.

�RETIRERA!� Befallde Duncan, n�r publiken blev tyst och ett mumlande ljudades runt om dem. �Retirera, och bli v�ra f�ngar, och jag kommer inte d�da dig och dina m�n!� �Retirera till dig?� spottade mannen tillbaka. �Du �r ingen kung! Du �r inte mer �n en slav fr�n Escalon!� �Jag kommer inte fr�ga igen.� varnade Duncan m�rkt. Bef�lhavaren blinkade flera g�nger, fl�mtande efter luft, och ins�g nu Duncans allvarlighet. Till slut, nickade han. �VI RETIRERAR!� skrek han.

Det kom ett h�gt skrik av seger fr�n Duncans and Seavigs m�n, alla Pandesianska soldaterna, med sin ryggar l�ngs muren, hade snabbt lagt ner deras vapen och verkat glada �ver att acceptera erbjudandet. Inget hade n�got hj�rta kvar f�r att sl�ss. N�r hans m�n gick f�rbi honom, mot soldaterna f�r att ta deras sv�rd och rustningar, k�nde Duncan flera starka h�nder klappa honom p� ryggen i beundran. Ett rop efter ett annat steg h�gt, n�r m�nnen b�rjade inse att de hade uppn�tt de om�jliga: Pandesia hade besegrats. Esephus, en av de viktigaste st�derna i Escalon, hade befriats. Det ot�nkbara hade h�nt. Mot alla odds, vann Escalon.

Duncan gick l�ngs hamnen i Esephus, tillsammans med Seavig, Anvin, Arthfael och dussin andra m�n, medan de inspekterade skadorna. Lukten av r�k h�ngde tungt i luften, eftersom den Pandesianska flottan fortfarande brann, deras seger brann i natten, och d� och d� kom ett whoosh fr�n en mast som kollapsade fr�n skeppen. Det var som en enda stor hamn var en stor brasa. Alla Duncans och Seavigs m�n ledde de hundratals f�ngade Pandesianska soldaterna, i bojor, mot fortets f�ngelseh�la. Hans m�n var ocks� upptagna med att str�cka sig �ver hamnen med l�nga krokar, drog in delar av flottan, v�rdefulla skatter och vapen, de drog ibland upp flytande lik, innan de sl�ppte iv�g de igen.

Duncan kollade upp och ner l�ngs kustlinjen, som var fylld med lik, den st�rsta f�rst�relse han n�gonsin sett h�nda Pandesianska soldater, och antagligen den st�rsta skadan han n�gonsin orsakat med att invadera en arm�, och han hade en stark k�nsla av tillfredsst�llelse. Facklor sl�cktes, en o en, n�r natthimlen l�ngsamt gav vika till en soluppg�ng, himlen sken upp i en miljon f�rger, ljusare f�r varje steg de tog. F�r Duncan k�ndes det som om v�rlden f�ddes p� nytt. �Det �r en sak med f�rundran,� sa Seavig, n�r han promenerade bredvid Duncan, med sin r�st l�g och sliten. Duncan v�nde sig om och kollade p� sin v�n, med sitt l�nga, vilda, svarta h�r, sk�gg och buskiga �gonbryn, precis som han kom ih�g honom.

Han s�g vindsvept ut, hans ansikte var slitet fr�n alldeles f�r m�nga dagar ute p� havet under den �ppna solen. �Vad �r det?� Fr�gade Duncan. �Vad hastighet och �verraskning kan g�ra i strid,� svarade Seavig. �Det kan f�rvandla f�rberedda m�n till objekt med r�dsla; det kan till�ta hundratals m�n besegra tusentals.� Han v�nde sig om mot Duncan. �Du var alltid den st�rsta av oss alla,� lade han till. �Vad du gjorde h�r, under denna natten, kommer att kommas ih�g i all evighet. Du har fritagit v�r stora stad, en stad som jag inte trodde kunde fritas. Och du har gjort det mot ett m�ktigt rike, samtidigt som du har vetat att h�mnd och d�d har varit en s�ker sak.�

Seavig lade en hand p� hans axel. �Du �r en sann krigare,� lade han till, �och en sann v�n. Mitt folk tackar dig. Jag tackar dig.� Duncan skakade �dmjukt p� sitt huvud. �Vad jag gjorde,� svarade han, �gjorde jag f�r r�ttvisa. F�r frihet. Inget mer �n vad du sj�lv gjorde. Jag gjorde vad den gamla kungen borde gjort flera �r sedan. Vad jag sj�lv skulle gjort f�r flera �r sedan. Och gl�m inte, vi hade inte vunnit inatt, om det inte hade varit f�r du och dina m�n.� Seavig stannade och suckade. �Och nu?� fr�gade Seavig. De stannade vid slutet av hamnen, och Duncan v�nde sig om och studerade sin v�ns ansiktsuttryck. Seavigs ansikte, fyllda med linjer, slitet och grovt, tilltuffat fr�n s�songerna, av denna stad vid havet och de h�rda v�gorna och vindarna som formade den. �Och nu,� svarade Duncan, �har vi bara ett val. Vad jag b�rjade, m�ste jag avsluta. Retirera, s�kerhet, det �r f�rbi. St�rsta delen av Escalon �r fortfarande ockuperat. Jag kommer inte att vara s�ker i Volis l�ngre, och inte du i Esephus. Snart kommer orden att b�rja spridas, den m�ktiga Pandesianska arm�n kommer att bildas. Jag kan inte v�nta, jag m�ste ta striden till dem, innan de kan f�rbereda sig. Varje stad i Escalon m�ste befrias.�

Seavig h�jde l�ngsamt sina h�nder upp mot h�fterna, han studerade vattnet, n�r den tidiga morgonsolen l�s upp vackra reflektioner. De stod d�r och s�g p� soluppg�ngen, tv� h�rda krigare som nj�t av en bekv�m tystnad av seger, tv� krigare som t�nkte likadant. �Jag vet att jag kommer d� en dag,� sa Seavig. �Det st�r inte mig. Jag vill endast d� v�l.� Seavig tog en paus, kollade p� ebben och tidsvattnet, som guppade l�ngs stenmuren. �Jag visste aldrig om jag hade styrkan att d� n�r jag f�rs�kte vinna tillbaka min frihet. Du har gjort oss en stor tj�nst, min v�n. Du har till�tit mig att komma ih�g vad som betyder mest i livet.�

Seavig str�ckte sig och gav Duncan en klapp p� axeln med sin grova hand. Jag �r med dig, sa han med en allvarlig r�st. �Jag och mina m�n �r med dig. Vi ska rida vid din sida, vart du �n ska. �ver hela Escalon. Fort till fort. Tills varenda en av oss �r fria, till och med till d�dens portar.� Duncans hj�rta v�rmdes av hans ord, och han log l�ngsamt tillbaka, glad �ver att ha sin gamla v�n vid sin sida. �Vart ska vi h�rn�st, min v�n?� Fr�gade Seavig. Duncan t�nkte. �Vi m�ste hugga av huvudet f�rst,� svarade han, �och d� kommer kroppen att f�lja efter.� Seavig kollade fr�gvist tillbaka. �Du menar att vi ska ta �ver huvudstaden?� sa han f�rst�ende. Duncan nickade. �Och vi ska ta Andros,� svarade Duncan, �vi kommer att beh�va deras h�ga marker. Och m�nnen som �ger dessa.�

Seavigs �gon l�s av igenk�nning och upprymdhet. �Kos?� Fr�gade han. Duncan nickade, han visste att hans v�n f�rstod. �Att n� Kos �r inte l�tt,� svarade Seavig. �V�gen �r full av Pandesianska garnisoner. Du kommer att vara insn�rjd i strid f�r du ens kommer till klipporna.� Duncan studerade honom, och uppskattade hans insikt. �Jag �r en man fr�n Volis,� svarade Duncan. �Detta �r din region, gamle v�n. Du kan terr�ngen mycket b�ttre �n vad jag kan. Vad �r ditt f�rslag?� Seavig kliade sig i sk�gget och kollade ut mot havet, klart inne i djupa tankar. �Om du siktar mot Kos,� svarade Seavig, � s� m�ste du ta dig till sj�n Ire f�rst. F�lja kusten, och det kommer att leda dig till Thusius. Det �r sj�n du beh�ver. Det �r det enda s�ttet. G�r du via land kommar du att fastna i ett krig.�

Han v�nde sig om och kollade meningsfullt p� Duncan. �Jag kan v�gen,� sa Seavig. �L�t mig visa dig.� Duncan log tillbaka, och tog tag i sin v�ns arm. �Jag och mina m�n kommer att g� nu,� svarade Duncan, som var n�jd med planen. �Du kan g� med oss n�r du �r utvilad.� Seavig skrattade. �Utvilad?� Svarade han och log brett. �Jag slogs hela natten. Jag �r mer utvilad �n vad jag n�gonsin varit.�

N�r solnedg�ngen n�dde fram till fortet i Volis, letade Aidan frenetiskt, s�kte i horisonten efter n�gra tecken p� hans far, eller Kyra, eller sina br�drar, eller n�gra av m�nnen. Han hade varit uppe hela natten och k�nt sig orolig, pl�gad av mardr�mmar av att hans syster trillade ner i en f�lla, eller av att hans far blev br�nd levande i hamnen. Han hade pl�gats av dessa tankar under natthimlen, med de skinande stj�rnorna, och han hade inte slutat leta sedan dess, han var nerv�s f�r deras �terkomst. Djupt nere, misst�nkte Aidan att de inte skulle �terv�nda till Volis snart, om de ens skulle det. Kyra skulle v�st, �ver Escalon, genom en fruktansv�rd terr�ng, och hans far, br�der och deras m�n, skulle s�derut, in i strid och antagligen in i d�den. Aidan brann inombords. Han vill inget annat �n att vara med dem, speciellt n�r det var krig. Han visste att det som h�nde nu, h�nder bara en g�ng i livet, och han kunde inte st� ut med tanken, hur ung han �n var, att sitta vid sidan. Aidan visste att han var mindre �n alla de andra, fortfarande ung, svag och otr�nad; �nd� k�ndes det som att det fanns mycket han kunde g�ra. Han kanske inte skulle kunna kasta ett spjut, eller skjuta en pil, lika bra som de andra, men kan var k�nd f�r att vara smart, has resursfullhet, f�r att kunna se en situation p� ett helt annat s�tt �n de andra, och han k�nde att han kunde hj�lpa sin far p� n�got s�tt. Hur som helst visste han att han inte t�nkte sitta h�r, i n�stan tomma Volis, l�ngt fr�n all action, s�ker bakom portarna med kvinnorna och barnen och g�ssen som sprang runt p� g�rdsplanen, som om inget h�nde d�r ute i v�rlden.

Han bara v�ntade ut sina dagar, med inget att g�ra �n att v�nta p� d�dsbesked. Han skulle hellre d� �n att leva p� det s�ttet. Han k�nde r�relse i h�rnet av hans synf�lt, och Aidan v�nde sig om f�r att se Vidar g� �ver g�rdsplanen med flera m�n, de sl�ckte sina facklor n�r de gick, och han gav varenda en av m�nnen varsin post l�ngs hela fortet. Aidan agerade direkt, sprang ner f�r spiraltrapporna, v�ning efter v�ning, han skulle best�mt tr�nga Vidar tills han hade svaret han ville ha.

Aidan slog ner i marken n�r han n�dde den sn�t�ckta g�rdsplanen. Han sprang, med is krossandes under hans skor i morgonen, han andades tung n�r han springde efter Vidar, som gick mot portarna. �Vidar!� skrek han. Vidar v�nde sig om n�r han s�g att det var Aidan, han v�nde sig om, rullade med �gonen, och ville klart undvika honom. Han b�rjade g� d�rifr�n. �Jag har inga svar till dig, unge Aidan,� skrek han tillbaka samtidigt som han gick d�rifr�n, mot porten med sina m�n, som bl�ste p� sina h�nder f�r att h�lla v�rmen.

Men Aidan saktade inte ner, han sprang f�r att hinna ifatt. �Jag m�ste vet var min far �r!� skrek han. M�nnen fortsatte att g� och Aidan sprang nu dubbelt s� fort och halkade p� isen tills han till slut kom fram till Vidars sida och drog tag i hans tr�ja. �Min far �r borta, och det g�r mig till bef�lhavaren �ver detta fortet!� Insisterade Aidan, och visste att han testade sin lycka, men han var desperat. Vidar stannade och han och hans m�n b�rjade skratta. �G�r det?� fr�gade han. �Svara mig!� pressade Aidan. �Var �r han? Jag kan hj�lpa honom! Mitt sv�rd �r lika starkt som era och jag siktar bra!� Vidar skrattade hj�rtfullt, och alla hans m�n likas�, Aidan rodnade. Han skakade sitt huvud och tog tag i Aidans axel, hans hand var stark och f�rs�krande. �Du �r din fars son,� sa han och log, �trots det, kan jag inte ber�tta f�r dig vart han ska. Jag vet att s� snabbt som du f�r reda p� det, kommer du att springa efter honom, och det kan jag inte till�ta. Du �r under mina vingar nu, och jag svarar till din far. Du kommer bara vara en p�frestning f�r honom. V�nta tills du �r �ldre, d�r kommer vara andra strider att sl�ss i.�

Vidar v�nde sig om och gick, men Aidan tog tag i hans �rm och insisterade. �Det kommer aldrig bli n�gon strid som denna!� insisterade Aidan. �Min far beh�ver mig. Mina br�der beh�ver mig! Och jag kommer inte sluta f�rr�n du ber�ttar f�r mig!� insisterade han igen, och stampade med sin fot. Vidar kollade tillbaka p� honom lite mer seri�st, som om han blev f�rv�nad �ver att han kunde vara s� best�md. Till slut, skakade han l�ngsamt p� huvudet. �D� kommer du att f� v�nta l�nge,� svarade Vidar till slut. Vidar skakade av sig Aidans grepp och marscherade iv�g med sina m�n, bort genom portarna, med deras skor som krasade i sn�n, varje steg l�t som en spik i Aidans hj�rta.

Aidan ville gr�ta n�r han stod d�r och kollade hj�lpl�st p� n�r alla gick d�rifr�n, mot den upplysta himlen, l�mnade honom ensam i fortet, bakom murarna, som k�ndes som inget annat �n en glorifierad f�ngelseh�la.

Aidan v�ntade t�lmodigt bakom de massiva j�rnportarna i Volis, han kollade p� n�r solen steg h�gre p� himlen som hans far och hans m�n patrullerade under. Runt honom b�rjade istappar att droppa n�r sn�n f�ll ner fr�n murarna, dagen b�rjade l�ngsamt att bli varmare och f�glarna b�rjade att sjunga. Men han l�t inte det distrahera honom. Han kollade intensivt efter sina fars m�n, v�ntade p� f�r�ndringen som han visste skulle komma. Efter att, han visste inte hur l�nge, tappade han k�nseln i sin hand, och hans ben blev stela, n�r ett nytt skifte av m�n kom. Den gamla vakten var avslappnad n�r den nya vaken gick fram till honom, och Aidan s�g p� n�r Vidar v�nte sig om och gick tillbaka till fortet, tillsammans med sina m�n. I ordningen som skiftet skedde, visste Aidan att hans tillf�lle hade kommit. Aidan gick genom portarna, l�mnade fortet lika lugnt som om det var det mest naturliga i v�rlden, vissnade n�r han gick f�r att �verdriva att han inte var or�dd �ver att bli sedd. De nya soldaterna som vaktade hade en f�rvirrande blick, klart os�kra p� om de skulle stanna honom eller inte.

Aidan �kade sin takt, och hoppades och bad att ingen skulle f�rs�ka stoppa honom. F�r han hade best�mt sig f�r att l�mna, vad som �n h�nde. �Och vart ska du ta v�gen?� sa en av dem. Aidan stannade, med sitt hj�rta som slog h�rt, och han f�rs�kte att inte se nerv�s ut. �Sa inte Vidar till dig?� h�gg Aidan tillbaka med en auktorit�r r�st, f�rberedd, han ville �verraska dem. �Han bad mig h�mta kaniner.� Soldaterna utbytte en blick. �Kaniner?� ropade en tillbaka. Aidan gjorde sitt b�sta med att f�rs�ka vara sj�lvs�ker. �Han la f�llor i skogen ig�r,� svarade han. �De �r fulla. Det ska bli v�r lunch. Sluta f�rsena mig, vargarna kommer att ta dem.� Med det sagt, v�nde sig Aidan om och fortsatte g� snabbt, sj�lvs�kert, och v�gade inte kolla tillbaka, och bad om att de k�pte det.

Han gick och gick, hans rygg kliade, han var livr�dd f�r att vakterna skulle springa efter honom och ta in honom igen. N�r han gick l�ngre fr�n fortet, utan att h�ra n�got bakom honom, och han b�rjade att slappna av, s� ins�g han att de inte var n�gon som f�ljde efter honom. Hans plan hade fungerat. Han k�nde ett rus. Han var fri, och inget kunde stoppa honom nu. Hans far var d�r ute n�gonstans, och tills han hittade honom, skulle inget ta Aidan tillbaka till Volis. Aidan fortsatte att g�, och n�r han gick upp f�r en backe, s�g han en v�g som str�ckte ut sig framf�r honom, en v�lanv�nd, i sn�n, som gick s�derut. N�r han nu var utom synh�ll f�r vakterna, b�rjade han att springa, besluten �ver att komma s� l�ngt bort han kunde innan de kom p� att han hade rymt och b�rjade att jaga efter honom.

Aidan sprang s� snabbt som hans lilla lungor kunde b�ra honom, tills han fl�mtade efter luft. Chockad �ver det kalla, h�rda och tomma landskapet, s� �nskade han att Leo var vid hans sida, och han �ngrade att han gav tillbaka honom till Kyra. Han undrade hur l�ngt han skulle komma. Han fick aldrig reda p� var hans far var, men han visste, i alla fall, att de hade rest s�derut, och att han skulle g� i den riktningen. Han hade ingen id� om hur l�ngt hans ben skulle b�ra honom innan de fr�s ihj�l. Han hade ingen h�st, ingen proviant, och han skakade redan av kylan. �nd� brydde han sig inte. Aidan k�nde ruset av att vara fri, att ha ett syfte. Han var p� en resa, som hans far, sina br�der och Kyra. Han var en riktig krigare nu, under skydd fr�n ingen.

Han skulle bevisa sig sj�lv, �ven om han skulle d� med att f�rs�ka. N�r han gick och gick, fick det honom att t�nka p� sin syster. Hur kunde Kyra korsa hela Escalon? Undrade han. Var Leo fortfarande vid hennes sida? Aidan sprang och sprang, han f�ljde v�gen tills han kom till skogskanten i T�rnarnas skog. Han h�rde pl�tsligt ett ljud bakom honom, och g�mde sig bakom ett tr�d. Aidan kolla fram och s�g en vagn fullt med h� som drogs av tv� h�star. Den rasslade och guppade p� den slitna v�gen, och den s�g riktigt obekv�m ut. Men Aidan brydde sig inte. Vagnen skulle �t hans h�ll, och n�r han sl�pade p� sina redan tr�tta ben, var det allt som betydde n�got. Aidan gick snabbt igenom sina alternativ. Han kunde fr�ga bonden om skjuts. Men mannen skulle antagligen v�gra och skicka tillbaka honom till Volis. Nej. Han var tvungen att g�ra p� ett annat s�tt. Hans eget s�tt. Han var v�l trots allt menad till att bli en krigare? Krigare fr�gade inte om lov, n�r �ran stod p� spel, gjorde de vad de var tvungna att g�ra.

Aidan v�ntade p� det r�tta tillf�llet, hans hj�rta slog, medan vagnen n�rmade sig. Han v�ntade tills den passerade honom, och han kunde knappats h�lla sig, han var s� upprymd och ot�lig. S� fort vagnen passerade honom, hoppade han fram bakom tr�det och sprang efter den. Best�md �ver att inte bli sett, s� hukade han sig l�gt och ins�g vilken tur han hade att krasandet av sn�n under honom dr�nktes av ljudet fr�n de rasslande hjulen. Vagnen r�rde sig l�ngsam p� de gropiga v�garna, lagom l�ngsamt f�r att han skulle komma ikapp, och i en snabb r�relse sprang han fram och hoppade upp d�r bak och landade i h�et.

Aidan duckade l�gt och kollade fram f�r att vara s�ker p� att han inte hade blivit uppt�ck; till hans l�ttnad, v�nde sig inte f�raren om. Aidan g�mde sig snabbt bland h�et, och tyckte att det var mer bekv�mt �n vad han hade f�rest�llt sig, och varmare ocks�. Det skyddade honom fr�n kylan och den stadiga vinden. Den gjorde till och med guppen mjukare att �ka �ver. Aidan suckade, djupt l�ttad. Snart, b�rjade han till och med slappna av, han k�nde vagnens rytmer, slog sitt huvud i tr�et, men utan att bry sig. Han till�t till och med sig sj�lv ett leende. Han hade gjort det, Han var p� v�g s�derut, mot sin far, sina br�der, mot striden i sitt liv. Och ingen, ingen, skulle stoppa honom.

Merk stod bredvid flickan, s�g soluppg�ngen sprida sig �ver landskapet Ur, och n�r hon gr�t tyst bakom honom, krossades hans hj�rta f�r henne. Hon stod �ver kropparna fr�n hennes d�da far, mor och bror och gr�t, precis som hon hade gjort hela natten. Det hade tagit Merk flera timmar att lugna ner henne s� att han kunde begrava dem. Merk gick tillbaka till arbete, str�ckte sig med sin spade och gr�vde igen och igen, som han hade gjort i flera timmar. Hans h�nder var slitna, beslutna att i alla fall begrava deras kroppar och ge flickan en k�nsla av fred. Det var det minsta han kunde g�ra; han hade trots allt r�ddat hennes lov, och ingen hade gjort det f�rut.

Han k�nde fortfarande sm�rta fr�n sin rygg efter att han blev skjuten, och han kom ih�g att hon gick fram, d�dade pojken och tog sedan bort bilen och l�kte hans s�r. Hon hade tagit tillbaka honom till livet efter en l�ng och hemsk natt, och nu hade han styrkan nog att hj�lpa henne. Konstigt nog hade han kommit hit f�r att r�dda henne, men nu k�ndes det som om det var han som var skyldig henne. Merk petade i jorden med spaden, gr�vde och gr�vde, lukten av r�k fr�n de stall som fortfarande brann, fyllde hans n�sborrar. Han beh�vde sl�ppa den f�reg�ende natten fr�n sitt minne, f�r att inte f�rlora sig sj�lv i n�got psykiskt.

Han ins�g vilken tur han hade som levde, han var s� s�ker p� att han skulle d� efter att han blev skjuten. Han skulle ha varit det om det inte hade varit f�r henne. Han tyckte inte om de beh�vande k�nslor han hade f�r henne, och n�r han gr�vde, f�rs�kte han att sl�ppa iv�g det fr�n huvudet. Gr�vandet var utmattande, hans s�r gjorde ont, men det tog bort hans tankar fr�n hennes gr�tande, och fr�n de d�da av dessa goda m�nniskor. Han kunde inte hj�lpa att det k�ndes som om det var hans fel, hade han kommit tidigare, hade de kanske fortfarande varit vid liv.

Merk gr�vde och gr�vde, gravarna var nu klara, antagligen f�r djupa �n vad de beh�vde vara. Han muskler br�nde n�r han str�ckte p� sin rygg, och han sl�ppte best�mt spaden, och kollade bort mot henne. Han ville l�gga en arm runt henne, f�r att omfamna henne. Men han var inte den sortens man. Han visste aldrig hur han skull uttrycka eller ens f�rst� sina k�nslor, och han hade sett alldeles f�r mycket d�d f�r att bli p�verkad det. �nd� k�nde han sig illa till mods �ver flickans k�nslor. Han ville att hon skulle sluta gr�ta.

Merk stod d�r t�lmodigt, utan att veta vad hans kulle g�ra, han v�ntade p� att hon skulle placera kropparna, att g�ra n�gonting, vad som helst. �nd� stod hon bara d�r och gr�t, utan att r�ra sig, och han ins�g att han var tvungen att g�ra det sj�lv. Merk kn�b�jde, tog tag i hennes far, och drog ner honom i en av de nygr�vda gravarna. Kropparna var tyngre �n han hade f�rv�ntat sig, och han ville bara f� det gjort. Hon rusade fram och tog pl�tsligt tag i hans arm. �Nej v�nta!� skrek hon. Han v�nde sig om och s�g hennes sorgsna �gon stirra p� honom. �G�r det inte,� vad hon. �Jag klarar inte av det.� Han rynkade p� pannan. �Vill du hellre att vargarna ska f� dem?� �Bara g�r det inte� gr�t hon. �Sn�lla, inte nu.� Hon gr�t samtidigt som hon f�ll ner p� kn� och h�ll om sin far. Merk suckade och kollade ut mot horisonten, mot soluppg�ngen, och undrade om det fanns n�got slut p� d�den i denna v�rld. Vissa m�nniskor dog p� ett fridfullt s�tt, medan andra dog v�ldsamt, hur de �n d�r verkar de hamna p� samma st�lle. Vad var d� meningen med allt? Vad var meningen med en fridfull d�d, eller en v�ldsam, om de alla ledde till samma st�lle? Gjorde det n�gon skillnad? Och om d�den var oundviklig, vad var d� meningen med livet?

Merk s�g himlen bli ljusare och han visste att ha var tvungen att r�ra p� sig. Han hade sl�sat f�r mycket tid h�r redan, att strida en strid som inte ens var hans. Var det detta som h�nde, undrade han, n�r man k�mpade i en strid, f�r anledningar som inte var ens egna? Slutade det med att man k�nde en k�nsla av f�rvirring, eller en blandning av tillfredsst�llelse? �Jag m�ste g�,� sa han mjukt, och ot�ligt. �En l�ng resa ligger framf�r mig, och ny dag kommer.� Hon svarade inte. Han kollade ner p� henne och k�nde en k�nsla av ansvar �ver henne, h�r helt ensam, och han visste inte hur han skulle g�ra. �Andra banditer str�var runt denna landsbyggt,� fortsatte han. �Det �r ingen plats f�r dig att vara ensam p�. Kom med mig. Jag kommer att hitta skydd �t dig i Tornet av Ur, eller n�gonstans i n�rheten.

Det var f�rsta g�ngen han n�gonsin erbjudit n�gon att f�lja med honom, han hade aldrig l�tit n�got komma i sin v�g f�r att hj�lpa n�gon av n�gon anledning, och det k�ndes bra, men ocks� nerv�st. Det var inte den han var. Merk f�rv�ntade sig att hon skulle acceptera erbjudandet direkt, och han var f�rvirrad n�r hon skakade p� huvudet, utan att �ven kolla p� honom. �Aldrig,� v�ste hon. Han var chockad n�r hon kollade upp p� honom med hat. �Jag skulle aldrig f�lja med dig,� lade hon till. Han blinkade tillbaka. �Jag f�rst�r inte,� svarade han. �Allt detta �r ditt fel,� svarade hon och kollade tillbaka p� liken. �Mitt fel?� fr�gade han, of�rst�ende. �Jag bad dig att komma tidigare,� sa hon. �Om du hade lyssnade, hade du kunnat r�dda dem. Nu ligger de alla d�da p� grund av dig. P� grund av dig sj�lviskhet.

Merk rynkade p� panna. �L�t mig p�minna dig,� svarade han, �att du lever just nu p� grund av min sj�lviskhet.� Hon skakade sitt huvud. �Stackars mig,� svarade hon. �Jag �nskade att jag hade d�tt med dem. Och f�r det hatar jag dig �nnu mer.� Merk suckade, han var rasande, och han ins�g att han det var det han fick f�r att hj�lpa m�nniskor. Otacksamhet. Hat. Det var b�ttre att h�lla sig f�r sig sj�lv. �Okej d�,� sa han. Han v�nde sig om och gick iv�g, men av n�gon anledning kunde han inte. Trots allting, p� grund av n�gon anledning, brydde han sig fortfarande om henne. Och han hatade att han gjorde det. �Jag kommer inte att fr�ga dig igen,� sa han, med sin r�st skakande av ilska, n�r han stod d�r och v�ntade.

Hon svarade inte. Han stod d�r, och glodde p� henne. �Du inser,� och dumf�rklarade henne, �att stanna h�r ensam �r lika med en d�dsdom.� Hon nickade. �Och det �r precis vad jag hoppas p�,� svarade hon. �Du �r f�rvirrad,� sa han. �Jag �r inte m�rdaren. Jag �r din r�ddare.� Hon kollade p� honom med en s�dan f�rakt att Merk ryggade tillbaka. �Du �r ingens r�ddare,� spottade hon. �Du �r inte ens en man. Du �r en legosoldat. En m�rdare man hyr. Och du �r inget b�ttre �n dessa m�n, l�tsas inte att du �r det.� Hennes ord skar djup i honom, kanske f�r att han brydde sig om en person f�r f�rsta g�ngen han kunde komma ih�g, kanske f�r att han hade sl�ppt sin gard. Nu �nskar Merk att han inte hade det. Han hade k�nt en ilning l�ngs hans ryggrad, han k�nde den ila i honom som en f�rbannelse.

�Varf�r r�ddade du d� mig ig�r?� fr�gade han. �Varf�r l�t du inte mig d�?� Hon svarade inte, vilket irriterade honom �nnu mer. Merk s�g att det inte var l�nt att argumentera med henne, och han hade f�tt nog: han kastade ner spaden, v�nde sig om och gick iv�g. Han gick iv�g fr�n det brinnande l�gret och mot soluppg�ngen, tillbaka mot skogen. Han kunde fortfarande h�ra flickan gr�ta medan han gick. Han gick �ver en kulle, och sedan en annan, och av n�gon anledning, hur mycket han �n hoppades, f�rsvann inte gr�ten. Det var som om det ekade i hans huvud. N�r han gick �ver en annan kulle, kollade Merk till slut tillbaka efter henne. Hans mage kn�t sig n�r han s�g henne, en liten figur p� h�ll. D�r stod hon p� kn�, fortfarande, i dalen nedanf�r, vid hennes familjs gravar. Merk var f�rvirrad �ver hennes k�nslor och han tyckte inte om den k�nslan. Det fick honom att grumla. Det v�rsta var att Merk k�nde en saknad av l�sning. Han visste att hon skulle d� d�r ute, och en del av honom ville g� tillbaka och hj�lpa henne. Men hur kunde han hj�lpa n�gon som inte ville ha hj�lp?

Merk st�lsatte sig sj�lv, tog ett djupt andetag, och v�nde ryggen mot henne. Han stod mot skogen framf�r sig, och kollade ut mot vallf�rden framf�r sig. Mot horisonten, som v�ntade p� honom, och det som han visste var Tornet av Ur. En plats d�r hans uppdrag skulle vara enkelt. D�r livet skulle vara enkelt. En plats d�r han h�rde henne. Pl�tsligt, n�r han v�l funderade �ver det, kom en hemsk tanke: t�nk om de nekade honom? Det fanns endast ett s�tt att ta reda p� det. Merk tog det f�rsta steget, och denna g�ngen best�mde han att inte stanna f�r n�got, f�r n�gon, tills han slutf�rde sitt uppdrag.

Kyra red Andor i en skritt, med Dierdre vid sin sida, Leo vid sina h�lar, och hon var missn�jd, hon kunde inte sluta skaka i det iskalla regnet. Regnet f�ll, s� h�gt att hon knappt kunde h�ra sig sj�lv t�nka, det f�ll i timmar, och ibland blev det till sn� eller hagel. Hon kunde inte komma ih�g sist hon var inomhus, bredvid en brasa, eller vid n�got slags skydd. Den starka viden fortsatte att vina, och hon k�nde en rysning djupt in i skelettet, som hon aldrig trodde skulle f�rsvinna. Det hade varit ljust l�nge nu, dock kunde man knappt m�rke det, molnen var m�rka, arga, h�ngde l�gt, de var tjocka, gr�a och fulla med regn, hagel och sn�, knappt en f�rb�ttring fr�n natten. De hade ridit genom T�rnarnas skog under den hemska natten, och f�rs�kt att komma s� l�ngt de kunde fr�n Pandesianerna. Kyra hade fortsatt f�rv�nta sig att de blev f�rf�ljda, och det drev henne fram�t utan vila. Kanske var det p� grund av m�rkret, regnet, eller alla de pojkar som de var tvungna att ha itu med, som gjorde att de aldrig f�rs�kte att f�lja efter.

Timmar passerade och Kyra som fr�s, blev riven av grenar, ville sova, k�nde sig urholkad. Det k�ndes som om de hade ridit i flera �r. Hon kollade vid sin sida och s�g en lika pl�gad Dierdre, och hon s�g Leo som gnydde, ingen av dem hade �tit sedan de var i Volis. Ironin i det hela, ins�g Kyra, var att de hade lagt sitt liv �t att hitta mat, men utan att hitta n�got, och nu var de �nnu hungrigare. Kyra f�rs�kte att fokusera p� uppdraget som l�g framf�r henne, p� Ur, och hur viktigt hennes uppdrag var, men just nu, s�mnl�s som hon var, st�nges hennes �gon, och det enda hon ville var att hitta ett st�lla att ligga ner p� och sova, vid en brasa och ett gott m�l mat.

Hon var inte ens halvv�gs genom Escalon, och hon undrade hur hon skulle kunna genomf�ra sitt uppdrag; det k�ndes som om Ur var flera miljoner mil bort. Kyra studerade sin omgivning, kisade genom regnet, men hittade inget tecken p� skydd, inge stenar, grottor eller urholkade tr�d, inget f�rutom denna o�ndliga trasiga skog. De red och red, k�mpade med styrkan som beh�vdes f�r att forts�tta. Kyra och Dierdre var alldeles f�r utmattade f�r att prata med varandra. Kyra visste inte hur mycket tid som hade passerat, n�r hon trodde att hon b�rjade h�ra, n�gonstans l�ngt ifr�n, ett ljud hon endast hade h�rt f� g�nger i sitt liv: ljudet av v�gor som slog mot kusten.

Kyra kollade upp och blinkade i regnet, som gjorde henne blind, och torkade bort det fr�n ansiktet och undrade. �r det m�jligt? Hon lyssnade noga, stannade, och Dierdre stannade bredvid henne, och de b�de utbytte en nyfiken blick. �Jag h�r havet,� sa Kyra och lyssnade, f�rvirrad �ver ljudet av v�gor som slog. �Det l�t ocks� som� en flod.� Hon red snabbare, uppmuntrad, och n�r hon n�rmade sig, h�rde hon ljudet av vad som l�t som, kanske ett vattenfall. Hennes nyfikenhet �kade. De kom till slut fram ur skogen och n�r himlen �ppnade sig framf�r dem f�r f�rsta g�ngen sen de gick in i T�rnarnas skog, var Kyra tagen av synen hon hade framf�r sig: d�r, n�gra hundra meter framf�r dem var det bredaste hav hon n�gonsin lagt sina �gon p�, det s�g ut som om det str�ckte sig till v�rldens �nde. Havet var vitt av skum, vindsvept av denna bl�siga dag, t�ckt av regn och hagel, och Kyra s�g ett dussin skepp, h�gre �n hon n�gonsin sett, med deras mastrar vajande i vinden. De var alla ankrade i hamnen, n�ra kusten, och n�r Kyra kollade f�rsiktigt, la hon m�rkte till floden som ledde fr�n havet och ringlade sin v�g in i skogen. Floden s�g ut att dela p� skogen, tr�den p� den ena sidan hade en annan f�rg och gl�nste vita. Kyra hade aldrig sett n�gonting liknande i hela Escalon, och hon fl�mtade av synen.

De stannade d�r, och stirrade, f�rtrollade, deras ansikte fullt med regn och de brydde sig inte om att torka bort det. �Sorgen,� sa Dierdre. �Vi klarade det.� Kyra v�nde sig om och unders�kte floden framf�r dem, och den smala tr�bro som gick �ver den. �Och floden?� fr�gade Kyra. �Floden Tanis,� svarade Dierdre. �Den delar p� T�rnarnas skog och Vitskogen. N�r vi v�l har g�tt �ver den, �r vi i V�st.� �Och hur l�ngt �r det till Ur?� fr�gade Kyra. Dierdre skakade p� axlarna. �Ett par dagar?� gissade hon. Kyras hj�rta f�ll vid tanken. Hon k�nde hungern gnaga i hennes mage, hon k�nde den frysande kylan n�r en annan vind slog till i henne, och hon skakade, hon visste inte hur hon skulle kunna klara det.

�Vi skulle kunna �ka p� floden Thans,� lade Dierdre till. �Vi skulle kunna hitta en b�t. Den kommer inte ta oss hela v�gen dock, och det �r tuff resa. Jag vet mer �n en man fr�n Ur som har d�tt i dess vatten.� Kyra unders�kte den vilda floden, dess ljud var h�gt �ven h�rifr�n, till och med h�gre �n de krossande v�gorna fr�n Sorgen, och hon ins�g dess fara. Hon skakade sitt huvud, och f�redrog risken som kanske fanns p� land �n dessa str�mmar. Hon studerade konturerna i floden och s�g n�r den blev smalare, en kant n�dde n�stan den andra; och en smal bro gick �ver den, v�lanv�nd, formad som en b�ge f�r att till�ta skepp att passera. Hon s�g n�got vid kanten: en smal tr�dstruktur, som en stuga, sliten och lutande, precis vid kanten p� floden.

Ljus brann i det ensamma f�nstret, och hon s�g ett dussin sm� b�tar uppbundna bredvid den. Det var mycket aktivitet. Hon s�g m�n snubbla ut ur den, obalaserande, hon h�rde skrik, och hon ins�g: det var en taverna. Lukten av mat fl�g f�rbi i luften som ett knytn�vsslag i magen och gjorde det sv�rt f�r henne att fokusera p� n�got annat. Hon undrade vad det var f�r slags folk inuti. �Pandesianer?� undrade hon h�gt, n�r Dierdre ocks� unders�kte det. Dierdre skakade sitt huvud. �Kolla p� b�tarna,� sa hon. �De har utl�ndska markeringar. De �r p� resande fot, kommer fr�n havet. De tar alla Thanis f�r att ta sig genom Escalon. Jag har sett m�nga i Ur. De flesta �r handlare.� Med Leo bredvid henne, k�nde Kyra en hungersm�rta i hennes mage; �nd� t�nkte hon p� sin fars varning om att undvika andra.

�Vad tror du?� fr�gade Dierdre, som klart t�nkte likadant. Kyra skakade p� huvudet, sliten mellan en d�lig k�nsla och en l�ngtan efter mat och skydd, f�r att komma bort fr�n regn och vind. Hon studerade tavernan och hennes �gon minskade i oro. Hon tyckte inte om ljudet som kom inifr�n dess v�ggar; de var ljud av fulla m�n, hon kunde k�nna igen det fr�n var som helst, d� hon v�xte upp i ett fort fyllt med krigare. Och hon visste att n�r m�n drack, letade de efter trubbel. �Vi kommer att dra �t oss ofrivillig uppm�rksamhet,� svarade Kyra, �tv� tjejer som reser ensamma.� Dierdre rynkade p� pannan. �Dessa �r inga soldater,� svarade hon. �De reser. Och det �r ingen garnison, utan en taverna. Detta kommer inte vara som att m�ta Pandesianer. Vi hade bara otur d�r. Dessa m�n kommer att fokusera p� deras dricka, inte krig. Vi kan k�pa maten vi beh�ver och l�mna. Dessutom har vi Andor, och Leo, och du och dina vapen. De Pandesianska soldaterna kunde inte stoppa oss i skogen, tror du verkligen att en h�g med fulla seglare kan det?�

Kyra tvekade i oro. Hon f�rstod hennes syn p� saken, och hon ville �ta precis lika mycket som henne, f�r inte att n�mna att ta skydd, om det ens vore f�r en minut. �Jag �r svag av hunger,� sa Dierdre. �Vi alla �r. Och jag har aldrig varit s� kall i hela mitt liv. Vi kan inte forts�tta p� detta viset. Vi kommer att d� h�r ute. Du skakar s� mycket s� att du inte ens f�rst�r det sj�lv.� Kyra ins�g pl�tsligt att hennes t�nder klapprade, och hon visste att Dierdre hade en po�ng. De beh�vde en paus, �ven om det bara var en liten stund. Det var riskabelt, men att forts�tta p� detta viset var ocks� riskabelt. Tillslut nickade Kyra. �Vi g�r in och ut,� sa hon. �H�ll ner ditt huvud, h�ll dig n�ra mig, och om n�gon kommer till dig, hugg denna i hans mage.�

Kyra placerade en dolk i hennes v�ns handflata och kollade meningsfullt upp p� henne. De var frusna fr�n kylan, svaga av hunger, tr�tta av att springa fr�n m�n, och Kyra kunde se i sin v�ns �gon att hon var redo. Trots det, s� k�nde Kyra en jobbig k�nsla komma �ver henne n�r de red ut i �ppningen, mot den vilda floden och n�rmade sig tavernan. Detta var en riktigt, riktigt d�lig id�.

Duncan red sin h�st i skritt, Seavig, Anvin och Arthfael red bredvid honom, med sina m�n precis bakom honom, och han kollade tillbaka och s�g till sin tillfredsst�llelse att de alla var en stor kraft nu. Seavigs m�n, hundratals starka, hade blandats s�ml�sts med hans. Deras kraft var nu flera tusen m�n, mer �n Duncan n�gonsin sett l�mna portarna i Volis; han hade heller inte f�rv�ntat att de skulle �verleva s� l�nge. De marscherade sydost, promenerade timmar in i den nya dagen, och de f�ljde Seavig genom hans provins n�r de gick fr�n Esephus och mot sj�n Ire. N�r de marscherade p� sena eftermiddagen b�rjade molnen att h�nga tungt p� himlen, och ingen av m�nnen, inte ens efter en l�ng natts strid, ville sakta ner. Duncan k�nde att alla var fyllda med en k�nsla av syfte, ett syfte som inte hade svept �ver Escalon sedan invasionen. N�got speciellt h�ngde i luften, n�got som Escalon inte haft p� flera �r, och som Duncan t�nkte att han aldrig skulle se igen: hopp. Duncan k�nde en k�nsla av optimism v�llande inom honom, en han inte k�nt sedan hans tidiga dagar som krigare.

Hans arm� hade redan dubblats i storlek, byborna l�ngs v�gen var ivriga i att g� med honom, och det byggdes ett momentum. Volis var fritt; Argos var fritt; Esephus var fritt. Tre av de fort i nord�st var nu tillbaka i h�nderna p� Escalon, och det h�nde s� snabbt, s� ov�ntat, som tidvatten i midnatt. Det Pandesianska riket hade ingen aning. Och det betydde att Duncan hade mer tid. Om han kunde svepa genom Escalon snabbt nog, s� kanske, kunde han bek�mpa Pandesia f�re de kunde f�rbereda sig, f�re den stora arm�n fick reda p� det. Om han kunde driva alla tillbaka till den s�dra porten, d�rifr�n var han s�ker p� att han kunde anv�nda sig av Escalons naturliga terr�ng f�r att ha sammandragningar och h�lla Escalon fritt en g�ng igen. Nyckeln till allt detta, visste Duncan att de var att ha en uppslutning sig vid forten, och de krigsherrar som kontrollerade dem. Med den svaga kungen avsatt och med huvudstaden i Pandesianska h�nder, det som �terstod av Escalon l�g utspritt i fort, som hans, med sitt eget fort, med sin egen bef�lhavare.

Och f�r att �vertyga m�nnen att f�lja med, visste Duncan att han var tvungen att visa dem styrka: han var tvungen att �verta huvudstaden. Och f�r att ta Andros, beh�vde han att m�nnen kontrollerade h�jderna runt om det: krigarna i Kos. Kos var nyckeln; det var ocks� ett test. M�nnen fr�n Kos var k�nda f�r att vara isolationister, lika envisa som getterna som kl�ttrade p� deras klippor. Om Duncan kunde �vertala dem att f�lja med honom, d� visste han att resten av Escalon skulle det. Men om Kos v�grade, eller om Pandesianerna fick reda p� allt snart, d� skapas ett imperium av soldater som ingen kunde h�lla tillbaka, inte ens de b�sta av deras m�n, de kommer att svepa genom hela Escalon och f�rinta inte bara hans m�n, utan alla m�n, kvinnor och barn fr�n Escalon.

