Morgan Rice �r den stors�ljande f�rfattaren av THE VAMPIRE JOURNALS, en serie f�r unga vuxna med hittills elva b�cker; THE SURVIVAL TRILOGY, en postapokalyptisk thriller med hittills tre b�cker, och den storslagna f�rs�ljningssucc�n, fantasyserien TROLLKARLENS RING, med hittills sjutton b�cker.

Morgans b�cker finns b�de som ljudb�cker och i tryck och har hittills �versatts till tyska, franska, spanska, portugisiska, japanska, kinesiska, svenska, holl�ndska, turkiska, ungerska, tjeckiska och slovakiska (och med �vers�ttningar till fler spr�k p� v�g).

OMV�ND (Bok #1 En vampyrs dagbok), ARENA ETT (Bok #1 av �verlevnadstrilogin) och HJ�LTARS V�G (Bok #1 Trollkarlens ring) DRAKARNAS GRYNING (Konungar Och H�xm�stare � Bok #1) �r alla tillg�ngliga att ladda ner gratis!

Morgan �lskar att h�ra fr�n sina l�sare! Bes�k www.morganricebooks.com och skriv upp dig p� maillistan, f� en gratis bok och andra gratisprylar, ladda ned appen med de senaste, exklusiva nyheterna. H�ll kontakten p� Facebook och Twitter!

Copyright � 2013 av Morgan Rice

Alla r�ttigheter f�rbeh�lls. Ut�ver vad som till�ts enligt U.S. Copyright Act 1976, s� f�r inga delar av denna publikation reproduceras, distribueras eller �verf�ras i n�gon form eller n�gra medel, lagras i databas eller annan lagring, utan f�rfattarens till�telse.

Denna e-bok medf�r enbart r�tt till din personliga l�sning. E-boken f�r inte s�ljas vidare eller ges bort till andra. Om du �nskar dela med dig av boken, v�nligen k�p ytterligare en kopia avsedd f�r mottagaren. Om du l�ser denna bok utan att sj�lv ha k�pt den, eller om den inte var k�pt enbart f�r dig, v�nligen �terl�mna den och k�p ditt eget exemplar. Tack f�r att du respekterar f�rfattarens h�rda arbete med boken!

Boken �r ett sk�nlitter�rt verk av fiktion. Namn, karakt�rer, f�retag, organisationer, platser, tillst�llningar och h�ndelser �r produkter av f�rfattarens fantasi eller anv�nda med sk�nlitter�ra �ndam�l. Eventuella likheter med verkliga personer, levande eller d�da, �r fullkomligt slumpartade.

Upphovsr�tt f�r omslagsbilden tillh�r Sergii Votit och brukas enligt licens fr�n Shutterstock.com.

Gwendolyn samlade sig sj�lv mot den kalla, piskande vinden n�r hon stod p� kanten av kanjonen och tog hennes f�rsta steg mot den v�lvda bron som var den Norra korsningen. Denna skrangliga bro som var t�ckt av is, var gjort av slitet tr�-rep och plankor, och s�g knappast ut att vara kapabel till att h�lla f�r dem. Gwen kr�p ihop n�r hon tog sitt f�rsta steg. Gwen halkade, och str�ckte sig fram och tog tag i repet, som svingade och hj�lpte knappast. Hennes hj�rta sj�nk n�r hon t�nkte p� att den svajiga bro var det enda s�ttet att korsa till den norra sidan av kanjonen, f�r att komma in i Netherv�rlden, och f�r att hitta Argon.

Hon kollade upp och s�g, p� h�ll, hur Netherv�rlden spridde ut sig, ett t�cke av vit sn�. F�ltet s�g �nnu mer olycksb�dande ut nu. En pl�tsligt vind kom, och repet svajade s� v�ldsamt, s� att Gwendolyn tog tag i repet med b�da h�nderna och satte sig p� kn�. F�r en stund s� visste hon inte om hon ens kunde h�lla sig kvar, mycket mindre korsa det. Hon ins�g att detta var betydligt mer farligt �n vad hon hade t�nkt, och att de skulle alla d� n�r de f�rs�kte. �Min lady?� sa en r�st. Gwen v�nde sig om f�r att se Aberthol st� n�gra meter bakom, bredvid Steffen, Alistar och Krohn, och alla v�ntade p� att f�lja efter. De fem var en v�ldigt osannolik grupp, uppflugna h�r p� �nden av v�rlden, och stod mot en os�ker framtid och antagligen d�den.