Escalon skulle inte finnas l�ngre, raserat till en liten smula. Riskerna kunde inte vara h�gre: Duncan spelade med alla deras liv. Men frihet, har hans far l�rt honom, var mer v�rdefullt �n n�got annat i livet. Och frihet, beh�vdes ibland f�rtj�nas flera g�nger. De marscherade och marscherade, med kalla, gr�a och tjocka moln som h�ngde l�gt, med sn� som f�ll runt om dem, en ljus sn� som aldrig verkade ta slut. De marscherade i tystnad, dessa m�n f�rstod varandra, de hade k�mpat i m�nga strider tillsammans, och de hade inget som beh�vde s�gas mellan varandra. Duncan kollade med intresse p� terr�ngen som f�r�ndrades mesto mer s�derut de kom, havsklimatet i Esephus gav vika f�r en barri�r som str�ckte sig med �krar och rullande dalar. Han s�kte efter sj�n Ire med varje steg han tog, men den visade sig aldrig; detta land fortsatte i all evighet, och det verkade som om det aldrig tog slut.

De gick upp f�r en kulle och en vind med sn� tog Duncans andan ifr�n honom. Han blinkade bort sn�n fr�n �gonen, och n�r han kollade ut framf�r honom, blev han f�rtrollad av synen. L�ngt framf�r, i dalen, satt sj�n av Ire. Den skimrade trots den gr�a skyn, den gl�dde ljust r�tt, det s�g ut som en sj� av eld. Vissa legender, visste Duncan, sa att f�rgen km fr�n blodet fr�n dess offer, men som hade vadat i den hade aldrig setts igen; andra s�ger att f�rgen kom fr�n de skr�ckinjagande varelser som hade levt i dess vatten; andra sa att f�rgen kom fr�n t�rarna fr�n gudinnan som gr�t n�r hon f�r f�rsta g�ngen uppt�ckte Escalon.

Sj�n Ire s�gs som en helig plats av alla i Escalon, en plats d�r man kom f�r att be till Guden av f�delse och Guden av d�d, och mest av allt, Guden av h�mnd. Det passade, ins�g Duncan, att de skulle g� l�ngs dess kant denna dag. �nd� �nskade Duncan att de hade tagit en annan v�g. Denna sj� var ocks� en f�rd�md plats, en plats f�r d�d, en plats som ingen bes�kte utan anledning. Till och med h�rifr�n k�nde han en rysning n�r han studerade dess kust, ringad med r�da gravliknande stenar, dess vatten s�g ut att explodera med varma k�llor, som skickade iv�g sm� moln av �nga som om sj�n ventilerade ut sin ilska. Alla stannade, deras rustning klingade n�r tusentals h�star vilade, en pl�tslig tystnad under vindens venande, och de tog in synen framf�r dem.

Duncan kollade p� synen, en av de under som fanns i Escalon. �Finns d�r ingen annan v�g?� fr�gade Duncan Seavig, som stannade bakom honom. Seavig skakade dystert p� huvudet, och fortsatte stirra framf�r sig. �Vi m�ste f�lja dess kant till mynningen p� Thusius och det �r den n�rmaste v�gen till Kos. Oroa dig inte gamle v�n, de gamla sagorna �r inte sanna. Sj�n kommer inte att �ta dig, och vi kommer inte att simma i den.� Duncan tyckte fortfarande inte om det. �Varf�r rider vi inte l�ngs �krarna?� fr�gade Anvin. Seavig pekade. �Ser du det d�r?� sa han. Duncan kollade och s�g en tjock dimma rulla in. Den kom alldeles f�r snabbt, som ett moln i en storm, och inom en liten stund rusade den deras v�g, och gjorde de blinda. Duncan, som var insn�rjd i en vit v�rld, hade en k�nsla av r�dsla eftersom han inte kunde se sina m�n l�ngre, han kunde inte ens se Seavig, som bara var n�gon meter ifr�n.

Han hade aldrig f�rv�ntat sig n�got liknande. �Det �r inte sj�n Ire som man ska vara r�dd f�r,� sa Seavig, med sin r�st som steg sakta fr�n dimman, �utan �ngarna som omringar den, och dimman som t�cker dem. Det �r hur m�n d�r h�r. De g�r vilse i dimman och kommer aldrig tillbaka.� �Och hur kan dimma d�da en person?� fr�gade Arthfael, bredvid dem. �Det �r inte dimman,� svarade Seavig, �Det �r varelserna i den.� Lika snabbt som den kom, f�rsvann diman n�r en vind rusade igenom och bl�ste bort den, och Duncan k�nde en direkt k�nsla av l�ttnad f�r att han kunde se sj�n igen. �Om vi tar �ngarna,� fortsatte Seavig, �kommer vi att tappa bort varandra i dimman. Om vi h�ller oss till sj�kanten, s� har vi en guide. L�t oss g� snabbt, vindarna skiftar.�

Seavig sparkade sin h�st, och Duncan f�ljde med, och s� gjorde de andra, alla fortsatte i trav ner f�r backen mot sj�n. Vattnets hissande ljud v�xte n�r de n�rmade sig, och n�r de n�rmade sig sj�kanten, det r�da gruset under h�starnas f�tter gav ifr�n sig ett kusligt ljud. Duncans k�nsla av onda aningar f�rdjupade. Det kom en annan v�g av dimma, och ytterligare en g�ng, var Duncan insn�rjd i den. Och igen, kunde han inte se framf�r sig, och denna g�ngen bl�ste inte dimman bort. �H�ll er n�ra och lyssna efter gruset,� sa Seavig. �Det �r hur du vet att du fortfarande g�r l�ngs sj�kanten. Snart kommer du att h�ra floden. Fram till dess, l�mna inte stigen.� �Och de bestar du snackar om?� skrek Duncan p� en kant n�r de gick genom ett moln av vitt. �Om de skulle komma?�

Duncan h�rde ljudete av Seavigs sv�rd som blev draget. �De kommer att komma,� svarade han. �Bara st�ng era �gon, och l�t era sv�rd g�ra d�dandet.�

Duncan red sin h�st i skritt i dimman, med sina m�n bredvid, och deras h�star gick s� n�ra varandra s� de skrapade emot varandra, men det var det �nda s�ttet att navigera p� i det vita. Han h�ll i sitt sv�rd, beredd. Bakom honom lj�d hans m�n i signalhornet, igen och igen, med dess ensamma ljud som ekade genom kullarna, �ver sj�n, och det var s� hans m�n h�ll riktningen s� att de inte skulle f�rlora varandra. Dock sp�nde han sig varje g�ng hornet lj�d, han var r�dd att det skulle provocera de varelser som levde i dimman, och han gjorde sig redo f�r en attack.

Ljuden var ocks� sv�ra att sp�ra, och om det inte vore f�r gruset under dem, skulle de alla vara vilse nu. Seavig hade haft r�tt. Duncan k�nde att han blev desorienterad, och han f�rlorade sig sj�lv i sina tankar, f�rlorade all k�nsla av verklighet medan han red djupare in i det vita. Det var overkligt; han kunde se hur dimman drev en man galen. Seavigs l�ga tunga r�st br�t tystande, och Duncan v�lkomnade det. �Kommer du ih�g Bloody Hill, min gamle v�n?� fr�gade han, med sin r�st full av nostalgi. �Vi var unga, gryende krigare, inga fruar och inga bar, bara oss sj�lva och v�ra sv�rd, och hela v�rlden framf�r oss f�r att bevisa oss sj�lva. Det var striden som gjorde oss till m�n. �Jag kommer ih�g det v�l,� svarade Duncan, det k�ndes som om det var ig�r. �De var tv� mot en,� fortsatte Seavig, �och dimman kom, ungef�r som idag. Vi separerades fr�n v�ra m�n, bara vi tv�.�

Duncan nickade. �Vi snubblade in i en f�lla,� lade Duncan till. �En b�lgetings bo,� sa Seavig. �Kommer du ih�g vad du sa till mig p� den dagen?� Duncan kom ih�g, alldeles f�r v�l. �Du sa: detta �r g�van jag har v�ntat p�,� fortsatte Seavig. �Jag f�rstod aldrig vad det betydde f�rr�n �r senare. Det var en g�va. Det var g�van att vara omringad; att vara �vertr�ffade i antal; g�van att inte ha n�gon annan att lita p� �n oss sj�lva. Hur m�nga m�n har den g�van?� Duncan nickade, hans hj�rta drunknade i minnen fr�n den dagen. �En v�ldigt s�llsynt g�va,� sa Duncan. �Jag fick m�nga skador den dagen,� fortsatte Seavig efter en l�ng paus, �Vissa blir jag p�mind om varje g�ng jag b�jer mitt kn�. Men det �r inte det jag kommer ih�g mest, det �r inte heller det att vid d�dade dem alla. Vad jag kommer ih�g var dina ord. Och hur �verraskad jag blev �ver att se dig or�dd. Saken �r att, jag har aldrig sett dig gladare �n just d�. Ditt mod gav mig styrka. Det var den dagen jag svor f�r mig sj�lv att bli en bra krigare.�

Duncan funderade djupt p� sin v�nds ord, minnen som rusade tillbaka, n�r de red i tystnad under en l�ng stund. Duncan kunde knappast tro att s� m�nga �r hade passerat. Var hade ungdomen tagit v�gen? �Kungens skepp borde vara ditt,� sa Seavig, efter en l�ng tystnad, med sin r�st h�rd, och med sina ord rullande i dimman. Duncan var chockad �ver hans ord; kungens skepp var inget han efterstr�vade, och hans v�ns r�st k�ndes som om hans m�rka medvetande hejade p� honom. Duncan skakade p� sitt huvud. �Den gamla kungen var min v�n,� svarade han. �Jag har alltid str�vat efter att bara tj�na honom.� �Han f�rr�dde sin kungatron,� kontrade Seavig. �Han kapitulerade Escalon. Han f�rtj�nar inte att vara kung. Jag, om n�gon, kommer inte att tj�na honom igen, om Escalon ska vara fritt, och inte kommer n�gon annan. Vi har ingen kung, ser du inte det? Och vad kommer ett fritt Escalon vara utan en kung?�

�S� kanske det �r,� sa Duncan, �men han �r fortfarande v�r kung, �ven om han �r v�rdig det eller inte. Att kapitulera ett land g�r inte att man f�rlorar sin kungatitel.� �G�r det inte?� svarade Seavig. �Om inte det, vad d�? Vad �r en kung som inte f�rsvarar sitt land?� Duncan suckade, han visste att hans v�n hade r�tt. Han hade t�nkt igenom denna tanke m�nga g�nger. Att prata med sin v�n var som att br�ka med sig sj�lv, han var os�ker p� vad han skulle s�ga. ��ven om vi hade en ny kung,� svarade Duncan, �varf�r skulle det vara jag? D�r �r m�nga v�rdiga m�n d�r ute.� �Vi alla respekterar dig,� svarade Seavig. �Alla krigsherrarna, alla de stora krigarna som �terst�r, utspridda runt om Escalon. Du representerar det som �r det b�sta i alla oss. N�r Tarnis kapitulerade sitt land, f�rv�ntade vi alla att du skulle ta dess kungatron. Men det gjorde du inte. Din tystnad talade h�gre �n allt annat. Det var din tystnad, min v�n, att du h�ll kvar vid den gamla kungens sida, som gjorde att Pandesia kunde ta v�rt land.� Orden skar djupt i Duncan, som en kniv i hans hj�rta, n�r han undrade om hans v�n hade r�tt. Han hade aldrig t�nkt p� det p� det s�ttet. �Jag ville vara lojal,� svarade Duncan. �Lojal till mitt land, lojal till mitt folk, och lojal till min kung. Seavig skakade p� sitt huvud. �Lojalitet kan vara den st�rsta faran av dem alla, n�r den �r blind, och n�r den felplacerats.�

Duncan t�nkte p� det. Han hade blivit bl�ndad av lojalitet, f�r saken lojalitet? �Du har l�rt mig en viktig sak, Duncan,� fortsatte Seavig. �Till�t nu mig att l�ra dig. Det �r inte lojalitet och engagemang som g�r en man. Det �r att veta vem man ska vara lojal mot, och n�r. Lojalitet varar inte f�r alltid. Lojalitet m�ste f�rtj�nas, varje stund, varje dag. Om mannen som jag var lojal till ig�r, inte f�rtj�nar det idag, d� m�ste lojaliteten f�r�ndras, eller s� betyder inte lojalitet n�gonting. Lojalitet �r inte f�delser�tt. Att ha lojalitet �r en helig sak; om n�gon �r ov�rdig, d� m�ste de st� f�r konsekvenserna. Blint engagemang �r en krycka. Det �r passivt, och en krigare f�r aldrig vara passiv.�

De fortsatte i tystnad, Seavigs ord ringde i Duncans �ron, och la sig i b�de hj�rta och sj�l, det fick honom att t�nka om sitt liv. Det skar i honom; det provocerade honom; och medan han �nskade att han aldrig hade h�rt det, men han visste �ven att p� n�got s�tt beh�vde han h�ra det. �Vad kommer du att g�ra n�r Escalon �r fritt?� fortsatte Seavig, efter en l�ng tystnad. �Ge skam till alla krigare som har k�mpat f�r dig, och ge kungatronen tillbaka till den man som inte f�rtj�nar det? Eller �ra de som har gett �ra till dig, och ge dem ledaren de vill ha?� Duncan visste inte hur han skulle svara. Han hade blivit uppfostrad av sin far till att vara lojal �ver allt annat; men kommer och g�r, men lojalitet varar livet ut, hade han sagt. Han hade ocks� blivit uppfostrad till att uppskatta saker i sitt liv, och att inte str�va efter att n� en plats som inte var f�r bra f�r honom.

Allt som Seavig sa, gick emot varje bit av vad han visste. Men samtidigt, kunde han se hans po�ng: den svaga kungen hade svikit dem alla, hade skadat detta stora land, och Duncan visste att d�r fanns en sanning som g�mde sig i Seavigs ord, �ven om han inte kunde processa det i denna stund. De f�ll tillbaka i tystnad n�r de fortsatte runt sj�n Ire, med grus som krasade under h�starnas f�tter, och dimman var fortfarande s� tjock att Duncan inte kunde se sina h�nder. Och n�r de gick, djupnade hans k�nsla av onda aningar. Han var inte r�dd f�r n�gon man, men �nd� ville han inte sl�ss mot n�got han inte kunde se. Han k�nde n�got ont i vinden, n�got som var p� v�g, och han greppade sitt sv�rd h�rdare. Han hoppades att han inte ledde sina m�n mot slakt.

Duncan stelnade till n�r han tyckte att han h�rde ett dovt skrik. Han stannade och stirrade in i dimman, funderade, n�r det pl�tsligt kom igen. En av hans m�n skrek, och det f�ljdes av ett duns, som om mannen hade trillat av sin h�st. �Dimvandrare!� skrek Seavig, med en r�st som skar genom luften. Pl�tsligt kom det skrik �verallt runt om honom, och Duncan v�nde sig om �t varje h�ll, greppade sitt sv�rd, och f�rs�kte se, och allt var kaos. Duncan k�nde pl�tsligt ett kylande grepp runt sin hals, och kollade ner f�r att se n�got som s�g ut som ett skelett, men n�sta genomskinligt, som is, med dess l�nga klor gr�vandes in i hans hals och gick igenom huden. Han kollade upp f�r att se en sp�klik varelse, skelett-liknande, med tomma h�lor till �gon, och med dess ansikte centimeter ifr�n, den b�rjade bli synlig i dimman. Den �ppnade sin mun om�jligt brett, lutade sig och b�rjade suga ur Duncans br�st.

Trots att varelsen var tandl�s, s�g de ur honom, som en lus, och han kunde k�nna att de s�g ut hans liv ur honom, trots rustningen. Duncan skrek i sm�rta. Med all kraft han kunde samla ihop, str�ckte han sig ner, tog tag i varelsens huvud med b�da h�nderna, och kramade �t. Det var en monumental kamp, hans armar skakade, och han k�nde att han blev svagare, det k�ndes som om hans hj�rta skulle sugas ut ur hans br�st. Tillslut gick varelsens huvud s�nder, och dess sk�ra ben f�ll runt om honom. Duncan anadadels tungt, och gnuggade sitt br�st, och k�nde hur hans hud brann, och ins�g hur n�ra det var. Skrik h�rdes runt om honom och Duncan skar sig genom dimman, k�mpade f�r att se, och han hade aldrig k�nt sig s� hj�lpl�s i strid. Han kunde knappast se n�gonting; allt han kunde se var r�relse. Han sparkade sin h�st och gjorde ett utfall ut mot dimman, han ins�g att han inte kunde sitta h�r; han var tvungen att hj�lpa sina m�n och han bara m�ste k�nna s�h�r.

Duncan red in i en av hans man och s�g en Dimvandrare som s�g sig fast i hans br�st, och han s�g med skr�ck hur Dimvandraren s�g ut mannens hj�rta. Det pumpade fortfarande i luften n�r soldaten skrek och f�ll d�d till marken. En vind passerade, och under en kort stund lyfte dimman och Duncan s�g hundratals Dimvandrare flyga genom luften, m�nga kom fr�n sj�n Ire. Hans hj�rta sj�nk av synen. Han visste att agerade han inte snart s� skulle hans m�n d� l�ngs sj�kanten. �KLIV AV!� skrek han till sina m�n. �H�ll er l�gt!� Hans order fl�g med vinden, och det kom ett h�gt ljud av klingande rustningar n�r alla hans m�n klev av sina h�star, och det gjorde �ven han. Duncan hukade sig l�gt f�r att f� en b�ttre vinkel p� dessa varelser som kom flygande mot honom i vinden, och n�r en n�rmade sig, h�jde han sitt sv�rd och delade den p� mitten. Hans sv�rd skar genom �verkroppen och det kom ett rasslande ljud n�r benen kollapsade i bitar runt om honom.

En annan kom mot honom, och �ppnade sin mun brett, och han h�gg den r�tt i sitt br�st, och den sprack. En kom mot honom fr�n sidan, och mindre �n en sekund senare, hade han krossat den ocks� med sin sk�ld, och d� kom ytterligare en fr�n hans sida. Duncan v�nde sig om och skar med sitt sv�rd, och krossade alla som var kvar �t alla riktningar n�r deras klor str�ckte sig efter honom. Anvin hittade honom, och de tv� k�mpade tillbaka i dimman. Anvin svingade sin spikklubba, dess spikar svingade �ver hans huvud och slog s�nder Dimvandrare n�r de kollapsade i h�gar runt om dem.

Seavig hoppade ner p� marken bredvid Duncan, och rullade ner p� sin rygg och svingade med yxan, och h�gg Dimvandrare i skyn. Gruppen h�ll ihop, och vaktade varandras ryggar, och k�mpade som en n�r de parerade varelserna. Alla runt om dem skrek i sm�rta, alldeles f�r m�nga av deras m�n blev d�dade av dessa varelser som kom fr�n ingenstans, som om de var en med dimman. De verkade vara en o�ndlig str�m av dem, som om sj�n sprutade ut dem ur dess �ngor. Duncan v�nde sig om och h�gg en, och han k�nde pl�tsligt vassa klor sk�ra sig in i hans rygg. Han v�nde sig om och tog tag i varelsens huvud och kastade den �ver sitt eget huvud, trampade p� den och mosade den. Men n�r han gjorde det, bet sig en annan fast i honom och b�rjade suga i hans arm.

Seavig gick fram och mosade den i bitar med sin yxa, medan Anvin kastade sig fram�t och h�gg en annan genom dess �ppna mun f�re den landade p� Duncans nacke. Luften var fylld med ljud av ben som gick s�nder, n�r m�nnen k�mpade tillbaka modigt. En vind bl�ste och dimman luften f�r en stund, och n�r den gjorde det, s�g Duncan h�gar av ben, hundratals av d�da Dimvandrare som l�g l�ngs sj�kanterna. P� distansen s�g han dock en f�rskr�ckt syn av tusentals fler Dimvandrare komma fram fr�n dimman och flyga mot dem, och de hade deras hemska h�gfrekventa tjut. �De �r alldeles f�r m�nga!� skrek Anvin. �Mot vattnet! Allihop! Det �r v�r sista chans!� Duncan blev f�rskr�ckt av tanken! Sj�n Ire? Skrek Duncan tillbaka. ��r inte den full av varelser?� �Det g�r den!� skrek Seavig. �Men en m�jlig d�d �r s�krare �n en s�ker d�d!� �MOT VATTNET!� skrek Duncan ut till sina m�n, och ins�g att deras situation var hj�lpl�s annars.

Signalhornen tj�t, en efter en, n�r deras m�n sprang mot sj�n. Duncan sprang med dem, vadade i sj�n, och ett h�gt plaskande ljud lj�d n�r de inte kunde komma ner i sj�n snabbt nog. N�r de gick ner, var Duncan �verraskad �ver att det r�da vattnet var varmt och klistrigt, tjock, som om de sprang ner i kvicksand. Han vadade ner djupare, upp till br�stet, och vattnet blev varmare n�r han gjorde det, det bubblade och v�ste. Dimvandrarna fl�g genom luften mot dem, men n�r de n�rmade sig vattnet, fl�g de upp och undvek dem, som om de var r�dda. De cirkulerade ovan dem i en stor sv�rm, som fladderm�ss, och tj�t i frustration. Duncan k�nde en stund av l�ttnad n�r han ins�g att Seavig hade r�tt: de var, r�dda f�r vattnet. Det hade r�ddat dem fr�n sv�rmen. Tillslut ins�g de att de inte kunde komma n�rmare, och Dimvandrarna sl�ppte ut ett h�gt tjut, en efter en, n�r de fl�g bort f�r gott. Duncans m�n h�jde deras vapen i vattnet och sl�ppte ut ett skrik av seger, l�ttade. Duncan sl�ppte sin gard f�r f�rsta g�ngen. Han hade bara gjort det en liten stund, n�r Duncan k�nde n�got klibbigt runt hans anklar, som sj�gr�s. Hans hj�rta slog h�rt n�r han f�rs�kte sparka bort den. Den h�ll h�rt i honom, med bara muskler, och med ett pl�tsligt ryck, k�nde Duncan att den f�rs�kte dra ner honom. Han kollade ner och s�g att vattnet var fullt av tusentals varelser, som s�g ut som sj�ormar. Skrek b�rjade ljuda runt om hans m�n, en och en, och de b�rjade att f�rsvinna, de s�gs ner under det murkna vatten, till en hemsk, hemsk d�d.

Kyras onda aningar blev djupare n�r hon red genom den fuktiga �ppningen, med Dierdre och Leo vid sin sida, med vind och regn som slog i hennes ansikte, och de gick mot tavernan som var bredvid den skummande floden. Hon k�nde en knut i sin mage, en k�nsla av att detta var ett misstag, men �nd� kunde hon inte v�nda om. Kyra visste att hon borde f�lja sin fars r�d, att h�lla sig ifr�n folk, och h�lla sig till v�gen tills de kom fram till Ur.

Psykiskt dock, k�nde hon att hon var alldeles f�r hungrig, f�r tr�tt, och kunde in f�rm� att motst� impulsen som drev henne ut ur regnet, mot v�rmen, skyddet och lukten av mat. Dierdre hade trots allt en po�ng: d�r fans en risk i att inte hitta mat, speciellt n�r det var flera dagar kvar till Ur. N�r de n�rmade sig, kom d�r m�nga fler skrik fr�n fulla m�n, h�gre denna g�ng. Ett par grisar och h�nor str�vade runt utanf�r dess v�ggar, och en skylt h�ngde krokigt och svajade i vinden. �Vad s�ger den?� fr�gade Dierdre, och hon ins�g att hennes v�n inte kunde l�sa. Det borde inte ha f�rv�nat henne, d� hon ins�g att de flesta i Escalon inte kunde l�sa. Hon hade haft en v�ldigt speciell uppfostran.

Kyra h�jde sin han till hennes �gon, och k�mpade med att l�sa i regnet. �V�rdshuset vid Tanis� svarade hon, och t�nkte p� hur icke-originellt namnet var. Denna plats, som var d�pt efter floden, s�g ut som om den hade byggts i �ppningen p� ett par dagar. Det kom ett annat skrik, och Kyra f�rs�kte att inte f�rest�lla sig den publik som v�ntade dem. �Du har tur,� sa Dierdre. �Varf�r d�?� fr�gade Kyra, f�rvirrad. �Endast h�gborna kan l�sa,� sa hon. �Jag �nskar att jag kunde.� Kyra k�nde sig ledsen. �Mina br�der kan inte,� svarade Kyra. �Jag var den enda som insisterade. Jag kan l�ra dig om du vill.�

Dierdres �gon sken upp. �Jag skulle vilja det,� svarade hon. N�r de n�rmade sig, str�ckte sig Kyra ner f�r att f�rs�kra sig om att hon k�nde guldet klirra i hennes ficka, och veta att det var tillr�ckligt f�r den proviant de beh�vde. De beh�vde bara stanna tillr�ckligt l�nge f�r att str�cka ut sina frusna h�nder, f�r att k�pa mat �t h�sten och Andor, och forts�tta. Hur mycket kunde h�nda p� ett par f� minuter?

Hon kollade och s�g inte tecken p� Pandesianska h�star eller b�tar utanf�r, och hon k�nde en l�ttnad. F�re detta Escaloner skulle knappast attackera sina egna, de var trots allt i krig tillsammans. Men de som reste? De gick runt sidan av byggnaden, och letade efter ing�ng, och Kyra s�g den st� p� gl�nt, mot den skummande floden och n�ra tr�bron som tog dem �ver den. Guppande i floden var flera b�tar, vissa l�nga och smala, som kanoter, och andra breda och platta. Norrut s�g hon hamnen som ledde till havet, och m�nga stora skepp som antagligen stannat d�r f�r samma anledning som hon: att fylla p� sin proviant och f� lite v�rme.

De hoppade av, och Kyra kn�t Andor l�ngs byggnaden, medan Dierdre band fast sin h�st. Andor, stampade obekv�mt och morrade. Kyra str�ckte sig upp och klappade han p� huvudet. �Jag kommer snart,� sa hon. �Jag ska bara h�mta lite mat.� Andor fortsatte stampa, som om han visste att n�got farligt var d�r inne. Leo gnydde, han ville ocks� f�lja med, men Kyra satte sig p� kn� och h�ll honom, och klappade honom p� huvudet. �V�nta med Andor,� sa hon, och k�nde sig skylde n�r regnet b�rjade att smattra �nnu mer. �Nu g�r vi,� sa Dierdre. Kyra f�ljde Dierdre n�r de gick upp mot den krokiga tr�plankan mot d�rren, och n�r de gjorde de, s� slogs den pl�tsligt upp, och en man snubblade ut s� snabbt att de var tvungna att flytta p� sig. Mannen skyndade sig till staketet, lutade sig �ver, och spydde. Kyra v�nde sig om och f�rs�kte att inte kolla; hon gick mot d�rren och skyndade sig in, och undrade om det var ett tecken.

N�r d�rren �ppnades, drabbades Kyra av en v�d av ljud och lukten av �l, kroppslukt, svett och mat. Hon spydde n�stan. Hon kollade runt och s�g en smal bar, bakom vad som var en l�ng smal bartender med ett slitet ansikte, kanske runt fyrtio. Inuti rummet var ett dussin m�n, som satt och stod, alla s�g olika ut, deras kl�der var utl�ndska, dessa m�n var tydligen fr�n hela v�rlden. Hon h�rde spr�k som hon inte k�nde igen, och dialekter som hon inte kunde f�rst�. Alla var upptagna med drickandet. N�r de gick in i tavernan, stannade alla m�n och v�nde sig om, hela st�llet blev tyst. Kyra k�nde sig obekv�m n�r de kollade p� dem fr�n topp till t�, och hon k�nde sig mer i�gonfallande �n n�gonsin.

Det var inte varje dag, som tv� kvinnor gick in ensamma p� ett s�dant h�r st�lle, ins�g Kyra. Dessutom, f�rstod hon att en kvinna aldrig satt sin fot h�r inne, n�r hon s�g hur smutsigt och �ckligt h�r var. Kyra kollade tillbaka p� deras ansikten, och hon tyckte inte om vad hon s�g. Det var ansikten av fulla m�n, desperata m�n, utl�nningar, de flesta med mycket stubb, andra med tjockt sk�gg, f� var rakade. Vissa hade p�rlformade �gon, och m�nga �gon var blodspr�ngda, och de flesta grumliga fr�n drinkar. Deras h�r var l�ngt, fettigt och smutsigt, och alla hade hunger i sina �gon, och inte efter mat. Utan efter v�ld. Efter kvinnor.

Det var exakt denna situation som Kyra ville undvika. En del av henne ville v�nda om och g� ut, men de beh�vde proviant och det var f�r sent nu. Kyra satte p� sitt tuffaste ansikte, och gick genom folkm�ngden, direkt mot baren, och h�ll sin �gon fixerade p� barsk�pen, och f�rs�kte att inte se r�dd ut. Dierdre f�ljde efter henne precis bakom. �Jag vill ha de kycklingarna bakom baren,� sa Kyra till bartendern, och pratade med en h�g och formell r�st, �Jag vill ha fyra. Jag beh�ver ocks� fyra p�sar med vete, tv� s�ckar med vatten, och en skiva med r�tt k�tt,� lade hon till, medan hon t�nkte p� Leo. Bartendern kollade �verraskat tillbaka. �Och du har pengar f�r att betala f�r allt det d�r?� fr�gade han i en dialekt som hon aldrig h�rt f�rut.

Kyra h�ll sina �gon p� honom, str�ckte sig f�r att ta s�cken och la fram en h�g med guld, som hon visste var tillr�ckligt f�r att betala f�r allt det och mer. Hon satte fram det p� baren, och det klingade h�gt. Bartendern sneglade f�rsiktigt p� henne och tog upp guldet och unders�kte det, han h�ll upp det mot stearinljuset. Kyra kunde k�nna sina �gon p� sig, och hon visste att hon drog p� sig mer uppm�rksamhet �n vad hon ville ha. �Dessa markeringar,� observerade bartendern. ��r du fr�n Volis allts�?� Kyra nickade tillbaka, hennes hj�rta slog, och hon k�nde en sp�nning stiga inom henne, mer p� vakt �n n�gonsin.

�Och vad g�r tv� flickor fr�n Volis vid floden Tanis helt ensamma?� sa en h�rd r�st. Kyra h�rde ett ov�nsende och v�nde sig om f�r att se en stor man, l�ngre �n de flesta, med gr�na �gon och brunt h�r, stirrande p� henne n�r han gick mot henne. Hon var sp�nd, och visste inte vad hon skulle f�rv�nta sig, och hur mycket hon skulle ber�tta. �Jag �r p� v�g f�r att tr�ffa min farbror,� sa hon vagt, och l�mnade det vi det. Hans �gon smalnade. �Och var �r din farbror?� fr�gade han. �Kanske k�nner jag honom.� �Ur,� svarade hon platt. Han kollade tillbaka skeptiskt. �Ur �r l�ngt h�rifr�n. Ska ni korsa Escalon ensamma?� Kyra tvekade, hon visste inte vad hon skulle svara. Hon var inte skyldig denna man n�gra svar och hon ville bara g� h�rifr�n.

Hon v�nde sig om och stod mot honom, och sp�nde sina axlar. �Och vem �r du som tycker att du ska kr�va svar fr�n mig?� svarade hon. Ett par m�n i bakgrunden dignade och mannens ansikte rodnade. �F�r en ensam flicka, i din situation, borde du visa mer respekt till de �ldre,� sa han m�rkt. �Jag ger respekt till dem som ger det till mig,� svarade hon utan att backa. �Och �n har jag inte sett n�gon fr�n dig. Trots att jag �r i en s�rbar position,� lade hon till. �Jag v�gar s�ga att det �r du som �r i den positionen. Jag har et v�ldigt fint vapen som h�nger l�ngs min rygg, och jag ser att allt du har �r en kniv l�ngs din midja. Underskatta inte mig f�r att jag �r en flicka. Jag kan sk�ra av din hals f�re du har pratat klart.�

D�r kom ett l�ngt mumlande fr�n folket, n�r sp�nningen h�jdes flera niv�er. Mannen stirrade chockat tillbaka, och h�jde sina h�nder till h�fterna. �Stora ord f�r en flicka,� sa han. �Mycket mindre f�r en som reser ensam.� Han kollade mot henne. �Du �r en modig en, eller hur?� fr�gade han. �Jag misst�nker att du inte �r en vanlig flicka.� Han kliade sig i sk�gget. �Nej, genom att kolla p� dig skulle jag s�ga att du �r n�gon viktig. P�lsar som den �r reserverade f�r krigsherrar. Vad g�r tv� flickor som b�r p�lsar fr�n krigsherrar?�

Hon stirrade m�rkt tillbaka, kr�vde ett svar, och glodde p� henne. �Duncan, krigsherre av Volis.� F�r f�rsta g�ngen, visade mannen sann f�rv�ning och r�dsla. Hans uttryck mjuknade. �Duncan s�ger du?� sa han med en skakade r�st. �Din far?� Rummet grumlade av f�rv�ning. �Och skulle han l�ta dig resa ensam?� lade han till. �Och utan s�llskap av hundratals m�n?� �Min far tror p� mig,� svarade hon. �Han har sett vad jag kan g�ra. Han har sett hur m�nga m�ns halsar, som dina, som jag redan skurit av. Det �r dem han fasar f�r, inte jag,� svarade hon modigt, d� hon visste att hon inte kunde visa n�gon svaghet om hon skulle �verleva detta.

Mannen stirrade tillbaka, chockad, och f�rv�ntade sig inte det svaret. Sakta b�rjade hans ansikte att le. �Du �r din fars dotter allts�,� svarade han. �Och en fin man �r han. Jag har tr�ffat honom en g�ng. Den modigaste krigaren jag n�gonsin k�nt.� Han v�nde sig mot bartendern. �Allting de har fr�gat efter,� sa han, �Dubbla det! Jag bjuder!� Han kastade ett annat guldmynt p� baren och bartendern tog den och samlade snabbt ihop provianten. Kyra kollade p�, hon var l�ttad och �verraskad. Sakta slappande hon av i axlarna och lossade greppet runt sin stav. �Varf�r skulle du betala f�r v�r mat?� fr�gade Dierdre. �Din far r�ddade mitt liv en g�ng,� sa mannen till Kyra.� Jag �r skyldig honom. N kan du s�ga att det �r lika. Plus, att jag har h�rt ett rykte att dina far har d�dat n�gra Pandesianer,� sade han.

�Ryktet �r att krig kommer att b�rja i Escalon.� Kyra kollade tillbaka p� honom, hennes hj�rta slog, och hon undrade hur mycket hon skulle s�ga. Han antog vad hon skulle s�ga och nickade till sig sj�lv. �Jag antar att det �r det din resa handlar om,� sa han. �Och n�r jag kommer p� dig, antar jag att du redan har d�dat n�gra Pandesianer sj�lv.� Kyra skakade p� axlarna. �D�r kanske har varit en eller tv� som har korsat min v�g,� sa hon. �Men inget oprovocerat.� Mannens leende blev bredare, och nu lutade han sig tillbaka och skrattade. �Vem som helst som d�dar Pandesianer �r min v�n,� sa han hj�rtligt. �Oroa dig inte tjejen, ni kommer inte att skadas h�r. Varken av mig eller mina m�n!�

Kyra b�rjade k�nna en k�nsla av l�ttnad, n�r pl�tsligt, en m�rk r�st kom fr�n andra sidan rummet. �Tala f�r dig sj�lv!� Kyra v�nde sig om, och �ven de andra m�nnen i rummet, f�r att se en skugga av en man komma fram, dubbelt s� bred som de andra, och tillsammans med flera av sina v�nner. De hade alla brynja p� sig, och t�ckta av m�rkbruna kappor, och de hade en gul h�k m�rkta p� dem. De stirrade p� Kyra och Dierdre n�r de n�rmade sig. De andra m�nnen gick �t sidan n�r de gick genom tavernan, med golvet knarrande, med hotelse i deras �gon, och med sina h�nder p� sina sv�rd.

Kyras mage kn�t sig; hon k�nde att hon var i trubbel. �Jag bryr mig inte ett dugg om vem din far �r,� muttrade mannen, och kom n�rmare. �Mitt land ligger l�ngt �ver havet, och jag bryr mig varken om Pandesianer eller Escaloner, eller n�gon annan politik. Jag ser tv� unga flickor som reser ensamma. Och jag �r hungrig. Mina m�n �r hungriga.� Han gick n�rmare och log brett, saknade t�nder, stank och hans ansikte var groteskt n�r han log, med l�ngstr�ckt k�ke. Kyras hj�rta pumpade av raseri n�r hon h�ll h�rdare i sin stav, och hade en k�nsla av konfrontation, och hon �nskade att hon hade mer plats f�r sina man�vrar i detta tr�nga utrymme.

�Vad vill du?� fr�gade Dierdre, med r�dsla i sin r�st. Kyra vara rasande, hon �nskade att hennes v�n hade varit tyst; r�dslan i hennes r�st var uppenbar, och hon visste att det skulle st�rka dem. �M�nga saker,� svarade mannen, och kollade p� henne medan han slickade sig om l�pparna. �Guldet i era s�ckar. Och mer, de pengarna jag kommer f� f�r att s�lja dig. Du ser, d�r jag kommer ifr�n, �r tv� tjejer v�rda r�tt mycket pengar.� Han h�nlog med ett brett, l�skigt leende. �Jag kommer att bli m�nga g�nger mer rikare �n vad jag var n�r jag vaknade denna morgon.� Han gick �nnu n�rmare, ett par meter fr�n Kyra, och Kyra s�g sin fars v�n kolla fram och tillbaka fr�n henne och utl�nningarna, som om han var os�ker p� om han skulle l�gga sig i.

�F�rs�k inte skydda henne,� sa utl�nningen till honom. �Om du inte vill d� ocks�.� Hennes fars v�n, h�jde sina h�nder och backade iv�g, till Kyras besvikelse. �Jag sa att jag var skyldig hennes far en tj�nst,� sa han. �Jag har gjort det nu. Jag kommer inte att skada henne. Men vad n�gon annan g�r mot henne, tja� det har inte med mig att g�ra.� Kyra f�rlorade all respekt f�r mannen n�r han gick tillbaka in i folkvimlet. Men det f�rst�rkte �ven henne. Det var bara hon nu, och hon tyckte om att ha det s�. Hon beh�vde inte lita p� n�gon man.

N�r mannen n�rmade sig henne, f�rberedde sig f�r att ta tag i henne och Dierdre, s� h�ll Kyra h�rdare i staven och st�lsatte sig. Vad som �n h�nde, s� skulle hon inte tas av dessa m�n medan hon fortfarande var i livet.

Alec marscherade genom �ngarna i norra Soli, kullarna h�jde sig och f�ll igen, han stirrade in i soluppg�ngen, med tr�tta �gon, tr�tt av utmattning, stel av kyla och han kunde inte l�ngre k�nna hungern i sin mage. Han och Marco som var bredvid honom, hade g�tt genom hela Vitskogen, och har inte sovit n�got, sedan de m�tte Wilvoxarna. Alec kunde k�nna utmattningen i sina ben, och n�r han gick och kollade mot horisonten, b�rjade molnen att dela p� sig, och morgonsolen br�t sig igenom, l�s upp de gr�na kullarna som han kom ih�g fr�n sin barndom, och han k�nde sig s� tacksam att han kom ut fr�n skogen. Det fanns inte b�ttre �n att vara under �ppen himmel. Han var stolt �ver sig sj�lv f�r att han hade �verlevt denna l�nga vandring, s� m�nga l�nga n�tter, hela v�gen fr�n Flammorna.

Alec sm�rtade fortfarande fr�n sina s�r, och han k�nde p� s�ren p� ben och arm, och s�ren var fortfarande r�a fr�n d�r Wilvoxen hade bitit honom. Han gick l�ngsammare �n innan, Marco ocks�, och de �terh�mtade sig fr�n sina s�r och b�rjade l�ngsamt att bli utmattade av hunger. Alec kunde inte komma ih�g sista han vilade, senaste g�ngen han �t, och det k�ndes som om han var i ett dr�mlikt l�ge. Han s�g den �ppna himlen, soluppg�ngen, de familj�ra kullarna som han visste s� v�l, och visste att han snart var hemma. Alec, som var �verv�ldigad av utmattning och k�nslor, k�nde t�rar rinna ner f�r hans kinder. Det tog honom flera minuter innan han ins�g att han gr�t.

Han torkade snabbt bort t�rarna. Han f�rmodade att de hade sprungit ur hans delirium fr�n sina s�r, hans hunger och hans gl�dje �ver att se sitt hemland, en plats som han aldrig trott att han skulle f� vila sina �gon p� igen. Han k�nde sig som om han hade rymt d�dens k�ftar och hade f�tt en andra chans i livet. �Var ligger din by?� Marcos r�st ringde bakom honom, och avbr�t hans djupa tystnad. Alec kollade bort�t och Marco studerade landskapet med f�rundran, med �gon fyllda av utmattning, med m�rka cirklar under dem. De gick upp f�r en kulle och b�da pausade, kollade ut �ver de gr�st�ckta kullarna som var t�ckta av en l�g dimma som glimmade. Framf�r dem l�g tre kullar, som var identiska. �Min by ligger bakom den tredje kullen,� sa Alec. �Vi �r n�ra,� suckade han med l�ttnad. �Knappast en timmes promenad h�rifr�n.� Marcos �gon sken av lycka. �Och det kommer att vara en v�lkomnande ankomst,� svarade Marco. �Jag tvivlar p� att mina ben kan b�ra mig mycket l�ngre. Kommer din familj att ha mat �t oss?� Alec log och rumlade �ver tanken. �Mat och mycket mer,� svarade han. �En varm brasa, nytt ombyte kl�der, vilka vapen du vill ha, och,� �Och h�?� fr�gade Marko. Alec log brett. �H� tillr�ckligt f�r att sova tusen �r.� Marco log tillbaka. �Det �r allt jag vill ha.�

De tv� tog fart och gick en rask promenad ner�t, med nya krafter, och med studs i deras steg. Alec kunde redan, i sina minnen, k�nna lukten av mat fr�n sin mors k�k, han kunde redan se hans fars blick av att bli godk�nd n�r han kom hem som hj�lte, n�r han offrat sitt liv f�r sina br�der. Han f�rest�llde sig sin bors blick n�r han gick in genom d�rren, och han kunde redan k�nna hans omfamning. Han kunde se blicken av f�rundran i sina f�r�ldrars �gon, n�r de ser sin son �terv�nda. Nu kanske de skulle uppskatta honom. Innan hade han varit den andre f�dda sonen, de hade alltid tagit honom f�r givet; men nu, �ntligen, skulle de inse hur mycket han betydde.

Den sista tiden av promenaden fl�g f�rbi, och Alec k�nde inte l�ngre sm�rtan fr�n hans utmattning, och f�re han visste det, gick de �ver den sista kullen och han s�g sig sj�lv kolla ner p� Soli. Han stannade och kollade ut mot sin by med stor f�rv�ntan. Han k�nde omedelbart igen dess familj�ra konturer, de fallf�rdiga sten stugorna, och han letade efter de ljusa taken, aktiviteten av barn som leker, h�nor och hundar som jagar varandra, och kor som blev ledda genom gatorna. Men n�r han studerade det n�rmare, ins�g han omedelbart att n�got var fel. Han k�nde en knut i sin mage n�r han kikade ner f�rvirrat. Framf�r honom var inte synen av byn som han hade f�rv�ntat sig, utan en scen av f�rst�relse.

Det var en ful bild, en han knappast k�nde igen. Ist�llet f�r de familj�ra stugorna, var det utbr�nda strukturer, raserade ner till marken; ist�llet f�r tr�d och v�gar, var d�r ett f�lt av aska och spillror, d�r r�ken fortfarande steg. Hans by fanns inte l�ngre. Det fanns inget ljud fr�n barnens gl�djeskrik fr�n n�r de lekte, utan bara de j�mrandet fr�n gamla kvinnor som satt p� kn� i leran. Alec f�ljde deras blickar och s�g, med en knut i hj�rtat, att i leran var alla f�rska gravar, rader av dem, alla markerade med kors, och han sj�nk. Han visste pl�tsligt, med en hemsk f�raning som svepte �ver honom, att alla och allt han k�nde och �lskade var d�tt.

�NEJ!� skrek Alec. Utan att t�nka, utan att ens vara med p� vad han g�r, snubblade Alec ner f�r kullen s� snabbt han kunde, han snubblade n�stan �ver sig sj�lv n�r han sprang fortare. Det var som om han trillade in i en mardr�m. �Alec!� ropade Marco bakom honom. Alec snubblade och f�ll i gr�set, rullade och t�cktes i lera, men han brydde sig inte, han st�llde sig upp igen och fortsatte springa. Han kunde knappt k�nna av v�rlden runt om honom, han kunde endast h�ra sitt eget hj�rta sl� s� h�rt n�r han sprang.