�M�ste vi verkligen f�rs�ka att g� �ver denna?� fr�gade han. Gwendolyn v�nde sig om och kollade ut p� den piskande sn�n och vinden framf�r henne, och tog tag i sina p�lsar h�rdare runt hennes axlar n�r hon b�rjade att skaka. I hemlighet ville hon inte korsa bron; hon ville inte ens g�ra denna resan �ver huvud taget. Hon skulle hellre �terv�nda till s�kerheten i hennes barndomshem, Kungens g�rdsplan, f�r att sitta bredvid deras murar, framf�r en eld, och inte begrunda n�gon av de faror och oroligheter som v�rlden hade dr�nkt sedan hon hade blivit drottning. Men s�klart kunde hon inte g�ra det. Kungens g�rdsplan finns inte l�ngre; hennes barndom var borta; och hon var drottning nu. Hon hade en bebis som n�gon g�ng skulle komma som hon var tvungen att ta hand om, och en make som n�gon g�ng skulle komma, n�gonstans d�r ute, och de beh�vde henne. F�r Thorgrin, skulle hon g� genom eld om det beh�vdes.

Gwen var s�ker p� att det skulle beh�vas. De alla beh�vde Argon, inte bara hon och Thor, utan hela ringen. De skulle m�ta Andronicus, men ocks� en kraftfull magi, kraftfull nog f�r att sn�rja Thor, och utan Argon, visste hon inte hur de skulle bek�mpa det. �Ja,� svarade hon. �Vi m�ste.� Gwen f�rberedde sig f�r att ta ytterligare ett steg, och denna g�ng rusade Steffen fram�t, och blockerade hennes v�g. �Min lady, sn�lla l�t mig g� f�rst,� sa han. �Vi vet inte vilka faror som v�ntar oss p� denna bron.� Gwendolyn blev r�rd av hans erbjudande, men str�ckte sig och knuffade f�rsiktigt honom �t sidan. �Nej,� sa hon. �Jag ska.� Hon v�ntade inte l�ngre, utan gick fram och tog ett stadigt tag i r�cket av rep. N�r hon tog ett steg, blev hon chockad �ver hur kallt det blev i hennes hand, isen gr�vde sig in i henne, den kalla k�nslan sk�t sig upp i hennes handflator och armar.

Hon andades skarpt, os�ker p� om hon skulle kunna h�nga kvar. En annan vind kom, som bl�ste bron fr�n sida till sida, och tvingade henne att ta ett h�rdare tag, att tolerera sm�rtan fr�n isen. Hon k�mpade f�r att balansera med allt hon hade, n�r hennes f�tter halkade p� de ist�ckta repen och plankorna under henne. Bron lutades skarpt till v�nster, och f�r en stund var hon s�ker p� att hon skulle trilla ner p� sidan. Bron r�ttade till sig sj�lv, och svingade sedan �ver till andra sidan. Gwen satte sig p� kn� igen. Hon hade knappt g�tt tre meter, och hennes hj�rta slog redan s� h�rt att hon knappt kunde andas, och hennes h�nder var s� bed�vade s� hon kunde knappast k�nna dem.

Hon st�ngde sina �gon och tog ett djupt andetag, och s� t�nkte hon p� Thor. Hon f�rest�llde hans ansikte, varje vinkel av det. Hon t�nkte p� sin k�rlek till honom. Hennes beslutsamhet �ver att befria honom. Vad som �n kr�vdes. Vad som �n kr�vdes. Gwendolyn �ppnade sina �gon och tvingade sig sj�lv att ta flera steg fram�t, hon greppade repen, och hon t�nkte inte stanna f�r n�gonting. Vinden och sn�n kunde driva henne ner i djupet av kanjonen. Hon brydde sig inte l�ngre. Det handlade inte l�ngre om henne; det handlade om hennes livs k�rlek. F�r honom kunde hon g�ra vad som helst. Gwendolyn k�nde vikten skifta p� bron bakom henne och kollade tillbaka f�r att se Steffen, Aberthol, Alistair, och Krohn f�lja efter. Krohn halkade p� sina tassar n�r han rusade f�rbi de andra, fram tills han var vid Gwendolyns sida. �Jag vet inte om jag kan g�ra detta,� sa Aberthol, med en stram r�st, efter ett par skakiga steg. Han stod d�r, med skakande armar n�r han h�ll i repet, en gammal man, som knappast hade kraft f�r att h�lla sig kvar. �Du kan g�ra det,� sa Alistair, som gick upp bredvid honom och la en arm runt hans midja.

�Jag �r h�r. Oroa dig inte.� Alistair gick med honom, och hj�lpte honom fram n�r gruppen fortsatte att g�, n�rmare och n�rmare �ver bron, ett steg i taget. Gwen blev ytterligare f�rv�nad �ver Alistairs styrka under motg�ngar, hans lugna natur, hans or�ddhet. Han uts�ndrade ocks� en kraft som Gwendolyn inte f�rstod. Gwen kunde inte f�rklara varf�r hon k�nde sig s� n�ra honom som hon gjort, men under den korta tid hon hade k�nt henne, s� k�ndes de redan som syskon. Hon fick styrka fr�n hennes n�rvaro. Och fr�n Steffens. Det slutade bl�sa ett tag, och de skyndade sig. Snart hade de g�tt �ver mitten p� bron, och de gick snabbare nu, Gwen vande sig vid de hala plankorna. Andra sidan p� kanjonen b�rjade bli synlig, endast 20 meter d�r ifr�n, och Gwendolyns hj�rta b�rjade att v�lla med optimism. De kanske klarar det trots allt.

En vindpust svepte fram, och denna var starkare �n alla de andra, s� stark att Gwen var tvungen att s�tta sig p� kn� och ta tag i repet med b�da h�nderna. Hon h�ll f�r glatta livet n�r bron svingade n�stan nittio grader, och svingade sedan tillbaka precis lika v�ldsamt. Hon k�nde att en planka gav vika under hennes f�tter, och hon skrek n�r ett av hennes ben sj�nk ner genom �ppningen, genom brom, och hennes ben satt fast �nda upp till hennes l�r. Hon vred sig men kunde inte komma loss. Gwendolyn v�nde sig om och s�g Aberthol f�rlora sitt grepp fr�n Alistair och b�rjade att glida av bron. Alistar reagerade snabbt, och str�ckte ut en hand och tog tag i hans vrist, och h�ll fast honom precis innan Aberthol gled �ver kanten. Alistair lutade sig �ver kanten av bron och h�ll sig kvar, n�r Aberthol svingade under henne, med inget mellan honom och kanjonen. Alistair anstr�ngde sig, och Gwen bad om att repet inte skulle ge vika. Gwen k�nde sig s� hj�lpl�s, f�r att hon satt fast, med sitt ben mellan de tv� plankorna. Hennes hj�rta slog galet h�rt n�r hon f�rs�kte ta sig loss. Bron svajade brett, och Alistair och Aberthol svajade med den. �Sl�pp!� skrek Aberthol. �R�dda dig sj�lv!�

Aberthols k�pp gled ur hans grepp och f�ll ner till djupet av kanjonen. Allt han hade var nu var staven som satt fast p� hans rygg. �Du kommer att klara dig bra,� sa Alistair lugnt. Gwen var �verraskad �ver att se Alistair s� samlad, s� sj�lvs�ker. �Kolla in i mina �gon,� instruerade Alistair lugnt. �Va?� skrek Aberthol i vinden. �Kolla in i mina �gon,� befallde Alistair, med mer styrka i sin r�st. Det var n�got i hennes befallande ton, och Aberthol kollade upp p� henne. Deras �gon l�stes, och n�r de gjorde det, s� Gwendolyn att ett ljus lyste fr�n Alistairs �gon och sken ner p� Aberthols. Hon s�g i misstro n�r ljuset sl�t sig runt Aberthol, och Alistair lutade sig bak�t, och med ett drag, drog hon upp Aberthol upp p� bron. Aberthol, som l�g d�r och var chockad, andades tungt, och kollade upp p� Alistair med f�rundran; sedan v�nde han sig omedelbart om och tog tag i repet med b�da h�nderna, innan ytterligare en annan vind kom.