�Ashton!� skrek han n�r han sprang ner mot det som en g�ng var hans by. Alec sprang f�rbi hus efter hus, allting hade brunnit ner till sm� smulor, det enda som var kvar var aska. Inget gick att k�nna igen. Han kunde inte processa vad som i hela friden h�nde h�r. Vem kunde ha gjort detta? Och varf�r? Alec kunde inte se n�got som var kvar fr�n hans eget hus n�r han sprang f�rbi med fruktan, nu var det bara en h�g med gl�d. Allt som �terstod var en stenv�gg, som brukade vara hans fars smedja. Alec f�ljde tjutandet och sprang till �nden av byn. Tillslut n�dde han fram till raderna av nygr�vda gravar, luften var tjock av lukten av jord, r�k och d�d. Han n�dde fram till rader av gamla kvinnor, som l�g p� kn�, de gr�t och hade jord p� deras h�nder, i deras h�r, och gr�t fram deras b�ner.

Alec snubblade fram och kollade igenom alla lik, hans hj�rta slog h�rt, och han bad att det inte skulle vara hans familj. Sn�lla, bad han. L�t inte min familj vara h�r. Sn�lla, jag ger dig vad som helst. Alec stannade pl�tsligt och k�nde hur hans kn�n blev svaga n�r han s�g synen han �nskade att han inte hade sett: rakt framf�r honom, var hans fars och mors lik, alldeles f�r bleka och de s�g ut att ha en frysen blick av sm�rta. Han k�nde att allt inom honom dog vid just denna stund. �MOR! FAR!� Han kollapsade vid deras sida i jorden, h�ll om den, och hans kn�n sj�nk ner i den fr�scha jorden n�r han gr�t, han kunde inte f�rst� vad det var som h�nde.

Alec kom pl�tsligt ih�g hans bror. Han satte sig uppr�tt igen och s�kte �verallt, och han kunde inte se honom. Han hade lite hopp: hade han �verlevt? Han sprang desperat bort till en kvinna som satt p� kn� och tog tag i hennes arm. �Var �r han?!� fr�gade han. �Var �r min bror?!� Kvinnan kollade tillbaka p� honom och skakade ordl�st sitt huvud, f�r betagen av sorg f�r att kunna svara. Alec hoppade upp och sprang, s�kande. �ASHTON!� skrek han. Alec sprang upp och ner f�r gravarna, hans hj�rta dunkade, och han var desperat efter at veta, han undrade om han hade klarat sig. Tillslut h�rde han n�gonting. �Alec!� kallade en svag r�st. Alec k�nde en v�g av l�ttnad n�r han k�nde igen sin brors r�st, om �n en svagare version av den, och han v�nde om och sprang till h�rnet av gravarna.

D�r l�g hans bror, skadad, med blod som rann fr�n hans min, han var v�ldigt skadad. Han rusade fram och kollapsade vid sin brors sida, tog tag i hans livl�sa kalla han, samtidigt som han gr�t. Han s�g ett sm�rtsamt s�r �ver sin brors mage, och han visste omedelbart att ha skulle d�. Han hade aldrig k�nt sig s� hj�lpl�s, att se sin bror stirra tillbaka p� honom, delvis p� honom, och delvis p� himlen, hans �gon var glansiga, och livskraften l�mnade honom medan han kollade p�. �Bror,� sa Ashton, mer som en viskning. Han log svagt, trots hans s�r, och Alecs hj�rta krossades inuti. !Jag visste att du skulle komma, sa Ashton och log. Jag v�ntade p� dig� innan jag d�r.�

Alec tog tag i sin brors hand, skakade hans huvud, ovillig att acceptera detta. �Du kommer inte att d�,� sa Alec, och han visste att hans ord in var samma. Ashton log tillbaka. �Jag hade aldrig en chans att tacka dig,� sa Ashton. �F�r att du gick.. till Flammorna. Ashton f�rs�kte sv�lja, medan Alec blinkade bort t�rarna. �Vem gjorde detta?� insisterade Alec. �Vem gjorde detta mot dig?� Ashton var tyst en l�ng stund, och hade sv�rt med att sv�lja. �Pandesianerna�� svarade han tillslut, med sin r�st �nnu svagare. �De� kom� f�r att l�ra oss� f�r h�mnd�� Alec var �verraskad �ver att k�nna sin brors pl�tsligt starka grepp runt hans arm, f�r att se sin bror korsa sin arm med en �verraskande styrka. Hans bror stirrade p� honom med en sista blick av styrka, av intensitet, den desperata blicken av en d�ende man. �H�mnas mig,� sa han, med en viskning. �H�mnas�alla oss. V�ra f�r�ldrar. D�da� Pandesianerna� Lova mig��

Alec k�nde en ny k�nsla av mening, av best�mdhet, som steg inom honom, och han hade aldrig k�nt s�h�r i hela sitt liv. Han tog tag i sin brors han och kollade in i hans �gon med likadan blick. �Jag lovar dig,� svarade Alec. �Jag lovar med allt jag �r. Jag kommer d�da varenda Pandesian, eller d� n�r jag f�rs�ker.� Hans bror kollade p� honom med h�ftighet i �gonen som Alec aldrig sett p� en l�ng tid. Tillslut f�rvandlades hans ansiktsuttryck till tillfredsst�llelse. Ashtons ansikte blev slappt, och han gled ner med huvudet och r�rde sig inte mer. Han stirrade upp i skyn med blanka �gon, och Alec k�nde att han god inombords, just vid denna stund, hans bror var d�d. �NEJ!� skrek Alec.

Han lutade sig tillbaka och tj�t till himlen, undrade varf�r allt han �lskad i denna v�rld var tvungen att tas fr�n honom, och veta att hans liv skulle bli drivet av en sak och ingenting annat. H�mnd.

Kyra stirrade tillbaka p� mannen som konfronterade henne, denna utl�nning med sin l�ga panna, bred korpp och svarta �gon, som log l�skigt mot henne, med sina skarpa t�nder som visades. �Du har ingen som kan skydda dig,� sa han till henne. �K�mpa inte: det kommer endast att bli v�rre f�r dig.�

Kyra tvingade sig sj�lv att andas, att fokusera, att dra in all intensitet in i strid. Inom henne slog hennes hj�rta, eld pumpade i hennes �dror, n�r hon f�rberedde sig f�r hennes livs konfrontation. �Om n�gon beh�ver beskyddas,� svarade Kyra modigt, �s� �r det du. Jag kommer ge dig en chans att g� ur min v�g, innan du l�r dig vad folk fr�n Escalon �r gjorda av.�

Mannen stirrade tillbaka och blinkade i chockad tystnad. Sen, en stund senare, b�rjade han att skratta, ett grovt, fult ljud, och alla hans m�n f�ljde med. �Du �r modig,� sa han. �Det �r bra. Mer roligt att ta s�nder. Jag kanske till och med tar dig som min personliga slag. Ja, m�nnen p� mitt skepp kan beh�va en leksak. V�ra resor l�ngs havet han bli v�ldigt l�nga.� Kyra k�nde en rysning n�r han kollade upp och ner p� henne. �Ber�tta f�r mig,� sa han. �Det �r tio av oss, och tv� av er. Vad �r det som f�r dig att tro att du kan �verleva?� En id� b�rjade att formas i Kyras huvud; det var riskabelt, men hon hade inget val. Hon v�nde sin rygg l�ngsamt mot mannen, best�md att �verraska honom och att visa honom att hon inte var r�dd.

Kyras hj�rta slog, hon hoppades att han inte hoppade p� henne bakifr�n, v�nde sig om mot bartendern och kollade p� s�ckarna med mat som l�g p� baren, och vid h�rnet av sitt �ga gav Dierdre henne en blick n�r hon l�ngsamt str�ckte sig f�r att ta en s�ck. ��r dessa v�ra?� fr�gade hon bartendern lugnt. Han nickade tillbaka, s�g skr�mt ut, och svettades. ��r min betalning giltig?� fr�gade hon. Han nickade igen. �Tjejen,� sk�llde utl�nningen bakom henne, klart irriterad, �Du ska tas till f�nga f�r resten av ditt liv, och det du bryr dig om �r din mat? �r du galen?�

Kyra k�nde att det brann inom henne, hon var n�ra p� att explodera, men hon tvingade sig sj�lv att stanna kvar d�r hon stod, f�r att v�nta p� den r�tta stunden. Med sin rygg mor honom, sa hon: �Jag �r inte en tjej,� svarade hon �Utan en kvinna. Och de som antar att de kommer vinna endast f�r att de �r m�n, f�r att de �r st�rre, och f�r att de �r fler, verkar gl�mma den viktigaste saken i strid.� Det kom en l�ng tystnad, tills n�gon tillslut fr�gade: �Och vad �r de?� Kyra tog ett djupt andetag, st�lsatte sig sj�lv, och visste att stunden f�r sanning hade kommit. ��verraskning,� sa hon platt.

Kyra v�nde sig snabbt om, fortfarande med ett grepp runt s�cken, och svingade den med all sin kraft. N�r hon gjorde det, �ppnades s�cken och maten fl�g genom luften, och sprayade alla som attackerade henne i �gonen. M�nnen skrek och tog sig f�r �gonen i dammstormen, alla var tempor�rt blinda, medan Dierdre gjorde likadant som Kyra, och svingade iv�g den andra s�cken och bl�ndade resten av m�nnen. Det h�nde s� pass snabbt s� att ingen av m�nnen hann reagera. De hade klart inte f�rv�ntat sig det.

Utan att tveka, drog Kyra sin stav i sidled och krossade ytterligare en burk bakom henne; hon klev sedan �t sidan, och drog ner burken i sidled in i ansiktena p� tv� m�n framf�r henne, som b�da tv� f�ll till golvet. Medan de andra fortfarande h�ll sig f�r �gonen och f�rs�kte ta ut vetet, rusade Kyra fram�t och sparkade en mellan benen, sedan h�jde hon sin stav och slog honom �ver ansiktet, s� att �ven han f�ll. Hon tog sedan tag i staven med b�da h�nderna, h�jde den h�gt och h�gg den ner�t som en kniv, ner i br�stet p� en annan man, vilket fick han att snubbla bak�t, krascha in i ett bord och v�lta det.

Kyra snurrade sig genom gruppen som en blixt, s� snabbt att de chockade m�nnen inte hade n�gon chans att reagera. Hon var i en s�dan harmoni med alla sina vapen, alla hennes sparring-lektioner med sin fars m�n b�rjar komma tillbaka till henne, det var som om hon blev ett med staven. Hennes o�ndliga n�tter med sparring ensam, l�nge efter att de andra m�nnen g�tt, fl�dade tillbaka. Hennes instinkter tog �ver, och inom en liten stund av ett flertal av hennes attacker l�g m�nnen och tj�t p� golvet, blodiga, och de st�nade av sm�rta.

Efter allt kaos, var det bara tv� m�n som stod upp, och dessa tv�, som tillslut blivit av med all vete fr�n �gonen, stirrade tillbaka p� Kyra med d�d i sina �gon. Den ena drog sin kniv. �L�t oss se hur din pinne hanterar en kniv,� sa han och attackerade. Kyra samlade sig sj�lv f�r en attack n�r det pl�tsligt kom ett kraschande ljud och hon blev �verraskad �ver att se honom kollapsa, med ansiktet f�rst, vid hennes f�tter. Hon kollade upp och s�g Dierdre st� bakom, h�ll en trasig stol, med h�nderna skakande, och hon stirrade ner som om hon var i chock �ver det hon nyss gjort. Kyra s�g r�relse och v�nde sig om f�r att se den sista fienden r�ra sig mot Dierdre. Han m�ste ha insett att hon var den svaga punkten och Kyra s�g att han t�nkte tackla henne och sl� ner henne mot marken. Hon kunde inte till�ta det. Om Dierdre togs gisslan, visste Kyra att det skulle vara om�jligt att bek�mpa dessa m�n.

Kyra visste att hon inte hade tid, hon h�jde sin stav, siktade, steg fram och kastade iv�g den. Hennes stav fl�g genom luften som ett spjut, och Kyra kollade p� med tillfredsst�llelse n�r det tr�ffade den springande mannen r�tt i tinningen, rakt p� hans tryckpunkt. Hans ben f�ll under honom och han kollapsade p� marken precis innan han n�dde fram till Dierdre. Dierdre kollade ner i tacksamhet, och plockade sedan upp Kyras stav och kastade tillbaka den till henne. Kyra f�ngade den och stod i det tysta rummet, �vervakade skada, alla m�n som l�g d�r utan att r�ra sig. Hon kunde knappats tro vad hon hade precis hade gjort. Resten av m�nnen p� tavernan stirrade tillbaka med tappade hakor, och kunde knappast tro vad de nyss sett, de heller.

Hennes fars v�n svalde, och s�g r�dd ut. �Jag skulle ha hj�lpt dig,� sa han lamt, med r�dsla i sin r�st. Kyra ignorerade fegisen. Ist�llet, v�nde hon sig sakta om, gick �ver de stilla kropparna och gick lugnt tillbaka mot baren, d�r bartendern stod stilla, och stirrade f�rv�nat tillbaka. Hon tog tag i sina kycklingar och k�ttet fr�n baren, medan Dierdre tog deras vatten. Denna g�ng skulle Kyra inte l�mna utan mat �t henne eller de andra. �Ser ut som jag skulle beh�va mer mat,� sa hon till bartendern. Bartendern, som var chockad, str�ckte sig ner och gav henne mer s�ckar med vete. Tjejerna gick tillbaka �ver rummet, genom tavernan, och ut genom d�rren, ingen av m�nnen v�gade g� n�ra henne nu.

N�r de gick tillbaka ut till det iskalla sl�ende regnet, s� k�nde Kyra inte l�ngre kylan. Hon var varm inombords, varm med s�kerheten att hon kunde f�rsvara sig sj�lv, och att hon inte l�ngre var sin fars lilla flicka. Dessa m�n hade underskattat henne, och de hade alla m�nnen i hennes live, och det viktigaste var, att hon hade underskattat sig sj�lv. Aldrig igen. Hon k�nde sj�lvk�nslan rusa inom henne. Hon h�ll p� att bli sig sj�lv. Hon visste inte vad resan framf�r henne skulle ge, men vad som �n h�nde, skulle hon aldrig ge upp igen. Hon var lika stark som dessa m�n. �nnu starkare.

�BLOD�LAR!� skrek Seavig. Duncan h�jde sitt sv�rd och h�gg i de tjocka r�da �larna som virade sig upp l�ngs deras ben, samtidigt som sj�n Ire verkade vara fulla av dem. Han k�nde dem krama �t hans k�tt och runt honom skrek hans m�n och f�ll ner i vattnet, och f�ktade och skv�tte; n�r han svingade med sv�rdet, fick han inte tillr�ckligt med momentum f�r att hugga genom det tjocka vattnet och ens g�ra n�gon skada till dessa varelser. Desperat k�nde han hur han blev dragen ner�t, Duncan str�ckte sig ner i b�ltet, tog tag i sin kniv och h�gg ner�t. Det kom ett skrikande ljud, som f�ljdes av bubblor som kom upp till ytan, och �len blev livl�s. �KNIVARNA!� skrek Duncan till sina m�n. Nu n�r Dimvandrarna var borta, b�rjade dimman �ntligen att l�tta runt om dem, och Duncan kunde se, runt om honom, lydde m�nnen hans order, och h�gg med sina knivar mot �larna som drog dem ner�t. V�s och skrik h�rdes, n�r �larna en efter en d�dades och m�nnen b�rjade komma loss. �SPRING MOT SJ�KANTEN!� skrek Duncan, och ins�g att dimman hade l�ttat.

Alla m�nnen skyndade sig mot sj�kanten, det skv�tte vilt n�r de vadade deras v�g s� snabbt de kunde. Duncan var best�rt �ver att se s� m�nga av sina m�n, som inte hann hugga �larna snabbt nog, som blev nerdragna, skrikandes, under det murkna vattnet, d�da innan n�gon kunde hj�lpa dem. Duncan h�rde ett skrik och kollade f�r att se Anvin bli nerdragen bakom honom. Han v�nde sig om och sprang mot sin v�n i vattnet, skyndade sig s� snabbt han kunde. �Ta min hand!� Skrek Duncan, och vadade in i det �l-fyllda vattnet, h�gg med en hand och str�ckte ut den andra handen till Anvin. Han visste att han riskerade sitt liv, men han kunde inte l�mna sin v�n. Han fick tillslut tag i Anvins hand och drog honom upp med all sin makt, och f�rs�kte ta bort honom fr�n �l-boet. Han gjorde framsteg, n�r det pl�tsligt kom flera �lar fr�n sj�n och virade sig runt Duncans arm; ist�llet f�r att hj�lpa sin v�n, k�nde han hur han sj�lv s�gs ner�t.

Det kom ett plask, och Duncan v�nde sig om f�r att se Arthfael och Seavig och flera andra av deras m�n, rusa tillbaka f�r att hj�lpa dem. De svingade med sina knivar och sv�rd, h�gg mot �larna och missade precis Duncans och Anvins armar. �larna v�ste runt om dem, och snart k�nde Duncan att han b�rjade bli fri igen. Alla v�nde sig om och vadade tillbaka mot sj�kanten, plaskade s� snabbt som de kunde, och denna g�ng n�dde Duncan �nda fram till sj�kanten, han fl�mtade efter andan, det v�rkte fr�n alla s�r fr�n dessa varelser. Han f�ll ner p� sina kn�n, utmattad, och kysste sanden. Dimman var borta, �larna v�ste i vattnet, p� s�kert avst�nd, och Duncan hade aldrig k�nt sig s� tacksam �ver att vara p� torra land igen. Tillslut var en mardr�m efter den andra bakom dem.

Duncan h�jde sin yxa och hackade mot det smala r�da tr�det framf�r honom, han h�gg som han hade gjort i flera timmer, svettig, och hans h�nder var r�a och slitna. Runt om honom var luften fylld av ljud som kom fr�n n�r hans m�n hackade och ljudet fr�n tr�den som f�ll i skogen. Med ett slutligt hack, f�ll hans tr�d ocks�, med ett Whoosh framf�r honom. Duncan lutade sig tillbaka och vilade p� sitt yxhandtag, andades tung, och torkade svetten fr�n sin panna, och �vervakade sina m�n. De var alla h�rt arbetande, vissa h�gg i tr�d, andra band stockarna tillsammans med tjocka rep, och skapade flottor.

Duncan tog tag i en �nde av tr�det medan Anvin tog det andra, en stock som var ca 5 meter l�ng, och de lyfte upp den, den var �verraskande tung, och la den p� sina axlar. De marscherade genom de leriga drivorna fr�n Thusius och sl�ppte den i en h�g vid flodens kant. Duncan stod och unders�kte sitt handarbete medan floden sprayade honom med vatten i ansiktet. Den stocken hade varit den slutliga delen som beh�vdes f�r deras flotta.

�verallt via kanten p� Thusius var det fullt med aktivitet, hans m�n var engagerade i samma sak allihop, ett dussin av flottor gjordes snabbt, alla f�rbereddes. Det skulle bli en stor arm� som tog sig fram via floden. Duncan unders�kte de skummande str�mmarna i Thusius, och han undrade om hans b�t skulle h�lla. Han visste att det var det enda s�ttet, om han skulle ta alla sina m�n till Kos obem�rkt. Han v�nde sig om och s�g den sista flottan knytas, och han visste att tiden hade kommit. Seavig stannade bredvid honom, tillsammans med flera andra m�n, med sina h�nder p� h�fterna, och kollade ner l�ngs floden. �Kommer de att h�lla?� fr�gade Duncan, och kollade p� flottorna. Seavig nickade. �Jag har spenderat mer tid p� havet �n p� land,� svarade han. �Oroa dig inte. Om det �r n�got mitt folk f�rst�r sig p�, s� �r det vatten. Dessa flottor kanske ser usla ut, men de �r s�kra. Det �r sn�re fr�n Esephan, starkare �n n�got annat rep fr�n Volis.�

�Och de l�nga stockarna kanske ser smala ut, men l�t dig inte luras: den r�da tallen fr�n Thusius �r det h�rdaste i v�rlden. Den kanske b�jer sig, men den g�r aldrig av.� Duncan kollade p� sin legion med m�n, som var tilltuffade fr�n strid, men ett f� av dem var seglare. Deras flottor var hala, och det fanns inte mycket att h�lla sig fast i, och m�nnen hade rustning, det var alldeles f�r l�tt f�r dem att sjunka. Seavig var van vid att leda min till havet, men i Duncans �gon, var tillst�ndet alldeles f�r d�ligt. �Hur l�ngt �r det till Kos?� fr�gade Duncan. Seavig nickade mot horisonten. �Ser du bergen?� Duncan kollade ut mot horisonten, och han s�g vassa vita toppar som reste sig om�jligt h�gt, och f�rsvann upp i molnen, h�gre �n n�got annat berg n�gonsin n�tt. Fr�n synen av dem, verkade de vara flera dagar d�rifr�n. �Om str�mmen flyter,� svarade Seavig, �kan vi n� basen p� en dag. Det �r om vi alla klarar oss.� Seavig gav honom en orolig blick. �R�d dina m�n att h�lla sig till mitten av flottorna; Thusius �r fullt med varelser som kommer att f� de vi l�mnade bakom oss att verka sn�lla. Det viktigaste �r att vi m�ste h�lla oss ifr�n virvlarna.� �Virvlarna?� fr�gade Duncan, han tyckte inte om det ordet. �Virvlar finns i �verfl�d i denna flod,� sa Seavig. �H�ll ihop, och det kommer g� bra.� Duncan rynkade pannan; han var en man gjord f�r land, och han tyckte inte om detta. �Finns det ingen s�krare v�g mot Kos?� fr�gade han igen, och studerade land.

Seavig skakade p� huvudet. �Det finns ingen annan direkt v�g,� svarade han. �VI kan ta �ngarna om du �nskar, men Pandesianernas garnisoner vaktar det. Det kommer betyda strid. Om du vill ta dig till Kos i fred, d� �r Thusius det enda s�ttet.� Duncan hade fortfarande snabbhet och �verraskning p� sin sida, och han kunde inte riskera att varna Pandesianerna om sin revolt; det var en chans han knappast kunde ta. �Floden d�,� sa Duncan, som nu hade best�mt sig. Duncan hade en sak kvar att g�ra innan de alla gav sig iv�g. Han v�nde sig om och gick till sin krigsh�st, en underbar v�n till honom i strid f�r s� l�nge han kunde minnas. Det gjorde ont i honom att l�mna hans sida, men de kunde inte ta med h�starna p� flottorna.

�Min goda v�n,� sa Duncan, och str�k dess man, �led h�starna. De �r din arm� nu. Led dem s�derut, till Kos, Till bergsbasen. V�nta p� oss d�r, p� v�g mot Andros. De kommer att v�nta p� dig, och jag vet att du kommer att v�nta p� mig.� Duncan pratade med sin h�st som om den vore en av hans m�n, och med en varsam gnuggning, s�g han honom gn�gga, stegra sina h�ftiga ben i luften, och sedan v�nda sig om och stolt galoppera iv�g, en ledare i sin egen r�tt. Och n�r han gjorde det, v�nde hundratals h�star sig om, och f�ljde efter honom. En gigantisk tusenfoting, alla sprang s�derut i en massiv flock, jorden skakade under deras hovar. De sparkade upp ett moln av damm och Duncan s�g p� dem medan en blandning av sorg och stolthet. Hans h�st f�rstod honom b�ttre �n n�gon annan man vid liv.

�Om endast mina m�n hade brytt sig om mig p� samma s�tt,� sa Seavig vist, som kom upp vid hans sida. �L�t oss hoppas att han har en m�stare kvar f�r honom n�r han kommer,� svarade Duncan. Duncan nickade och Anvin lj�d i hornet samtidigt som Seavigs m�n lj�d i deras. Arm�n kom till liv, alla m�n gick fram�t och knuffade ner sina flottor i floden och hoppade ombord. Duncan knuffade ocks� ner sin, som var tyngre �n f�rv�ntat, och han och flera andra m�n knuffade den genom leran tills den lugnt fl�t i vattnet. Nr de fl�t, var han l�ttad �ver att se att Seavig hade haft r�tt: den r�da tallen blev sp�nstig i vattnet, och sn�rena h�ll ihop.

Duncan hoppade ombord med de andra, och str�ckte sedan ut en l�ng p�le som han anv�nde f�r att gr�va sig ner i den torra marken, och knuffa de l�ngre ut, bort fr�n flodskanten, och ut mot mitten av floden. Thusius var n�stan 50 meter bred, och det var fullt av kristallklart vatten, och han kunde se �nda ner till botten, som var full med stenar av alla m�jliga former och f�rger. Det var en speciell syn. Snart b�rjade str�mmen att ta tag i dem, och de b�rjade alla att r�ra p� sig, f�rst gick det l�ngsamt, med hundratals flottor som bar tusen m�n samtidigt. De var en flytande arm�.

De fick momentum snabbt och takten �kade. Duncan var n�jd �ver att k�nna vattnet r�ra sig snabbt under dem, alla flottorna h�ll, och �kade snabbare �n vad de n�gonsin skulle kunna p� land, och de hade inte beh�vt binda fast n�gra h�star eller m�n. Han letade p� land och s�g sin h�st, galoppera p� avst�nd, och ledde sin arm� av h�star, och han k�nde en v�g av stolthet. Duncan stod p� flottan med ett dussin m�n, och k�nde floden rusa under honom, vinden i h�ret, och vattnet sprayade honom ibland. Han anv�nde p�len f�r att styra flottan, och de f�ll in i en bekv�m takt p� den breda floden. Tillslut slappnade han av och sl�ppte sin gard, n�r floden tog den rumt en b�j efter en annan. Han kollade ut och studerade det f�r�ndrande landskapet. De passerade rosa skogar och �ngar som var blekande vita; de passerade �krar med exotiska varelser, som s�g ut som gaseller, men med huvuden p� varsin sida av kroppen. De passerade sl�tter av sten, i speciella former, som om n�gon ur�ldrig civilisation hade tryckt ner dem och g�tt. Det var en obebodd del av Escalon, som �gdes av naturen, mer �n m�nniskan. Duncan kollade upp och studerade bergen i Kos, deras vita toppar blev bara st�rre desto n�rmare de kom. Snart skulle de n� dem. Om de kunde �vertala krigarna som bodde p� dess toppar, s� skulle det vara v�ndpunkten, som han beh�vde f�r en attack mot huvudstaden.

Han visste att hans chanser var sm�, men det var vad det betydde, i hans �gon att bli en krigare: att kriga ett krig, mot alla odds. Hans hj�rta slog snabbare vid id�n av att frita Escalon, att befria det fr�n Pandesianer, att utk�mpa kriget som det skulle ha utk�mpats f�r flera �r sedan. Vinna eller f�rlora, tillslut, reda han in i sitt �de. �Hur l�nge sedan �r det sen du s�g Kos?� ropade Seavig �ver ljudet fr�n str�mmen, n�r hans flotta kom upp bredvid Duncans n�r han styrde den med sin p�le. Duncan hukade sig l�gt n�r flottan pl�tsligt f�ll n�sta en meter, och skakade vilt i str�mmarna innan det lugnade sig igen. Vattnet blev tuffare, och n�r Duncan f�rs�kte att koncentrera sig p� str�mmarna, blev han f�rundrad �ver hur redo Seavigs m�n var, vatten-m�nniskor, de stod l�nga, v�lbalanserade, som om de stod p� torra land.

�M�nga �r sedan,� sa Duncan tillslut. �Jag var en ung man d�. Det �r �nd� en tid jag aldrig kan gl�mma. Jag kommer ih�g� kl�ttringen� h�jden� dess m�nniskor, tuffa m�nniskor. Modiga krigare, or�dda, men tuffa. De var tillbakadragna. De var med oss, men aldrig riktigt med oss.� Seavig nickade. �Inget har f�r�ndrats,� svarade han. �Nu �r de mer tillbakadragna �n n�gonsin. De var alltid separatister, och nu, efter Tarnis svek, �r de som en egen nation.� �Kanske �r det bergsluften,� skojade Anvin, hans flotta kom upp bredvid deras. �Kanske ser de ner p� alla oss.� �De g�r de inte,� svarade Seavig. �De har bara inte mycket intresse i andra.�

Duncan kollade upp och studerade de vita topparna, som kom n�rmare efter varje b�j i floden. �De g�mmer sig d�r uppe,� svarade Seavig, �fr�n Pandesianernas fort under. Om de kom ner, skulle de bli attackerade. Och Pandesianerna v�gar inte ge sig upp p� de h�jderna, de vet att det skulle vara galenskap. S� m�nnen i Kos ser sig sj�lva som fria, trots att de inte �r fria. De �r f�ngade.� Duncan studerade bergen, och han var inte s� s�ker. �M�nnen fr�n Kos som jag tr�ffade, var inte r�dda f�r n�gonting,� svarade Duncan. �Speciellt inte Pandesianer. Jag tvekar �ver att de inte v�gar komma ner.� �Men varf�r har de d� inte g�tt ner sedan invasionen?� fr�gade Seavig.� Det var ett mysterium som Duncan undrade �ver f�r sig sj�lv. �Kanske k�nner de att den gamla kungen inte f�rtj�nar deras respekt,� sa Anvin. �Kanske k�nner de att de inte �r v�rda att komma ner efter att de gav upp Escalon. Bergen �r deras hem, att komma ner vore att strida v�ra strider.�

�Att komma ner vore att sl�ss f�r Escalon, deras land ocks�,� kontrade Seavig. Duncan skakade p� axlarna. �Jag kan inte svaret,� skrek Duncan. �Men vi kommer att ta reda p� det.� �Och om de v�grar att g� med oss?� fr�gade Seavig. �Vad d�? Att kl�ttar upp f�r de topparna �r en stor risk.� Duncan kollade upp och studerade de branta bergen, och han undrade samma sak. Han skulle leda sina m�n upp f�r en riskabel v�g, t�nk om de gjorde det f�r inget? �De kommer att g� ner,� sa Duncan tillslut. �De kommer att g� med oss. F�r m�nnen fr�n Kos som jag k�nner, kommer inte neka en inbjudan till frihet.� �Vems frihet?� fr�gade Seavig. �Deras eller v�r?� Duncan t�nkte p hans ord n�r de f�ll tillbaka till tystnaden, medan str�mmarna �kade i styrka och tog dem l�ngre ner i floden Thusius. Det var en bra fr�ga, visst var det de. Att kl�ttra upp f�r topparna skulle betyda an risk, en han bad f�r att den inte skulle vara i on�dan.

Duncan h�rde ett ljud han aldrig h�ft f�rut, och kollade p� Seavig, och undrade. Han var �verraskad �ver att se sin v�n studera floden, med r�dsla i sina �gon f�r f�rsta g�ngen. �Virvlarna!� skrek Seavig. Alla hans m�n lj�d i hornen p� direkten, och Seavig gr�vde med sin p�le, och f�rs�kte desperat att flytta sin flotta till andra sidan av floden. Duncan och hans m�n f�ljde efter, de styrde sina flottor �ver till mitten p� floden, och var chockade �ver vad de s�g. D�r var flera stycken virvlar, som v�nde och vred, och gav ifr�n sig ett h�gt ljud, och s�g ner allt i deras v�g. Den s�g i sig mycket av floden, och l�mnade endast en smal v�g att ta sig f�rbi p�, och tvingade den stora arm�n att �ka l�ngs kanten p� flodens smala v�g. Duncan kollade �ver sin axel, och hans hj�rta f�ll n�r han s�g att en av flottorna inte kunde ta sig d�rifr�n snabbt nog. Han s�g med skr�ck n�r den s�gs ner i virveln, och hans m�n skrek n�r de snurrade igen och igen, och s�gs direkt ner till botten p� floden.

Duncans reflexer gjorde att han f�rs�kte hoppa ner efter dem, trots att han var n�stan 15 meter ifr�n, men Seavig str�ckte sig med sin p�le och h�ll den mot hans br�st, och stoppade honom, medan Duncans m�n tog tag i hans axlar. �Hoppar du in, �r du en d�d man,� sa Seavig. �Desto mer du f�ljer efter, desto mer kommer du att d�. Utan dig, kommer m�nga fler att d�. �r det de du �nskar?� Duncan stod d�r, f�rst�rd inombords, det k�ndes som om han dog med sina m�n. Djupt nere visste han att Seavig hade r�tt. Han hade inget annat val �n att gnissla sina t�nder och se sina m�n p� h�ll, f�rsvinna ner i str�mmarna.

Duncan v�nde sig om, motvilligt och kollade fram�t l�ngs floden, n�r virvlarna f�rsvann och str�mmarna blev normala ingen. Han f�rbannade detta st�llet. Inget sm�rtade honom mer �n att se sina m�n d�, och f�r att vara hj�lpl�s och inte kunna g�ra n�got �t det. Det var priset f�r att vara en ledare, det visste han. Han var inte l�ngre en av sina m�n; han var ansvarig f�r varenda en. �Jag �r ledsen min v�n,� sa Seavig med tung r�st. �Det �r priset man f�r betala f�r Thusius. Att g� p� land skulle betyda sina faror.� Duncan m�rkte av r�dslan bland soldaternas ansikten som var p� flottan med honom, inkluderande hans tv� s�ner, och han kunde inte l�ta bli att t�nka p� Kyra. Han undrade var hon var nu. Hade hon n�tt Vitskogen �n? Hade hon tagit sig till havet? Mest av allt undrade han, var hon s�ker?

Han hade ett h�l i magen n�r han t�nkte p� henne, som n�stan var helt ensam d�r ute. Han kom ih�g, s� klart, hennes krafter, och hennes fantastiska skickligheter i strid; men hon var fortfarande en flicka, knappast en kvinna �n, och Escalon var ett of�rl�tande st�lle. Det var ett uppdrag hon beh�vde ta, f�r hennes f�rdel, men han tvekade fortfarande p� sig sj�lv. Hade det varit ett misstag att skicka henne p� denna resan ensam? T�nk om hon inte klarade sig? Han skulle aldrig kunna leva mig sig sj�lv igen. Mest av allt undrade han: vad skulle det bli av henne under hennes tr�ning? Vem skulle hon vara n�r hon �terv�nde till honom? Han b�de hade respekt krafterna han visste att hon hade, och var r�dda f�r dem.

Duncan kollade ut och s�g landskapet forts�tta f�r�ndras, klimatet blev kallare n�r de n�rmade sig bergen. Gr�set som l�g l�ngs floden blev kortare och gav vika till tr�sk. Desto mer s�derut de kom, var flodbanken kantad av vass och tr�sk. Duncan s�g exotiska, ljusf�rgade djur h�ja sina huvud i vassen och v�sa i luften innan de f�rsvann lika snabbt igen. Timme efter timme gick, och Thusius fortsatte att vrida och v�nda sig. V�dret blev kallare, och vattnet skv�tte mer, och snart k�nde Duncan att hans h�nder och f�tter b�rjade tappa sin k�nsel. Bergen tornade sig �nnu h�gre, n�rmare och n�rmare, och det k�ndes som om de bara var en armsl�ngd ifr�n, trots att han visste att de hade flera timmar kvar.

Duncan letade efter sina l�star d�r ute, och hoppades, men han s�g inte. Duncan visste inte hur m�nga timmar som hade g�tt, n�r han h�ll sin p�le, studerade str�mmarna, n�r han pl�tsligt s�g att Seavig gjorde gester i flottan bredvid. N�r de rundade en b�j, m�rkte han att vattnet st�rdes framf�r dem. N�gonting skummade och spottade i vattnet, trots att vattnet h�r var lugnt. Det var som om en skola full med fiskar skulle vara under det. Duncan studerade det, f�rvirrat, och n�r de n�rmade sig, tyckte han att han s�g n�got springa �ver vattnet. Han kollade mot Seavig, och f�r f�rsta g�ngen sedan de b�rjade sin resa tillsammans, s�g han riktig r�dsla i sin v�ns ansikte. �Flodhajar!� skrek Seavig. �B�j er!� Hans m�n la sig p� mage p� flottorna med Duncan kollade p� och pusslade.

Innan hans m�n kunde l�gga sig, s�g han ut och s�g med skr�ck, vad det var de snackade om: d�r, framf�r dem, var en h�g med massiva hajar, 10 meter l�nga, som simmade genom floden, och hoppade upp i liften i en bred b�ge och kraschade ner i vattnet igen. D�r var ett dussin av dem, och n�r de r�rde sig, var alla p� v�g upp�t i floden, rakt mot dem. Duncan kollade f�rtrollat, och skr�mt p�, n�r han s�g de massiva k�karna, raderna av vassa t�nder, och deras gl�dande r�da �gon, som var fyllda med raseri n�r de seglade genom luften och n�rmade sig dem. Allting inom honom sa till honom att l�gga sig ner, men det var f�r sent.

Allt h�nde f�r snabbt, och n�r han v�l f�rstod, fanns d�r ingen tid att reagera. Han stirrade en haj rakt i ansiktet, n�r den h�ll p� att sjunka, rakt ner mot honom, med k�karna brett �ppnade, och han visste att h�r, p� denna flod, hade han tillslut m�tt en fiende han inte kunde besegra. H�r, vid dessa str�mmar, hade hans slut kommit.

Kyra satt i grottan framf�r brasan, hon lutade sig bak mot den varma stenen och andades djupt, �ntligen avslappnad. �ntligen var de torra och varma, borta fr�n vinden och regnet, hennes mage var full, och hon kunde k�nna hennes h�nder och f�tter igen. Hennes muskler v�rkte, d� de l�ngsamt b�rjade �terh�mta sig. Grotta var fylld med lukter fr�n grillad kyckling, och den lilla elden gav mer v�rme �n vad hon hade f�rv�ntat sig.

F�r f�rsta g�ngen, k�nde hon att hon kunde sl�ppa ner sin gard. Bredvid henne lutade sig Dierdre ocks� tillbaka, ocks� m�tt, medan Leo l�g med sitt huvud i hennes kn�, och snarkade redan. Vid ing�ngen till grottan, precis utanf�r, stod Andor vakt med Dierdres m�rr, b�da bundna och tuggade glatt p� deras vete, och regnet hade �ntligen slutat. Kyra hade f�rs�kt att f� in Andor f�r att vila, men han ville inte. Kyra st�ngde sina �gon f�r en liten stund, utmattad, hon hade varit vaken under hur m�nga dagar som helst, och hon t�nkte tillbaka. Efter att de l�mnade tavernan hade de korsat floden Tanis, och de hade g�tt in i Vitskogen, en annan skog, som var fylld med vackra tr�d och l�v och hade en mer fredlig energi. V�stskogen kallade Dierdre den.

Kyra var s� l�ttad �ver att vara ute ur T�rnarnas skog, och att �ntligen i alla fall kunna h�ra havet. Hon visste att det skulle vara hennes guide, hela v�gen till Ur. De hade fortsatt in i Vitskogen tills Leo hade sett en grotta, och Kyra tackade gud f�r det. Hon visste inte hur mycket l�ngre alla kunde forts�tta utan att f� en chans att vila, en chans att torka sig, och att �ta. Hon hade bara t�nkt stanna ett par minuter, men alla k�nde sig s� utvilade h�r, p� den mjuka jordmarken, och med elden som sprakade vid deras f�tter, s� alla gjorde sig hemmastadda. Kyra ins�g visdomen i att stanna kvar: hon s�g inte po�ngen med att forts�tta p� natten, och n�r alla var s� utmattade.

Kyra st�ngde sina �gon och l�t sig drivas iv�g i hennes tankar. Hon t�nkte f�rst p� hennes far, och undrade var han var nu. Hade han klarat sig s�derut? N�dde han Esephus? Var han i strid just nu? T�nkte han p� henne? Brydde han sig om henne? Och mest av allt: skulle han vara stolt �ver henne? Och hur var det med Aidan? Var han helt ensam i Volis? Kyra, med sina tunga �gon, var s� tr�tt, s� hon st�ngde dem en liten stund. Hon drevs in och ut ur s�mnen, n�r ett pl�tsligt ljud v�ckte henne. Hon �ppnade sina �gon och var chockad �ver att se soluppg�ngen. Hon kunde inte f�rst� att hon sov s� l�nge.

Hon ins�g ljudets k�lla: Leo. Han stod bredvid henne, morrade, med ragg i nacken, och skyddade henne och stod riktad mot ing�ng av grottan. Omedelbart satte sig Kyra upp, med hj�rtat som slog, p� vakt. �Leo, vad �r det pojken?� fr�gade hon. Men han ignorerade henne, ist�llet kr�p han mot ing�ngen, med sitt h�r stelnande n�r hans morrande blev mer skr�ckinjagande. Kyra satte sig uppr�tt, greppade sin stav och lyssnade. Men hon kunde inte h�ra n�gonting. Kyra undrade vad det var som lurade d�r ute, och hur l�nge hon sov. Hon stod och petade p� Dierdre med staven, tills Dierdre vaknade och satte sig upp hon ocks�. B�da kollade p� n�r Leo kr�p mot ing�ngen. �LEO! Skrek Kyra. Det kom pl�tsligt ett hemskt morrande ljud, som f�ljdes av stampande hovar, och ett stort moln av damm som passerade grottan. Kyra och Dierdre sprang fram mot ing�ngen n�r ett annat stampande kom, och Kyra undrade vad i hela friden det var.

Kyra n�dde fram till ing�ngen, Andor morrade han ocks�, och kollade ut och s� flera hjortar springa f�rbi grottan. Hon ins�g, med fruktan, att de sprang fr�n n�got, n�got st�rre. Kyra v�nde sig om till h�ger och s�g, ca 15 meter ifr�n, en flock av bestar som sprang mot henne. F�rst trodde hon att hon s�g i syne, men det kommande molnet av dam och det dundrande ljudet, sa till henne att det inte var en illusion. Varelserna var i storleken som en liten nosh�rning, med svart p�ls med gula r�nder och tv� smala horn l�ngst ut p� nosen som gick rakt upp, s�kert 3 meter h�ga. Det var sex av dem, och alla sprang rakt mot dem, med deras �gon som gl�dde r�da, fyllda av raseri.

�Hornsvin!� skrek Dierdre. �De m�ste ha k�nt lukten av v�r mat!� Dierdre hoppade snabbt upp p� sin h�st medan Kyra hoppade upp p� Andor och de sprang iv�g, med Leo bredvid, rakt mot skogen, och hoppades att de kunde springa ifr�n dem. N�r de red, blev Kyra riven av grenar som fortfarande var bl�ta efter allt regn, och hon f�rundrade �ver hur olika alla tr�d var p� denna sida floden. Tr�den var alla vita, grenarna vita, l�ven var vite, det var ganska vackert, v�rlden glittrade d�r de red, och hon s�g det �ven n�r hon red f�r sitt liv.

De red s�derut, och anv�nde floden Tanis som en guide, de h�rde dess skummande n�r de gick. Kyra hade hoppats p� att vakna upp utvilad och fr�sch, men nu var hon uppskr�md, fortfarande os�ker p� om hon var vaken eller om hon hade en mardr�m. Kyra kollade bakom sin axel, hon hoppades att Hornsvinen inte skulle kunna g� att se, speciellt med tanke p� hur snabbt Andor var, men hon blev besviken av att se dem. De var till och med �nnu n�rmare. De var fantastisk snabba varelser, speciellt f�r deras storlek, och de rusade rakt mot dem, som b�lgetingar p� ett sp�r.

Kyra sparkade Andor, men det var inte l�nt. Andor var snabbare �n Dierdres m�rr, och Kyra sprang ifr�n henne, men �nd� var han inte snabb nog att springa ifr�n bestarna. Kyra ins�g att hon inte kunde springa ifr�n sin v�n. Inte mycket tidigare �n n�r Kyra hade den tanken, h�rde hon ett skrik, som f�ljdes av en h�sts skrik och en duns. Hon kollade tillbaka och var f�rskr�ckt n�r hon s�g att det ledande hornsvinet, som var snabbare �n de andra, hade kommit ifatt Dierdre och hennes m�rr. Den kastade sig och genomborrade m�rren med sina l�nga horn, och sj�nk in sina huggt�nder i m�rrens bak.

M�rren f�ll ner, och Kyra blev f�rskr�ckt av att se sin v�n �ka ner ocks�. Hon fl�g av m�rren och rullade in i skogen, medan hornsvinet, som var upptaget, attackerade m�rren och slet in i k�ttet medan den skrek. Kyra visste att det endast handlade om lite tid innan den skulle se Dierdre. Snart kom flocken ikapp och alla var distraherade p� m�rren och slet den i bitar. Kyra kunde inte l�ta sin v�n ligga d�r. Hon v�nde p� Andor och sprang mot Dierdre, med Leo vid sin sida. Hon red upp bredvid henne, str�ckte sig efter henne och tog tag i hennes hand och drog upp henne. Dierdre satt bredvid henne och de v�nde sig om och sprang iv�g, medan hornsvinen var upptagna med att sluka deras byte, och sl�ss �ver delarna p� h�sten.

Kyra slet sig genom Vitskogen i galopp, och Kyra var s�ker, med tanke p� Andors hastighet, att de skulle skapa lite avst�nd mellan dem. Men hennes hj�rta f�ll n�r hon h�rde ett bekant ljud bakom henne: ett hornsvin som hade l�mnat flocken, med sitt ansikte t�ckt i blod, jagade den dem, den var fortfarande inte tillfredsst�lld. Hornsvinet jagade efter dem, och Leo, som morrade, stannade pl�tsligt, v�nde sig om och attackerade. �LEO!� skrek Kyra. Men Leo l�t sig inte distraheras. Han hoppade upp i luften, och m�tte den huvud mot huvud, och sj�nk ner sina huggt�nder i Hornsvinets hals, Hornsvinet blev �verraskat och drevs ner till marken, trots dess storlek. Kyra kollade p� med chock, hon var s� stolt �ver Leos mod, men hon var �verraskad att se att hennes vargs vassa huggt�nder inte kunde punktera varelsens skinn, s� tjock var den. Hornsvinet rullade runt p� sin rygg och kastade av Leo, som fl�g av och landade p� sin rygg. Hornsvinet rusade d� mot vargen.

Kyra s�g f�rskr�ckt att den var p� v�g att f�rs�ka d�da Leo, och hon visste att hon inte skulle kunna n� honom i tid. �NEJ!� skrek Kyra. Hennes reflexer kom. Utan att t�nka, tog hon sin b�ge, placerade en pil i den, h�jde den och siktade. Hennes hj�rta slog n�r hon kollade p� n�r pilen seglade genom luften, och hon bad att den skulle hitta sitt m�l, trots att hon knappt haft tid att sikta. Pilen tr�ffade Hornsvinet i �gat, det var en kraftfull pil, som skulle ha f�llt vilken best som helst. Men inte denna.

Hornsvinet skrek i sm�rta, och rasande v�nde den sig om fr�n Leo och satte sikte p� henne ist�llet. Den str�ckte sig upp med sin ram och delade pilen i tv� delar, sedan morrad den mot henne, med d�d i sina �gon. Leos liv hade i alla fall r�ddats. Den attackerade och Kyra ingen tid att ladda om en annan pil; den var f�r n�ra, och f�r snabbt, och hon visste att inom en lite stund skulle den slita henne i stycken. Det kom ett skr�ckinjagande morr, som var v�rre �n Hornsvinets morrande, och Kyra k�nde Andor kasta sig fram�t under henne. Andor morrade, s�nkte sina horn, och attackerade med en vildhet som Kyra aldrig hade sett. N�r han bockade, var allt Kyra kunde g�ra att f�rs�ka h�lla sig kvar.

En kort stund senare kom en enorm krock n�r dessa tv� varelser m�ttes, som om v�rlden skakade under henne. Andors horn satte sig djupt in i Hornsvinets sida, och Hornsvinet skrek i sann f�rtvivlan. Kyra var chockad �ver att se Andor lyfte upp den enorma varelsen h�gt upp i luften, med sina horn djupt in i den, som om den visade den som sin trof�. Andor kastade iv�g den, och den fl�g genom skogen och landade livl�st med en duns. Kyra sparkade Andor, och visslade efter Leo att f�lja efter, och gruppen stack iv�g i galopp, och sprang tillbaka in i skogen. Kyra f�rs�kte att f� s� mycket avst�nd mellan dem och resten av flocken, hon visste att det var en strid hon inte ville sl�ss i, och en strid de inte kunde vinna.

Hon hoppades och bad att Hornsvinet var d�tt, och det med en av sina egna d�da, kanske skulle de t�nka en g�ng till innan de f�rf�ljde dem �nnu l�ngre. Hon hade fel. Kyra h�rde ett familj�rt ljud bakom henne, och hennes hj�rta f�ll igen n�r hon ins�g att resten av flocken var p� v�g efter dem. De rusade obevekligen efter dem genom de rasslande l�ven, och alla var mer best�mda �n n�gonsin. Att en av deras hade d�tt verkade f�rst�rka dem. Dessa envisa varelser verkade aldrig sluta. Med tanke p� antalet, visste Kyra att situationen var desperat: det var ingen chans att Andor och Leo kunde bek�mpa alla dessa p� en g�ng. Hon k�nde en pl�tslig panik, och visste att de alla skulle d� i h�nderna p� dessa varelser.

�Vi kommer inte att klara det!� skrek Dierdre med r�dsla i sin r�st, n�r hon kollade tillbaka p� flocken som morrade och kom �nnu n�rmare. Kyra t�nkte h�rt medan hon galopperade och ins�g att de beh�vde ta en annan v�g, och det snabbt. Hon st�ngde sina �gon och fokuserade, tvingade sig sj�lv att lyssna. Trots allt kaos runt om dem, blev det tyst inom henne. Kyra h�rde pl�tsligt ett ljud, ett hon aldrig hade h�rt f�rut. Hon �ppnade sina �gon och n�r hon fokuserade p� ljudet av skummande vatten, kom hon pl�tsligt ih�g: floden Tanis. De sprang parallellt mot den, och de var knappast 50 meter ifr�n fr�n deras v�nster sida. Hon fick pl�tsligt en id�. �Floden!� skrek hon till Dierdre, och kom ih�g alla flottor hon hade sett l�ngs sj�kanterna. �Vi kan ta floden!� Kyra drog i Andors tyglar, och gjorde en skarp v�nstersv�ng, och sprang rakt mot vattnet, och n�r hon gjorde det, hoppade Hornsvinen upp i luften mot dem, och missade, och f�ll platt p� deras ansikten p� marken. Den skarpa sv�ngen hade k�pt dem lite tid.

Kyra gr�vde ner sina h�lar i sidorna p� Andor och de galopperade i full fart, medan ljudet av vattnet blev h�gre. Hon rusade f�rbi grenar som rev henne, men hon brydde sig inte l�ngre, hon andades tungt, och h�rde flocken bakom dem, och visste att deras tid var begr�nsad. Kom igen, t�nkte hon, och ville att floden skulle komma mot henne snabbare. Kom igen! De kom �ntligen ut ur skogen, ut mot en �ppning, och d�r, framf�r dem, l�g floden knappast 10 meter fr�n dem. �Vad ska vi g�ra med Andor?� skrek Dierdre n�r de n�rmade sig. Kyra s�g en bred platt b�t, som var fastbunden vit flodkanten och ins�g att de skulle klara av det. �Den kommer att h�lla oss alla!� skrek hon tillbaka och pekade..

Kyra ryckte i Andor f�r att stanna n�ra flodkanten, och de hoppade av direkt. Kyra sprang mot flodkanten, och hoppade upp p� den skakiga b�ten, med Leo vid sin sida och Dierdre bredvid henne. Hon gjorde plats f�r Andor och drog i hans tyglar, men hon blev chockad n�r hon k�nde att han drog emot. Andor stod kvar p� kanten och v�grade att f�lja efter, han bockade vilt, och Kyra undrade vad det kunde vara. F�rst trodde hon att kan kanske var r�dd f�r vatten. Men Andor gav henne en meningsfull blick, och pl�tsligt f�rstod hon: han var inte r�dd. Han t�nkte stanna kvar och vakta, att sl�ss mot Hornsvinen till d�den, ensam, s� att de kunde fly utan honom. Kyra blev �verv�ldigad av hans lojalitet, men hon kunde inte l�mna honom bakom sig. �Nej, Andor!� skrek Kyra.

Hon gick av b�gen f�r att h�mta honom. Men Andor s�nkte sitt huvud och anv�nde sina horn f�r att sk�ra av repet. Kyra k�nde att b�ten �kte ut fr�n kanten och omedelbart drogs de iv�g av de starka str�mmarna, och drev ifr�n flodkanten. Kyra stod p� kanten av b�ten och kollade hj�lpl�st p� n�r Andor v�nde sig om och st�llde sig mot Hornsvinen. Hon s�g att en av dem sprang f�rbi honom, och blev f�rv�nad n�r den hoppade ner i vattnet, och simmade lika fort som den sprang, rakt mot deras b�t. Hon var chockad �ver att Hornsvinen kunde simma, och pl�tsligt ins�g hon: Andor visste. Han visste att stannade han inte kvar, s� skulle de bli attackerade i vattnet.

Han offrade sig f�r alla. N�r Hornsvinet n�rmade sig, morrade Leo, och h�gg mot vattnet n�r han stod p� kanten av b�ten. Kyra h�jde sin b�ge, siktade och sk�t mot dess �ppna mun. Pilen satte sig mitt i munnen, och Hornsvinet s�g in vatten och drunknade. Kyra kollade tillbaka f�r att se Andor k�mpa modigt tillbaka, trots att de var m�nga fler �n honom. Han m�ste ha vetat att de inte kunde vinna, och �nd� brydde han sig inte. Det var som om r�dsla inte existerade hos honom. Hon k�nde v�rdnad f�r honom; han var som en ensam krigare som attackerade en hel arm� helt sj�lv.

Kyra kunde inte st� ut med synen att se honom sl�ss ensam, speciellt inte p� grund av dem. Det gick imot allt inom henne. �ANDOR!� skrek Kyra. �Det �r f�r sent,� sa Dierdre, och placerade en hand p� hennes arm, medan b�ten drev l�ngre fr�n kanten och str�mmarna blev mer v�ldsamma. �Det finns inget vi kan g�ra.� Men Kyra v�grade att acceptera det. Hon kunde inte l�ta sin v�n, sin partner i strid, l�mnas bakom. Utan att t�nka, l�t Kyra sina impulser ta �ver. Hon rusade fram och hoppade ner fr�n b�ten, ner i den rasande floden, och slukas snabbt av det iskalla vattnet. Kyra f�rs�kte att simma, f�rs�kte desperat att n� flodbanken, f�r att n� Andor, men str�mmarna var alldeles f�r intensiva. Hon kunde inte ta sig motstr�ms; hon kunde inte ens andas.

�KYRA!� ropade Dierdre, n�r Leo gnydde vid b�tens kant. En stund senare, b�rjade Kyra att f�kta med armarna n�r hon sj�nk, och ins�g att efter allt, kommer hon d� genom att drunkna.

Aidan vred och v�nde sig n�r han dr�mde hemska dr�mmar. Han s�g sin far drunkna i den skummande floden, i str�mmarna, och han s�g en annan flod och sin syster Kyra, viftande med armarna medan hon f�ll ner f�r ett vattenfall; han s�g en hel Pandesiansk arm� invadera Escalon, satte eld p� det; och han s�g en arm� av drakar svepa l�gt �ver Escalon, och dr�nka det i eld. Flammorna fr�n drakarna m�tte flammorna fr�n Pandesianerna, och snart var Escalon inget mer. Aidan s�g sig sj�lv mitt i allt, skrikande, och brann ihj�l levande.

Aidan vaknade upp med en chock, han fl�mtade och andades tungt, han ville bara skrika; �nd� var det en del av honom som stoppade honom, varnade honom att h�lla sig tyst. Han k�nde att han r�rde p� sig, guppade, och han k�nde h�rt tr� bakom sitt huvud. Han v�nde sig om, det var riktigt obekv�mt, och han f�rs�kte r�kna ut var han var. Desorienterad, kollade Aidan fram, och han k�nde en klump av h� i sin hand, och m�rkte att han hade h� i sin mun. Han spottade ut det, och s� h�rde han klampande ljud fr�n h�star och k�nde ytterligare ett gupp, och allt kom tillbaka till honom: vagnen.

Aidan kommer ih�g att han g�mde sig h�r bakom h�et, och red s�derut i vad som k�ndes som flera dagar, trots att han vet att det inte kan ha varit s� l�nge. Han k�nde hungern gnaga i hans mage, och k�nde kylan i sina ben, och ins�g att han hade somnat n�gonstans p� v�gen. Dr�mmarna hade varit s� verkliga, s� det tog ett tag f�r honom att samla sig sj�lv, och n�r han satte sig upp, kollade han sig sj�lv, och ins�g att inte s�tta sig f�r h�gt upp s� han skulle forts�tta vara ouppt�ckt. Det sista han ville var att f�rlora sin enda skjuts h�r ute, l�ngt hemifr�n, mitt i T�rnarnas skog. Det �terstod en l�ng v�g, visste han, tills han skulle n� sin far och hans m�n, var de �n var.

Aidan t�nkte p� dr�mmarna, och f�rs�kte skaka av dem, men han kunde inte. Han hj�rta slog n�r han t�nkte p� det. Var hans far i fara? Var Kyra? Attackerade Pandesianerna? Skulle drakarna komma f�r att d�da dem alla? Han k�nde sig mer stressad �n n�gonsin f�r att n� sin far. Aidan lutade sig bak�t och kollade upp p� himlen, l�ttad �ver att se att det fortfarande var natt, vilket gav han mer skydd s� att han inte blev uppt�ckt. Himlen gled f�rbi n�r de red, med de miljontals stj�rnorna som var l�ngt borta, och han undrade om dem, som han ofta gjorde. Aidan hade studerat astronomi, tillsammans med filosofi, historia, l�sning och skrivning, det hade �ven hans syskon, alla av dem hade tur, det visste han, att ha f�tt en s�dan s�llsynt utbildning som var reserverad f�r den kungliga familjen.

Han hade tur att den svaga kungens historiel�rare hade flytt fr�n Andros och stannat med hans far i Volis. Hans l�rare hade tjatat p� honom i flera �r om stj�rnsystemet, och n�r Aidan studerade dem, k�nde han igen de fyra punkterna, och de sju knivarna; han s�g �t vilket h�ll de gick och k�nde sig bekv�m med at inse att de fortfarande reste s�derut, dock lite v�sterut ocks�. Det kunde bara betyda en sak: de var p� v�g mot Andros. Precis vad Aidan hade hoppats p�. Aidan visste att hans far skulle s�derut, men var fortfarande os�ker p� var. Huvudstaden hade varit hans f�rsta gissning. Trots allt, borde inte hans far vilja g� till huvudstaden f�rst, f�r att f� den gamla kungens st�d? Och var inte det s�derut?

Det var d�r Aidan skulle hitta honom best�mde han. Andros. Sist Aidan var i huvudstaden hade han varit f�r ung f�r att komma ih�g. Han f�rest�llde sig att han gick in i den, sittandes p� denna vagn, hoppade ner och tog in alla uttryck, den st�rsta staden i Escalon, en syn, som han visste, inte skulle g�ra honom besviken. Han skulle g� in modigt, utan att vara r�dd, och visa sin n�rvaro och kr�va att veta var hans far var. Han skulle bli visad till honom direkt, och han skulle bli v�lkomnad som en hj�lte. Aidan blev besviken �ver att hans far inte litade p� honom och ber�ttade vart han skulle, f�r att bjuda med honom, han var s�ker p� att han kunde hj�lpa till p� n�got s�tt. Efter all, han visste mer om stora strider i historian �n n�gon av hans fars m�n.

Kunde han inte r�dg�ra om strategi i alla fall? Varf�r trodde hans far att man beh�vde vara en vuxen man f�r att uppn� stora saker? Hade inte Nikor den store tagit �ver �ngarna n�r han var fjorton? Hade inte Carnald den grymme tagit �ver den v�stra halvan n�r han var ungef�r tolv? Sj�lvklart var detta m�nga �r sedan, i en annan tid och plats. Men Aidan v�grade att r�knas bort. Han var fortfarande sonen fr�n en stor krigare, �ven om han var den yngsta och svagaste av dem. Aidan avbr�ts i sina tankar n�r h�starna sprang ner i ett dike och han slog i huvudet i vagnen och grymtade ofrivilligt.

Vagnen stannade, och Aidan sm�g omedelbart ner mellan h�balarna, med sitt hj�rta som slog medan han var livr�dd, han hoppades att han inte blev uppt�ckt. Om han blev nersparkad fr�n denna vagn, s� l�ngt som han var fr�n n�got, s� skulle han lika v�l d� h�r ute. Aidan kikade ut och s�g f�raren, en man runt fyrtio med breda axlar och en skallig fl�ck p� baksidan av huvudet, v�nde och kikade bak�t i natten, unders�kte vagnen. Han hade en gigantisk n�sa, breda k�kar, en l�g panna och det s�g ut som om han ville d�da n�gonting. Idiot, t�nkte Aidan. Varf�r stod du inte stilla? Varf�r l�t du?

Han l�g d�r, kallsvettig, och bad �ver att han inte skulle uppt�ckas. Och n�r han v�ntade i nattens tystnad, f�rv�ntade han sig att h�ra mannen hoppa upp och slita ner honom. En stund senar, till Aidans f�rv�ning, k�nde han r�relse och h�rde att h�starna b�rjade att g� igen. Han var fylld av l�ttnad, och ha tackade gud att han doldes i m�rkret. Han sl�ppte ut ett djupt andetag, och lovade att inte r�ra sig igen f�rr�n de kom fram till Andros. Timme efter timme gick, och Aidan vilade s� bekv�mt han kunde medan vagnen guppade, och han k�nde att han l�ngsamt drevs in i s�mnen igen. Hans �gon var tunga, och han b�rjade n�stan dr�mma igen, n�r han pl�tsligt k�nde n�got r�ra sig vid hans ben.

Aidan l�g d�r, frusen av r�dsla, och undrade. Det r�rde p� sig igen. N�gonting var d�r inne, i h�et, med honom. N�got som levde. Kunde det vara en orm som hade tagit sig in i h�et? Aidan visste att han borde sitta still, men han kunde inte hj�lpa det. Han lyfte l�ngsamt p� h�et, bara tillr�ckligt f�r att se, och synen han s�g skulle han aldrig gl�mma. D�r, under h�et, var flera d�da djur, en d�d hjort, tre d�da r�var, och ett d�tt vildsvin, alla var bundna i deras ben med rep. Det var �nd� inte det som chockade honom; d�r var ett annat djur, bunden till dem, som l�g d�r, blodig och skakad: en liten hund. Aidan var �nnu mer chockad �ver att se att den r�rde sin tass.

Det var inte en vanlig hund, kunde Aidan se direkt, utan e Skogshund, en vild ras som levde inne i skogarna, n�stan dubbelt s� stor som en normal hund, och ryktet var att det var ett farligt dur. Denna hade en vit p�ls, kort h�r, och en tjock muskul�r kropp, en l�ng smal k�ke, och sj�lfulla gr�na �gon som stirrade hj�lpl�st p� Aidan. Den l�g p� sin sida och andades tungt, i klar sm�rta, och r�rde svagt p� sin tass. Den h�ll p� att d�, och det pl�gade Aidan att se det. Aidan s�g s�ret �ver djurets ben och s�g att den kollade p� honom med en desperat blick. Det var ett kall p� hj�lp.

Aidans hj�rta krossades. Det var inget mer han hatade att se �n ett skadat djur. Han t�nkte omedelbart tillbaka p� hans hus, en knekt som h�ll i en varg, och han visste att det var hans familjs heliga syfte, att r�dda ett djur i n�d. Syfte eller inte, han kunde inte l�ta ett djur lida. Aidan visste att trots deras tama utseende, var Skogshundarna �ven farligare �n vargar. Han hade varit f�rsiktig med att inte g� n�ra en. Och n�r Aidan studerade den, k�nde han inte att den ville skada honom; raka motsatsen, han k�nde kontakt med detta djuret. Han brann av ilska att den hade behandlats p� detta s�ttet, och han visste att han inte kunde l�ta den d�.

Aidan satt d�r, och var sliten p� insidan, han visste att om han f�rs�kte sl�ppa den fri, eller hj�lpa den, skulle han bli uppt�ckt. Det skulle betyda att han blev �ergiven h�r mitt i skogen, som i sin tur skulle betyda d�den. Kostande f�r att r�dda detta djur skulle vara h�gt, det skulle kosta hans liv. Och allt det f�r ett d�ende djur. �nd� brydde sig inte Aidan. Det viktigaste var att han gjorde r�tt sak. Aidan kravlade genom h�et, f�rs�kte h�lla sig l�gt, och str�ckte sig och klappade hundens p�ls. Han f�rv�ntade sig att den skulle bita honom, med tanke p� vad han visste om rasen, men han var chockad �ver att se att hunden, kanske f�r att den var skadad, slickade p� hans hand och gnydde. �Shh,� f�rs�kte Aidan med hunden. �Du kommer att m� bra.� Aidan unders�kte dess vita p�ls, och sa, �Jag kommer att kalla dig f�r Vit.� Vit gnydde, som om han godk�nde det.

Aidan kollade upp, och var l�ttad �ver att f�raren inte hade sett honom, och unders�kte Vits s�r. Han slet av en bit av sin tr�ja och lindade den runt hudens ben, och n�r han gjorde det, gnydde Vit �nnu mer. Aidan tog snabbt en vit torkat k�tt fr�n sin v�st och la den i munnen p� honom f�r att f�rs�ka tysta honom. Vit tuggade svagt, med sina �gon halvt st�ngda och Aidan k�nde att han var v�ldigt svag. Han verkade vara ordentligt skadad, och Aidan undrade om han skulle �verleva. Efter att han svalde den, till Aidans f�rv�ning, �ppnade Vit sina �gon och verkade ha gott om energi. Han kollade direkt p� Aidan med en tacksam blick, och Aidan k�nde att de var bundna f�r resten av livet. Aidan visste att han inte kunde l�mna detta djuret, vad det �n skulle kosta. Han var tvungen att befria den.

Aidan tog bort sin lilla kniv fr�n sitt b�lte och skar snabbt av repen som band Vits tassar och en stund senare, var han fri. Vit satte sig upp och kollade p� Aidan med en blick som s�g �verraskande ut. �Shhh,� sa Aidan, �r�r dig inte. D� kommer vi b�da att bli uppt�ckta.� Men Vit var f�r uppspelt, och Aidan kunde inte kontrollera honom n�r han hoppade upp p� sina f�tter, och skickade h� �verallt i en stor r�relse. Aidans hj�rta stannade, och han visste att de skulle bli uppt�ckta. Precis som han visste, s� stannade vagnen, och Aidan slog i huvudet i vagnen. H�starna hade knappast stannat n�r f�raren kom springandes bak. Aidan s�g en arg man st� d�r, med h�nderna p� sina h�fter, och kollade p� dem b�da. Han verkade �verraskad �ver att se att hunden levde, mer �verraskad �ver att se att han var fri, och rasande �ver att se Aidan sitta d�r.

�Vem �r du grabben?� fr�gade mannen. �och vad g�r du p� min vagn?� Mannen kollade p� hunden. �Och vad har du gjort med mitt byte?� �Jag har befriat honom,� sa Aidan tillbaka stolt, och stod med sitt br�st h�gt, och han fick en k�nsla som gav honom mod. �Det �r ett vackert djur du f�rs�kte d�da. Skam p� dig.� Mannen var rasande och blev r�d i ansiktet, och det var synligt trots att det var natt. �Hur v�gar du prata s� mot mig, din arroganta lilla pojke!� sa mannen. �Det �r mitt val att g�ra som jag vill!� �Han �r inte!� sa Aidan. �Han �r en hund! Och han �r fri nu!� �Fri s�ger du?!� spottade mannen, rasande, och tog ett hotfullt steg fram�t. Men Aidan k�nde en ovanlig styrka komma inom honom n�r han t�nkte p� att skydda hunden.

Han visste att han var i en otrygg position, och han ins�g att han beh�vde g�ra sitt b�sta f�r att skr�mma iv�g denna man en g�ng f�r alla. �Min far �r krigsherren fr�n Volis!� konstaterade Aidan stolt. �Han har flera tusen m�n under sitt bef�l. Om du l�gger en hand p� mig, eller denna varelse, kommer jag se till s� att du blir tillf�ngatagen!� Mannen pustade, och Aidan blev besviken �ver att se att han inte var imponerad. �Dumma lilla pojke, tror du verkligen att jag bryr mig om vem din far �r?� sa mannen tillbaka. �Du �r i min vagn. Jag v�ljjer sj�lv vad jag vill g�ra. Och jag kommer att d�da djuret. Och n�r jag �r klar med den, kommer jag att ge dig stryk.�

Mannen rusade fram�t och h�jde sin n�ve, och innan Aidan hann reagera, hade han slagit hunden r�tt i skallen. Aidan blev f�rskr�ckt n�r han s�g Vit gny och glida bak�t, ner fr�n vagnen och landa p� den frusna marken med en duns. Mannen h�jde sin n�ve f�r att sl� hunden igen, med d�d i sina �gon, och denna g�ngen, reagerade Aidan utan att t�nka. Han tog fram sin kniv och rusade fram�t, och innan mannen kunde n� fram till Vit, h�gg han honom i armh�lan. Mannen skrek, snubblade bak�t och h�ll sig f�r armh�lan som droppade blod. Han v�nde sig l�ngsamt och s�g bistert p� Aidan, med d�d i sina �gon. �Du �r en d�d pojke nu,� sa han m�rkt. Mannen rusade fram�t, alldeles f�r snabbt f�r att Aidan skulle hinna reagera, och tog tag i Aidans vrist, skakade bort kniven fr�n honom och lyfte upp honom bakifr�n och kastade honom.

Aidan k�nde att han fl�g genom luften, bort fr�n vagnen. Han landade med ansiktet f�rs ti leran, och sm�rtan rann igenom hans kropp. Aidan f�rs�kte att resa sig p� sina kn�n, men innan han kunde det, rusade mannen fram och sparkade honom i revbenen med sin gigantiska k�nga. Aidan hade aldrig k�nt en s�dan sm�rta i sitt tidigare liv, och det k�ndes som om alla revbenen gick s�nder n�r han rullade i leran. Innan han hade tid att ta ett andetag, k�nde han grova h�nder ta tag i honom och han slungades upp i luften. �Idiot,� sa mannen. �Att riskera ditt liv �r en hund, en d�d hund till och med.� Han kastade iv�g honom, och Aidan landade h�rdare �n f�rut i marken, han s�g stj�rnor och kunde knappt andas. Aidan v�nde sig, fl�mtade och kollade upp. Han s�g mannen g� fram, h�ja sin k�nga, sikta p� hans huvud och kan kunde se fr�n blicken i hans �gon, att denna man var ond, en hj�rtl�s man.

Han skulle h�lla sitt ord: han skulle d�da Aidan. Och Aidan skulle d� h�r ute i skogen, ensam, l�ngt fr�n alla andra, under denna m�rka och kalla natt, och inte en sj�l skulle f� reda p� det. Hans resa f�r att leta reda p� sin far, hade kommit till ett abrupt slut.

Kyra drogs fr�n sida till sida i de skummande str�mmarna i floden Tanis, och f�rs�kte att andas n�r det iskalla vattnet k�ndes �nda in i benen. Det var det kallaste vattnet hon k�nt i hela sitt liv, �nd� var det inte kylan som st�rde henne, eller ens sm�rtan n�r de slog i stenarna, som fick de att studsa som en boll. Inte var det heller r�dslan f�r hennes egen h�lsa. Det som gjorde henne mest uppr�rd var hennes �nger �ver Andor, att l�mna honom bakom sig, inte kunna n� honom, inte kunna r�dda honom, medan han var heroisk och k�mpade mot Hornsvinen, medan han offrade sitt liv f�r henne.

Hon hade aldrig st�tt p� ett s�dant nobelt djur, som aldrig var r�dd. Id�n av att l�mna honom medan han slogs hennes strider var alldeles f�r mycket f�r henne. Trots att de tumlade, k�mpade hon mot str�mmen med allt hon hade, hon f�rs�kte desperat att ta sig tillbaka till honom. Men hon kunde bara inte. Str�mmen sl�pade henne ner l�ngs floden med en enorm kraft, och hon kunde knappast h�lla sig flytande, �nnu mindre simma bak�t. Hon visste, med sorg i sitt hj�rta, att Andor var borta f�r alltid. Kyra slogs pl�tsligt mot en sten, och d�, n�r hon var s� svag, k�nde hon att hon att hon b�rjade sjunka. Hon k�nde att hon sj�nk l�ngre och l�ngre, och drogs ner av str�mmarna, och hon kunde inte stoppa det.

Hon kollade upp och s�g att solljuset b�rjade bli svagare, och en del av henne, som var fylld med �nger, ville inte forts�tta. Uppdraget till Ur k�ndes om�jligt, s� m�nga hinder runt varje h�rn, ett land som var s� fyllt med grymhet och og�stv�nlighet, och Ur k�ndes s� l�ngt bort. N�r Kyra kollade upp s�g hon skuggor, hon s�g konturerna p� hennes flotta, och hon kom ih�g Leo och Dierdre. Om hon l�t sig sj�lv d� h�r, s� skulle dessa tv� l�mnas ensamma, flytande in i faran helt sj�lva, och hon kunde inte till�ta det. Hon var tvungen att leva, och om inte f�r henne sj�lv, d� f�r dem. Och f�r hennes far, och f�r Aidan. F�r alla de som brydde sig om henne. �nger var en hemsk sak, men livet var tvunget att forts�tta. Hon kunde bara inte till�ta sig sj�lv att sv�ljas av skuldk�nslor och �ngest. Det var sj�lviskt. Andra m�nniskor beh�vde henne.

Kyra gick tillbaka till verkligheten, och med en stor spark, simmade hon tillbaka upp, mot ytan, t�nkte bort sin sm�rta, hennes utmattning, och den bitande kylan. Hon sparkade igen och igen, k�mpade tillbaka mot str�mmarna, hon kl�ste mot det isiga vattnet med sina h�nder. Det k�ndes som om hennes lungor skulle spricka, varje spark tog henne n�rmare och kr�vde en s�dan kraft som hon inte visste om hon hade.

Tillslut, med sin sista kraft, br�t Kyra genom utan. Hon fl�mtade n�r hon flaxade mot str�mmen, som drog henne nerstr�ms, men denna g�ng klarade hon av att h�lla sig flytande medan hon trampade vatten. �Kyra!� skrek en r�st. Kyra kollade bort f�r att se flottan flyta mot henne. Dierdre h�ll ut en hand och Leo sk�llde vid flottans kant. Kyra simmade mot den, hon sparkade, och n�r str�mmen flyttade flottan mot hennes riktning, str�ckte hon sig och klarade precis av att ta tag i Dierdres hand. Dierdres hand var f�rv�nansv�rt stark f�r en s� liten tjej, och hon var klart best�md �ver att r�dda sin v�n, och med ett kraftigt dragg, var Kyra tillbaka p� flottan, d�r hon l�g och skakade och var v�t. Kyra rullade �ver p� hennes mage och spottade ut vatten, fl�mtade efter luft, och skakade fr�n kylan, f�rstelnad.

Leo slickade p� henne, och hon satte sig p� sina kn�n och v�nde sig om f�r att kolla upp l�ngs floden, hon letade efter Andor i horisonten. Men hon blev besviken n�r hon s�g att floden hade vridit sig, och hon kunde inte l�ngre se f�rbi b�jen p� floden. Andor var inte inom synh�ll. Kyra st�ngde sina �gon och f�rs�kte att inte f�rest�lla sig Hornsvinen omringa hennes v�n och slita honom i stycken. Hon k�nde sm�rta bara vid tanken. Kyra fick ett annat slick i ansiktet, och hon v�nde sig om f�r att se Leo som gnydde, han gnuggade sitt ansikte mot henne, och hon kramade och pussade tillbaka p� honom. Hon kollade upp och tog tag i Dierdres hand och drog sig upp i en sittande position. �Tack,� sa hon till Dierdre, och hon menade det. Kyra tog bort vattnet fr�n hennes �gon och k�nde v�rme runt sina axlar, och hon kollade bort fr� att se Dierdre ta av sin egen p�ls och draperade den �ver hennes axlar. �Jag kan inte ta denna ifr�n dig,� sa Kyra och f�rs�kte ta bort den. Dierdre skakade sitthuvud. �Du beh�ver den mer �n vad jag g�r.� Kyra tog tag i p�lsen, skakade, och hon var desperat efter dess v�rme, och hon k�nde att hon l�ngsamt b�rjade att torka och bli som vanligt igen. Str�mmarna lugnade ner sig och Tanis blev ocks� bredare, och fri fr�n stenar. Kyra kollade framf�r henne, h�n s�g lugnt vatten s� l�ngt hon kunde se, och �ntligen tog hon ett djupt andetag och slappnade av. �Tanis bl�ser mot Ur,� sa Dierdre. �Den kommer inte att ta oss hela v�gen, men inom en dags vandring. Vi kan ta den sista delen p� land.�

�Hur vet vi n�r vi ska av?� fr�gade Kyra.� Oroa dig inte,� sa Dierdre. �Jag vet. Jag �r h�r ifr�n, kommer du ih�g? Det �r inte f�rr�n om ett bra tag �nd�, vi m�ste fortfarande korsa en stor del av Escalon. Du kan vila lugnt nu, det v�rsta �r bakom oss.� Kyra beh�vde inte h�ra det tv� g�nger. Hon var alldeles f�r utmattad f�r att t�nka p� det. Hon visste att hon beh�vde t�nka p� deras proviant, borde h�lla koll p� de vapen hon hade, hon borde unders�ka alla s�r. Men hon var bara alldeles f�r tr�tt. Kyra lutade sig bak�t, invirad i sin p�ls, och la sitt huvud p� flottan, bara f�r en liten stund. Hon kollade upp mot himlen, och h�gt upp s�g hon moln som drev f�rbi. Hon h�rde porlandet under henne, och det var djupt avslappnande. Kyras �gon var tunga, och hon sa att hon bara skulle st�nga dem under en liten stund, men innan hon visste det, full av utmattning, k�nde hon att hon f�ll till s�mns.

Kyra stirrade in i de gl�dande gula �gonen p� en drake, lika b�da tv� lika stora som henne, och var helt hypnotiserad. Den fl�g ner fr�n himlen rakt mot henne, med sina breda vingar, och med dess ur�ldrige r�da fj�ll gl�nsande, med dess klor h�ngande l�gt som om den skulle plocka upp henne. Hon l�g d�r, f�rstenad, p� sin flotta, flytandes ner f�r floden, och kollade p� fr�n avst�nd. Theos, sa hon i sitt minne, och k�nde igen honom, s� l�ttad �ver att se honom igen. Var har du varit? Varf�r l�mnade du mig? Varf�r har du kommit tillbaka? Kyra h�rde sitt svar, hans r�st �terkastades i hennes sinne, och skakade om hela hennes v�rld. Jag har kommit f�r mitt barn. Kyra kunde knappast tro hans ord. Hans barn? Vad kunde det betyda? Hon stirrade tillbaka, hennes hj�rta slog, hon ville desperat veta. �barn?� fr�gade hon. Men Theos svarade inte; ist�llet fl�g han l�ngre och l�ngre, hans klor n�rmade sig henne som om de skulle slita henne i stycken.

N�r Kyra k�nde en kraftig vind n�rma sig, sp�nde hon inte sig, hon v�ntade ivrigt p� det ist�llet. Hon ville inget annat �n att skopas upp av honom, att lyftas iv�g, att f�rst� vem han var, att f�rst� vem hon var. Men lika snabbt som han sj�nk, steg Theos igen upp i himlen, missade henne precis, och fl�g h�gre och h�gre. Hon b�jde p� sin nacke och s�g honom flyga iv�g, flaxande med sina enorma vingar, medan han f�rsvann in i ett moln, skrikande.

Kyra �ppnade snabbt sina �gon. Hon k�nde n�got kallt och bl�tt p� hennes ansikte, och hon s�g att Leo l�g vid hennes sida och slickade henne i ansiktet, han kollade p� henne med sina sj�lfulla �gon, och hon kom ih�g. Kyra satte sig upp direkt, hon k�nde b�ten r�ra sig under henne, svajande svagt, och hon kollade fram, samtidigt som hon klappade Leos huvud. Hon b�jde p� nacken och letade i skyarna, letade efter ett tecken p� Theos, lyssnade efter hans skrik, och hoppades att det inte bara var en dr�m. Men hon varken s�g eller h�rde n�gonting. Kyra var f�rvirrad. Det hade verkat s� verkligt. Var det bara en dr�m? Eller hade det varit n�got mer? Kyra kollade p� Dierdre, som satt p� flottan bredvid henne och kollade ut �ver vattnet i Tanis, som styrde dem fram�t, stadigt och lugnt.

Hon var �verraskad n�r hon ins�g hur mycket tid som hade passerat, det hade varit morgon n�r hon somnat, och nu var himlen m�rkare, gl�dande av r�tt och orange, klart sent p� dagen. Hon satt d�r, gnuggade sina �gon, s� desorienterad, och kunde knappast tro att hon sov n�stan hela dagen. Det k�ndes som om dr�mmen om draken hade transporterat henne till annan v�rld. �Har jag sovit s�h�r l�nge?� fr�gade hon. Dierdre v�nde sig om och log. �Du beh�vde det. Du fortsatte att prata i s�mnen� n�got om en drake. N�got om ett �gg.� �Ett �gg?� fr�gade Kyra, som hon inte kunde komma ih�g. Kyra kollade upp p� eftermiddags-himlen, som nu skiftade i lila och orange, och hon kollade runt, hon m�rkte hur annorlunda terr�ngen var. De hade kommit ut ur Vitskogen, de hade l�mnad sn� och is, och kom nu in bland gr�s och sl�tter. Hon ins�g att de m�ste vara mycket mer s�derut, eftersom det �ven var varmare h�r; hon var f�rundrad �ver hur mycket klimatet hade f�r�ndrats p� en s�dan kort distans. Hon tog bort Dierdres p�ls, som hon kom ih�g hon fick runt sig, och la tillbaka den p� sin v�ns axlar. �Tack,� sa Kyra. �Och f�rl�t. Jag hade ingen id� om att jag somnade i den.� Dierdre drog p�lsen n�ra sig, och var klart glad �ver att ha den tillbaka. Hon log. �Du beh�vde den mer �n vad jag gjorde.�

Kyra stod och var f�rundrad �ver hur snabbt de r�rde sig, hur mycket mark de tog sig f�rbi, och hur l�tt. �Mycket smidigare �n att resa p� land,� observerade hon, och studerade det passerande landskapet. De hade kommit s� l�ngt, korsat s� mycket av Escalon, och hade g�tt igenom s� mycket fara fr�n de skr�ckinjagande varelserna eller m�nniskor. Hon klappade Leos huvud och v�nde sig om och kollade p� Dierdre. �Sov du hela denna tiden du ocks�?� fr�gade Kyra. Dierdre skakade p� huvudet och studerade vattnet. �T�nkte,� svarade hon. �p� vad?� fr�gade Kyra nyfiket. Hon ins�g, stunden hon st�llde fr�gan, att hon inte skulle ha fr�gat, med tanke p� vad Dierdre nyss hade g�tt igenom. Hon kunde endast f�rest�lla sig vilka m�rka tankar som f�rf�ljde hennes v�n.

Dierdre tog en paus, stirrade ut mot horisonten med sina blodspr�ngda �gon, antingen fr�n utmattning eller fr�n gr�t. Kyra visste inte. Kyra kunde se sm�rtan och sorgen i hennes �gon, hon kunde se att hon var f�ngad av sina minnen. �Om att �ka hem,� svarade Dierdre tillslut. Kyra undrade. Hon ville inte snoka, men hon kunde inte hj�lpa det. �Har du n�gon som v�ntar p� dig d�r?� Dierdre suckade. �Min far,� svarade hon. �Mannen som gav bort mig.� Kyra k�nde en grop i magen, och f�rstod hur Dierdre k�nde sig. �Han k�mpade inte f�r mig,� fortsatte Dierdre. �Ingen av dem gjorde det. Alla de modiga krigarna, som brydde sig s� mycket om ridderlighet, gjorde inget n�r en av deras egna togs iv�g, rakt framf�r dem. Varf�r? F�r att jag var en kvinna. Som om det gav dem en r�tt att inte bry sig. F�r att de f�ljde en lag skriven av m�n. Om jag var en pojke, hade de k�mpat till d�den innan jag togs. Men det kvittade, f�r att jag var en flicka. Den dagen f�rlorade jag all respekt f�r m�n, men mest av allt min far, jag litade p� honom.�

Kyra h�ll tyst. Hon f�rstod alldeles f�r v�l hur hon k�nde sig sviken. �Och �nd� s� �terv�nder du till dem,� noterade Kyra, f�rvirrat. Dierdre s�g uppsliten ut. Hon var tyst under en l�ng stund. Tillslut, torkade hon bort en t�r och hade sv�rt f�r att prata. �Han �r fortfarande min far,� sa hon tillslut. �Jag vet inte vart jag ska ta v�gen.� Hon tog ett djupt andetag. �Dessutom, vill jag att han ska veta. Jag vill att de alla ska veta vad de gjorde. Jag vill att de alla ska sk�mmas. Jag vill att de ska f�rst� att v�rdet av en tjej �r samma som en pojkes. Jag vill att de ska f�rst� att deras handlingar, deras avsaknad av att bry sig, hade konsekvenser. Jag vill inte ge dem alla en chans att undvika mig, jag vill inte att de ska kunna gl�mma vad de gjorde mot mig. Jag vill vara d�r, i deras n�rvaro, en t�rn i sidan p� dem som de inte kan undvika, och ett levande bevis av deras skam.

Kyra k�nde djup sorg n�r hon t�nkte p� vad hennes v�n k�nde. �Och sen?� fr�gade Kyra. �N�r du �r klara med deras skam?� Dierdre skakade l�ngsamt p� sitt huvud, med t�rar i sina �gon. �Jag vet inte vad som finns kvar f�r mig,� svarade hon. �Jag k�nner mig uppspolad. Som om min barndom togs ifr�n mig. Jag brukade dr�mma om att bli bortf�rd av en prins, �nd� k�nns det som att ingen vill ha mig nu.� Dierdre b�rjade gr�ta, och Kyra lutade sig och la en arm runt hennes axlar och f�rs�kte lugna ner henne, medan Leo kom fram och la sitt huvud i hennes kn�. �T�nk inte p� et s�ttet,� sa Kyra. �Ibland kan livet vara fyllt av hemska saker. Men livet forts�tter. Det m�ste forts�tta. Och ibland, �ven �r senare, kan det ocks� fyllas med fantastiska saker. Du beh�ver bara forts�tta k�mpa l�nge nog, livet kommer att ge dig ett nytt ark. Det kommer att bli helt nytt. Skr�cken fr�n ditt f�rflutna kommer att f�rsvinna, som om de aldrig h�nde. Gamla minnen kommer att blekna s� mycket att en dag kommer du inte kunna komma ih�g vad det var som besv�rade dig.� Dierdre studerade floden, och lyssnade tyst. �Du �r inte ditt f�rflutna,� fortsatte Kyra. �Du �r din framtid. Hemska saker h�nder oss, men inte f�r att f�nga oss i v�rt f�rflutna, utan f�r att hj�lpa oss att avg�ra v�r framtid. Det g�r oss starkare. De l�r oss att vi har mer kraft �n vad vi vet. De visar oss hur starka vi �r. Fr�gan �r: vad v�ljer du att g�ra med styrkan?� Kyra s�g sin v�n t�nka p� hennes ord, och hon blev tyst, gav henne plats. N�r hon pratade om tidigare problem, kunde hon inte hj�lpa p� att t�nka p� hennes egen sm�rta och lidande, och hon ins�g att hon pratade lika mycket till henne sj�lv som hon pratade till sin v�n. Det verkade som att alla hon visste, nu n�r hon t�nkte p� det, unga som gamla, led p� n�got s�tt, var jagat av n�got minne.

Var det s�ttet att leva? Hon undrade. Kyra s�g floden passera och himlen blev m�rkare, �ndrade f�rg igen och igen. Hon visste inte hur mycket tid som hade passerat n�r hon drogs ur sina dr�mmar, f�r att hon h�rde ett plaskande ljud. Hon unders�kte vattnet och s�g smala, gula, fluorescerande varelser flyta p� ytan, som en manet, och deras sm� t�nder h�gg mot luften. De alla fl�t mot flodbanken, och kollade bort f�r att se de exotiska varelserna gr�va in sig sj�lv i leran, sv�rmande, och gjorde de leriga bankerna gula. Det gjorde s� att Kyra inte ville l�mna flottan. De sv�ngde i en b�j i floden och ett nytt ljud fyllde luften, och gjorde Kyra p� sp�nn. Det l�t som forsar, och �nd� var hon f�rvirrad n�r hon inte s�g n�gra. Dierdre v�nde sig om hon ocks�, och stod upp med h�nderna p� h�fterna, och studerade horisonten med ett ansikte fyllt av oro.