�Min lady!� skrek Steffen. Han gick ner p� kn� framf�r henne, str�ckte sig, tog tag i hennes axlar, och drog med all sin kraft. Gwen b�rjade kunna ta sig loss fr�n plankorna, men n�r hon var n�ra p� att ta sig fri, halkade hon p� det isiga greppet, och f�ll tillbaka ner d�r hon hade varit, �nnu djupare. Pl�tsligt gick ytterligare en planka under Gwendolyn att g� av, och hon skrek n�r hon k�nde att hon b�rjade sjunka. Gwendolyn str�ckte sig och tog tag i repet med en hand och Steffens vrist med den andra. Det k�ndes som om hennes axlar gick ur led n�r hon dinglade i luften. Steffen dinglade ocks�, med sina ben fastkl�mda ovanf�r honom, och han riskerade sitt liv f�r att hindra henne fr�n att falla, och repen bakom honom �r det enda som g�r att de kan h�lla sig kvar. Det kom ett morrande och Krohn hoppade fram och h�gg tag i Gwens p�ls med sina huggt�nder och drog bak�t med all kraft han hade, morrande och gnyende. L�ngsamt drogs Gwen upp, centimeter f�r centimeter, och hon kunde ta tag i plankorna p� bron. Hon drog sig sj�lv upp och l�g d�r med ansiktet nere och andades tungt. Krohn slickade henne i ansiktet igen och igen, och n�r hon andades, var hon s� tacksam f�r honom, och f�r Steffen som nu l�g bredvid henne.

Hon var glad �ver att vara vid livet, f�r att r�ddas fr�n en hemsk d�d. Men Gwendolyn h�rde pl�tsligt ett kn�ckande ljud och k�nde hela bron skaka. Hennes blod rann kallt n�r hon v�nde sig om och kollade bak�t: ett av repen som h�ll fast bron hade g�tt av. Hela bron ryckte till och Gwen s�g med skr�ck n�r den andra, som h�ngde i en liten tr�d, ocks� gick av. Alla skrek n�r halva bron pl�tsligt lossnade fr�n v�ggen p� kanjonen; bron svingade dem alla s� snabbt s� att Gwen knappast kunde andas n�r de fl�g genom luften, i ljusets hastighet mot den andra v�ggen p� kanjonen. Gwen kollade upp och s�g v�ggen av sten komma mot dem, och hon visste, under den stunden, att de alla skulle d� av sm�llen, deras kroppar skulle krossas, och den som �verlevde, skulle falla ner i djupet av jorden. �Sten, ge vika! JAG BEFALLER DIG!� skrek en r�st fylld med primordial auktoritet, en r�st som Gwen aldrig hade h�rt innan.

Hon sneglade bort�t f�r att se Alistair, som h�ll i repet, h�lla ut en handflata, som var fixerad mot klippan de var p� v�g att �ka in i. Fr�n Alistairs handflata kom det ett gult sken, och n�r de kom n�rmare kanjonens v�gg, n�r Gwendolyn samlade sig f�r sm�llen, s� var hon chockad �ver vad som h�nde h�rn�st. Framf�r hennes �gon, s� �ndrades den kompakta stenen i kanjonen till sn�, och nr de alla krockade, k�nde Gwendolyn inte hur hennes ben kn�cktes, som hon hade f�rv�ntat sig. Ist�llet k�nde hon hur hela hennes kropp �kte in i en v�gg av ljus, fluffig sn�. Det var iskallt, och det t�ckte hela henne, och gick in i hennes �gon, n�sa och �ron, men det skadade inte henne. Hon levde. Alla dinglade d�r, med repet h�ngandes fr�n toppen av kanjonen, f�rsjunken i en v�gg av sn�, och Gwendolyn k�nde ett starkt grepp om hennes vrist. Alistair. Hennes hand var fr�mmande varm, trots kylan. Alistair hade p� n�got s�tt redan tagit tag i alla, och snart var alla, inklusive Krohn, p� v�g att dras upp av henne, n�r hon kl�ttrade i repet som om de vore inget. Tillslut n�dde de toppen, och Gwen kollapsade p� den fasta marken, p� andra sidan av kanjonen. Sekunden hon gjorde det, gick de kvarst�ende repen av, och det som var kvar av bron f�ll ner, i djupet av kanjonen.