Pl�tsligt f�ll hennes ansikte. �Vi m�ste v�nda!� skrek hon i panik. Vad �r det?� fr�gade Kyra alarmerande och st�llde sig upp. �Den stora forsen!� skrek Dierdre. �Jag trodde inte de fanns p� riktigt!� Dierdre tog tag i en �ra och rodde bakl�nges frenetiskt, och f�rs�kte att sakta ner deras fart. Deras flotta saktade ner, men inte tillr�ckligt. Ljudet blev h�gre, och Kyra b�rjade k�nna vattnet, och molnen av �nga redan h�rifr�n. �Hj�lp mig!� skrek Dierdre. Kyra b�rjade direkt, tog tag i �ran och b�rjade ro. Men str�mmarna blev starkare, och trots att de f�rs�kte, kunde de inte v�nda kursen. �Vi klarar inte det!� ropade Kyra, och skrek h�gt f�r att h�ras �ver ljudet av forsarna. �Ro i sidled!� ropade Dierdre tillbaka. �Mot flodbanken!� Kyra gjorde som Dierdre sa, och rodde i sidled med all kraft hon hade; och snart, till hennes l�ttnad, b�rjade flottan att �ndra kurs, och drev i sidled mot den leriga flodbanken. Forsarna lj�d h�gre, och nu var de knappast 5 meter ifr�n, och ett stort vitt sprut reste sig upp i himlen, och Kyra visste att de hade ont om tid.

De n�rmade sig flodbanken, och var s� n�ra p� att ta sig till s�kerhet, n�r flottan pl�tsligt b�rjade att skaka v�ldsamt. Kyra kollade ner f�rvirrat, och kunde inte f�rst� vad som h�nde, det var inga stenar undertill vad hon kunde se. Det h�nde igen, och denna g�ng snubblade Kyra och trillade p� flottan n�r den kastade henne fr�n sida till sida. Hon satte sig p� kn� och kollade ner i vattnet och undrade, hennes hj�rta rusade n�r hon s�g en gul tentakel str�cka sig upp p� flottan. Sedan kom en annan, och ytterligare en, och Kyra kollade p� n�r en bl�ckfisk-liknande varelse kom fram, med dess tentakler som spridde sig �ver b�ten. Den ljusgula och genomskinliga varelsen �ppnade sina k�ftar rakt mot henne. Kyra och Dierdre rodde frenetiskt, och f�rs�kte att komma ifr�n den, men varelsen var f�r stark, och den drog dem rakt mot den. Kyra ins�g att de aldrig skulle ta sig till flodbanken, trots att de bara var n�gon meter ifr�n.

De skulle d� i h�nderna p� denna best. �nnu v�rre var att de nu var tillbaka in i str�mmen igen, n�rmare forsarna, knappast tre meter ifr�n. Kyra str�ckte sig desperat efter sin stav, delade den i tv� delar och h�jde den h�gt. Hon h�gg ner den vassa delen p� varelsens tentakel s� h�rt hon bara kunde. Varelsen skrek, ett hemskt ljud, n�r gr�n v�tska kom ut ur den. �nd� sl�ppte den inte b�ten. Den h�jde sina k�ftar h�gre, och Kyra visste att just nu, skulle den sv�lja dem hela. Kyra hade inget val, och hon beh�vde best�mma sig snabbt. �Sl�pp �rorna!� skrek hon till Dierdre, som fortfarande rodde frenetiskt. �Vi m�ste hoppa!� �Hoppa!?� ropade Dierdre tillbaka hektiskt, och hennes r�st var knappast h�rbar �ver ljudet fr�n forsarna. �Nu!� skrek Kyra, n�r bestens k�ftar bara var en meter ifr�n och n�rmade sig. Kyra tog tag i Leo och Dierdres hand, och v�nde sig om och hoppade, och drog dem b�da �verbord och in i str�mmarna. En stund senare var de alla neds�nkta i det isiga vattnet i Tanis, och str�mmarna drog dem mot forsarna. Kyra s�g bl�ckfisken, som gl�dde under vattnet, och v�nde sig om och s�g forsarna bara n�gon meter bort. Fallet kanske skulle d�da dem, men varelsen skulle garanterat. Vattnet skummade, och Kyra k�nde sig sj�lv drivas ner mot floden, och hon samlade sig sj�lv n�r hon b�rjade n�rma sig forsen. Bredvid henne s�g hon Leo, och sedan Dierdre i luften, skrikandes, n�r n�got pl�tsligt virade sig runt hennes ben, och hindrade henne. Hon kollade tillbaka f�r att se en lysande tentakel virad runt hennes ben, som drog henne tillbaka. Kyra ins�g att hon var fast p� stupet, och att se varelsen k�ftar n�ra sin medan den drog henne n�rmare, n�r den anv�nde sin magnifika styrka f�r att n� henne. Hon kollade bak och s�g forsarna bakom henne och ironiskt nog �nskade hon inte efter n�got annat �n att �ka ner f�r stupet.

Kyra, som h�ll p� att bli upp�ten, t�nkte snabbt. Hon h�jde de tv� halvorna av hennes stav, som fortfarande var i hennes hand, och med en sista desperata anstr�ngning, kastade hon dem mot besten. Hon s�g dem segla genom luften, och hon bad �ver att hon hade siktat r�tt. Det kom ett hemskt skrik, och hon s�g med tillfredsst�llelse n�r de korta spjuten landade i bl�ckfiskens �gon. Varelsen sl�ppte greppet runt hennes fot, och en stund senare, k�nde Kyra hur hon kastades ner �ver forsarna, och fl�g genom luften i �nga och vatten, och tumlade ner f�r stenarna n�stan 100 meter ner.

Merk satte ner sin stav i den fuktiga skogsmarken, och petade i l�v under sin f�tter, han vandrade, som han hade gjort i flera dagar genom Vitskogen, och han hade best�mt sig f�r att inte stanna f�r n�got denna g�ng, tills han kom till Tornet i Ur. N�r han gick, st�ngde han sina �gon och, f�rs�kte att inte se scenerna fulla av sorg som fl�g f�rbi i hans minne, av flickan, hennes familj, n�r hon gr�t� Hennes slutliga ord ringde fortfarande i hans �ron. Han hatade sig sj�lv f�r att han �terv�nde f�r henne, och han hatade sig sj�lv f�r att han gick.

Merk f�rstod inte vad det var som h�nde med honom: i hela hans live hade han varit ok�nslig f�r skuldk�nslor, bestraffningar och n�gon annans problem. Han hade alltid varit sin egen man, p� sin egen �, p� sitt eget uppdrag. Han hade alltid gjort det till en regel att h�lla sig sj�lv en armsl�ngd fr�n resten av v�rlden, och inte involvera sig sj�lv i n�gon annans trubbel, om de inte beh�vde hans speciella skickligheter, och d� var det en rej�l betalning som g�llde. Men nu, av n�gon anledning, kunde Merk inte sluta t�nka p� flickan som han knappt k�nde, av hennes tillr�ttavisning av hans personlighet, trots att han hade gjort r�tt sak. Han visste inte varf�r det st�rde honom, men det gjorde det. Han kunde s�klart inte �terv�nda f�r henne igen. Hon hade sin chans. Det som st�rde honom var att han hade �terv�nt �ver huvud taget.

Han visste inte l�ngre vad det var som var r�tt: att leva ett liv f�r sig sj�lv, eller att elva ett liv f�r andra? Hade hans m�te med henne varit en l�xa? Om det var s�, hade han l�rt sig l�xan? Merk undrade vad det var som var fel med att leva f�r sig sj�lv. F�r sina egna sj�lviska behov. F�r sin egen �verlevnad. Varf�r beh�vde m�nniskor trassla sig in i andra m�nniskors liv? Varf�r skulle de bry sig? Varf�r kunde inte andra m�nniskor r�kna med sig sj�lva n�r det g�llde att �verleva? Och om de inte kunde, har de r�tt att �verleva d�? N�gonting petade i hans sinne, en medvetenhet, att kanske, var det en st�rre v�rld d�r ute, in insikt att detta han hade, att alltid se efter sig sj�lv, f�r resten av hans liv, skulle leda till en djup ensamhet. Det var en insikt, att hj�lpa andra m�nniskor kanske var det b�sta s�ttet att hj�lpa honom ocks�.

Han ins�g att det gav honom en k�nsla av kontakt till den st�rre v�rlden, och utan den k�ndes det som om han skulle skrumpna ihop och d�. Det fanns en mening. S� var det. Merk beh�vde en mening lika mycket som en sv�ltande man beh�vde mat. Inte en mening fr�n en man som hyrde honom, utan en egen mening. Det var inte ett jobb han beh�vde, det var en mening. Vad var mening= Han undrade, Det var flyktigt, k�ndes precis utom r�ckh�ll. Och han hatade saker som han inte kunde s�tta sitt finger p�. Merk kollade upp n�r han vandrade genom Vitskogen, dessa stora vita l�v gl�nste i den sena eftermiddags-solen, den gyllene str�larna fr�n en tidig solnedg�ng skar genom l�ven och visade upp dem i ett vackert ljus. Denna plats var magisk. En varm bris bl�ste, v�dret v�nde �ntligen, och det rasslande ljudet fyllde hans �ron, och n�r l�ven f�ll fr�n tr�den och ringlade ner runt honom, tvingade Merk sig sj�lv att t�nka p� vandringen igen, hans destination, Tornet i Ur.

Merk s�g redan sig sj�lv som en bevakar, som gick in i ett heligt bef�l, att skydda kungariket fr�n troll och alla andra som v�gade f�rs�ka stj�la Eldens sv�rd. Han visste att det var en helig tj�nst, han visste att Escalons �de vilade p� det, och han ville inget annat �n att k�nna det. Han kunde inte v�nta med att l�ta sin talang anv�ndas i ett gott syfte, och inte ett sj�lviskt. Det var den h�gsta tj�nsten han kunde t�nka sig. �nd� fick Merk en hemsk tanke som satte sig i hans huvud som en skugga: Vad h�nder om de s�ger nej? Han hade h�rt att bevakarna var en m�ngfaldig grupp, gjord av m�nskliga krigare, som honom, men �ven en annan ras, en ur�ldrig ras, h�lften m�nniska och h�lften n�got annat, som var k�nt f�r att f� m�nniskor att v�nda om.

Han hade ingen id� om hur han skulle reagera p� deras n�rvaro. Hur skulle de vara? Undrade han. Skulle de acceptera honom? Och t�nk om de inte gjorde det? Merk gick upp f�r en kull, och n�r han gjorde det, bredde sig en stor halv� ut i Sorgens hav, med vatten som glittrade runt om den. Han fl�mtade. Vid dess �nde satt: Tornet i Ur. Merks hj�rta slog snabbt av synen. Omringad av havet p� tre sidor, med gigantiska v�gor som kraschade mot stenarna och skickade upp vatten�nga, som glittrade i solljuset, tornet var i det vackraste landskapet han n�gonsin sett. 30 meter h�gt, 20 meter brett, formad i en perfekt cirkel, dess stenar var ur�ldriga, en nyans av vitt han aldrig sett f�rut, och det s�g ut som om den hade st�tt d�r i �rhundraden. Den hade en gyllene kupol l�ngst upp, som reflekterades i solen, och dess ing�ng var markerad av sv�vande d�rrar som var 10 meter h�ga, gjorda i en b�ga, och de var ocks� i guld.

Det var den sorts plats som Merk hade fantiserat om i sina dr�mmar. Det var en plats han alltid undrat �ver, och en plats han knappast kunde inse var verklig. Nu ser han det, och det tog hans andetag ifr�n honom. Han trodde inte p� energi, men �nd�, var det n�gon slags speciell energi som str�lade fr�n denna plats. Merk gick ner f�r kullen med studs i steget, l�ttad �ver att vara p� sista delen av sin resa. Skogen �ppnade sig och han kom ut p� en gr�n landsbygd, med ing�ng till halv�n, det var varmare h�r �n i resten av Escalon. Han k�nde solen skina p� hans ansikte, och han h�rde v�gorna krascha, och s�g den �ppna himlen framf�r honom, och han k�nde ett djupt lugn. Han hade tillslut kommit fram.

Merk fortsatte att g�, och kollade p� tornet p� h�ll, och var f�rbryllad �ver att se att inga stod runt det och vaktade. Han hade f�rv�ntat sig att se en liten arm� vakta den runt alla sidor, och skydda det mest v�rdefulla i hela Escalon, och han var f�rvirrad. Det var som om det var �vergivet. Merk f�rstod inte. Hur kan en plats vara s� v�lbevakad, och �nd� st�r det ingen utanf�r? Det k�ndes som om denna plats var olik n�gon annan han varit p�, att han skulle l�ra sig saker om konsten i strid, som han aldrig l�rt sig n�gon annan stans. Merk fortsatte att g� och kom fram till en bred plat� av gr�s framf�r tornet. Framf�r honom var en nyfiken skulptur: en stentrappa, som var rund, och gick kanske 8 meter upp i luften. Stegen v�nde och vred till inget annat �n luft. Det var en frist�ende spiraltrappa, och Merk kunde inte f�rst� dess mening eller symbolik, eller varf�r den var placerad d�r mitt i gr�set.

Han undrade vad f�r andra �verraskningar som l�g framf�r honom. Merk fortsatte, och n�r han n�rmade sig de h�ga guldd�rrarna till tornet, som nu var mindre �n 10 meter bort, slog hans hj�rta h�rt. Han k�nde sig liten p� denna plats, och han k�nde v�rdnad. Han gick fram mot d�rrarna, och stannade framf�r dem, och str�ckte fram sina h�nder och la dem p� guldet. Metallen var kall och f�rv�nansv�rt torr, trots brisarna fr�n havet; han kunde k�nna konturerna av de utgr�vda symbolerna, som var k�ndes lena p� hans handflator. Han b�jde p� nacken och kollade rakt upp i tornet, och beundrade dess h�jd och dess fantastiska design. Han hade s�llan k�nt n�rvaron av n�got st�rre �n honom sj�lv, b�de psykiskt och sj�lsligt, nu k�nde han det f�r f�rsta g�ngen. Merk studerade de ur�ldriga gyllene d�rrarna, som en portal in till en annan v�rld, som vaknade, den st�rsta skatte i hela Escalon. De glittrade i solen, och Merk blev inte bara tagen av dess makt, utan ocks� dess sk�nhet. Detta torn fungerade b�de som ett fort och som ett konstverk.

Han s�g en ur�ldrig skrift etsat i guld, och �nskad desperat att han kunde f�rst� dess mening. Han k�nde en djup �ngest �ver att han varken kunde l�sa eller skriva, och han sk�mdes n�r han f�rs�kte. De som levde p� insidan skulle alltid veta mer �n vad han n�gonsin skulle g�ra. Han var inte en del av den nobla klassen, och medan han aldrig �nskat att han varit, s� gjorde han det idag. Merk letade efter ett d�rrhandtag p� d�rren, eller n�got s�tt att komma in, men han blev f�rv�nad �ver att inte hitta n�got. Denna plats verkade vara helt f�rseglad.

Han stod d�r och undrade. Denna plats blev mer ett mysterium. Det kom inget ljud, det var ingen aktivitet, och d�r var inga bevakare, inga m�nniskor, inget annat �n tystnad. Han var f�rbryllad. Det kom endast ett ljud, fr�n vinden, ett visslande ljud, som bl�ste s� h�rt s� att han n�stan tappade balansen, innan den f�rsvann lika snabbt. Det k�ndes som om denna plats hade blivit �vergivet. Merk visste inte vad han skulle g�ra, och han b�rjade banka p� d�rren med n�ven. Det l�t knappt, och ljudet ekade bort och drunknade i vinden. Merk v�ntade, han f�rv�ntade sig att d�rren skulle �ppnas. Men det kom inget svar. Merk undrade vad han beh�vde g�ra f�r att markera sin n�rvaro. Han stod d�r och t�nkte, och tillslut fick han en id�.

Han tog fram sin kniv fr�n sitt b�lte och h�jde det h�gt, och slog det i d�rren. Denna g�ng ekade det skarpa ljudet genom hela platsen, och ekade om och om igen. Det fanns ingen chans att de inte h�r det. Merk stod d�r och v�ntade och lyssnade p� n�r ekot l�ngsamt dog, och han b�rjade undra om n�gon skulle visa sig. Varf�r ignorerade de honom? Var det ett slags test? Han debatterade f�r sig sj�lv om han skulle g� runt tornet, f�r att hitta en annan ing�ng, n�r en springa i d�rren pl�tsligt �ppnade sig och fick honom att rycka till. Han blev �verraskad �ver att se tv� gula, genomtr�ngande �gon i �gonh�jd med honom. �gon som han aldrig hade sett f�rut, som stirrade rakt genom hans sj�lv. Det fick honom genast att rysa. Merk stirrade tillbaka och visste inte vad han skulle s�ga i den sp�nda tystnade.

�Vad �r det du �nskar?� sa r�sten, en djup ih�lig r�st som fick honom att s�tta sig p� sp�nn. F�rst visste inte Merk hur han skulle svara. Tillslut svarade han: �Jag vill g� in. Jag vill bli en bevakare. F�r att tj�na Escalon.� �gonen stirrade tillbaka, uttrycksl�sa och utan att blinka, och Merk trodde att varelsen aldrig skulle svara. Tillslut kom ett svar, och r�sten mumlade: �Endast de v�rdiga f�r komma in h�r,� svarade den. Merk rodnade. �Och vad �r det som f�r dig att t�nka att jag �r ov�rdig?� kr�vde han. �P� vilket s�tt kan du bevisa att du �r?� Glipan i d�rren st�ngdes lika snabbt som den hade �ppnats, och med det, var d�rren f�rseglad igen. Merk stirrade tillbaka i tystnad, f�rv�nat. Han str�ckte sig efter kniven och slog mot d�rren igen och igen. Det ih�liga ljudet ekade, ringde i �ronen och fyllde den �de landsbygden.

Men det kvittade hur h�rt han slog, d�rren �ppnades inte igen. �Sl�pp in mig!� skrek Merk, ett skrik fyllt av f�rtvivlan, som steg till himlen, n�r han lutade sig i pl�ga och ins�g att dessa d�rrar kanske aldrig mer kommer att �ppnas igen.

Duncan samlade sig sj�lv n�r en enorm r�d haj, 10 meter l�ng, simmade i floden, med sina k�ftar vid�ppna, och siktade rakt mot honom. Han visste att om en stund kommer den att landa p� boten, och krossa den i bitar och slita honom itu. Det v�rsta �r att runt honom hoppade flera stycken hajar upp i luften, och siktade p� hans m�n och deras flottor, �verallt. Duncan reagerade instinktivt, som han alltid gjort i strid. Han drog sitt sv�rd och f�rberedde sig f�r att m�tas ansikte mot ansikte. Han skulle d� nobelt, och om han kunde distrahera denna varelse, f� dess fokus endast p� honom, kanske han kunde r�dda de andra m�nnen p� flottan. �HOPPA!� Befallde Duncan till hans andra m�n med en kraftig r�st.

De andra soldaterna p� hans flotta gjorde som han sa, hoppade �verbord, och ingen beh�vde p�minna som att en massiv haj var p� v�g mot dem. Duncan tog tag i sitt sv�rd med b�da h�nderna, gick fram�t, och med ett h�gt krigsrop h�jde han sitt sv�rd, redo f�r hajen. N�r hajen hoppade upp�t b�jde Duncan p� kn�na och h�jde sitt sv�rd rakt upp och siktade p� hajens undre k�ke. Han gjorde precis som han planerat, och tr�ffade hajen r�tt i k�ken och genom munnen. Han var f�rv�nad �ver hur h�rd huden var, hur mycket den v�gde, som om det tog all hans kraft att driva sv�rdet upp�t. Blodet sprutade ner �ver Duncan n�r hajen b�rjade att falla mot honom. Duncan, som fortfarande h�ll i sv�rdet, kunde inte flytta sig i tid, och han s�g n�r dess enorma vikt n�rma sig, och han visste att han skulle krossas.

Duncans skrik kv�vdes n�r hajen landade p� honom. Den m�ste ha v�gt 500 kilo, och n�r den landade p� honom, k�nde hur Duncan blev mosad mot flottan. Det k�ndes som om hans revben blev krossade och hans v�rld b�rjade bli svart. Det kom ett h�gt ljud av tr� som sprack n�r flottan under honom b�rjade spricka, och Duncan k�nde hur han tur nog, f�ll ner i vattnet, och sl�pptes fri fr�n vikten fr�n hajen. Hade de varit p� land, ins�g han att han hade blivit krossad till d�ds, och f�r att flottan sprack, s� var han fortfarande vid liv. Duncan, som sj�nk med tanke p� alla hans lager, fortfarande under hajen, f�rs�kte att simma bort fr�n hajen som fortsatte att komma mot honom. Lyckligt nog satt dess k�kar ihop, s� den kunde inte bita honom.

Duncan sparkade och simmade ut fr�n under den, och ins�g att hans sv�rd hade gjort stor skada. Han v�nde sig om och f�rv�ntade sig att den skulle f�lja efter, men blodet kom fr�n �verallt och han s�g n�r hajen tillslut sj�nk mot botten. Duncan simmade genom det frigida vattnet, varje del av hans kropp v�rkte, och str�mmen tog honom ner�t n�r han kollade upp efter solljus och simmade mot ytan. N�r han kollade upp genom det klara vattnet s� kunde han se en flock av hajar som hoppade genom luften ovanf�r, han kunde h�ra det dova ljudet n�r de fl�g ner i vattnet runt om honom, och ljudet av hans skrikande m�n. Han ryggade tillbaka inombords, n�r han s�g vattnet bli r�tt av blod och n�r han s�g att kropparna b�rjade sjunka, och han visste att goda m�n d�r uppe dog.

Duncan kom tillslut upp till ytan, fl�mtande och trampade vatten, han f�rs�kte att orientera sig sj�lv. Han kollade upp l�ngs floden och s�g att flocken av hajar redan hade passerat genom, som lax l�ngs floden, och de slog i slumpm�ssiga flottor p� v�gen, men om de inte gjorde det, s� fortsatte de att simma. De var klart att de var p� v�g n�gonstans, och flocken h�ll ihop, och f�rsvann ur syne lika snabbt som de hade kommit. Duncan trampade vatten i str�mmarna, och �vervakade skadorna. En tredjedel av deras flotta hade blivit f�rst�rd, p�lar av blod fyllde floden, kroppar fl�t, stockar �verallt. Dussin m�n var d�da eller skadade, vissa st�nade, vred sig, och andra l�g livl�sa p� ytan. Duncan s�g m�nnen fr�n sin egen flotta, sina s�ner, Seavig, Anvin och Arthfael, och var l�ttad �ver att de hade �verlevt. Deras flotta hade slagits s�nder den ocks�, och de trampade vatten inte l�ngt ifr�n honom. �verallt runt om honom fiskade hans m�n upp �verlevare, drog upp dem p� flottorna, och l�t de d�da att flyta med str�mmen. Det var ett hemskt blodbad, en v�g av d�d som hade kommit fr�n en klarbl� himmel. Duncan ins�g att de hade tur som hade �verlevt �ver huvud taget. Duncan k�nde att det stack i hans arm, och kollade f�r att se att hans h�gra axel hade skrapats allvarligt fr�n hajens hud. Det bl�dde, och trots att det var sm�rtsamt, visste han att det inte var livshotande. Han h�rde ett plask och v�nde sig om f�r att se Seavig simma mot honom, och han var f�rskr�ckt �ver att se att blod v�llde ut fr�n hans v�ns hand, och s�g att han saknade tv� fingrar. �Din hand!� skrek Duncan, chockad �ver att Seavig var s� lugn. Seavig ryckte p� axlarna. Han gnisslade med sina t�nder n�r han slet av en bit tyg fr�n hans tr�ja och virade det runt den bl�dande handen. �Bara en skr�ma,� svarade han. �Du skulle ha sett hajen,� lade han till med ett flin. Duncan k�nde starka h�nder ta tag i honom och snart blev han uppdragen p� en flotta. Han satt d�r, andades tungt, och fick sakta tillbaka sin fattning. Han kollade upp l�ngs himlen och s�g bergen Kos, som var n�rmare �n n�gonsin, och han k�nde en fr�sch best�mdhet.

Hans arm�, av de som hade �verlevt, fl�t fortfarande oundvikligt ner l�ngs floden, och inget skulle stoppa dem nu. Thusius vred och v�nde p� sig medan de n�rmade sig Kos, och landskapet �ndrades dramatiskt. De tornande bergen dominerade denna region av Escalon, de sn�t�ckta topparna, som var t�ckta av dimma, var �verallt. Klimatet var ocks� mycket kallare h�r, och f�r Duncan k�ndes det som om han kom in i ett annat land. Duncan ville bara komma ifr�n denna floden, komma tillbaka till land d�r han k�nde sig som mest hemma. Han skulle k�mpa mot vilken man, vilken arm� som helst, vilken best eller varelse som helst, bara han fick g�ra det p� land. Han tyckte inte om att sl�ss n�r han inte kunde st� p� marken, och han litade inte p� denna f�rd�mda flod, dess varelser eller str�mvirvlar.

Hur okuvliga dessa berg �n verkade, skulle han v�lja det varje g�ng, och han en fast mark under sina f�tter. N�r floden fortsatte att f�ra dem n�rmare basen i bergen s� s�g Duncan de stora sl�tterna som omringade det. P� horisonten mitt bland sl�tterna, var Duncan orolig �ver att se en garnison av Pandesianska trupper. Floden var tur nog tillr�ckligt l�ngt ifr�n f�r att de skulle se, speciellt med dessa tr�d som gick l�ngs floden. �nd� kunde Duncan se de Pandesianska soldaterna genom tr�den, l�ngt bort, och de vaktade bergen som om de �gde den. �M�nnen fr�n Kos kan vara en del av de b�sta krigarna i Escalon.� sa Seavig, som drevs upp bredvid honom p� sin flotta, �men de �r f�ngade d�r uppe. Pandesianerna har v�ntat p� att de ska g� ner �nda sedan de invaderade.�

Pandesianerna skulle aldrig riskera att bestiga,� la Anvin till, som ocks� drevs n�ra p� sin flotta. �Dessa klippor �r alldeles f�r f�rr�diska.� �De beh�ver inte,� svarade Arthfael. �Pandesia har dem f�ngade och kommer v�nta tills de �terv�nder.� Duncan studerade landskapet, och funderade. �D� kanske det �r dags att vi fritar dem,� sa han tillslut. �Ska vi inte f� striden avklarad innan vi m�ste handskas med bergen?� fr�gade Anvin. Seavig skakade p� huvudet. �Floden bl�ser mot bergets bas, genom den smala passagen,� svarade han. �Vi ska g� av p� andra sidan och kl�ttra upp f�r bergen osedda. Det kommer att spara oss en konfrontation med Pandesianerna.� Duncan nickade tillfredsst�llt. �Jag skulle inte ha n�got emot att konfrontera dem nu,� sa Anvin, med handen p� sitt sv�rd medan han kikade ut genom tr�den mot sl�tterna. �Allt i god tid, min v�n,� sa Duncan. �F�rst g�r vi till Kos, sedan attackerar vi Pandesia. N�r vi sl�ss mot den, vill jag att vi ska sl�ss som en kraft, och jag vill att det ska vara p� v�ra egna villkor. Det �r viktigt att v�lja n�r och var striden ska ske.

N�r b�ten gled f�rbi en naturlig bergh�ll i sten, s� smalnade floden, Duncan kollade upp och studerade bergen, som str�ckte sig hela v�gen till skyn.. ��ven om vi n�r topparna,� sa Arthfael, som v�nde sig mot Duncan, �tror du verkligen att Kos kommer att g� med oss? Det �r bergsfolk, de �r k�nda f�r att aldrig komma ner.� Duncan suckade, undrade samma sak. Han visste att krigarna fr�n Kos var envisa. �F�r frihet,� svarade han tillslut, �en sann krigare g�r vad som �r r�tt. Ditt hemland ligger i ditt hj�rta, inte d�r du bor.� M�nnen blev tysta n�r de t�nkte p� hans ord och studerade floden framf�r dem som fortsatte att f�r�ndras. Bergen st�ngde in dem nu, blockerade dem fr�n sl�tterna, fr�n den Pandesianska garnisonen, och floden fortsatte s�derut. �Kommer du ih�g n�r vi gled p� Thusius till slutet?� Duncan v�nde sig om och s�g att Seavig kollade ut p� vattnet framf�r honom, f�rlorad i minnen. Han nickade, och fick ett minne han helst ville gl�mma. �Alldeles f�r v�l,� svarade han. Duncan kommer ih�g den hemska resan, hela v�gen till Dj�vulens finger, och forts�ttningen mot Tornet i Kos. Han f�rs�kte att skaka bort det fr�n sitt huvud, minnena fr�n den ofruktbara �demarken d�r han n�stan dog. De kallade de f�r Dj�vulens land, och av goda anledningar. Han hade svurit att aldrig �terv�nda. Duncan studerade bergen som n�rmade sig in p� flodbanken, vita av sn� och is. De hade anl�nt, och han undrade n�r Seavig skulle kliva av. Seavig studerade ocks� landskapet, han var p� alerten.

Tillslut nickade han, och Duncan h�ll upp en n�ve, och signalerade sina m�n att stanna, och att inte ljuda sina signalhorn. En flotta i taget styrde bort mot flodbankarna, och luften fylldes av flottor som sakta studsade in i varandra, och sedan kom upp p� grund botten. Duncan hoppade i land sekunden flottan stannade, glad �ver att vara tillbaka p� land, och hans m�n gjorde som han. Han v�nde sig om och sparkade tillbaka sin flotta ut i floden, och gjorde plats f�r de andra flottorna, likas� gjorde alla hans m�n, och han kollade p� n�r de nu tomma flottorna drev iv�g med str�mmen. �Kommer vi inte att beh�va v�ra flottor?� Fr�gade Arthfael med oro. Duncan skakade sitt huvud. �Vi kommer att g� ner f�r dessa klippor till fots,� svarade han, �p� andra sidan, antingen med en arm� och attackerande huvudstaden, eller inte alls. Det finns ingen �terv�ndo, vi lyckas eller vi d�r.�

Duncan visste kraften att br�nna sina broar n�r han beh�vde det, att skicka en kraftfull signal till sina m�n att det inte fanns n�gon �terv�ndo, och ha kunde se att de respekterade det. Hundratals av hans m�n samlades nu vid basen p� berget, och Duncan kollade runt: kan kunde se att alla var skakade, utmattade, kalla och hungriga. Han k�nde likadant, men han v�gade inte visa det: trots allt, den v�rsta resan l�g framf�r dem. �M�N!� ropade Duncan n�r de alla samlade sig runt om honom. �Jag vet att vi alla har st�tt ut med mycket. Jag ska inte ljuga f�r er: det v�rsta kommer. Vi m�ste kl�ttra upp f�r dessa klippor, och g�ra det snabbt, och vi kanske inte kommer f� ett g�stv�nligt mottagande vid toppen. Det kommer inte att bli n�gon vila, och vandringen kommer att bli tuff. Jag vet att vissa av er �r skadade, och jaga vet att ni har f�rlorat n�ra v�nner. Men fr�ga er sj�lva n�r ni kl�ttrar: vad �r priset f�r frihet?�

Duncan unders�kte allas ansikten, och kunde se att de var f�rs�krade av hans ord. �Om det �r n�gon man h�r som inte �r redo f�r resan framf�r oss, g� fram nu,� ropade han medan han studerade alla. Han v�ntade i den tunga tystnaden och det var inte en enda man som gick fram, till hans l�ttnad. Han visste att det inte skulle vara det. Detta var hans m�n, och de skulle f�lja honom in i d�den. Duncan v�nde sig om tillfredsst�llt och f�rberedde sig f�r att kl�ttra upp f�r klipporna, n�r det pl�tsligt kom ett ljud, och han v�nde sig om f�r att se ett par dussin pojkar komma fram fr�n tr�den. De h�ll hundratals av stora sn�skor, med deras is pickor och h�gar av rep i sina armar. Duncan kollade nyfiket p� Seavig, som kollade tillbaka med kunskap. �Bergshandlare,� f�rklarade han. �Det �r s�h�r de klarar sig. De vill s�lja oss sina varor.�

�Du kommer att beh�va dessa,� sa han, och h�ll fram en sn�sko. �Alla som kl�ttrar i dessa berg beh�ver dessa.� Duncan tog den och unders�kta dess vassa spikar. Han kollade upp mot klipporna och kollade p� den isiga branten. �Och hur mycket vill du ha f�r dessa?� fr�gade Duncan. �En s�ck med guld f�r allt,� sa den ena pojken och gick fram�t, med ansiktet fullt av lera. Duncan kollade p� pojken, som n�stan var lika gammal som hans egen son, och det s�g ut som om han inte �tit p� flera dagar, och hans hj�rta brast f�r honom: klart hade det de tufft h�r. �En p�se guld f�r det d�r skr�pet?� fr�gade Brandon h�nfullt, och gick fram. �Bara ta det fr�n dem, far,� la Braxton till, och gick upp bredvid honom. �Vad ska de g�ra, stoppa oss?� Duncan kollade p� sin egen son med skam. De hade allt, och �nd� skulle de neka dessa pojkarnas levebr�d. Duncan gick fram och knuffade tillbaka sina tv� s�ner, och kollade sedan p� pojkarna och nickade tillbaka.

�Ni ska f� tv� p�sar guld,� sa Duncan. Pojkarna fl�mtade av gl�dje, med breda �gon, och Duncan v�nde sig om till sina s�nder: �Och pengarna ska komma fr�n er,� sa han str�ngt. �Ni kan ge mig varsin s�ck. Nu.� Det var inte en fr�ga utan en order, och Brandon och Braxton s�g modf�llda ut. De m�ste ha sett den best�mda blicken i sin fars blick dock, d� de motvilligt r�ckte fram varsin s�ck guld. �Far, Detta �r allt mitt guld!� ropade Brandon. Duncan nickade, utan att bry sig. �Bra,� svarade han. �Ge det till pojkarna nu.� Brandon och Braxton gick motvilligt fram och gav s�ckarna till pojkarna. Pojkarna som var glada, rusade fram och gav Duncan och hans m�n skor och rep. �Ta den �stra sidan,� sa en av pojkarna till Duncan. �Det �r mindre glaci�rer d�r. Den norra verkar l�ttare, men den smalnar, du kommer att fastna. Kom ih�g, ta inte bort spikarna. Du kommer att ha mer �n en anledning f�r dem.� Med det sagt v�nde sig pojkarna om och skyndade tillbaka in i skogen, n�r Duncan var kvar och undrade �ver deras ord.

Han och hans m�n satte p� sig skorna och s�krade deras kl�ttrar-rep �ver deras axlar, och n�r Duncan tog p� dem, ins�g han hur mycket han skulle beh�va dem. Alla b�rjade att bestiga berget n�r det pl�tsligt rusade fram en annan man fr�n skogen, kl�dd i trasor, kanske runt 30 �r, med l�ngt fettigt h�r och gula t�nder. Han stannade framf�r dem och kollade nerv�st fr�n man till man innan han v�nde sig mot Duncan. �Jag �r en sp�rare,� sa han. �Jag vet de b�sta v�garna till Kos. Alla som bestiger litar p� mig. Vandra utan mig, och du vandrar mot fara.� Duncan utbytte en blick med Seavig. Seavig gick fram lugnt och la en hand p� mannens axel. �Jag tackar dig f�r ditt erbjudande,� sa han. Mannen log tillbaka nerv�st, och Seavig, till Duncans f�rv�ning, drog pl�tsligt fram sin kniv och h�gg mannen i magen. Mannen st�nade och lade sig p� kn�, och sedan dog han.

Duncan stirrade chockat p� kroppen. �Varf�r gjorde du s�?� fr�gade han. Seavig h�jde sin sko och knuffade mannen tills han l�g p� sin rygg. Han sparkade sen p� mannens t-shirt och ut trillade flera guldmynt. Seavig b�jde sig ner och h�ll upp ett, och Duncan var chockad �ver att se sigillet fr�n det Pandesianska riket. �En man fr�n Escalon kanske,� sa Seavig. �men inte l�ngre. Pandesianerna betalade honom v�l. Om vi hade f�ljt efter honom. Skulle vi alla vara d�da nu.�

Duncan var f�rv�nad, han hade aldrig f�rv�ntat sig s�dant f�rr�deri h�r. Seavig kastade det Pandesianska guldet tillbaka ner p� marken. �Dessa berg,� sa Seavig, �Har mer �n en fara.�

Kyra rasade genom luften s� snabbt s� att hon knappt kunde andas, den isiga dimman fr�n vattenfallet slukade henne n�r hon tumlade fr�n den ena �nden till den andra, och hennes skrik drunknande av det h�gljudda vattnet. Nedanf�r henne kunde svagt se Leo och Dierdre, landa n�gonstans i de gigantiska molnen av vitt skum, och hon kunde se deras kroppar tumla n�r de f�ll ner f�r fallet i floden Tanis. Hon hade ingen aning om de hade �verlevt fallet, men det s�g inte bra ut. Kyra s�g sitt liv passera i revy. Av alla s�tt hon kanske skulle d� i, f�rv�ntade hon sig aldrig att d� s� h�r. Hon kollade ner och s�g en grupp av stenar vid basen d�r vattnet landade, som skickade upp v�gor av skum. Hon s�g och en smal �ppning mellan stenarna; om hon kunde landa d�r, s� kanske, bara kanske, skulle inte hon bryta nacken n�r hon landade, och ha en lite st�rre chans att �verleva detta.

Hon vred och v�nde p� sig och f�rs�kte vrida kroppen s� mycket hon kunde, och siktade mot sprickan. Och d� h�nde det. Kyra k�nde sig sj�lv sjunka n�r hon landade h�rt i vattnet, hon var os�ker p� om hon tr�ffade vattnet eller en sten. Hon fortsatte att sjunka, djupare och djupare, hon f�ll som en sten �ven under vattenytan; hon trodde aldrig att hon skulle sluta sjunka. Str�mmarna tryckte henne i sidled fr�n den enorma energin fr�n vattenfallen, och n�r hon sj�nk, visste hon, tillslut, att hon inte hade landad p� en sten. Hon hade klarat sig till sprickan: hon visste att hon skulle vara tacksam f�r det. Trots det s� fortsatte hon att sjunka, och trycket tog d�d p� hennes �ron, och hon f�rs�kte �terf� kontrollen, f�r att simma. Det tog henne l�nga trettio sekunder innan hon k�nde sina f�tter p� flodens botten, i sandb�dden.

Kyra sparkade sig reflektivt upp�t, och anv�nde detta momentum f�r att ta sig tillbaka till ytan. Hon f�ngades i str�mmen, oc efter att ha simmat med all sin kraft, kunde hon �ntligen f� kontroll. Hon sparkade och sparkade, och det k�ndes som om hennes lungor skulle spricka av anstr�ngningen. Men det var inget val. Att ge upp betydde d�den. Och hon var inte redo f�r att d�. Precis n�r hon k�nde att hon inte kunde ta sig l�ngre, gav Kyra en sista spark och exploderade ut �ver ytan. Hon h�vde, och blev omedelbart dragen tillbaka av str�mmarna, och sedan till ytan igen, och hon tog ytterligare ett andetag innan hon knuffades ner under ytan igen. Efter att tillslut ha drivits mer �n 10 meter ner l�ngs floden, b�rjade str�mmarna att lugna ner sig s� pass mycket s� att Kyra kunde h�lla sig �ver ytan.

N�r hon trampade vatten s�g hon n�got rusa f�rbi henne och hon ins�g att det var en stock. Hon svimmade mot den, str�ckte sig efter den och missade flera g�nger, tills hon tillslut fick tag i den, och klarade av att dra sig upp. Kyra fl�mtade efter luft n�r hon l�g �ver stocken, och f�rs�kte samla sig sj�lv medan floden tog henne fram�t, och hon h�ll sig fast medan hon studsade mot stenarna. Hon torkade bort vatten fr�n sina �gon och s�g n�got p� h�ll som verkade vara Dierdre och Leo, som fl�t och f�ktade i str�mmarna. Hon sparkade, och r�rde sig mot dem, och f�rs�kte sitt b�sta med att st�ra i str�mmarna.

N�r hon n�rmade sig, s�g hon att det faktiskt var Leo, och att han levde, hon var l�ttad �ver att se att han sparkade sina ben, och f�ll huvudet �ver vattnet, och hon var f�rv�nad �ver att se att han hade �verlevt. Men hennes gl�dje var tillf�llig n�r hon s�g Dierdre som l�g p� sin mage, med ansiktet nere i vattnet och r�rde sig inte. Hennes hj�rta f�ll n�r hon misst�nkte det v�rsta. �DIERDRE!� skrek hon. Kyra t�nkte snabbt. Hon v�nde p� henne �ver stocken och slog henne i ryggen flera g�nger, och f�rs�kte att �teruppliva henne. �Du kan inte d� nu!� skrek hon. Hon fick en pl�tslig panik av tanken att f�rlora sin v�n, och hon slog henne i ryggen igen och igen, och pl�tsligt, b�rjade Dierdre att spy upp vatten. Till Kyras stora l�ttnad, tog Dierdre tag i stocken, och balanserade sig sj�lv medan hon kr�ktes.

Kyra st�ttade sin v�n medan hon sakta kom tillbaka till livet. Dierdre, v�nde sig om och kollade p� henne, med darrande armar, och n�r inga ord kom ut, s� kunde hon se tacksamheten i sin v�ns �gon. Kyra m�rkte n�got annat rusa f�rbi henne i str�mmarna, och n�r hon v�nde sig om s�g hon att det var en del av deras trasiga flotta. Fler bitar fl�g f�rbi, flottan var nu v�rdel�s, och Kyra ins�g att denna stock var allt de hade. N�r deras stock fortsatte ner l�ngs floden, kl�ttrade Kyra, Dierdre och Leo instinktivt upp p� den, satt �ver dess platta yta, som var precis tillr�ckligt bred nog f�r att de alla ska f� plats. Leo la sig ner p� magen, och gnydde, han var klart misst�nksam �ver denna stock, tur nog var den f�r tung och bred f�r att v�nda sig. Den gled ner f�r floden som ett spjut, och str�mmarna lugnade ner sig.

�Det �r inte gott om plats,� sa Kyra och log till Dierdre, �Men jag antar att det f�r g�.� Dierdre log tillbaka, hon s�g utmattad ut, men hon levde. �Vi har inte mycket l�ngre kvar,� svarade ho, och studerade horisonten framf�r. �Ser du den gaffeln?� fr�gade hon och pekade. �D�r floden delar sig, d�r ska vi g� av. D�rifr�n �r vi tillbaka p� land, till fots. Kyra s�g gaffeln p� h�ll och var l�ttad �ver att det var ett slut i syne; hon hade mer �n nog av denna flod, och var ivrig �ver att komma tillbaka p� torra land. Hon tog ett djupt andetag f�r f�rsta g�ngen. Ho kollade tillbaka �ver sin axel och s�g vattenfallen, som nu var l�ngt bakom, och kunde knappast tro att de alla �verlevde. Hon ins�g nu vilken tur de hade som �verlevde, och hela ocks�. Hon kollade tillbaka och funderade �ver vilka andra faror som l�g framf�r dem.

De fortsatte ner f�r floden och timmar gick, Kyra kollade p� det f�r�ndrande landskapet med v�rdnad. Tr�den skimrade, i alla m�jliga skuggor av vitt, n�r de �kte genom Vitskogen, medan vita l�v f�ll �verallt, s� gav de st�llet en magisk k�nsla. Kyra s�g p� allt, och skakade, hennes kl�der var bl�ta fr�n vattnet, och Dierdre pekade �ntligen. �D�r,� sa hon. �Ser du de tv� stenarna? De markerar v�gen till Ur. Vi m�ste g� av d�r:� Kyra och Dierdre gjorde sitt b�sta f�r att styra stocken mot flodkanten, och sparkade f�r fullt i vattnet. Men trots deras anstr�ngningar, fungerade inget. Den stora envisa stocken v�grade att direkteras. �Vi m�ste hoppa!� sa Kyra, och ins�g att de var p� v�g att �ka mot fel h�ll i floden. N�r de stod d�r, sk�llde Leo mot vattnet, klart motvilligt. �Det �r okej Leo,� f�rs�krade Kyra honom. �Stanna vid min sida och s� simmar vi tillsammans.� Kyra kollade upp framf�r sig och s�g att str�mmarna blev starkare, och hur motvilligt hon �n ville hoppa i, s� visste hon att det var nu eller aldrig. Hon och Dierdre utbytte en blick och samtidigt hoppade de ner i floden, Kyra tog tag i Leo n�r de gjorde det. Kyra blev neds�nkt i vattnet, och frusen igen, hennes hud blev genomtr�ngd av tusentals sm� n�lar n�r de simmade mot land. Medan str�mmarna bar dem ner mot floden, simmade de i sidled, och k�mpade sig fram mot flodbanken.