Gwendolyn l�g d�r, andades tungt, och var s� tacksam �ver att vara p� fast mark igen, och undrade vad som nyss hade h�nt. Marken var iskall, t�ckt av is och sn�, men det var i alla fall fast mark. Hon var inte l�ngre p� bron, och hon var vid livet. De hade klarat det. Tack vare Alistair. Gwendolyn v�nde sig om och kollade p� Alistair med en ny k�nsla av f�rundran och respekt. Hon var mer �n tacksam �ver att ha henne vid sin sida. Det k�ndes verkligen som en syster hon aldrig haft, och Gwen hade en k�nsla av att hon inte sett djupet av Alistairs krafter �n. Gwen hade ingen id� �ver hur de skulle klara sig tillbaka till ringen n�r de var klara h�r, om de n�gonsin blev klara, om de skulle hitta Argon och klara sig tillbaka. Och n�r hon kisade in i v�ggen av f�rblindande sn� framf�r henne, f�r att g� in i Netherv�rlden, s� hade hon en sjunkande k�nsla av att de tuffaste hindren l�g framf�r dem.

Reece stod p� den �stra korsningen av kanjonen, och h�ll i stenr�cket p� bron, och kollade ner mot stupet med skr�ck. Hon kunde knappast andas. Hon kunde fortfarande inte tro p� vad hon nyss hade s�tt: �dets sv�rd, som satt i en sten, som f�ll ner �ver kanten, tumlande kant �ver kant, och svaldes tillslut av dimman. Han hade v�ntat och v�ntat, f�rv�ntat sig att h�ra en sm�ll, att h�ra det skaka under hans f�tter. Men till hans f�rv�ning, kom aldrig ljudet. Var kanjonen bottenl�s? Var ryktena sanna? Tillslut sl�ppte Reece r�cket, med sina vita knogar, och sl�ppte sitt andetag, och v�nde sig om och kollade p� sin legion. Alla stod d�r, O�connor, Elden Conven, Indra, Serna och Krog, och de kollade ocks� f�rskr�ckt ner�t. De sju stod fastfrusna p� sin plats, och ingen kunde ta in vad som nyss hade h�nt. �dets sv�rd; legenden som de alla hade v�xt upp med; det viktigaste vapnet i v�rlden; kungarnas egendom. Och det enda som h�ll sk�lden uppe. Det hade just nu trillat ur deras grepp, och sj�nk ner i gl�mska.

Reece k�nde att han hade misslyckats. Han k�nde att han inte bara svikit Thor, utan hela ringen. Varf�r kunde de inte bara ha g�tt d�r n�gra minuter tidigare? Bara ett par meter till, och han skulle ha r�ddat det. Reece v�nde sig om och kollade mot andra sidan p� kanjonen, rikets sida, och samlade sig sj�lv. Med sv�rdet borta, s� f�rv�ntade han sig att sk�lden skulle sjunka, han f�rv�ntade sig att alla rikets soldater skulle st�lla sig p� en sida, f�r att pl�tsligt rusa iv�g och springa in i Ringen. Men en f�rv�nande sak h�nde: n�r han kollade p�, gick ingen av dem p� bron. En av dem f�rs�kte, men han blev inneh�llsl�s, f�rsvann. P� n�got s�tt, var sk�lden fortfarande kvar. Han f�rstod inte. �Det �r helt ologiskt,� sa Reece till de andra. �Sv�rdet har l�mnat ringen. Hur kan sk�lden fortfarande vara kvar? �Sv�rdet har inte l�mnat ringen,� f�reslog O�Connor. �Den har inte korsat den andra sidan av Ringen. Den har fallit rakt ner. Den �r fast mellan tv� v�rldar.� �Men vad h�nder d� med sk�lden om sv�rdet varken �r h�r eller d�r?� fr�gade Elden.