Vattnet saktade ner och blev grundare, och tillslut blev Kyra f�rv�nad �ver att st� p� botten, och kravlade sedan p� sina h�nder och kn�n n�r hon kom fram ur vattnet och kom ut p� sanden. Kyra kollapsade p� sanden, med Dierdre och Leo bredvid henne, och alla var drypande bl�ta, utmattade och hade sand i ansiktet, men ingen brydde sig. Hon andades tungt och spottade upp vatten. Hon l�g d�r, r�rde sig inte under flera minuter, och hennes armar skakade fr�n anstr�ngningen. Hon ville sova under flera miljoner �r. Kommer detta uppdraget aldrig att ta slut? Undrade hon. Kyra visste inte hur mycket ti som hade passerat n�r hon k�nde en hand p� sin arm, som hj�lpte henne upp. Hon kollade upp f�r att se Dierdre st� �ver henne och le ner. �Du r�ddade mitt liv igen,� sa Dierdre.

Kyra stod och log tillbaka, borstade bort sand och k�nde tr�tthet i sina ben. �Jag antar att, om ett vattenfall inte kan d�da oss, kan nog ingenting d�da oss,� svarade hon. Kyra borstade bort leran och sanden fr�n hennes och Leos kropp, n�r han kom n�ra och slickade henne p� h�nderna. De tre v�nde sig om och st�llde sig mot den vita skogen framf�r dem, en o�ndlig str�cka av gamla vita tr�d som skimrade i eftermiddags-solen. �Genom denna skog g�r v�gen till Ur,� sa Dierdre. �Hur l�ngt tror du det �r till fots?� fr�gade Kyra. Dierdre skakade p� axlarna. �Ett par dagar mer,� Kyra studerade den m�rknande skogen, som saknade skydd, och h�rde de konstiga ljuden som kom fr�n djuren d�r ute, och hon letade �verallt, fylld med sorg, efter Andor, och hoppades att han p� n�got s�tt hade klarat sig. Men s�klart var han inte h�r. De var ensamma, utan proviant, utan h�st, och med inget annat �n de vapen som fortfarande satt p� Kyras rygg.

Kyra visste att det inte fanns n�gon tid att sl�sa. Hon tog det f�rsta steget in i skogen, tillsammans med sina v�nner, tillbaka till en l�ng och ensam resa mot Tornet i Ur.

Kyra, Dierdre och Leo vandrade genom Vitskogen, och l�ven krasade under deras f�tter medan de vita tr�den svajade ovanf�r dem, och de gick tyst i flera timmar mot v�st, mot den ned�tg�ende solen. Kyra undrade om de n�gon g�ng skulle komma fram till Ur. Hon var l�ttad i alla fall, �ver att vara p� denna sidan floden Tanis, och att hon b�rjade k�nna en k�nsla av optimism. Hon k�nde att hennes hj�rta slog snabbare n�r hon ins�g att det inte var s� l�ngt till Ur nu. Utan n�gra mer ov�ntade m�ten, kunde de ta sig dit honom ett par dagar. De hade till och med mat nu, tack vara Leo, som gick n�jt bakom dem med tre d�da harar i sin mun som han hade d�dat l�ngs v�gen. S� osj�lvisk som han �r, �t han inte dem, utan v�ntade f�r att dela dem tillsammans.

Kyra t�nkte p� sin far medan de gick, och undrade var han var nu, om han vann sina strider, eller, hon v�gade inte f�rest�lla sig om han redan var d�d. Hon t�nkte p� Aidan, till och med p� hennes redl�sa br�der som irriterade henne. Hon undrade om ens skulle ha ett Volis kvar att �terv�nda till, eller om Pandesianerna hade rivit alt. Hon visste att det bara handlade om tid innan de stora Pandesianska arm�erna h�r vad de g�r, och till de alla kommer och letar efter henne. Hon visste att hon t�vlade mot tiden innan hon n�dde s�kerheten i Ur. Varf�r? Undrade hon. Varf�r beh�vdes hon i Ur? Vem var hennes farbror? Vem var hennes mor? Vad f�r krafter hade hon som kunde hj�lpa hennes far? Och varf�r hade allt h�llits hemligt f�r henne? Var profetian sann? Skulle hon verkligen bli en m�ktig krigare som sin far? Det kom ett rasslande fr�n grenarna, som tog henne fr�n hennes tankar, och Kyra k�nde pl�tsligt Dierdres arm mot hennes br�st, som stoppade henne. De tre av dem stod vid kanten av tr�dlinjen, och Kyra kollade ut och var �verraskad �ver att se en v�g framf�r dem, som ledde genom skogen. Hon var �ven mer �verraskad, n�r hon studerade den breda, v�lanv�nda v�gen, n�r hon h�rde n�gon komma p� den. Det kom ett h�gt rasslande ljud som f�ljdes av sviktande tr�hjul. Det var, vad hon ins�g, en vagn. Kyras hj�rta slog n�r hon s�g en stor vagn som rundade sv�ngen, komma mot dem, med bl� och gula Pandesianska tryck p� dess sidor. Vagnen n�rmade sig och h�starna travade f�rbi dem, och Kyra kollade upp in i vagnen och s�g, bakom galler, flera ansikten av tjejer som hade terror i sin blick. De s�g ut att vara i hennes �lder.

Kyra k�nde ett rus av uppr�rdhet. �De tar dem,� markerade hon. �De tar dem till deras guvern�rer.� Kyra s�g vagnen passera, och den f�ljdes av en annan vagn, fylld med Pandesianska soldater som h�ll utkik. H�starna h�ll en snabb trav, och l�mnade ett moln av damm n�r de v�nde och f�rsvann lika snabbt som de hade kommit. Kyra och Dierdre utbytte en blick, och Kyra kunde se den delade uppr�rdheten i hennes v�ns �gon. �Jag vet vad du t�nker,� sa Dierdre. �Men om vi g�r efter dem, kommer vi aldrig att klara det. Du inser hur m�nga fler de �r, eller hur?� Leo morrade bredvid dem. Kyra visste; hon visste ocks� i sitt hj�rta att, oavsett odds, oavsett risk, var det inte en chans att hon skulle sl�ppa f�rbi den vagnen.

Det skulle jaga henne f�r resten av sitt liv. Or�ttvisa hade korsat hennes v�g, och hon kunde inte l�ta det g�. �Vem skulle jag vara,� fr�gade Kyra,� om jag v�nde andra sidan till?� Kyra kollade p� sin v�n och kunde se r�dslan i hennes �gon, men ocks� inspirationen, och tillslut, delade de samma tanke. Hon nickade, och hon visste att hennes v�n var med henne. Kyra str�ckte sig bak, h�ll sin stav h�rdare, och innan hon visste det, innan hon ens t�nkt igenom det, sprang hon, rusade ut ur skogslinjen, tillsammans med Dierdre och Leo, de tre sprang, bort fr�n Ur, bort fr�n deras uppdrag, och mot r�ttvisan.

Alec kn�b�jde i leran, och k�nde inte leran i sina h�nder, den kalla brisen i sitt ansikte, inte ens k�nde han sin egen kropp, n�r han stod h�r p� kn�, stel, och b�jd �ver sin brors grav. Han gr�t och gr�t bredvid h�garna av jord, med slitna h�nder efter att ha begravt sin bror. Alec k�nde inget nu; han k�nde sig r�, ih�lig, n�r han stod d�r p� kn�, framf�r sin familj, som levde f�r bara n�gra dagar sedan, och nu �r alla d�da. Det var overkligt. D�r, framf�r honom, var hans bror som han hade offrat allt f�r, som han frivilligt gick fr�n Flammorna f�r. Men Alec k�nde sig inte som en hj�lte; raka motsatsen, han var �verv�ldigad av skuld. Han kunde inte hj�lpa att t�nka att detta var p� grund av honom. Pandesia hade svept genom denna by av endast en anledning: h�mnd. Alec hade sk�mt ut dem n�r han rymde fr�n Flammorna, och de hade kommit hit f�r att skicka ett meddelande till alla som v�gade trotsa dem. Om han aldrig hade rymt, ins�g Alec, hade hans familj levt idag; ironiskt nog, hade han offrat sig f�r sin bror, men slutat med att han tog d�d p� honom ist�llet.

Han �nskade inte n�got annat �n att vara med dem, under orden, d�d och begraven med familjen han �lskade. Alec k�nde en stark han p� sin axel och kollade upp f�r att se Marco st� �ver honom, f�rs�krande, och kollade ner med ett ansikte fullt med sorg och medlidande. Det var ocks� ett ansikte fullt med styrka, ett ansikte som tyst stressade honom att forts�tta. �Min v�n,� sa Marco tillslut, med en tveksam och djup r�st. �Jag f�rst�r din sorg, eller nej, det kan jag inte. Jag har aldrig haft en f�rlust som du. Men jag vet hur det �r att inte ha n�gonting. Att inte k�nna n�gonting. N�r det du �lskat har tagits ifr�n dig.� Marco suckade. �Men jag veta ocks� att livet forts�tter, oavsett om man vill det eller inte. Det �r som tidvattnet i en flod som inte kan stoppas. Du kan inte st� h�r p� kn� f�r alltid; du kan inte kollapsa och d�. Du m�ste forts�tta, livet kr�ver att du ska forts�tta.�

Alec torkade bort sina t�rar, han sk�mdes f�r att han gr�tit framf�r sin v�n, och blev l�ngsamt medveten om hans n�rvaro. �Jag f�rst�r inte hur jag ska kunna,� sa Alec. �F�r att vilja forts�tta leva, m�ste du ha en anledning, en mening,� sa Marco. �En vilja. Kan du inte komma p� n�gon anledning? N�gon mening? Inte en enda anledning att leva?� Alec f�rs�kte att t�nka, hans minne var suddigt, det snurrade. Han f�rs�kte att koncentrera sig, men han tyckte det var sv�rt att fokusera p� en enda tanke. Alec stirrade ner i jorden, som f�rgades av solnedg�ngen, och han s�g sitt liv passera i revy framf�r honom. Han var �verv�ldigad �ver minne av han och Ashton som lekte n�r de var bar; av st�l som l�t i hans fars smedja; av hans mor som lagar mat; av glada tider i byn n�r det verkade som om alla levde h�r f�r alltid. Livet var perfekt, det verkad som, och skulle alltid vara s�, innan Pandesia invaderade.

N�r han hade den sista tanken, s� b�rjade n�got l�ngsamt att kristalliseras i hans huvud. Alec b�rjade l�ngsamt komma ih�g Ashtons sista ord. Han t�nkte tillbaka p� sin bror �gon, hur det k�ndes n�r hans hand h�ll i hans vrist. H�mnas mig. Det var mer �n ord. Det var en order. Ett livstidsstraff. Hans brors blick just d�, h�ftigheten i hans �gon, en h�ftighet han aldrig sett i hela sitt liv, jagade fortfarande Alec. Det var olikt hans bror att �verse med v�ld. �nd�, i hans d�ende stund, ville han det, mer �n vad Alec n�gonsin sett n�gon vilja ha n�gonting. Och hans ord ringde i Alecs �ron igen och igen, som en klocka, Alec b�rjade h�ra det som ett mantra, som reste sig i hans huvud. Det t�nde en eld som b�rjade att rusa genom hans vener n�r Alec kollade bort fr�n gravarna, fr�n byn, och ut, mot horisonten. Mot Pandesia.

Alec kollade ut, med �gonen r�da fr�n gr�t, och l�ngsamt gav hans sorg vika till ilska. Det k�ndes bra: det till�t hettan av ilskan att pulsera inom honom, tills det rusade ut genom ens fingertoppar. Det var en ilska driven av mening. En lust efter att d�da. Ett behov av h�mnd. Alec v�nde sig om och kollade p� Marco, och han k�nde sina muskler bukta, muskler som han hade utvecklat under �r, och han visste att han hade n�got kvar att erbjuda denna v�rld. Han hade styrka, kunskap om vapen, och en lust �ver att anv�nda dem b�da. �Jag har en anledning,� svarade Alec tillslut. �Jag har en sak kvar att leva f�r.� Marco stirrade tillbaka fr�gvist. �D�den,� fortsatte Alec. �Jag m�ste hitta Pandesianerna som m�rdade min familj, och de dem samma d�d som de gav min familj.�

N�r han yttrade orden, k�nde Alec sin egen �vertalning, och det k�ndes bra. Det var som om han pratade med sig sj�lv. Marco nickade tillbaka, verkade n�jd. �Det �r verkligen en anledning,� svarade han, �en lika bra anledning som vem som helst har att leva. Finare �n den jag har. Du har ett uppdrag nu, min v�n. Det �r mer �n vad de flesta har i sitt liv. Se det som en g�va.� Marco tog tag i hans axel. �Du �r inte ensam,� sa han. �D�r �r andra, ocks�, som kr�ver h�mnd. Andra som vill l�gga ok p� Pandesianerna. Jag vet vilka de �r, de �r mina v�nner. De hyllar till min stad: staden Ur. Marco gav honom en vetande blick. �Om du vill ha h�mnd mot en stor arm�, beh�ver du hj�lp,� fortsatte Marco. �Jag vill ocks� ha denna h�mnd, och dessa m�n kan hj�lpa oss.� Alec k�nde en l�sning v�xa inom honom. �Pandesianerna �r �verallt,� sa Marco. �Stanna hr, och vi kommer bli tillf�ngatagna, och skickade tillbaka till Flammorna. Vi m�ste ta oss till Ur, och det snabbt.�

N�r hans v�n sa sina ord, resonerade de sig inom honom. Alec var redo, redo fr�n f�rsta dagen i resten av sitt liv: ett liv av h�mnd. Att g�ra detta f�r sin bror som Ashton inte kunde g�ra sj�lv. �Jag �r redo,� svarade Alec. De b�da v�nde sig om och b�rjade marschera genom byn. De b�rjade en l�ng vandring ut mot sl�tterna, och gick sydost, med deras ryggar mot den stigande solen, p� deras v�g mot d�den, f�r h�mnd, och f�r staden Ur.

Kyra sprang l�ngs skogsv�gen, med Dierdre och Leo bredvid henne, adrenalinet pumpade genom hennes �dror n�r hon jagade efter den Pandesianska vagnen. Den sv�ngde och f�rsvann ur synh�ll, och hon �kade hastigheten, hennes lungor brann, men hon var best�md �ver att inte f�rlora den. Det var flickor f�ngade d�r inne, flickor som hon, flickor som skickades till ett hemskt liv, som hon n�stan hade. Vad det �n skulle kosta, kunde hon inte till�ta det.

Hon rundade sv�ngen och Kyra blev glad n�r hon s�g vagnarna igen, som nu hade saktat ner p� grund av en lerig str�cka av v�gen, och hon �kade sin fart. N�r hon tog in p� den, sj�nk verkligheten in i henne, hur oansvarsl�s detta var; hon visste att hon inte kunde d�da alla dessa professionella soldater, och att det var st�rre chans att de skulle bli tillf�ngatagna eller d�dade av dem. �nd� h�nde den konstigaste saken henne. Av n�gon anledning, k�nde Kyra att hennes r�dsla l�stes upp. P� denna plats, k�nde hon ruset av adrenalinet, en stor mening, och hon t�nkte inte p� sig sj�lv, utan p� flickorna. Hon f�rest�llde sig striden som skulle komma, och hon k�nde sig bekv�m med det, oavsett vad som �n skulle h�nda h�r p� denna dag, hennes anledning var bra.

Kyra kollade bort mot Dierdre, som sprang bredvid henne, och hon kunde se r�dslan i sin v�ns ansikte. Dierdre verkade os�ker p� vad hon skulle g�ra. �Spring mot tr�dkanten och runda dem, bakom dem, � befallde Kyra henne. �P� min signal, attackera dem bakifr�n.� �Attackera dem med vad?� skrek Dierdre tillbaka, med en r�st fylld av r�dsla. Kyra ins�g att hennes v�n var utan vapen, och hon studerade soldaterna som satt p� vagnen, och t�nkte p� de som hade spjut, som red n�rmare tr�dkanten, och hon best�mde sig. �Vi kommer att anv�nda deras vapen mot dem,� sa hon. �p� min signal, ska du l�sa upp vagnarna och frita flickorna. Jag kommer att sikta p� m�nnen med spjut, och n�r de �r nere, ska du samla ett eget. Spring!�

Dierdre rusade iv�g mot tr�dkanten, och l�mnade Kyra och Leo ensamma p� v�gen. Kyra, som var ca 10 meter ifr�n, n�rmade sig nu, s� att hon kunde n� med sina pilar och stannade p� den leriga v�gen, siktade, och sl�ppte sin f�rsta pil, och siktade p� de stora soldaterna p� den sista vagnen, som verkade vara ledaren. Han satt h�gt upp p� vagnen, piskade h�starna, och Kyra visste att om hon kunde d�da honom, s� skulle vagnen f�rlora kontroll, och allt skulle bli kaos. Hon siktade h�gt, och r�knade med vinden, och siktade mot hans rygg. Kyra sl�ppte sin pil, och k�nde sp�nningarna l�mna hennes kropp, och hon s�g andl�st hur pilen seglade visslande genom luften. Hon h�ll sitt andetag, och n�r hon gjorde det, som hon alltid gjorde, bad hon att hon inte skulle missa.

Den tr�ffade sitt m�l, och hon k�nde en flod av l�ttnad n�r hon s�g att det var en perfekt tr�ff. Soldaten skrek och trillade ner, vagnen b�rjade omedelbart att vaja, utan riktning, tills den kraschade in i ett tr�d, och skickade flera soldater ner fr�n den, ner i leran. Innan de f�rvirrade soldaterna kunde samla sig, planterade Kyra en ny pil och sk�t igen, och denna g�ng siktade hon mot den andra vagnf�raren. Pilen landade p� baksidan av hans axel, och skickade iv�g honom fr�n vagnen, och skickade vagnen, som var fylld med flickor, v�ltandes �ver p� sidan. Det kom skrik fr�n tjejerna, tillsammans med skriken fr�n de soldater som krossades av dess vikt. Kyra hoppades att hon inte hade skadat f�ngarna.

Kyra k�nde ett rus av tillfredsst�llelse: tv� skott, och b�da vagnarna stoppades, och fyra Pandesianska m�n var nere. Hon b�rjade snabbt kolla runt och m�rkte att hon hade 10 soldater kvar att hantera. De �terst�ende soldaterna b�rjade att samla sig sj�lva, och kollade �t alla h�ll i skogen, och undrade klart vad det var som attackerade dem. En av dem kollade bak och m�rkte d� Kyra, och v�nde sig och skrek till den andra. N�r de v�nde sig ifr�n henne, sk�t hon tv� till. D� var det �tta kvar. De �terst�ende soldaterna som nu var medvetna om hennes n�rvaro, h�jde sina sk�ldar och b�jde sig s� l�gt s� att Kyra inte kunde skjuta. Dessa m�n var professionella, och hon kunde inte hitta n�got skottl�ge. En soldat stod och siktade och kastade sitt spjut, och hon blev �verraskad av dess hastighet och styrka. Spjutet fl�g genom luften och missade precis hennes huvud; d� blev soldaten blottad, och Kyra sk�t omedelbart tillbaka, och innan han kunde t�cka sig, tog hon honom ocks�.

Av de sju m�n som var kvar, sl�ppte sex av dem ut ett stridsrop, drog sina sv�rd, h�jde sina sk�ldar, och �verraskade henne genom att attackera henne i en v�l-koordinerad attack. Endast en stannade kvar bakom, och vaktade de l�sta burarna, som l�g p� dess sida med skrikande flickor i sig. �Dierdre!� skrek Kyra mot tr�dkanten. Dierdre, som var p� andra sidan den �ppna delen av skogen, och till Kyras f�rv�ning sprang hon helt or�dd mot den soldaten som vaktade. Hon sprang upp bakom honom, hoppade upp p� hans rygg, la en bit sn�re runt hans hals och drog, med all sin kraft.

Soldaten fl�mtade och vred sig, f�r att f�rs�ka ta sig loss. Men Dierdre var best�md, hon h�ll s� h�rt hon kunde i mannen som var dubbelt s� stor som henne, som bockade och snubblade. Han slog henne mot metallburarna, och Dierdre skrek h�gt, men hon h�ll kvar. Soldaten kastade sig sj�lv bak�t, och landade p� marken p� henne, och Dierdre skrek, krossad av vikten fr�n honom. Hon sl�ppte greppet samtidigt som han v�nde sig runt och str�ckte sig mot hennes ansikte, och h�jde sina tummar. Kyra s�g med skr�ck att han skulle trycka ut hennes �gon. Kyra s�g, med ett sjunkande hj�rta, att hennes v�l skulle d�.

Pl�tsligt kom ett skrik, och flickorna fr�n buren, som var precis bredvid Dierdre, rusade fram och stack fram deras armar genom buren, och tog tag i soldatens h�r och ansikte. De lyckades att dra honom tillbaka, mot buren, och bort fr�n Dierdre. Dierdre frigjorde sig sj�lv, st�llde sig p� sina f�tter, och tog tag i soldatens tappade spjut fr�n leran, och tryckte in den i hans mage med b�da h�nderna, medan flickorna h�ll honom p� plats. Soldaten blev livl�s och f�ll d�d ner i leran med ansiktet f�rst. Kyra s�g de sex soldaterna som attackerade mot henne, men flera meter ifr�n, och nu fokuserade hon p� dem. Med lite tid att reagera p�, h�jde hon sin b�ge och sk�t, denna g�ng siktade hon l�gt, under sk�ldarna, p� deras blottade ben. Hon f�llde mer �n en soldat, d� pilen gick genom hans vad.

De fem som �terstod n�rmade sig henne, och var nu f�r n�ra f�r att hon skulle kunna skjuta igen. Kyra sl�ppte sin b�ge och tog ist�llet fram sin stav fr�n sin rygg. Hon v�nde den i sidled n�r en vild soldat h�jde sitt sv�rd h�gt med b�da h�nderna och skulle dra ner den mot hennes huvud, och hon bad att staven skulle h�lla. Kyra blockerade slaget, och gnistor fl�g, b�da hennes h�nder skakade fr�n kraften, och hon var l�ttad �ver att hennes stav var hel. Hon v�nde sig om och anv�nde staven f�r att hugga soldaten i k�ken, ett klart slag, som br�t hans k�ke och slog ner han i leran. De fyra soldaterna som �terstod n�rmade sig. N�r en h�ll sitt sv�rd h�gt, v�nde hon sig och h�gg honom i solarplexus, som fick honom att b�ja sig, och sen i samma r�relse h�jde hon sin stav och spr�ckte hans skalle i sidan, som skickade honom ner i marken.

Kyra duckade n�r en soldat svingade mot hennes huvud, och sedan snurrade hon runt och h�gg honom med staven i njurarna, som fick han att sl�ppa sitt sv�rd och kollapsa. En annan soldat kom i hennes v�g, och Kyra kn�b�jde, och kom sedan upp med en uppercut och slog upp sin stav under hans haka, vilket kn�ckte hans backe. En av de tv� m�n som var kvar h�gg mot henne, och hon h�jde sin stav och blockerade det. Han var snabbare och starkare �n de andra, och han slog igen, och igen, hon blockerade, svingade sin stav, och gnistorna fl�g n�r han drev henne ner i leran. Hon kunde inte hitta en �ppning. N�r Kyra m�rkte att hon f�rlorade styrka, n�r hon blev dominerad av soldaten, k�ndes det som om hon skulle f�rlora. Tillslut, n�r hon snubblade bak�t, ins�g hon ett av hennes fars ord, fr�n en av hennes o�ndliga sparring-lektioner, och det ringde i hennes huvud: strid aldrig p� en annan mans villkor.

Hon ins�g att hon stred till denna mannens f�rdel, inte sen. Ist�llet f�r att ta emot slag f�r slag av honom, s� f�rs�kte hon denna g�ng att inte motst�. Ist�llet, gick hon ett steg �t sidan och flyttade sig fr�n honom. Soldaten blev �verraskad och snubblade ner i leran, och n�r han passerade henne, snurrade Kyra runt och slog honom i ansiktet med sin stav, och slog ner honom, med ansiktet f�rst i leran. Han f�rs�kte att ta sig upp, och hon h�gg honom med staven i hans rygg, och slog honom medvetsl�s. Kyra stod d�r, andades tungt, och kollade p� alla kroppar runt om henne, som l�g i leran, och n�r hon stod d�r, tog in alla h�ndelser, s� sl�ppte hon sin gard ner och gl�mde, den sista soldaten. Kyra m�rkte, alldeles f�r sent, r�relse i h�rnet av hennes synf�lt, och s�g med skr�ck n�r han drog ner sitt sv�rd mot hennes nacke. Hon hade varit ansvarsl�s, och nu fanns d�r ingen tid till att reagera. Ett morrande ljud slet genom luten n�r Leo hopade upp i luften och landade p� soldatens br�st, och h�gg sina huggt�nder rankt in i hans hals innan mannen kunde d�da Kyra.

Mannen skrek n�r Leo tryckte ner honom mot marken och slet honom i stycken. Kyra stod d�r, och ins�g hur mycket hon var skyldig Leo, och hur tacksam hon var �ver att ha honom vid sin sida. Kyra h�rde ov�sen och kollade mot andra sidan �ppningen och s�g Dierdre h�ja sitt sv�rd och sl� s�nder kedjorna till vagnarna. De gick av i tusentals gnistor och ett dussin flickor rusade ut, �verlyckliga och glada �ver att vara fria. Vissa av dem stod och sparkade p� de livl�sa soldaterna, tog ut deras ilska p� dem, medan andra gr�t och kramade varandra. Synen av dessa flickors frihet gjorde allt v�rt det f�r Kyra. Hon visste att hon hade gjort r�tt sak. Hon kunde knappast tro att hon hade �verlevt, och besegrat alla dessa m�n.

Kyra gick med Dierdre n�r de omfamnade flickorna, alla sprang fram till dem, med �gonen fyllda av t�rar och tacksamhet. Hon s�g blicken av trauma i deras �gon, och hon f�rstod det alldeles f�r v�l. �Tack,� sa flera flickor efter varandra. �Jag vet inte hur jag ska betala tillbaka!� Det ahr du redan,� svarade Dierdre, och Kyra kunde ser hur renande detta var f�r henne. �Vart ska ni g� nu?� fr�gade Kyra, och ins�g att de stod h�r, mitt i ingenting. �Det �r os�kert f�r er h�r.� Fickorna kollade p� varandra, klart f�rvirrade. �Vi bor l�ngt h�rifr�n,� sa en. �Och om vi �terv�nder, kanske v�ra familjer skickar oss tillbaka.� Dierdre gick fram. �Ni skall g� med mig,� sa hon stolt och best�mt. �Jag ska till staden Ur. Ni kommer att hitta en s�ker hamn d�r. Min familj kommer att ta hand om er. Jag kommer att ta hand om er.� N�r hon sa sina ord, kunde Kyra se att ett nytt liv b�rjade blomma inom Dierdre, en med mening, or�ddhet, och som om hennes gamla jag hade en anledning med att leva igen. Flickorna, som blev glada av id�n. �D�s�,� sa Kyra. D� rider vi tillsammans. Det �r styrka i antal. L�t oss g�.

Kyra gick bort och tog ett sv�rd fr�n en d�d soldat och gav det till en av flickorna, och samtidigt gjorde de andra flickorna likadant, och s�kte genom slagf�ltet f�r vapen. Kyra tog loss repen fr�n de Pandesianska h�starna som stod bundna vid vagnarna och satte upp p� en av dem, glad �ver att rida igen. De andra tjejerna rusade fram, och alla hoppade p� en h�st; de var s� m�nga av dem s� de var tvungna att rida tv� eller tre p� en h�st, men s� smala som de var, fick de plats, alla var bev�pnade och redo f�r att g�. Kyra kickade sin h�st och alla andra gjorde likadant, och sprang iv�g i en galopp ner p� v�gen, tillbaka i den andra riktningen, till slut, mot Ur. Med vinden i hennes h�r, en h�st under henne, kompanjoner bredvid henne, s� k�nde Kyra att sista str�cka var framf�r henne, och att inget i v�rlden kunde stoppa henne nu. Tornet i Ur var hennes n�sta stopp.

Duncan s�nkte sitt huvud mot vinden n�r han gick upp f�r den branta bergssidan av Kos, vinden piskade hans ansikte med f�rsk drivsn�, och han undrade hur mycket v�rre tillst�nden kunde bli. Himlen, som var klar f�r n�gra timmar sedan, har nu blivit m�rk, rasande gr�, med sn� och vind som driver dem bak�t, s� of�ruts�gbart som detta berg var k�nt f�r att bara. De hade g�tt i timmar, men nu hade lutningen snabbt blivit brantare. Duncan, som vandrade bredvid Seavig, Anvin och Arthfael, kollade �ver sin axel f�r att kolla till sina m�n. Alla vandrade med huvudena ner�t och gick tv� och tv� p� den smala stigen, och alla tog sig upp f�r berget som ett l�ngt led myror. Vinden och sn�n hade blivit s� illa s� att Duncan inte kunde se alla sina m�ng, och han fick en k�nsla av �ngest. Han var f�r alla dem, och en del av honom k�nde att detta var galenskap, de marscherade rakt upp f�r ett berg fullt med is och sn�. Det fanns en anledning till att Pandesianerna aldrig v�rs�kte att bestige och ta �ver Kos, det var galenskap.

Duncan kl�ttrade upp f�r en smal �ppning f�rbi en sten och n�r han kom fram kollade han upp och hans mage sj�nk: sp�ret f�rsvann in i en v�gg av is. H�r ifr�n, var det att kl�ttra, rakt upp. Han och hans m�n var tvungen att skifta fr�n att g�, till tat kl�ttra med hackor. Och de var knappast halvv�gs upp f�r berget. �Kan vi kl�ttra?� fr�gade Anvin, med r�dsla i sin r�st. Duncan kollade upp, kisade i vinden, och n�r han kollade, trodde han att han s�g r�relse. Det kom ett h�gt sprickande ljud, och pl�tsligt s� b�rjade en gigantisk istapp, kanske 10 meter l�ng, att separeras. Hans hj�rta slog n�r han ins�g att den kom rakt mot dem, som en blixt fr�n himlen. �FLYTTA ER!� skrek Duncan. Duncan skyfflade undan sina m�n n�r han hoppade sj�lv, och rullade flera meter ner f�r berget, och det kom ett h�gt kras bakom dem. Han kollade bak f�r att se istappen, sl� ner i jorden som ett sv�rd, och spricka i bitar. Fragment fl�g �verallt, och han t�ckte sitt huvud med sina h�nder, och delarna rev honom sm�rtsamt.

Istappen tumlade ner f�r klippan, mot hans m�n, och Duncan kollade �ver sin axel och s�g med r�dsla hur m�nga m�n som hoppade h�ger och v�nster och f�rs�kte akta sig f�r den. Mer �n en man halkade ner i d�den, medan en soldat, blev spetsad av den, hans skrik fyllde lyften n�r han blev krossad. Duncan l�g p� marken, skakad och kollade p� Seavig, som utbytte en blick med honom. Det var en blick med fruktan. Duncan v�nde sig om och kollade tillbaka upp p� klippan, och han m�rkte hur hundra fler istappar, alla uppflugna varsamt l�ngs kanten, och alla med deras spetsar pekande rakt mot dem. Han b�rjade f�rst� hur dum denna kl�ttringen var.

�Ingen id� med att stanna h�r,� sa Seavig. �Antingen kl�ttrar vi nu, eller s� v�ntar vi p� att fler av de sakerna ska komma ner efter oss.� Duncan visste att han hade r�tt, och han b�rjade att g� igen. Han v�nde sig och gick ner f�r berget f�r att kolla till de d�da och skakade. Han gick ner p� kn� bredvid en soldat, en pojke som knappast var �ldre �n hans egen, och s�nkte hans �gonlock, med sm�rta i hans hj�rta. �T�ck �ver honom,� Befallde Duncan sina m�n. De rusade fram och gjorde s�, och Duncan gick fram till de skadade, gick ner p� kn� bredvid en ung soldat vars revben hade spetsats av istappen. Han tog tag i hans axel. �Jag �r ledsen sir,� sa pojken. �Jag kan inte ta mig upp till bergen. Inte s h�r.� han fl�mtade. �L�mna mig h�r. G� utan mig.� Duncan skakade sitt huvud. �Det �r inte vem jag �r,� svarade han, och visste att om han gjorde det, skulle pojken d� h�r ute. Han best�mde sig snabbt. �Jag ska b�ra dig sj�lv.�

Pojkens �gon �ppnades �verraskade. �Du kommer aldrig att klara det.� �Det f�r vi allt se,� svarade Duncan. Duncan kn�b�jde, och slungade soldaten �ver hans axlar medan han st�nade till, och b�rjade g� tillbaka till sitt led med m�n, och alla kollade p� honom med under och respekt. Seavig stirrade tillbaka p� honom n�r han r�dde fronten, som om han undrade hur kan kunde g�ra detta. �Som du sa,� sa Duncan till honom,� vi har ingen tid att f�rlora.� Duncan fortsatte arr marschera fram�t, rakt mot v�ggen, soldaten st�nade ovanp� hans axel. N�r han r�dde fram till isen, pekade han p� sina m�n som gick fram. �Knyt fast han p� min rygg,� sa Duncan. �G�r repen h�rdare. Det �r en l�ng kl�ttring, och jag planerar inte att n�gon av oss ska d�.�

Duncan visste att detta kommer bli mycket sv�rare, men �nd� visste han att han skulle komma p� ett s�tt. Han hade varit igenom v�rre i sitt liv, och han skulle hellre d� �n att l�mna en av sina m�n bakom sig. Duncan satte p� sig sina sn�skor, och k�nde spikarna under sina f�tter, han tog tag i sina ishackor, kastade fram sin arm och satte in den i isv�ggen. Ishackan satte sig in bra och han drog sig sj�lv upp och satte in foten i isen under, som ocks� satt fast. Han tog ett annat steg, och satte sedan i ishackan, och upp kom han, ett steg i taget, han var f�rv�nad �ver vilken anstr�ngning det kr�vde, och han bad om att ans verktyg skulle h�lla.

Han ins�g att han satte sitt liv till �det av deras hantverk. Alla runt honom gjorde samma sak, och luften fylldes med ljudet av tusentals ishackor som h�gg bort is, det steg h�gre �n den ylande vinden.. Som en arm� av bergsgetter, besteg de sakta isens ansikte tillsammans. Varje steg var tufft f�r Duncan, speciellt med den skadade soldaten p� sin rygg, men han t�nkte aldrig v�nda. Att ge upp var inget alternativ.

Duncan kl�ttrade och kl�ttrade, hans armar skakade av anstr�ngning, och vinden och sn�n gjorde han blind ibland. N�r han b�rjade att andas tyngre och tyngre, s� f�rs�kte han att inte kolla upp f�r att se hur mycket det var kvar, men n�r han v�l gjorde det, var han l�ttad �ver att se en plat�, kanske 20 meter upp. Duncan drog sig sj�lv upp p� den och kollapsade direkt, andades tungt och vilade sina skakade armar och axlar. �Sir, l�mna mig h�r,� bad soldaten, som st�nade p� hans rygg. �Det �r f�r mycket f�r dig.� Men Duncan skakade sitt huvud och satte sig p� sina kn�n, tillsammans med de andra runt om honom som b�rjade att n� plat�n. Han kollade upp och var tacksam �ver att se att bergen inte var lika branta l�ngre upp. Duncan tog sin hacka och skor, och fortsatte, tog ett steg i taget, och f�rs�kte att inte t�nka p� resan framf�r honom. Duncan undrade hur m�nnen fr�n Kos n�gonsin skulle kunna komma ner fr�n detta berg. Han hade k�mpat bredvid dem i strid mer �n en g�ng, men han hade aldrig sett dem h�r uppe, i deras element, i bergen. Det var en klart annorlunda ras av man, ins�g han, som levde bland h�jderna, vinden och sn�n.

De kl�ttrade i vad som k�ndes som i flera timmar, Duncan kollade upp d� och d� och kollade, topparna verkade p� n�got s�tt bara vara l�ngre och l�ngre ifr�n, alltid utom r�ckh�ll. N�r de gick, bl�ste ett m�l f�rbi och t�nkte dem, och det tog inte long tid, innan det blev en total sn�storm. Duncan fortsatte att kl�ttra, och visste att det var galet, men nu hade de inget val. Han hoppades endast f�r s�kerheten f�r sina m�n under honom, och s� snart som det bl�ste bort, kollade han ner och kollade p� sina m�n. De var alla fortfarande d�r, vandrande under honom, det gick l�ngsamt, men alla fj�llade sig upp f�r berget. Han fick en syn p� en magnifik utsikt, hela Escalon bredde ut sig under, mellan majest�tiska toppar som var t�ckta i vitt.

Han k�nde sig som en kung h�r uppe, l�ngst upp i v�rlden, han kunde se hela landet fr�n ena �nden till den andra. Escalon var ett vackert land, med dess b�ljande kullar, vid�ppna sl�tter, som prickades med sj�ar, delade av floder och vattenfall. Det var ett land av g�vor och gudlighet, ett land som hade r�nats fr�n dem sedan Pandesianerna kom. Duncan visste att han var tvungen att hitta ett s�tt att f� tillbaka det. Duncan kollade tillbaka p� bergets ansikte, med skakande armar n�r han slog i hacka och drog. Det verkade som om det var den sista str�ckan av is framf�r honom, v�ggen var rak och smidig, med kanske trettio meter kvar att kl�ttra. Duncan, som var utmattad, fruktade det, men det var tvungen att g�ras. Han bara bad om att hans armar inte skulle ge upp.

Duncan kl�ttrade h�gre, vinden blev kraftigare, och ett annat moln som fram, och t�ckte dem i en sn�storm, som f�rsvann lika snabbt som den hade kommit. Han gick med skakiga ben, pausade sedan och l�t svetten stickas i hans �gon, han v�gade inte torka bort det. Han kollade upp och s�g att han endast hade r�rt sig n�gon meter, trots att det hade k�nts som timmar. Dessa f� meter hade lika v�l kunnat vara flera kilometer. Duncan stannade och lyssnade p� ljudet av vinden och sn�n, d� steg ett annat ljud, som ett pip. Det verkade l�ta h�gre just d�. Han fr�s, och undrade vad det kunde vara. Duncan s�g r�relse i h�rnet av sitt synf�lt, och n�r han v�nde sig om, blev han f�rskr�ckt av att se en sv�rm av varelser flyga rakt mot honom, de var s�, n�stan genomskinliga, och s�g ut som en flock med fladderm�ss.

Varelserna �ppnade sina k�kar och pep deras hemska ljud, och visade sina kristall-huggt�nder. De fl�g p� ett speciellt s�tt, lutande fr�n sida till sida, och tusentals av dem b�rjade pl�tsligt att sjunka rakt mot Duncan och sina m�n, som var s�rbara n�r de kl�ttrade p� klippan. �Isfladderm�ss!� skrek Seavig. �Ta skydd!� Duncan duckade, och h�ll hacka med en hand, och t�ckte baksidan av sitt huvud med en annan, och en stund senare var han uppslukad. Dessa varelser kl�ttrade p� honom, skrek i hans �ron och rev honom. Den skadade soldaten p� hans rygg skrek i sm�rta. Duncan kollade ner under honom och var l�ttad �ver att se att de flesta av hans m�n tog skydd p� plat�n, de l�t p� deras magar och h�ll deras h�nder �ver deras huvuden. Men Duncan och Seavig var alldeles f�r h�gt upp, och de kunde inte ta sig ner i tid.

Duncan visste att han var ensam h�r uppe, och att han var tvungen att sl�ss mot den ensam. Duncan slog tillbaka. Han tog den andra pickan och svingade runt sitt huvud, hackade i dem och svingade bredd. Skrek lj�d n�r han d�dade mer �n ett par f� av dem, sakerna f�ll runt om honom. �nd� ins�g Duncan att det var en droppe i hinken; f�r varje han d�dade, kom d�r tio nya. Han blev riven �verallt, och n�r sm�rtan rev genom hans kropp, visste inte Duncan, som blev svagare, hur l�nge han kunde h�lla sig fast. En Isfladdermus sj�nk ner sina huggt�nder djupt ner i hans axel och Duncan skrek i sm�rta, han f�rlorade sin balans och str�ckte sig ut med sina fria hand och mosade den mot hans huvud. Han blev yr, och det k�ndes som om han skulle falla. Han visste pl�tsligt att han skulle d� h�r, p� denna plats, bredvid sina br�der. Han �ngrade inte att han dog. Han �ngrade endast att han skulle d� p� detta s�tt, h�r uppe, s� l�ngt fr�n sitt hem och sina �lskade. Men d�den, visste han, kom f�r en n�r den gjorde det, och den hade definitivt kommit efter honom.

Merk vaknade av lukten fr�n havet, han k�nde havets �nga spraya honom i ansiktet, han h�rde ljudet av kraschande v�gor, och han �ppnade l�ngsamt sina �gon, desorienterad, och undrade var han var. Han f�rs�kte att skaka av spindeln�ten i hans minne, och han hade en hel natt fylld med dr�mmar som han inte f�rstod. Han hade dr�mt om att r�dda flickan fr�n den brinnande g�rden, hennes familjs ansikten hade jagat honom, pekat p� honom, anklagat honom, endast f�r att se dem alla brinna upp, och han med dem. Hans senaste dr�m hade varit att bestiga tornet, han sprang uppf�r spiraltrappan i vad som k�ndes som timmar, endast f�r att n� toppen och halka och flyga ner mot marken.

Merk �ppnade sina �gon och s�g solen stiga �ver den bl�siga och �de halv� som stod v�rd f�r Tornet i Ur, och sakta kom han ih�g var han var. Det stora Sorgens hav str�ckte sig fram till horisonten, med des v�gor som rullade och slog i de sv�vande klipporna som ramade in Escalon h�gt ovanf�r havet. Merk k�nde en stelhet i sin rygg och nacke n�r han satte sig upp, och han kollade runt sig och s�g vad han hade sovit mot hela natten: d�rrarna i tornet. Allt kom rusande tillbaka: efter att ha nekats fr�n tornet, gick Merk runt, s�kte efter en annan v�g in, och s� hade han hittat dessa d�rrar, p� andra sidan tornet, som var precis likadana som de p� framsidan, bara att dessa var gjorda i silver. Dessa var ocks� snidade med skrift och symboler som han inte kunde l�sa.

Han kom ih�g att han slog mot d�rrarna halva natten, och v�grade att bli nekad. Men ingen hade svarat hans slag, och tillslut, hade han somnat. Merk st�llde sig upp, hans kn�n var stela efter den l�nga natten, hans kropp v�rkte, och n�r han kollade p� morgonsolen k�nde han en fr�sch best�mdhet. Han var inte den som gav upp. Han visste att det inte skulle vara l�tt att komma hit, trots allt, bevakarna tillh�rde eliten, en helig sekt, som var k�nda f�r att f� folk att v�nda om. Han k�nde dock, att detta var en den av deras ritual, deras s�tt att rensa ut de som inte borde vara h�r. Merk kollade tillbaka upp p� tornet, med v�rdnad, som steg upp i himlen, med dess ur�ldriga stenar som var s� lena, dess gl�nsande silverd�rrar, och han visste att han inte hade n�got annat val �n att f�rs�ka igen, hur l�ng tid det �n tog.

Merk h�jde sin kniv och igen och igen slog han handtaget mot d�rren, slog igen och igen och igen. Slagen ekade i den stilla morgonluften, tornet l�t ih�ligt. Han slog och slog tills hans arm blev tr�tt och han f�ll in i en monoton rytm. Vibrationerna skakade hans hand, hans vrist, hans armar och axlar tills de var bed�vade. Han brydde sig inte l�ngre. N�r han slog, t�nkte Merk p� sin tidigare ankomst, t�nkte p� de ord som varelsen sa n�r han hade �ppnad d�rren: Endast de v�rdiga f�r g� in h�r. Hade mannen sagt. Vad hade han menat? Vad menades det med att vara v�rdig? Vad var svaret de hoppades p�? Vilket svar skulle �ppna dessa d�rrar? G�tan cirkulerade i hans sinne igen och igen, ekade med varje slag. Merk var best�md �ver att svara korrekt n�sta g�ng d�rren �ppnades, om den n�gonsin skulle �ppnas igen.

Efter flera timmar av slag, s� l�nge att han inte kunde t�nka klart, men pl�tsligt, till Merks f�rv�ning, s� �ppnades d�rren med en liten glipa, som det hade d�r fram. Merk stannade, chockad, och stirrade tillbaka, hans hj�rta slog n�r han s�g de tv� gula �gonen framf�r honom igen, och ins�g att han hade en annan chans, och han hade best�mt sig f�r att inte f�rlora den. �gonen var fyllda med intensitet och n�r de stirrade tillbaka, samlade de tyst ihop honom. �Sn�lla,� sa Merk och andades tungt. �Sl�pp in mig, l�t mig g� med er. Jag kr�ver att bli insl�ppt!� Det kom en l�ng tystnad, s� l�nge att Merk b�rjade undra om mannen n�gonsin skulle svara. Men tillslut, s� svarade han: �Endast de v�rdiga kan komma in h�r. �r du v�rdig?� fr�gade han, med en djup och ur�ldrig r�st. Merk k�nde ett rus av upprymdhet. �Jag �r v�rdig!� skrek han tillbaka med sj�lvf�rtroende. �Varf�r?� fr�gade r�sten. �Varf�r �r du v�rdig?� Merk b�rjade t�nka, han var desperat �ver att s�ga r�tt sak.

�Jag �r v�rdig f�r att jag �r en or�dd krigare. F�r att jag �r lojal. F�r att jag vill g� med er och hj�lpa er. Jag �r v�rdig f�r att jag vill skydda tornet och skydda sv�rdet. Jag �r v�rdig f�r att jag �r en b�ttre m�rdare �n n�gon annan h�r. Sl�pp in mig och l�t mig bevisa det till dig.� �gonen stirrade tillbaka l�nge, och Merk stod d�r, hj�rtat slog, och han var s�ker p� att han hade svarat r�tt och att mannen skulle sl�ppa in honom. Men till hans chock och besvikelse, sl�ngdes d�rren, och han h�rde fotsteg g� d�rifr�n. Han kunde inte tro det. Han var f�rst�rd.

Merk stirrade chockat tillbaka p� silverd�rrarna. Han kunde inte tro det var m�jligt. �Nej!� skrek Merk i ilska. �Ni m�ste sl�ppa in mig!� Merk slog p� d�rren igen och igen, och undrade vad det hade vart han hade gjort fel. Varf�r var han v�rdig? Merk t�nkte p� vad orden betydde. Vad betydde det verkligen att vara v�rdig? Var n�gon v�rdig? Vem kunde n�gonsin best�mma det? Merk, som var sliten itu inombords, v�nde sin rygg mot tornet. Utan denna plats, utan denna chans att f� starta ett nytt liv, kunde han inte f�rest�lla sig ett annat liv f�r sig sj�lv, n�gon annan plats att g� till. Merk gick l�ngs plat�n, han brann av frustration, tills han n�dde kanten p� klippan. Han stod d�r och kollade ner mot de kraschande v�gorna under honom, och pl�tsligt i ren frustration, kastade han sin kniv, hans mest v�rdefulla �godel, som han endast hade slagit p� d�rrarna.

Han s�g n�r den tumlade ner �ver klipporna och f�ll hundra meter ner in i havet, och f�rsvann i de kraschande v�gorna. Han lutade sig tillbaka och skrek ett skrik av sm�rta, av ensamhet. Det res till himlen, ekade fr�n en ensam fiskm�s, och f�rsvann till n�sta v�g, som om det retade honom, som om det l�t honom veta att, oavsett vad han gjorde, skulle han aldrig komma in i Tornet i Ur.

Kyra h�ll i sin h�sts man n�r de galopperade genom Vitskogen, med vinden i sitt h�r, och tv� tjejer bakom henne, och omringade av tjejer som hon och Dierdre hade friat, alla red, och hon hade Leo vid sin sida. Kyra k�nde en m�ktig k�nsla av tillfredsst�llelse n�r hon s�g allas ansikten, s� glada �ver att vara fria, s� glada �ver att vara levande. Hon hade r�ddat dem fr�n en m�rk framtid, och det betydde mer �n n�gonting annat f�r dem. Tillslut hade Kyra en h�st under henne, hennes slutliga str�cka framf�r henne, och en k�nsla av optimism, en k�nsla att hennes l�nga uppdrag snart skulle vara �ver, och att hon faktiskt skulle klara det. De alla red tillsammans, som en kraft, alla var st�rkta. De galopperade som de hade gjort i timmar, och krya tog ett djupt andetag, hon var fylld med upprymdhet n�r de rusade ut fr�n de skimrande l�ven i Vitskogen och kom ut p� de �ppna sl�tterna.

Den enorma himlen str�ckte ut sig framf�r henne och Kyra k�nde sig som om v�rlden avt�cktes. Efter s� m�nga dagar av att vara f�ngad i den m�rka skogen, s� k�nde hon en k�nsla av frihet och upplivande som hon aldrig hade k�nt f�rut. Den vackra landsbygden av Ur bredde ut sig framf�r henne, och det var en plats olik n�gon annan som hon n�gonsin sett. Det var magnifika b�ljande kullar, som var t�ckta av orangea och lila blommor, denna del av Escalon var mycket varmare �n Volis. Den sena eftermiddags-solen sken, och fick landet att se ut som om det hade gl�mts i guds h�nder. Kyra kickade sin h�st och eggade honom att springa snabbare. De hade inte stannat p� flera timmar, ingen av dem ville ha en paus, alla ville komma ut ur skogarna, f�r att fly deras m�ra f�rflutna, och se mot framtiden.

Kyra red upp och ner p� kullarna, och andades in Urs luft, det k�ndes som ett helt nytt liv �ppnades upp framf�r henne. Flera timmar passerade n�r hon tillslut red upp f�r en kulle h�gre �n de andra och de stannade p� toppen. De tog en paus p� en bred plat�, som var h�gt upp. Kyra s�g v�lanv�nda stigar som ledde fr�n kullen �t alla h�ll, och hon visste att hon hade n�tt V�gkorsningen. Hon studerade horisonten, medan Dierdre kom upp bredvid henne. �Den v�gen leder mot Ur,� pekade Dierdre. �Min stad.� Kyra f�ljde hennes blick och s�g vid horisontens kant, en magnifik och spretig stad, med dess spirar och kupoler och skyttev�rn som reflekterades i solen; precis under det var en svag kant av vad som verkade vara havet, som reflekterades svagt och lyste upp staden. Vid ing�ngen av staden stod d�r ett tempel, som f�ljde en av de m�nga traditioner som Escalons v�stra st�der hade, med en b�ge som gick genom dess center, och till�t de som var p� resande fot att passera in och ut.

Den var kr�nt av ett torn, h�gre �n hon n�gonsin sett, och hon studerade det med v�rdnad, f�rundrad �ver hur ett tempel kunde vara s� h�gt. Ur, legendernas stad, fortet i v�st, med portarna �ppna mot havet, havet d�r all handel fl�dade ut och in fr�n Escalon. Dierdre v�nde sig om och pekade p� v�gen som ledde i den raka motsatsen. �Kanske en dags ritt norrut ligger halv�n i Ur,� f�rklarade hon. ��t det h�llet ligger tornet du s�ker efter.�

Kyra studerade konturerna i landet, den l�nga smala halv�n som stack ut i havet, s� l�ngt att hon inte kunde se vart den tog slut, f�rsvann in i ett moln av dimma. Kyra visste att n�gonstans d�r ute, bortom dimman, l�g hennes destination. Hennes farbror. Hennes uppdrag. Hon kollade ner och s�g en av stigarna g� mot det, en v�g som var mindre anv�nd, och hon k�nde att hennes �de kallade p� henne. Vid hennes h�lar gnydde Leo, som om han ocks� k�nde det. Kyra v�nde sig om och kollade p� Dierdre, och f�r en stund, k�nde hon en k�nsla av sorg. Deras resa tillsammans hade kommit till ett slut. Kyra hade inte insett hur van hon hade blivit vid Dierdres s�llskap; hon hade blivit en sann v�n, som en syster hon aldrig haft. Och hon kollade ut p� ansiktena p� de andra tjejerna, med hopp i deras �gon, frihet framf�r dem, det k�ndes motvilligt att l�mna dem ocks�. Men hon visste att hennes kall v�ntade p� henne, och det l�g i motsatt riktning.

�Jag kommer att sakna dig min v�n,� sa Kyra. Hon s�g att �ngesten var etsat i Dierdres ansikte ocks�. �Kommer vi inte att ses igen? Fr�gade Dierdre. Kyra undrade samma sak, men hon svarade inte. �N�r jag g�r klart min tr�ning,� svarade Kyra, �svor jag till min far att �terv�nda f�r att hj�lpa v�rt folk.� �Jag ska hj�lpa v�rt folk ocks�,� svarade Dierdre. �Jag ska reta m�nnen, kanske, kan jag g�ra det jag kan f�r att hj�lpa orsaken. N�r tv� m�nniskors v�gar �r menat att korsas, s� kan inget h�lla dem is�r. Jag tror att vi kommer ses igen. N�gonstans, p� n�got s�tt.� �Det kommer vi.� Dierdre str�ckte sig fram och de krokade ihop sina armar, och s�g varandra i �gonen. B�da av dem hade �ldrats, men blivit starkare, sedan de hade m�tts. Kyra hoppade av sin h�st, till allas f�rv�ning, och gav tyglarna till Dierdre.

�Du har m�nga tjejer att ta hand om,� sa Kyra, och s�g att de satt tre tjejer p� en h�st. �Du kommer att beh�va denna h�st mer �n mig.� �Hur ska du d� n� tornet?� fr�gade en av tjejerna. Kyra v�nde sig om och kollade. �Det �r knappast en dags vandring,� sa hon. �Och jag har Leo. Jag tycker om att g�. Jag har min stav och min b�ge, och jag �r inte r�dd f�r n�got. Kyra s�g blickarna av respekt i allas �gon, och tacksamhet, n�r tv� av tjejerna hoppade ner p� h�sten med tre, och satt upp p� hennes. �Jag har aldrig m�tt n�gon som dig,� sa Dierdre. �Jag har alltid trott att mod var reserverat f�r m�n. Men nu ser jag att det kan vara till f�r oss ocks�. Du har gett mig en st�rre g�va �n du n�gonsin kommer att veta, och f�r det kan jag inte tacka dig nog.�

Kyras �gon blev fyllda med t�rar n�r hon kollade p� de modiga flickorna som hade en andra chans i livet. �Ta hand om dessa tjejer,� bad Kyra henne. �Om de vill ha skydd, ge det till dem, men om de vill l�ra sig att sl�ss, ge det till dem ocks�. Om du skyddar en krigare, sparar du deras kropp, men d�dar deras sj�l. Och alla dessa tjejer har bra sj�lar.� Kyra s�g p� tjejerna n�r de red iv�g, galopperande ner f�r backen, ner mot solnedg�ngen och mot den skinande staden Ur. Hon kollade p� dem l�nge, och de l�mnade ett moln av damm i deras sp�r. Dierdre v�nde sig en g�ng, och kollade efter henne, och h�jde sin n�ve i luften, och Kyra h�jde sin tillbaka. Sedan, bara s� d�r, vara alla �ver kulle, och gick inte att se, inget kvar f�rutom det avl�gsna ljudet av h�starna. Leo gnydde bredvid henne, som om han var ledsen �ver att se Dierdre g�, och Kyra v�nde sig om, tog sin stav och b�rjade att vandra. Hon marscherade ner genom kullen i motsatt riktning, nordv�st, mot halv�n i Ur, och n�gonstans bortom dimman, mot tornet. N�r hon marscherade genom ett f�lt, rusade tusentals tankar genom henne. Hon t�nkte p� sin destination, tornet, hennes farbror. Hon t�nkte p� den tr�ning hon skulle f�, krafterna hon skulle f�, vad hon skulle veta om sig sj�lv. Hon t�nkte p� alla hemligheter som v�ntade henne. Hennes mors identitet. Hennes �de. Det gjorde henne nerv�s, men ocks� upprymd.

Det var �verv�ldigande att ens t�nka p� det, och hennes hj�rta slog snabbt vid tanken. Mer skr�mmande �n n�gon varelse d�r ute, mer skr�mmande �n id�n att inte slutf�ra uppdraget, var att slutf�ra det, att f� reda p� om sig sj�lv, av att komma till botten med g�tan som hade pl�gat henne hela hennes liv: vem var hon?

Kyra gick i timmar, upprymd, best�md, och det k�ndes som om varje steg tog henne n�rmare till slutet av hennes uppdrag, och b�rja sitt nya liv. Hon k�nde knappt sina br�nnande ben n�r hon gick upp och gick ner f�r kullarna och hon t�nkte inte ens p� at pausa, f�rr�n et par timmar senare, hon gick upp f�r en kulle och n�dde en bred plat�. Hon lutade sig mot sin stav och tog in vyn, och synen var fantastisk: hela halv�n i Ur l�g framf�r henne, havet var nu synligt p� h�ll, och man kunde redan h�ra dem. Dimman bl�ste fram och tillbaka, och t�ckte fortfarande tornet, men hon visste att det var n�ra.

Hon stod d�r och tog in synen, det k�ndes som om hennes framtid visade sig framf�r henne, n�r hon pl�tsligt h�rde att avl�gset ljud och s�g r�relse i h�rnet av hennes synf�lt. Hon tog sin stav och var p� vakt. N�r Kyra s�g synen framf�r henne, blinkade hon flera g�nger, och kunde knappast tro vad hennes �gon visade henne. Hon k�nde sig pl�tsligt �verv�ldigad av k�nslor �r hon s�g varelsen n�rma sig, som gick sakta upp f�r kullen med sitt huvud nere, och t�ckt med s�r, den verkade utmattad, men fortsatte att g�, allt det med sina �gon stolt fixerade p� henne. N�r han kom n�rmare, morrade inte Leo som han en g�ng hade; ist�llet gnydde han av upprymdhet. Och av stolthet. Kyra kunde knappt andas. Hon stod d�r, med hennes mun �ppen, och kunde knappast tro p� vad hon s�g. Hon hade aldrig blivit s� glatt �verraskad i hela hennes liv.

D�r framme, som gick rakt mot henne, som hade korsat Escalon helt ensam f�r att hitta henne, var hennes lojala v�n: Andor. Kyras �gon blev fyllda med t�rar n�r hon s�g honom. Hon var �verlycklig och m�ll�s. Han hade �verlevt. Och han hade hittat henne. Kyra rusade fram och kramade Andor, hon kastade sina armar runt hans nacke. F�rst, stolt o vild, och best�md att inte visa sina k�nslor, s� ryckte han. Men sedan lutade han sitt huvud ner mot hennes br�st och hon kysste hans man flera g�nger och kramade honom h�rt, med t�rar som rann ner f�r hennes ansikte, hon var �verv�ldigad av lojalitet. Hon hade varit s� hj�rtkrossad �ver att beh�va l�mna honom bakom sig, som om hon hade l�mnat en del av sig sj�lv d�r, och att se honom h�r, levande, gjorde henne hel igen.

Leo kom fram och gnuggade sig mot hans ben, och Andor gav ifr�n sig ett frustande ljud, och stampade, men han drog sig inte ifr�n. Dessa tv� hade tillslut n�tt n�gon fred. �Du d�dade alla helt sj�lv, gjorde du inte det?� fr�gade Kyra med beundran, och s�g honom helt t�ckt i blod. Andor grymtade som svar, och Kyras hj�rta krossades n�r hon unders�kte alla hans s�r. Hon kunde knappt tro att han ensam d�dat alla de Hornsvinen, och att han tog sig hela v�gen hit med sina skador. Hon visste, att efter detta, skulle de vara tillsammans hela livet.

�Vi m�ste fixa till dig,� sa hon. Andor frustade, som om han trotsade henne, och s�nkte ist�llet sin kropp, som om han bad henne att rida. Hon k�nde v�rdnad f�r hans styrka. Kyra hoppade upp, och svor att inte l�mna hans sida igen. �Vi ska vara tillsammans f�r alltid nu,� sa hon. �Inget ska n�gonsin komma mellan oss igen.� Han gn�ggade och stegrade, som ett svar. Kyra v�nde sig om och kollade nordv�st, mot tornet, n�gonstans vid slutet av halv�n, och med Andor under henne, s� k�nde hon att hennes hj�rta slog med upprymdhet. Nu skulle de vara d�r inom timmar. �V�rt �de v�ntar oss Andor. Ta oss dit!� Utan ett annat ord galopperade han iv�g, med Leo vid deras sida, de tre som skar genom landsbygden i Ur, och red in i deras �de.

Alec gick �ver T�rnarnas sl�tt, med Marco bredvid sig, och det gr�a landskapet med o�ndligt m�nga t�rnbuskar som matchade hans hum�r. Himlen var gr�, jorden var gr�, t�rnbuskarna fyllde landskapet s� l�ngt han kunde se, d�r de gr�a rev honom dr han gick. Marco viftade med h�nderna d�r han gick, men Alec brydde sig inte l�ngre; han l�t sig bli riven. Han v�lkomnade faktiskt sm�rtan. Efter att precis ha begravit sin familj, s� var detta det enda som fick honom att k�nna sig levande.

De hade vandrat fr�n Soli genom dessa �de sl�tter, den rakaste v�gen hade Marco sagt, till Ur, utan att bli uppt�ckt av Pandesianerna. Alec var dock knappt medveten om vart han gick. Varje steg blixtrade det f�rbi bilder p� hans bror, hans d�ende ord, och hans b�n efter h�mnd. H�mnd. Det var det enda som fick honom att forts�tta g�. Alec satte en fot framf�r den andra, och det k�ndes som om han hade g�tt under flera �r. Han var tacksam f�r Marcos s�llskap, som hade till�tit honom s�llskap, som gav honom plats att s�rja, och som hade gett honom en mening att forts�tta leva. Vinden visslade genom buskarna, och en t�rnbuske fastnade p� Alecs ben; Alec k�nde blodet rinna ner, men han brydde sig inte. Marco lutade sig dock fram och sparkade den med sin fot, s� att den rullade iv�g, och Alec k�nde t�rnarna lossna fr�n sitt ben.

Han s�g p� den n�r den rullade �ver de h�rda jorden, och v�nde sig om f�r att se ett landskap fyllt med t�rnbuskar, det s�g ut som ett hav av varelser kom till liv. Han kunde inte l�ngre f�rest�lla sig gr�s, tr�d; det var som om v�rlden hade slutat. Alec k�nde pl�tsligt en hand p� sitt br�st och han kom till ett stop, det gjorde ocks� Marco bredvid honom. Han kollade ner och var �verraskad �ver att se, ett steg framf�r dem, ett stup, r�tt ner i dalen. N�r han kollade ut, s� s�g han ett helt landskap. D�r, framf�r dem, var en dal av rullande kullar, som l�s av gr�nt, prickade av �tande f�r. Och framf�r l�g n�gonting han knappast kunde f�rest�lla sig. Han borstade bort dammet fr�n sina �gon och blinkade mot solstr�larna fr�n en solnedg�ng, och han s�g utkanten av en stor och vacker stad, dess spiror och kupoler och skyttev�rn steg upp i himlen. Bakom staden var havet, och Alec visste att detta var ett speciellt st�lle. Synen drog honom ifr�n hans dr�mmar. �Mitt hem,� sa Marco, som stod bredvid honom, kollade ut och suckade. �Jag hatar min familj,� fortsatte han, �men jag �lskar min stad.� Alec s�g Marco studera staden med vad som verkade vara en blandning av k�nslor.

�Jag hade planerat att aldrig �terv�nda till Ur,� sa Marco. �Men livet har ett s�tt att �ndra v�ra planer. Det �r �tminstone en plats jag kan. Det viktigaste �r, jag har v�nner d�r, v�nner som �r som min riktiga familj. V�nner som vill ge sina liv f�r att k�mpa mot Pandesia.� Alec nickade och k�nde en k�nsla av l�sning, och blev p�mind av sin mening. �Jag skulle g�rna tr�ffa dina v�nner,� sa Alec. Marco log brett n�r han v�nde sig om och nickade. �Det kommer du, min v�n, det kommer du.� De b�rjade att g� ner f�r de branta stupet, bort fr�n T�rnarnas sl�tt och mot staden, och n�r de gjorde det, s� k�nde Alec att han pl�tsligt fylldes av en ny k�nsla. K�nslorna med sorg och tomhet ersattes nu av f�rv�ntan. Av beslutsamhet. Av mening. Av h�mnd. Ur. Kanske, trots allt, hade han en mening med att leva igen.

Merk lutade sig mot de kalla silverd�rrarna p� tornet i Ur, han satt p� marken som han hade gjort i flera dagar, trots kylan, stelheten i hans lemmar, hungern, och han v�grade att l�mna. Han skulle inte acceptera att bevakarna nekade honom. Han k�nde, djupt inombords, mer �n vad han n�gonsin hade k�nt n�gonting, att denna plats var hans hem, att det var menat att han skulle vara h�r. Han kunde heller inte l�mna den stora g�tan som var st�lld mot honom. Merk hatade g�tor. Han �lskade anledningar och ordning, f�rv�ntade sig att allt skulle f�lja en logisk och rationell ordning. Han hade alltid levt som en rationell man, till och med n�r han d�dade n�gon.

Han tyckte inte om mysterium, och han tyckte inte om n�r n�got inte kunde f�rklaras, speciellt n�r det hade med honom att g�ra. Och denna mysteriska g�ta pl�gade honom. Han hade g�tt in i en annan v�rld i denna plats, och det var inte p� hans krav l�ngre. Han ins�g det. �nd� var han inte van vid att f� fr�gar som inte hade enkla svar. Han tyckte inte om fr�gor som kunde svaras olika inf�r olika m�nniskor. Han f�redrog att se v�rlden som svart och vit, fel eller r�tt, god eller ond. Merk brottades med deras fr�ga och satt d�r, med sitt huvud i sina h�nder, och t�nkte p� det om och om igen. Den repeterades i hans huvud om och om igen. �r du v�rdig?

Det var en fr�ga som hade f�tt han att t�nka p�, inte bara hans anledning f�r att vara h�r, utan k�rnan av hela hans liv. Det var en fr�ga som hade legat i hans medvetande hela hans liv ins�g han. Varf�r var han v�rdig? S� m�nga m�nniskor hade sagt att han var meningsl�s i att leva, till att b�rja med hans far. Vad gjorde honom v�rdig at tj�na Escalon? Att f� andra m�n att vara r�dda f�r honom? Att ha de talanger han hade? Varf�r var han d� v�rdig att leva? Ju mer han t�nkte p� det, desto mer ins�g han, djupt ner, att han inte k�nde sig v�rdig �ver huvud taget. Han hade aldrig gjort det. Sedan han var ett barn, hade hans f�r�ldrar gjort det klart f�r honom att han inte var lika v�rdig som sina br�der eller systrar, inte v�rdig ett stort familjenamn. Han hade aldrig k�nt sig v�rdig i sina egna �gon eller n�gon annans. S� denna fr�g som bevakaren hade fr�gat honom hade slagit honom p� mer �n ett sett.

Hade han vetat att det skulle det? Var denna fr�ga olika f�r varje person som knackade? Merk ins�g, och t�nkte p� det, att g�torna var till f�r att f� folk att g� iv�g. De ville inte ha n�gon h�r som inte verkligen ville vara h�r. De ville vara folk som var s� desperata �ver att vara h�r, s� att de inte bara var villiga att ge upp allting, utan ocks� brottas med sina egna demoner, att st� emot sina egna v�rsta r�dslor. Merk lutade sig tillbaka och skrek i frustration. Han stod och slog sina handflator mot silverd�rrarna tills han inte kunde st� upp l�ngre. Varf�r var han v�rdig? Merk gick fram och tillbaka, han hade best�mt sig f�r att g� till botten med svaret som hade torterat honom hela hans liv. Han var inte v�rdig p� grund av sina skickligheter. Det hade varit fel svar, ins�g han nu. M�nga andra skickliga ville vara h�r ocks�. De blev ocks� nekade, trots deras skickligheter. Hela Merks live hade han varit stolt �ver sina skickligheter. Men bevakarna ville ha n�got mer. Men vad ville de ha om inte talanger? Desto mer Merk t�nkte p� det, desto mer blev hans sinne bed�vat, och b�rjade att bli blankt. Och n�r det gjorde det, b�rjade han att uppt�cka en ny plats i hans sinne, en plats med lugn, en tystnad som han aldrig varit med om innan. Det var en konstig plats, en plats d�r han inte l�ngre f�rs�kte t�nka efter svaren rationellt. Det var en plats av djup stillhet, d�r han inte l�ngre brottades med svaren, utan v�ntade p� att svaren skulle komma till honom.

N�r han stod d�r och andades tugnt och l�ngsamt, s� b�rjade svaren att komma till honom. Desto mindre han f�rs�kte att r�kna ut det, desto l�ttare blev det, som en blomma som blommade i hans minne. Kanske var han v�rdig, inte f�r sitt f�rflutna, utan f�r sin nutid. F�r den han var just nu. Och personen som han var just nu kunde inte vara v�rdig. Inte �n. Trots allt, hade han aldrig varit h�r, aldrig tj�nat h�r. Det var svaret: han var inte v�rdig. De kr�vde n�gon som var medveten om att de inte var v�rdiga. Medvetenheten, var grunden som man beh�vde l�ra sig, f�r att bli v�rdig.

Merk v�nde, hj�rtat slog h�rt av upprymdhet, och slog mot d�rrarna med sina handflator, och visste att han hade svaret denna g�ng, att de skulle �ppna d�rren. Merk var inte �verraskad n�r d�rren �ppnades snabbt. Den som var bakom d�rren m�rkte att han hade f�r�ndrats. �Jag �r inte v�rdig!� skrek Merk snabbt, snabbt, glad �ver sin insikt. �Och det �r precis d�rf�r jag �r v�rdig att g� in h�r, f�r att jag vet att inte �r det. F�r att jag vill bli v�rdig. Ingen av oss f�ds v�rdiga. Endast de som inser att de har en chans att bli v�rdiga. Jag �r v�rdig f�r att jag �r� ingenting.� Merk stirrade tillbaka p� de l�skiga gula �gonen, som verkade unders�ka honom l�nge, uttrycksl�st. Han k�nde att n�got f�r�ndrades mellan honom, en l�ng sp�nd tystnad kom. Han visste att hela deras framtid berodde p� dessa minuter, om han skulle sl�ppa in honom genom dessa d�rra.

Men Merks hj�rta slog igen som ett lock p� en kista n�r d�rren st�ngdes igen. Han var f�rst�rd. En l�ng tystnad kom, en ekande tystnad som verkade vara f�r alltid. Han var s�ker p� att han hade haft r�tt, han hade k�nt det utan tvekan. Han stod d�r och stirrade, han hade ingen id� vart han skulle g�, ingen id� om vad han skulle g�ra med sitt liv. Pl�tsligt, till hans f�rv�ning, kom det ett ljud av flera reglar som �ppnades, ekande bakom d�rrarna, och snart, s b�rjade silverd�rrarna att �ppnas l�ngsamt. F�rst �ppnades bara en springa; sedan �ppnades allt. Merk stod utanf�r med munnen �ppen, n�r ett intensivt ljus f�ll �ver honom som vinkade till sig honom. Han visste att n�r han v�l passerat genom dessa d�rrar skulle hans liv f�r�ndras f�r alltid, och n�r de �ppnades hela v�gen och ljuset f�ll �ver honom �nnu mer, var han andl�s. N�r han tog sitt f�rsta steg, kunde han knappast tro vad han s�g framf�r sig.

Duncan samlade sig sj�lv n�r Isfladderm�ssen slukade honom, skrek i hans �ron och rev honom �verallt. Hans hud revs, och fladderm�ssen var �verallt rnt honom, drog i hans h�r, slet i honom d�r de kunde, och vid varje s�r k�nde han att han blev svagare. P� hans rygg st�nade den skadade soldaten, medan Seavig som var bredvid honom, slog mot dem utan att lyckas. Duncan visste att, separerade h�r uppe fr�n resten av sina m�n, s� skulle de inte �verleva. Det kom ett pl�tsligt ljud av hackor som h�gg v�gg is, och Duncan kollade ner och var �verraskad �ver att se sina bef�lhavare, Anvin och Arthfael, komma upp bredvid honom, tillsammans med ett dussin andra, och alla hackade sin v�g upp f�r berget trots sv�rmen av fladderm�ss som attackerade dem. De hade kommit f�r at r�dda honom ins�g han.

M�nnen svingade brett med sina hackor, och det f�ll fladderm�ss fr�n himlen, och deras skrik lj�d h�gt. De kom n�rmare och skyddade Duncan och Seavig med sina kroppar, och slog mot fladderm�ssen f�r att f�rhindra att de attackerade. Duncan k�nde sig l�ttad fr�n sv�rmen n�r n�gra v�nde sig om och b�rjade attackera de andra, och han blev �verv�ldigad av deras lojalitet: de riskerade alla sina liv f�r honom. De hade inte kommit l�ngt n�r fladderm�ssen omgrupperade sig och fler kom. Han gick med sina m�n och svingade med dem, men det gjorde inte mycket. Duncan blev f�rskr�ckt av att se att hans m�n ocks� blev rivna och bitna till d�ds. Duncan visste att det inte fanns mycket tid innan de alla var d�da. Han k�nde en fladdermus bita i hans axel och han skrek, n�r fler landade p� hans rygg, och de blev modigare n�r himlen blev vit som deras genomskinliga kroppar. Hans h�nder skakade, och han k�nde att han f�rlorade sitt grepp.

Pl�tsligt b�rjade alla fladderm�ss att skrika i k�r. Det var inte ett skrik f�r vinst, utan ett skrik av sm�rta, som hade en helt annan ton. N�r Duncan k�nde att de b�rjade akta sig, kunde han inte f�rst� vad som h�nde. Och sen ins�g han: det var n�got som attackerade dem. Duncan h�rde ett svischande ljud bredvid honom och k�nde ett rus fr�n vinden och kollade upp mot berget, blinkandes i sn�n, och blev f�rv�nad �ver vad han s�g: h�gt d�r ovan stod ett dussin tuffa krigare med sk�gg och l�skiga fyrkantiga ansikten. De kikade ner �ver berget och lutade gigantiska grytor �ver kanten p� berget. Och n�r de gjorde det s� kom en svart v�tska rusande ner f�r berget som ett vattenfall, som missade Duncan precis som skadade fladderm�ssen, f�r m�nga av dem f�ll direkt och dog p� fl�cken. Och de som �verlevde skrek och fl�g bort, och hela flocken flyttade sig, och f�rsvann lika snabbt som de hade kommit.

Duncan andades tungt n�r han h�ll sig fast vid isen, riven och bl�dande, armarna skakade, men han var fortfarande vid liv. Han v�nde sig om och kollade p� sina m�n, och var l�ttad �ver att se att de var d�r. En k�nsla av tystnad och lugn hade tillslut kommit �ver dem, och trots hans s�r, k�nde Duncan f�r f�rsta g�ngen att de skulle klara det. M�nnen fr�n Kos var inom sikte. Han hade en annan chans i livet. De skulle n� toppen. Adrenalinet pumpade i hans �dror, och Duncan str�ckte sig med ny styrka och slog i sin ishacka i berget, och sedan sina f�tter, och kl�ttrade igen. Alla m�n runt om honom gjorde likadant, och snart var luften fylld av ishackande igen, och m�n som kl�ttrade. Med varje hacka, ett steg i taget, b�rjade hans arm� att kl�ttra upp f�r berget igen. Duncan drog sig sj�lv upp med ett sista h�v innan han n�dde toppen, sedan kollapsade han p� golvet av sn�, mer �n utmattad, andades tungt och han kunde knappast tro att han klarade det. Varje muskel i hans kropp br�nde.

Duncan rullade �ver p� sidan och kom p� den skadade soldaten p� hans rygg och friade honom fr�n vikten. Den unga soldaten st�nade bredvid honom, och han kollade p� honom med en blick av tacksamhet, starkare �n n�gon Duncan n�gonsin sett. �Du r�ddade mitt liv f�r risken av ditt eget,� sa mannen, och hans r�st var svag, �n�r du hade varje anledning till att inte g�ra det.� Duncan k�nde en v�g av l�ttnat n�r han s�g att hans m�n kom upp runt honom, alla kollapsade tacksamt p� bergstoppen och han st�llde sig l�ngsamt p� sina h�nder och kn�n, fl�mtade efter luft, och k�nde alla s�r fr�n fladderm�ssen, och hans armar skakade fortfarande. Duncan kollade upp n�r han k�nde av en n�rvaro, och han s�g en bred muskul�r hand som str�ckte sig ner efter honom.

Duncan l�t sig sj�lv bli uppdragen, och n�r han stod d�r, blev han f�rv�nad �ver vad han s�g. De som stod framf�r honom var stolta krigare fr�n Kos, m�n som var smyckade med p�lsar, l�nga sk�gg som hade vitt i sig, tjocka �gonbryn, breda axlar och ansikten f�r m�n som hade levt h�rda liv. Den breda plat�n ovanp� berget str�ckte sig s� l�ngt han kunde se, och han stirrade tillbaka beundrade p� dessa m�n, som inte brydde sig att borsta bort sn�n som alltid kom i deras ansikte, sk�gg och �gonfransar, det var m�n med vilt l�ngt h�r, som var fyllt med sn�. De hade helvit rustning under deras p�lsar, klart beredda f�r strid hela tiden, �ven i deras hem. Dessa var de m�n han kom ih�g. Krigarna fr�n Kos.

En krigare gick fram, en man med ett �rr �ver n�san, axlar dubbelt s� breda som vilken man som helst, och som anv�nde sin gigantiska krigsyxa som om de vore ett barns leksak. Duncan kommer svagt ih�g han fr�n flera �r sedan, t�nkte p� de strider de hade bek�mpat tillsammans, sida vid sida, tills solen hade g�tt ner och alla deras fiender var d�da. Bramthos. Duncan var �verraskad �ver att han ledde, han kunde sv�ra p� att han s�g honom d�das i en strid f�r flera �r sedan. �Senast jag s�g dig hade du ett sv�rd i magen,� sa Duncan, f�rv�nad �ver att se sin v�n i livet. �Jag kulle ha vetat.� Bramthos str�lade, v�nde huvudet �t sidan och visade stolt sitt �rr �ver n�san. �De h�rliga sakerna med strider,� svarade Bramthos. �Din fiende vet inte om du kommer leva l�nge nog f�r att d�da honom tillbaka.� Duncan skakade sitt huvud, och undrade vad m�nnen fr�n Kos var gjorda av. �Och du,� sa Bramthos. �senaste g�ngen jag s�g dit, hoppade du av din h�st in i armarna av tre soldater som ville d�da dig.� Nu gl�nste Duncan. �De skulle ha hoppat h�rdare,� svarade Duncan.

Bramthos flinade. �Ser ut som om vi kom precis i tid f�r att r�dda dig,� sa han och unders�kte Duncans s�r. Duncan flinade tillbaka. �Vi hade dem precis d�r vi ville ha dem.� Efter en l�ng, f�rv�nande paus, flinade Bramthos brett, och gick fram och omfamnade Duncan. Duncan kramade honom tillbaka, och f�rlorades i deras manliga bj�rnkram. �Duncan,� sa mannen. �Bramthos,� svarade Duncan. �Ironiskt,� fortsatte Duncan, n�r han backade och unders�kte sin v�n. Det k�ndes bra att se honom igen, att vara i s�llskap av en s� stor krigare. �jag kom hit f�r att r�dda dig, och du slutade med att r�dda oss.� Bramthos flin blev bredare. �Och vem har n�gonsin sagt att vi beh�ver r�ddas?� svarade Bramthos. Duncan flinade, och s�g att hans v�n menade varenda ord, och visste att det var sant. Dessa krigare i Kos beh�vde inte r�ddas. De skulle strida mot vem som helst till d�den och tycka att det inte var n�gonting.

Bramthos tog tag i Duncans axel, v�nde och b�rjade att leda han och hans m�n �ver den breda plat�n. De hundratals soldaterna fr�n Kos samlades runt om, delade sig f�r dem, och alla stirrade n�r de passerade, starka och dystra m�n, t�ckta i rustning och p�lsar, h�ll sina yxor, hammare och spjut. Duncan s�g att han blev ledd genom ett land av sn� och is, sn�t�ckta toppar runt om dem, och vinden piskade med h�mnd. P� h�ll kunde han se kanten av en stad bland de snabba molnen, en stad l�ngst upp p� v�rlden. Duncan andades l�tt, ins�g att de hade klarat det, de hade tillslut n�tt fram, mota alla odds, till det brutala och f�rl�tande landet Kos. Han k�nde att Bramthos tog honom till deras ledare, Bramthos, och n�r de n�rmade sig staden, visste Duncan att detta m�te som de skulle ha h�r, l�ngt upp i himlen, skulle f�r�ndra Escalons �de f�r allt.

Kyra red p� Andor, och rusade upp och ner f�r kullarna i Ur, och red genom den r�da solnedg�ngen, hennes hj�rta slog av f�rv�ntan. Hon hade ridit i flera timmar, l�ngre ut p� den ensamma halv�n, havet kraschade p� b�da sidorna n�r marken blev ofattbart kargt. Nu var hon n�ra. Nu, efter hennes resa genom Escalon, efter allt hon har g�tt igenom, s� kunde hon se det hon dr�mt om. Ett torn som hon endast har dr�mt om att det existerade. D�r var det, i horisonten, vid slutet av den ensamma halv�n: vad som kunde vara Tornet i Ur. Det stod s� majest�tiskt, s� stolt, ensamt p� den karga och vindsvepta halv�n, med dess runda torn som reste sig upp i luften, hundratals meter h�gt, t�ckt av en skinande gyllene kupol. Det verkade vara byggt av ur�ldrig sten, en ovanlig nyans av vitt, reflekterade solens sista str�lar. Det var magnifikt, olikt n�got annat hon n�gonsin sett, en plats f�r dr�mmar. Hon kunde knappast tro att s�dana platser existerade i denna v�rld.

N�r solen sken upp tornet, s� f�ngade �gonen hennes blick, de fantastiska gyllene d�rrarna, som gick i en b�ge, tjugo meter h�ga, och s�g ut som ett stort konstverk. De var b�de f�rbjudande och v�lkomnande. De kraschande v�gorna ramade in tornet vid alla sidor, och Sorgens hav str�ckte sig ut i horisonten s� l�ngt hon kunde se. Kyra tog en paus p� kullens topp, andades lika tungt som Andor, och tog en v�lbeh�vd vila och tog in allt hon s�g. Hon kunde k�nna en magisk kraft, en fantastisk energi, som str�lade fr�n tornet �nda hit, som b�de drog henne dit och knuffade henne d�rifr�n. Hon t�nkte p� alla sagor hennes far hade ber�ttat om denna plats, de gamla barerna som hade sjungit om den, generation efter generation, och hon visste att den hade n�gra av de st�rsta hemligheterna, och de mest vaktade skatterna i hela Escalon.

I �rhundraden hade bevakare bott i den. Det var en plats f�r krigare, varelser och men med �ra. Kyra k�nde sig yr n�r hon t�nkte p� vad som v�ntade henne. Hennes farbror, mannen som skulle avsl�ja allt, som skulle l�ra henne om sin mor, hennes identitet, hennes �de och hennes krafter. Denna man skulle tr�na henne. Var det m�jligt, v�gade Kyra att undra, att hennes mor var vid liv? Att hon ocks� var h�r? S� m�nga fr�gor rusade genom hennes huvud, och hon visste inte var hon skulle b�rja. Hon kunde knappast st� ut med sina f�rv�ntningar, och hon stack iv�g med Andor, de tv� galopperade genom kullarna, ner mot den sista str�ckan.

N�r de n�rmade sig tornet, s� rusade Kyras blod i hennes �ron, och gjorde det sv�rt f�r henne att t�nka. Hon hade p� n�got s�tt korsat Escalon helt sj�lv, utan sin fars skydd, eller hans m�n. Hon k�nde sig starkare av det redan, och hon hade inte ens b�rjat sin tr�ning. Hon ins�g att denna resa hade varit en n�dv�ndig f�rberedelse f�r att ens b�rja hennes tr�ning. Nu f�rstod hon varf�r hennes far hade skickat hit henne ensam. Han ville g�ra henne starkare, f�r att f�rbereda henne, f�r att g�ra henne v�rdig. Kyra red upp och ner f�r kullarna och n�r hon var kanske 30 meter fr�n ing�ngen passerade hon en markering hon var nyfiken p�. En spiraltrappa, som var kanske 10 meter h�g reste sig upp i himlen och slutade i ingenting. Det var som en trappa som ledde mot himlen, en of�rdig trappa som inte ledde till n�gonting, och hon undrade vad det betydde.

Hon fortsatte att rida, och drogs mot de gyllene d�rrarna, som en magnet som drog henne n�rmare. N�r hon kom fram till tornet kollade hon �verallt, s�kte efter n�got tecken efter sin farbror, om att n�gon v�ntade p� henne. Konstigt nog, var d�r ingen. N�r hon tillslut var 20 meter fr�n ing�ngen, stannade Kyra och hoppade ner fr�n Andor, och stod d�r och stirrade, andades tungt och tog in allt. Hon ville g� dit till fots. Det var �ven vackrare p� n�ra h�ll. D�rrarna var etsade i konstiga guldskrifter, med ord och bilder. Hon gick sakta mot dem, och ville ta in deras sk�nhet, och n�r hon n�rmade sig s� kisade hon med �gonen och klarade av att l�sa den ur�ldriga skripten, som hon hade l�rt sig n�r hon var ung. Det var en skript som kungens l�rare hade l�rt henne v�l. Hon hade varit den enda flickan som till�ts att l�ra sig, och hon hade alltid undrat varf�r.

Kyra str�ckte sig och drog sina fingrar l�ngs skripten, orden, och l�ste de ord som hon drog f�rbi. Tillslut pusslade hon ihop deras meddelande. Det var de ur�ldriga skrifterna som handlade om naturen om �ra och tapperhet. Vad �r strid? Stod det p� en av den. Vad kommer din styrka ifr�n? Stod det p� en annan. Siktar du mot din fiende eller mot dig sj�lv? Stod det p� ytterligare en. Det var en hemlighet i dessa g�tor, som hon k�nde att det kunde ta en livstid att t�nka p� och l�sa. Kyra kollade p� d�rren, och h�gt ovan l�ste hon en skript etsat i guld: Endast de v�rdiga f�r g� in h�r. Kyra undrade vem som hade skrivit det. Det s�g ut som om de hade gjorts f�r hundra �r sedan, �nd� resonerade det med henne som om det hade skrivits ig�r. Hon gick fram och placerade sina handflator p� d�rren, och k�nde energin str�la fr�n dem, sedan lutade hon sin nacke och kollade rakt upp f�r tornet.

Fr�n denna vinkel verkade det som om det n�dde upp till sj�lva himlen. Kyra backade och v�nde sig sakta om och kollade runt, och f�rs�kte f�rst� betydelsen f�r denna konstiga plats. Det var konstigt tyst, f�rutom de kraschande v�gorna, Leos gny eller Andors frustande. Vinden rev i havet, visslade och ylade i deras �ron. Hon kollade �verallt, men till hennes f�rv�ning s�g hon inga tecken p� sin farbror, eller n�gon annan. Det var knappast det v�lkomnandet hon hade f�rv�ntat sig. Hade denna plats blivit �vergiven? Var hon i r�tt plats? Tillslut kunde hon inte v�nta l�ngre. �Farbror!� skrek hon, os�ker p� vad hon skulle g�ra. Var kunde alla vara? Var det m�jligt att hennes farbror inte visste att hon var p� v�g? Ville han inte tr�ffa henne? Eller v�rre, var han redan d�d?

Kyra drog fram sin stav och knackade p� guldd�rrarna, f�rst tyst, men sedan med mer och mer kraft. Ingen svarade. Hon misst�nkte att ingen skulle. Trots allt, borde de inte ha sett henne komma? Kyra k�nde sig f�rvirrad, besegrad, hon visste inte vad hon skulle g�ra. Natten var p� v�g, och hon kunde inte �terv�nda till Volis.. Inte efter allt hon g�tt igenom. Kyra v�nte sig om, satte sin rygg p� guldd�rrarna och gled sakta ner, tills hon satt p� marken. Leo kom fram och la sig bredvid henne, vilade sitt huvud i hennes kn�, medan Andor stod n�ra och betade. Hon satt d�r, och kollade p� n�r den sista solstr�len f�rsvann och m�rkret f�ll �ver henne, och hon undrade. Hade hennes uppdrag varit helt i on�dan?

Duncan gick bredvid Seavig, Anvin och Arthfael, hundratals av deras soldater gick bakom dem, n�r de alla gick in i staden Kos. Duncan kunde knappast tro denna plats, denna stora plat� h�gst upp i v�rlden, minst tv� kilometer bred, omringad av sn�t�ckta toppar. Det var ett perfekt hem f�r m�nniskorna i Kos, ett starkt och tyst folk, som var separatister och ofattbart lugna. Ett folk som inte levde i r�dsla av de element runt om dem. De n�rmade sig de massiva v�lvda portarna, som var 30 meter h�ga, de sv�vade i molnen och var karvade i is, is, ins�g Duncan, som aldrig sm�lte. Duncan unders�kte det med v�rdnad n�r de passerade genom dem.

De gick �ver en bro av is, och Duncan kollade ner och s�g klyftan den gick �ver, 10 meter brett, fallet skulle d�da vilken man som helst. Han kollade fram och s�g bron som ledde dem rakt till staden Kos. De gick in i staden, och n�r de gjorde de kom folket i Kos fram f�r att kolla p� dem, hundratals m�n, kvinnor och barn kom ut i den vindsvepta sn�n, de stirrade tillbaka uttrycksl�st, kvinnorna stod �ver sina barn, och alla kollade p� ordl�st. De var ett folk som v�r sv�ra att l�sa: Duncan kunde inte se om de ville ta emot dem eller d�da dem. Kanske b�da. Elden klarade p� n�got s�tt av att brinna i strukturer karvade i is, gjorda f�r att skydda dem fr�n vinden, och luften var fylld av den v�lkomnande lukten av grillat k�tt. Duncan kollade fram och en vindpust drog iv�g molnen, och han s�g en struktur byggt av is som fick runt hela staden: ett tempel. Formad som en triangel, som slutade vid en kant, karvad i is, den var �ver 30 meter h�g, gjord i en detaljerad design. Dess fasad var karvad med ansikten av sk�ggiga krigare. Den enorma strukturen hade en smal �ppning, och en b�ge precis h�g nog f�r m�nniskor att g� genom den. En d�rr in i en v�rld av is.

Bramthos ledde v�gen och Duncan gick in, och n�r han gjorde det, k�nde han v�rdnad till denna plats: helt karvad i is, med genomskinliga v�ggar som filtrerade solljuset, s� det verkade som att det gl�nste, det verkade leva. En tyst, tom struktur som var s� h�gt upp i himlen s� det k�ndes heligt. Det var �nnu kallare h�r, om m�jligt, �n d�r ute, �nd� verkade ingen bry sig. En l�ng v�g str�ckte sig framf�r dem, och dess golv var gjord av hamrade sv�rd, som ledde till ett massivt stj�rnformat altar vid slutet av templet, med en gl�nsande hillebard p� toppen, som n�gon slags prydnad f�r krig. Och Duncan s�g ett dussin krigare st� p� kn� framf�r den, med sina ryggar mot honom, med h�nderna kn�ppta. Mitt i gruppen satt en st�rre man p� kn�, den enda som hade r�da p�lsar, med vilt r�tt h�r och ett r�tt sk�gg. �ven med ryggen mot honom, kunde Duncan k�nna igen sin gamla v�n var som helst.

Kavos. Deras ledare. En man k�nd f�r att ha d�dat fler i strider �n n�gon annan som Duncan har tr�ffat. En man som Duncan hade sett st� stilla n�r ett lejon slog han p� br�stet, och slog varelsen tillbaka. Kavos hade mystik �ver honom, och en som var r�ttvis. Duncan hade personligen sett honom f� m�nga hemska s�r, �nd� hade han aldrig sett honom skrika en enda g�ng. Han visste inte vad han var gjort av, men han var glad �ver att de k�mpade p� samma sida. Duncan visste att Kavos var en sv�r man att l�sa, �ven i de simplaste tider. Olikt m�nga andra ledare, vad Kavos �n sa till sitt folk, f�ljde de honom religi�st. Det fanns inget att fr�ga om, n�gon g�ng. Och Kavos �ndrade aldrig sig. Duncan visste att han endast hade en chans att �vertala honom.

N�r Duncan l�ngsamt gick genom templet, k�nde han en kraftig k�nsla av f�rv�ntan, och visste att allt skulle handla om detta m�tet, alla hans anstr�ngningar och resor fram tills nu, �det f�r hans folk. Om Kavos v�grade att g� med dem, g� med kriget, s� visste Duncan att kriget skulle f�rloras. Escalon skulle f�rloras. Han n�dde slutet av den l�nga g�ngen, och Duncan stannade och v�ntade t�lmodigt bredvid Kavos och hans m�n. Han visste att Kavos inte var en man, som man stressade. Duncan unders�kte altaret, ljusen brann runt det, och han undrade om Kos, gudar. De var inga gudar han bad till. Dessa m�n var annorlunda, i allt det gjorde, till skillnad fr�n resten av Escalon, s� var de separatister nog f�r att f� Duncan att undra om de verkligen skulle g� med honom. Hela v�gen d�r uppe, i deras eget klimat och kultur och staden, s� var de inte en del av Escalon, och de hade aldrig varit. Efter en l�ng tystnad, reste sig Kavos och st�llde sig mot Duncan, alla hans m�n stod med honom i k�. Kavos stirrade tillbaka p� Duncan uttrycksl�st, med sina �gon m�rka och sjunkna, och hade inom dem, s�kert minnen fr�n tusentals av fiender som han besegrat i strid. Han var lika h�rd som v�ggarna av is, och han var tyst s� l�nge, s� att Duncan trodde att han aldrig skulle b�rja prata. Duncan t�nkte d� p� att det var han som var tvungen att b�rja. Olikt resten av Escalon, var det etikett f�r bes�karen att b�rja prata. �Vad ber du f�r?� fr�gade Duncan. �Seger? Er�vring? �ra?� Kavos stirrade tillbaka, och var tyst s� l�nge, s� Duncan undrade om han skulle svara honom. Han b�rjade att undra om han ens kom ih�g honom.

�Om det �r seger du ber om,� la Duncan till efter en l�ng tystnad, �du kommer inte att finna den h�r. Seger ligger h�r nedan. Med mig, med alla oss, och befria oss fr�n inkr�ktarna. F�r att tj�na Escalon.� �M�nnen fr�n Kos tj�nar ingen,� svarade Kavos, med en djup r�st som var slutgiltig, och han rynkade p� sina �gonbryn. �Escalon minst av alla.� Duncan stirrade tillbaka, os�ker p� hur han skulle svara. �Den svaga kungen svek oss,� sa Kavos, �och m�nnen fr�n Kos ger inte sin lojalitet till svaga m�n, och vi ger inte den tv� g�nger.� Duncan f�rstod hans k�nsla, han hade k�nt det m�nga g�nger sj�lv. �Men �nd�,� kontrade Duncan, �s� �r det i Escalon ni lever, och Pandesianerna blockerar era berg vid basen. De har er omringade.� Kavos log f�r f�rsta g�ngen, hans ansikte fylldes med linjer, ett slitet leende, mer som ett flin.

�Har du n�gonsin t�nkt p� att det �r vi som har dem omringade?� svarade Kavos. Duncan rynkade panna, frustrerad, och f�rv�ntade sig det svaret. �Du �r on�bar h�r uppe,� erk�nde Duncan. �Men inga m�nniskor �r en �. Escalon �r till f�r alla oss. Du ska kunna g� fritt �ver hela detta land som �r ditt, du och dina m�n. Om handelsv�garna var �ppna igen, skulle det hj�lpa ditt folk.� Kavos skakade p� axlarna, han var inte imponerad. �Det finns inga r�varor som vi inte kan leva utan,� svarade han. ��ra �r v�r viktigaste vara. Och vi har redan det.� Duncan studerade sin gamla v�n, och hade en sjunkande k�nsla av att han skulle bli nekad. Han var lika envis och of�rsonlig som han kommer ih�g honom. ��r vi inte alla i Escalon?� fr�gade Duncan tillslut, och bad till sig sj�lv av lojalitet till de andra krigarna. Kavos suckade, hans uttryck mjuknade. �En g�ng var vi,� sa han tillslut. �N�r du och jag red fram och krossade skallar tillsammans. Om du hade tagit kungatronen, s� ja, d� skulle vi vara det. Men nu, �r vi ingenting. Vi �r b�da krigsherrar, utspridda p� varsitt h�rn, f�r sitt eget fort, sitt eget folk. Det finns ingen kung som binder ihop oss l�ngre, och ingen huvudstad, f�rutom i namn.�

Kavos unders�kte honom, med en intensitet i sina �gon, n�r han tog ett steg n�rmare. �Vet du varf�r Pandesianerna kunde invadera?� fr�gade han. �Inte f�r v�r svaga kung, utan f�r v�r svaga nation. F�r att vi var utspridda. F�r att vi aldrig var en. Vi hade aldrig en kung stark nog f�r att samla oss alla. Duncan k�nde ett rus av beslutsamhet, och ins�g sanningen i krigarens ord. �T�nk om vi hade en chans att vara det?� fr�gade Duncan, med en r�st fylld av intensitet. �T�nk om vi hade en chans nu, f�r all tid, att bli ett folk? Ett Escalon? Ett folk under en banderoll? Jag vet inte om vi n�gonsin kan bli det, men jag vet att bi ska forts�tta att vara inget om vi inte attackerar fr�mlingarna bland oss.� Kavos unders�kte honom under en l�ng tid. �Ett folk beh�ver en ledare,� kontrade han. ��r du beredd att vara ledaren?� Duncans hj�rta slog n�r han fick fr�gan, den fr�gan han inte f�rv�ntade sig, och den fr�gan han inte ville t�nka p�. Ledarskap var den sista saken han ville ha; men han beh�vde Kavos, och han beh�vde Kos.

Han ville inte riskera att f�rlora dem. �Kommer du att l�na oss dina m�n? Kommer du att g� med oss?� kontrade Duncan. Kavos v�nde sig om och gick l�ngsamt mot utg�ngen av templet, och Duncan f�ljde efter n�r hans m�n visade att han skulle g�ra det. Han gick bredvid honom, och undrade vad han t�nkte. Duncan m�ttes av en kall bris n�r de gick ut ur templet fr�n en sidod�rr, vinden ylade, h�r l�ngst upp p� v�rlden. Alla deras m�n gick efter, sakta bakom dem. N�r de tv� gick �ver plat�n, undrade Duncan vad mannen t�nkte p�. De kom tillslut till ett stopp vid slutet av klippan, och hans v�n kollade ut, och Duncan kollade ut med honom. Under dem visade sig hela Escalon, och den sena eftermiddags-solen sken upp de sn�t�ckta topparna och p� h�ll, huvudstaden Andros. En l�ng, bekv�m tystnad f�ll mellan de tv� krigsherrarna n�r de �vervakade sitt hemland. �Det vore galenskap att attackera,� erk�nde Duncan. �Trots allt, det finns o�ndligt m�nga Pandesianska garnisoner d�r nere. Vi skulle vara en mot tio, minst. De har den b�sta rustningen, vapnen och organiserade krafter i varje stad i Escalon. De kontrollerar fortfarande den S�dra porten och haven. Det vore sj�lvmord.� Kavos kollade ner och nickade. �Forts�tt snacka,� sa han tillslut. �Du �vertalar mig.� Duncan log. �Jag tvekar att vi kommer vinna,� sa Duncan. �Men jag sv�r till dig att jag inte kommer st� s� l�nge Pandesianerna st�r, och s� l�nge som n�gon Pandesiansk banderoll st�r p� v�r mark.� Kavos v�nde sig tillslut mot honom och studerade honom.

�Om vi rider med dig in i strid,� sa Kavos, �Kommer jag beh�va att du lovar mig n�gonting: den svaga kungen f�r inte denna tronen. Om vi vinner, ska du, och du ensam, styra Escalon. Duncan gjorde en grimas, han var os�ker p� hur han skulle svara. Det var den sista saken han ville. �Jag �r inte en politiker,� svarade Duncan. �Jag �r bara en soldat. Det �r allt jag har velat.� �Ibland kr�ver livet mer av oss �n vad vi vill,� kontrade Kavos. �Jag vill att v�rt land ska styras av en av oss, av en man som jag litar p� och respekterar. Sv�r till mig, eller s� stannar min arm� h�r.�

Duncan suckade, l�nge och tungt, och han �nskade at de inte hade kommit till detta. Efter en l�ng tystnad d�r han t�nkte p� sina val, visste han att han inte hade n�got val. Tillslut v�nde han sig mot sin v�n och nickade. De str�ckte sig mot varandra och satte armkrok, och d� k�nde Duncan att �det f�r Escalon blev avgjort. Kavos log brett. �Ett l�ngt liv �r �verskattat,� sa han. �Jag tar �ra vilken dag som helst.� �Mot Andros!� skrek Kavos, och gl�dje spreds �ver hans ansikte n�r alla hans m�n samlades, h�jde sina vapen och skrek bakom dem. �TILL ANDROS!�

Ra, den stora ledaren i Pandesia, satt p� sin gyllene tron i stora Tronernas hall, mitt i centret p� den stora huvudstaden i Pandesiania, och han gnisslade sina t�nder och kollade ut �ver rummet, som var fyllt av ett dussin r�dgivare och han var fylld med raseri av synen framf�r honom. En budb�rare stod p� kn� framf�r honom och skakade. Han visste att Ra inte v�lkomnade hans d�liga nyheter, och det var hans egen fara att leverera dem. Ra, som var 2 meter l�ng, olivf�rgad hy, med l�nga gyllene fl�tor p� huvudet och klara, genomskinliga �gon, k�nde en stor ilska v�lla upp inom honom n�r han t�nkte p� budb�rarens meddelande. Han kn�t och �ppnade sin n�ve, hans muskler porlade i v�rmen, synliga f�r alla att se d� han bar en guldv�st och ett h�ftskynke besmyckat med juveler.

Ra, den store ledaren, hade spioner i varje h�rn av kungariken, och han blev aldrig, aldrig �verraskad. Han var Ra, den allvetande, allsm�ktige, den enda h�rskaren �ver alla, och den som kungariket bad till p� morgonen, den som var avbildad i varje stad i kungariket. Dock var denna dag annorlunda. Detta meddelande kom flygande in som en or�ttvis vind, och gjorde han best�rt, det hade avbrutit hans oklanderliga konstruerade frid. Ra sp�nde k�ken, och undrade hur han inte f�rv�ntade sig detta, och undrade hur n�gon av hans andebesv�rjare kunde missa detta. M�nnen fr�n Escalon, de rebell-avskummet, hade b�rjat en revolution. Hans soldater hade blivit d�dade. Guvern�rer hade blivit d�dade. Och rebellen spriddes �ver Escalon som cancer.

Hans position var hotad. Och det kunde den inte vara: Att f�rinta hans makt skulle vara som att f�rinta hela makten av kungariket. Trots allt, om den store Ra visade svaghet i h�rnet av Escalon, s� skulle ingen n�gonstans respektera honom. Ra kollade ut ur Tronernas hall, en stor kammare med ett kupol-format tak som var trettio meter h�gt, och hans tron satt h�gt uppe p� ett podium som var tio meter h�gt, med en l�ng serie av smala elfenbens-trappor som ledde upp till den. Golvet, v�ggarna, allting var t�ckt i skinande guld, guld som han personligen tagit fr�n er�vringar runt om i v�rlden. Och �nd� var han rasande. Han tog ingen gl�dje i all glans om honom, som han vanligtvis gjorde, det fanns ingen gl�dje i att kolla ner p� de dussin m�n som alla t�lmodigt v�ntade p� hans order. Han s�g endast i sitt minne, de m�n som revolutionerade genom Escalon, och han undrade hur n�gon, i n�got h�rn av v�rlden, v�gade trotsa honom. Han hade klart underskattat dessa m�n fr�n Escalon. Han hade tydligen inte varit brutal nog. �Mest �rade och stora,� sa en av hans r�dgivare. �Ska vi rasa Escalon till grunden?� Ra t�nkte p� samma sak. P� de flesta territorier som han kontrollerade s� d�dade han enkelt varenda en, han ville inte �dsla energi p� att sl� alla till underkastelse. Oftast var det enklare att bara rensa ett helt land, och bara ta allt som var deras. Men han hade sett en f�rdel med att ha folk fr�n Escalon levande. M�nnen var k�nda krigare, och de hade aldrig f�rlorat en strid f�re hans invasion, och han beundrade deras skicklighet; han hade redan utarbetat m�nga av dem in till hans arm�er och han kunde anv�nda deras skicklighet. Det viktigaste var att deras svaga kung hade underkastat sig utan en strid, vilket skickade positiva signaler till de andra runt om i v�rlden.

Och det viktigaste var att han beh�vde m�n fr�n Escalon att patrullera Flammorna. Endast de visste hur de skulle h�lla trollen tillbaka, hur de skulle beh�rska Marta. Ra, trots all sin makt, ville inte ha krig med Marta. En dag, kanske, men nu var det inte dags. Det var ett primitivt, skr�ckinjagande st�lle, med inget annat att erbjuda �n deras oanv�ndbara kullar och stenar. Escalon var priset. Genom att inleda sin nya lag puellae nuptias, att ta deras kvinnor, f� dem att veta att de alla var �godelar f�r Pandesianerna, s� hade Ra antagit att de skulle skicka Escalon till underkastelse. Han hade haft fel. Ra blinkade ner mot budb�raren och ins�g att hans inte hade n�gon oro som liknande budb�rarens senaste ord. En drake hade kommit till Escalon. Och en ung flicka kunde kontrollera den och den d�dade hans m�n. Han kunde knappast tro det.

��r du s�ker att meddelandet �r r�tt?� fr�gade Ra. Budb�raren nickade tillbaka, med r�dsla i sin blick. F�r f�rsta g�ngen p� s� l�nge som han kunde minnas, hade Ra en k�nsla av r�dsla. Han kunde inte l�ta bli att t�nka p� profetian som hade jagat honom: D�r kommer komma drakar, f�ljt av tapperhet. En ensam flicka skulle resa sig, med krafter som aldrig setts f�rut, och kontrollera norr. Hon skulle befalla dem att f�rst�ra Pandesia, och kon kunde endast stoppas innan hennes krafter var slutf�rda. Ra satt d�r, och k�nde sitt hj�rta sl� h�rt i hans br�st, och han visste att den dagen hade kommit. �Var �r hon?� fr�gade Ra budb�raren. Budb�raren svalde. �V�ra spioner har sagt att hon �r p� v�g mot det ur�ldriga tornet i Ur.� Ur. Tornet. Bevakarna. Det cementerade endast Ras r�dsla. Han visste kraften som lurade bakom de v�ggarna. Om hon n�dde tornet, kunde hon bli mer kraftfull �n han kunde kontrollera.

Han var tvungen att anv�nda all kraft i sin mak f�r att stoppa det f�re det var f�r sent. Det kom ett skrik utanf�r hallen och Ra kollade genom den femton meter h�ga b�gen, av kompaniet med soldater som patrullerade g�rdsplanen. De var en arm� som gick p� tomg�ng. En arm� som beh�vde matas. En arm� som var redo f�r krig. Ra st�llde sig upp i sin fulla l�ngd, med sina muskler utbuktande, och med hans gyllene rustning som klingade. Han svingade lugnt sin gyllene kniv och h�gg halsen av budb�raren framf�r honom, som om han kliade sig p� armen. Han s�g en fr�sch r�dsla i ansikten av alla de som var i hans kammare. De ska vara r�dda, ins�g han. F�r Ra var inte bara en stor ledare, inte bara en gud, utan ocks� en stor krigare. Han kunde k�nna blodet koka, det kliade efter blodlust, f�r dominans �ver hela landet, f�r att ha alla m�nniskor i alla h�rn av v�rlden att buga framf�r honom. Ra �vervakade sina bef�lhavare, alla var r�dda f�r att m�ta hans blick. �Samla mina arm�er,� befallde han. �Vi ska inte stanna f�r n�got f�rr�n vi hittar denna flicka.�

Han f�rstod inte. Vidar stop ovanp� r�ckena i Volis och tittade norrut, mot horisonten, mot Flammorna, och han undrade. Nu b�rjade dimman att bli synlig n�r eftermiddagen gav vika mot skymningen, och n�r han stod d�r, med ett dussin av sina br�der i strid runt honom, alla Duncans m�n, s� var han f�rvirrad. I flera timmar hade han k�nt skalv, en svag vibration som ringde i marken, genom hans f�tter, som en mild jordb�vning. Genom hela hans liv i Volis hade han aldrig k�nt n�got liknande. Vidar str�ckte sig fram och la sina h�nder p� en sten, och n�r han gjorde det, k�nde han de igen: ett skalv. Det kom typ varje minut, och sen f�rsvann det precis lika pl�tsligt. Det verkade som att det blev starkare. Vidar kunde inte f�rest�lla sig vad det var f�r n�got. Hade draken �terv�nt? Stampade den runt p� landsbygden? Nej, det kunde inte vara en drake, om det var det, skulle han ha sett den, eller h�rt den? Det fanns inte jordskalv i Volis, heller inga skiljelinjer som han visste om. Kanske var det en arm� som n�rmade sig. Var Pandesia p� v�g med all sin makt? Det skulle inte f�rklara n�gonting, f�r skakandet slutade varje minut innan det b�rjade igen. En arm� skulle inte pausa. Vad kunde det d� var? Hela dagen hade han skakat bort det som om det vore ingenting, han f�rv�ntade sig att det skulle g� bort. Men nu kunde han inte ignorera det l�ngre.

Vidar k�nde ett stort ansvar; det var trots allt f�rsta g�ngen som Duncan hade l�tit han best�mma �ver ett fort, Volis dessutom, och han hade best�mt att han skulle g�ra honom stolt. Med den enorma kraften som gick s�derut med Duncan, s� var n�gon tvungen att stanna kvar, f�r att vara f�rberedd f�r en ov�ntad attack. Han greppade sitt sv�rd, han ville inte g�ra Duncan besviken, och han undrade varf�r detta skulle h�nda p� hans skift. Ett annat skalv kom, starkare �n den senaste, och n�r Vidar kollade, s� trillade det ner sm� stenar fr�n r�ckena. Han k�nde en grop i sin age. Vad det �n var, s� var det p� riktigt. Vidar v�nde sig om och st�llde sig mot de andra, som kollade tillbaka p� honom med bleka ansikten. Han s�g n�got i deras ansikten som han aldrig riktigt sett f�rut: r�dsla. Vidar sj�lv var inte r�dd f�r n�gon arm�. Vid f�rsta synen av n�gon fiende, skulle han rusa dit och besegra dem, och han skulle utmana vilken man som helst, eller arm�, sv�rd mot sv�rd. Det var vad han inte visste som oroade honom.

Vidar kollade norrut, mot Flammorna, och en sjunkande k�nsla kom �ver honom. Han visste inte varf�r, men han k�nde att vad det �n var, kom den mot denna riktningen, och den kom f�r oss alla.

Vesuvius stod djupt under marken, under Escalon, och s�g p� i extas n�r den gigantiska varelsen framf�r i tunneln slog sig fram genom stenen. Med varje slag skakade jorden, stark nog att v� Vesuvius att svaja. Hans arm� av troll, runt om honom, snubblade och f�ll, men Vesuvius klarade av att stl�, med h�nderna p� sina h�fter, n�r han stod d�r och kollade p� med gl�dje. Han kunde komma ih�g ett par stunder av tillfredsst�llelse i sitt liv. Hans plan efter alla dessa �r, fungerade perfekt. Molnen av damm hade inte agt sig n�r varelserna str�ckte sig upp och kl�ste, slet i sten och jord och f�rs�kte att ta sig fria, f�r dumma att veta att de bara gr�vde sig djupare. De v�nde och v�nde, frustrerade, och kunde inte ta sig ut. Och de slog i stenen �nnu mer.

Ibland v�nde sig j�tten om, som om den gissade igen, och sprang bort fr�n v�ggen, tillbaka mot Vesuvius. Just nu hade Vesuvius hundratals soldater som rusade fram och stack han med l�nga spjut, och fick den att v�nda igen, men inte f�re den d�dade ett dussin av hans m�n. Vesuvius soldater tunnades ut snabbt, men det var ett litet pris att betala f�r er�vringen som skulle komma, segern som snart var i hans grepp. N�r denna tunneln var klar, n�r v�gen kontaktade Marta med Escalon, s� skulle hela hans nation av troll invadera och f�rst�ra Escalon en g�ng f�r alla.

Vesuvius f�ljde j�tten p� ett s�kert avst�nd, hans hj�rta slog med upprymdhet n�r besten gr�vde djupare och djupare ner under marken, och slog sin v�g s�derut. N�r han gick fram, s� k�nde Vesuvius pl�tsligt att han svettades, och han k�nde n�gonting, han str�ckte sig upp och la sina handflator p� taket. Han var yr av upprymdhet. Stenen var varm. Det kunde endast betyda en sak: de var nu rakt under Flammorna. Med en gl�dje olikt n�got annat han har k�nt, marscherade Vesuvius fram�t, f�ljde efter besten, och det k�ndes som om han hade sitt �de i sin hand. N�r besten slog genom stenen igen och igen, skickade sm� bumlingar bak�t, s� k�nde Vesuvius en st�rre gl�dje �n han visste var m�jligt. Seger, ett totalt underkuvat Escalon, var tillslut inom r�ckh�ll. Varje steg han tog, tog han nu p� fiendens territorium.

De var fortfarande hundra meter under marken, och Vesuvius visste att han beh�vde f� besten att gr�va upp�t. N�r de hade passerat ytterligare meter f�rbi flammorna, samlade Vesuvius sina soldater. �Stressa besten!� skrek han. �Driv den upp�t!� Hans soldater pausade, var os�kra, de visste att det skulle betyda d�den att marschera fram�t. Han s�g sina m�n tveka, och Vesuvius visste att han var tvungen att g�ra det avg�rande. �Facklor!� skrek han. M�nnen rusade fram med facklorna, och Vesuvius tog en han sj�lv, skrek ett h�gt stridsrop och ledde sina m�n fram�t. Alla f�ljde efter, hundratals troll som sprang fram�t, och l�s upp den svara tunneln medan de sprang mot besten.

Vesuvius var den f�rsta som n�dde fram, och n�r han gjorde det r�rde han dess fot, och manade den upp�t. Besten skrek, v�nde sig om och svingade efter honom. Vesuvius, som f�rv�ntade sig det, gick undan precis i tid, och besten svingade och tr�ffade flera av hans m�n, och d�dade dem ist�llet, sedan slog han av en stor bit av v�ggen. En annan av hans m�n rusade fram�t, sedan en annan, och alla satte sina facklor p� dess f�tter, och f�ljde Vesuvius order, tills j�tten tillslut b�rjade hoppa r�tt upp av ilska. Den slog sitt huvud i stenen, skrek sedan och str�ckte sig upp f�r att kl�sa i taket, precis som Vesuvius hoppade att han skulle g�ra. Vesuvius kisade mot molnen av damm och kollade p� med sitt hj�rta slog h�rt, n�r besten tog sig upp�t, och gr�vde tunneln i r�tt riktning.

Detta var stunden han hade v�ntat p�, som han hade dr�mt om s� l�nge han kunde minnas. N�r Vesuvius kollade p� och v�ntade andl�st, kisande i m�rkret, s� kom det en enorm krasch, och pl�tsligt blev han �verhopad av ljus. Solljus. Fantastiska Solljus. Solljus fr�n Escalon. Damm fl�g in n�r solljuset fyllde tunneln och sken upp allt. Besten fortsatte att sl�, och gjorde h�let bredare, och skickade iv�g sten och jord och gr�s �verallt, som en gejser som kom fr�n helvetet. Vesuvius stod d�r, f�r stel f�r att kunna r�ra sig, han kunde knappast processa vad som nyss hade h�nt. Med det slutgiltiga slaget, s� hade besten slutf�rt tunneln, och �ppnat g�ngen till Escalon f�r en invasion. Flammorna var nu oanv�ndbart. Vesuvius log brett, det slog honom sakta att hans plan hade fungerat. Att han hade varit smartare �n alla. Det var dags f�r den stora invasionen att b�rja.

Aidan som fortfarande st�nade i sm�rta, samlade sig sj�lv n�r mannen s�nkte sin sko mot hans ansikte, och visste att hans skalle skulle krossas. Han skulle ge allt f�r att ha sin far vid sin sida just nu, att ha sina br�der h�r, eller mest av allt, att ha Kyra h�r. Han visste att hon skulle skydda honom. Nu var han tvungen att m�ta detta �de ensam. Om han endast var �ldre, st�rre och starkare. N�r skon kom n�rmare och Aidan h�jde sina h�nder, f�r att skydda sig sj�lv, kom pl�tsligt ett morrande ljud som skar genom luften, ett som fick hans h�r att resa sig i nacken. Aidan kollade och var chockad �ver att se Vid rusa fram�t. Den stora vilda hunden fick p� n�got s�tt extra styrka, hoppade och landade p� mannens br�st, och sj�nk in sina huggt�nder i han innan han kunde stampa p� Aidan.

Mannen skrek n�r Vit morrade skr�ckinjagande och skakade sitt huvud �t b�da h�llen, och bet mannen i sina h�nder, armar och br�st och ansikte. Tillslut, rullade den blodiga mannen p� sidan och st�nade av sm�rta. Vit som fortfarande morrade, med munnen droppande av blod, var inte klar. Han gick fram, siktade tydligt mot hannens hans, f�rberedde sig f�r att d�da honom f�r gott. Men Vit snubblade och trillade, och Aidan ins�g att han fortfarande var f�r skadad f�r att kunna d�da mannen. Mannen som m�rkte att han fick en m�jlighet, v�ntade inte. Han kravlade sig snabbt upp p� sina h�nder och kn�n, och tog sig upp p� sina f�tter och sprang tillbaka till vagnen.

Han drog sig upp och satt ostadigt, och skyndade p� sina h�star. De sprang iv�g och Aidan blev besviken �ver att se de galoppera bort�t. Inom ett par f� sekunder s� var de borta i natten, och l�mnade Aidan och Vit helt ensamma i den svarta skogen, flera dagar ifr�n civilisation. Aidan l�g p� marken, hans kropp var fortfarande fylld av sm�rta, han var alldeles f�r utmattad f�r att st� upp, och han blev �verraskad n�r han fick en tunga i ansiktet. Han v�nde sig om f�r att se Vit luta sig �ver honom, han l�g ocks� ner, och slickade honom i ansiktet. Aidan str�ckte sig fram och kramade hunden, och han blev f�rv�nad n�r hunden lutade sig in mot hans br�st. �Jag �r skyldig dig mitt liv,� sa Aidan. Vit kollade tillbaka p� honom med �gon som verkade svara: Och du r�ddade mig ocks�.

Aidan visste att genom att g�ra vad han hade gjort, hade han nog f�rst�rt sin chans f�r �verleva. Nu l�g han h�r, ensam, i denna kalla natt, han var hungrig, hade f�tt stryk, och med en skadad hund bredvid sig, de b�da hade ingen som kunde hj�lpa dem. �nd� brydde han sig inte. Han hade gjort r�tt sak, och det var viktigare. Aidan kunde inte ge upp. Han kunde heller inte bara ligga d�r och d�, och han kunde inte l�ta Vit d� heller. Och om de inte b�rjade r�ra p� sig s� k�nde han att de skulle snart bli s� stela s� att de fr�s till d�ds. Aidan reste sig upp med en stor anstr�ngning, och h�ll mot sina revben d�r mannen hade sparkat honom. Han hj�lpte sedan Vit upp, och drog honom i hans f�tter. De tv� stod d�r, och stod mot den l�nga �ppna v�gen mot dem. Aidan visste att de antagligen skulle d� h�r ute, men det kvittade vad som h�nde, han hade r�ddat detta djuret.

Aidan satte en fot framf�r den andra, och Vit haltade bredvid honom, och de tv� gick tillsammans, en lite pojke och en skadad hund, ensamma under stj�rnorna i den stora svarta skogen, och de tog sina f�rsta steg mot den antagligen om�jliga vandringen mot Andros.

Theos cirkulerade h�gt �ver Escalon, ovanf�r molnen, utan att m�nniskorna kunde se honom, sv�vande fr�n en �nde till en annan, och tog in det stora under honom med sin magnifika syn och fokus. Han fl�g in i solnedg�ngen, flaxande med sina stora vingar, och r�rde sig �ver en kulle f�r varje flax, och t�ckte mer mark �n de m�nniskorna kunde g�ra p� flera dagar, n�r han letade. Han skulle inte vila f�rr�n han hittade vad han letade efter. Escalon var s� mycket mer annorlunda �n d�r hemma p� andra sidan v�rlden, s� mycket mindre, och det saknades lava och aska, han saknade den o�ndliga str�ckan av svart sten som hans hemland var gjort av. Det saknade ocks� skriket fr�n drakarna som man h�rde hela tiden. Det var n�stan f�r tyst h�r, och det gjorde honom orolig. Det p�minde honom om hur ensam han var, hur l�ngt hemifr�n han var. Men f�r detta uppdrag s� skulle han �ventyra till slutet p� jorden.

Theos �gon smalnade, och nedanf�r honom, genom molnen, s�g han Kyra, framf�r tornet. Han s�g henne med en blandning av nyfikenhet och respekt, mer beskyddande av henne �n hon n�gonsin visste om. Han h�ll ett �ga p� henne n�r han kunde, eftersom rollen hon beh�vde spela i framtiden var viktig, deras kontakt var s� stark, och hennes liv s� �mt�ligt. Hon var ju trots allt inte en drake. Theos flaxande, fortsatte att flyga, f�rbi Kyra, f�rbi tornet, och tillbaka �ver Escalon, letade fortfarande. Han s�nkte sitt huvud och �kade sin hastighet och p� en kort stund kunde han korsa halva landet. Han s�g Kyras far p� bergen, i Kos, och f�rberedde sig, utan tvekan, f�r ett stort krig. Han v�nde sig om och fl�g norrut, och s�g Volis, som var utan beskydd. Han fl�g vidare och inte l�ngt fr�n Flammorna s�g han ett stort h�l i jorden, och en j�tte som gick fram ur tunneln och en stor arm� av troll som f�ljde dess h�lar. Han korsade Escalon, och l�ngt ut i h�rnet s� han ett par legioner av Pandesianer som b�rjade f�rbereda sig f�r krig. Theo hade dock inte mycket intresse i vad m�nniskorna hade f�r sig. Han kunde d�da dem alla i en sekund om han ville det. Alla deras r�relser var inte konsekventa f�r honom. Det var Kyra han brydde sig om, f�r en speciell anledning. Och en annan. Den enda saken som var viktigare f�r honom �n henne, den enda saken so fick honom att stanna, den enda saken som fick honom att komma hit fr�n b�rjan. Han s�kte igen och igen, han skrek i frustration, f�r den enda saken han beh�vde hitta. Den enda saken som gjorde honom s�rbar. Hans barn.

Theo skrek igen och igen i frustration och skakade i luften n�r han fl�g �ver T�rnarnas skog igen, n�ra platsen d�r han blev skadad, och s�kte genom landet. Han skannade skogen under sig, genom tr�den, �ver kullorna, �verallt. Men han hittade inget. Det var som om barnet hade f�rsvunnit, som om varenda �gg han hade kommit hit f�r att skydda hade f�rsvunnit. Vem kunde ha tagit det? Och varf�r? Theo skrek igen och igen, ett stressat skrik, av desperathet, och n�r han reste sig upp i himlen, redo f�r att slita itu allt, att f� elden att regna �ver m�nniskan om han inte snart hittade vad han letade efter. Han kunde k�nna ilskan br�nna, den steg med honom, och hans �gon gl�dde gula och han visste att han inte l�ngre kunde kontrollera det. Han beh�vde sl�ppa ut det n�gonstans. Och dessa st�der nedan, som var fulla med m�nniskor, fick han n�ja sig med.

Han b�rjade dyka, rakt ner mot staden under honom, och �ppnade sin mun f�r att spruta ut sin eld. Det var dags f�r ett stort krig att b�rja.

Helt ensamt, norrut i T�rnarnas skog, under ett ur�ldrigt tr�dd, med grenar som t�ckte den v�l, l�g ett �gg. Ett drak�gg. Stort, lila och h�rt, t�ckt med fj�ll, s� satt den d�r ensam, som om den v�ntade p� att dess far ska komma. Den k�nde sig inte hemma h�r i Escalon, den var inte omringad av eld, lava och aska, av cirkulerande drakar, som v�ntade p� att den skulle kl�ckas. Den kunde redan k�nna att den var mer annorlunda �n de andra. Den satt d�r, v�ntade p� att d�, eller kl�ckas. Den kunde k�nna hur s�rbar den var. Trots alla odds, hade den �verlevt. Djur hade kommit, sniffat med nyfikenhet, och hade tillslut g�tt d�rifr�n. Men nu, k�nde han att n�got annat kom. Mer �n en, en flock med vargar. De n�rmade sig snabbt hans �gg, och de var hungriga. Denna g�ngen skulle de d�da honom. Han visste att det inte var meningen att han skulle kl�ckas �n, men denna draken anv�nde all sin vilja, och tvingade sig sj�lv att r�ra sig i �gget, f�r att trotsa den naturliga v�ntetiden. Med all sin kraft r�rde han en arm, sedan en axel och sen sitt kn�. Han gjorde vad drakar inte borde g�ra, vad ingen annan drake kunde g�ra.

N�r de sista str�larna fr�n solen gick ner, l�ngt fr�n m�nniskornas syn, i den �de landsbygden, kom det en spricka. Sedan en till. En liten klo kom fram, med dess naglar som str�ckte sig mot himlen som om den skulle kl�sa den. Sedan kom en annan. Snart b�rjade �gget att spricka, och tillslut, kom armen, och sedan huvudet fr�n en b�bis-drake. Sonen av Theos. Vargarna stannade, och f�r f�rsta g�ngen i sitt liv blev de r�dda f�r en annan varelse. Draken lutade sig bak�t och tog in den f�rsta synen av v�rlden, himlen, och han blinkade. Det var inte den v�rld han hade f�rv�ntat sig att se. Han skrek, det var ungt och tyst, men �nd� tillr�ckligt l�skigt f�r att skr�mma iv�g n�gon n�ra.

F�r denna draken ville redan andas, leva, och d�da. Han lutade bak sin nacke och andades, hans f�rsta andetag, och det kom en strimma eld. Elden av liv. Och elden f�r d�d skulle komma. Vargflocken v�nde sig om och sprang iv�g, utan att kolla bak. De var smarta som sprang. F�r f�rsta g�ngen p� ett millenium, i landet Escalon, f�ddes en drake.

Kyra blinkade och kollade upp f�r att se sin mor kolla ner p� henne, hennes ansikte var en skugga, som maskerades i silverskenet, ett sken som l�s ner bakom henne. Hon hade l�ngt guldigt h�r kunde Kyra se, och hon kunde k�nna v�nligheten, passionen som str�lade fr�n henne, trots att hon hade f�rdunklat. Hennes mor log ner n�r hon str�ckte ut en hand, hennes fingrar var l�nga och lena. �Kyra,� viskade hennes mor till henne. Det var en viskning som vibrerade genom Kyras sj�l, ljudet av en r�st hon inte insett att hon hade l�ngtat efter att h�ra hela sitt liv. Kyra solade sig i sin mors varma k�rlek f�r f�rsta g�ngen i sitt liv, och det k�ndes bra. Det k�ndes som om en del av henne som hade saknats l�nge, �terv�nde. Kyra tog sin mors hand och blev chockad av hennes ber�ring, som en blixt rusade genom henne. Hon kunde k�nna v�rmen spridas genom hennes hand, uppf�r armen och sedan genom hela hennes kropp. Hon satte sig l�ngsamt upp n�r hennes mor varsamt drog i henne, som om hon ville omfamna hanne. �Kyra,� sa hennes mor. �Det �r dags, Dags f�r dig att veta vem jag �r. Dags f�r dig att veta vem du �r.�

�Mor,� f�rs�kte Kyra att svara. Men hennes ord fastnade i hennes hals. Samtidigt som hon f�rs�kte yttra sina ord s� lutade hon sig fram f�r att omfamna sin mor, men k�nde inget i hennes armar. Lika snabbt som hon hade kommit, hade hennes mor f�rsvunnit. Kyra blinkade och s�g ett exotiskt landskap framf�r henne, en hon inte kunde k�nna igen, med vridna tr�d, br�nda grenar, och det kvittade var hon kollade, hennes mor kunde inte hittas. Hon kollade ner och s�g att hon sj�lv satt p� kanten av en klippa, och hon h�ll p� att trilla ner, och havets v�gor slog under henne. �MOR!� skrek hon. Kyra satte sig upp och andades tungt n�r hon vaknade, desorienterad. Leo gnuggade sitt huvud mot hennes kn�, och det tog henne en l�ng stund att samla sig sj�lv, f�r att inse att det var en dr�m. Det hade varit den verkligaste dr�mmen i hela hennes liv, mer som ett mystiskt m�te. Det kom en vindpust, f�ljt av en annan, och ett n�rmande ljud. Det l�t som fotsteg som n�rmade sig, som krasade i gr�set. Kyra tog instinktivt tag i sin stav h�rdare och satte sig upp och var p� alerten.

Kyra blinkade i morgonsolen och ins�g att hon hade sovit hela natten, hon skakade av kulan, fr�n havets �nga, och hon f�rs�kte att se. Soluppg�ngen var p� v�g, det spridde sig �ver horisonten, men det var fortfarande mer m�rkt �n ljust, och hon blinkade, k�mpade med att se i m�rkret. Hon s�g en siluett av en man. Han var kl�dd i en l�ng kappa, hade l�ngt h�r, och hon kunde se att han h�ll i en stav n�r han gick. Han kom n�rmare och Kyra k�nde sitt hj�rta sl� i hennes br�st medan hon undrade. Kunde det vara han? Hennes farbror? Och solen steg sakta bakom honom, och gjorde honom till en siluett. Kyra k�mpade f�r att se honom ordentligt, men hon kunde inte.

Han stannade framf�r henne och Leo, morrade konstigt nog inte, utan kollade p� honom, som om han ocks� var fixerad.

Mannen stod d�r, och kollade ner p� henne i en tystnad som aldrig verkade sluta, och Kyra var alldeles f�r andl�s f�r att kunna prata. Detta var stunden, hon visste det, stunden som skulle f�r�ndra hennes liv. �Kyra,� sa han tillslut, med en resonerande r�st som rullade i vinden, lika gammal som tornet bakom henne. �Jag har v�ntat p� dig.� Tillslut drog han bak sin luva och kollade rakt p� henne, och hennes hj�rta stannade. Hon kunde inte tro att det var han.

Morgan Rice �r nummer #1 b�sts�ljande, och i USA Today �r han den b�sts�ljande f�rfattaren av den episka fantasy-serien TROLLKARLENS RING, omfattar sjutton b�cker; av # 1 b�sts�ljande serien EN VAMPYRS DAGBOK, best�ende av elva b�cker, av # 1 b�sts�ljande serie �VERLEVNADSTRILOGIN, en post-apokalyptisk thriller best�ende av tv� b�cker; och de nya episka fantasy-serien KONUNGAR OCH H�XM�STARE, innefattar tv� b�cker. Morgans b�cker finns tillg�ngliga i ljudb�cker och tryckta utg�vor, och finns �versatt i 25 spr�k.

OMV�ND (Bok #1 En vampyrs dagbok), ARENA ETT (Bok #1 av �verlevnadstrilogin) och HJ�LTARS V�G (Bok #1 Trollkarlens ring) DRAKARNAS GRYNING (Konungar Och H�xm�stare � Bok #1) �r alla tillg�ngliga att ladda ner gratis!

Morgan �lskar att h�ra vad ni tycker, s� bes�k www.morganricebooks.com f�r att g� med i mejllistan, f� en gratis e-bok, f� gratis g�vor, ladda ner gratis-appen, skaffa de senaste exklusiva nyheterna, anslut p� Facebook och Twitter, och h�ll kontakten!