Alla kollade ner i f�rundran. Ingen hade svaret; det var outforskat territorium. �Vi kan ju inte bara g� h�rifr�n,� sa Reece. �Ringen �r s�ker med sv�rdet p� v�r sida, men vi vet inte vad som h�nder om Sv�rdet sv�var nedanf�r.� �S� l�nge som den inte �r i v�rt grepp, vet vi inte om den kan sluta upp p� andra sida,� la Elden till �Det �r inte en chans vi kan ta,� sa Reece. �Ringens �de vilar p� det. Vi kan inte �terv�nda tomh�nta, misslyckande.� Reece kollade ner, och kollade p� de andra, best�mde. �Vi m�ste h�mta den,� sade han som slutsats. �Innan n�gon annan g�r det.� �H�mta den?� fr�gade Krog f�rskr�ckt. ��r du en d�re? Hur hade du t�nkt att g�ra det?� Reece v�nde sig om och stirrade p� Krog, som stirrade tillbaka, kaxig som vanligt. Krog hade blivit en riktigt tagg i Reeces sida, och trotsade alltid hans bef�l, och utmanade honom med makt vid varje h�rn. Reece f�rlorade sitt t�lamod med honom.

�VI kommer att g�ra det,� insisterade Reece. �genom att ta oss ner till botten av kanjonen.� De andra fl�mtade, och Krog h�jde sina h�nder till sina h�fter och gjorde en grimas. �Du �r galen,� sa han. �Ingen har n�gonsin g�tt ner till botten av kanjonen.� �Ingen vet om det ens finns en botten,� h�ll Serna med. �F�r allt vi vet sj�nk sv�rdet ner i ett moln, och det faller fortfarande medan vi snackar.� �Nonsens,� kontrade Reece. �Allting m�ste ha en botten. Till och med havet.� ��ven om inte botten existerar,� fortsatte Krog, �Vad f�r gott f�r det oss om den �r s� l�ngt ner att ingen av oss varken h�r eller ser den? Det kan ta oss dagar att n� dit, veckor.� �Och f�r att inte tala om att det knappast �r en lugn vandring,� sa Serna. �Har du inte sett klipporna?�

Reece v�nde sig om och �vervakade klipporna, de ur�ldriga v�ggarna p� kanjonen, som delvis doldes av dimman. De var raka, vertikala. Han visste att de hade r�tt; det skulle inte vara l�tt. Men han visste ocks� att de inte hade n�got val. �Det blir v�rre,� sa Reece. �Dessa v�ggar �r ocks� fulla av dimma. Och �ven om vi n�r botten, kanske vi inte tar oss upp igen.� Alla stirrade f�rvirrat p� honom. �D� erk�nner du allts� att det �r galenskap att f�rs�ka,� sa Krog. �Jag h�ller med om att det �r galenskap,� sa Reece, med sin r�st full av auktoritet och sj�lvk�nsla. �Men galenskap �r vad vi �r f�dda f�r. Vi �r inte enbart m�n; vi �r inte enbart m�n fr�n Ringen. Vi �r en speciell art: vi �r soldater. Vi �r krigar. Vi �r legionens m�n. Vi tog en ed, vi svor. Vi svor att aldrig tveka fr�n ett uppdrag f�r att det �r f�r sv�rt eller f�r farligt, aldrig tveka f�r att anstr�ngningen kan skada en personligt. Det �r f�r de svaga att g�mma sig och vara fega, inte f�r oss. Det �r vad som g�r oss till krigare. Det �r det som �r sj�lva essensen av tapperhet: du tar dig an en sak st�rre �n dig sj�lv f�r att det �r r�tt sak att g�ra, en �rofull sak att g�ra, �ven om det verkar om�jligt. Det �r trots allt inte det vi uppn�r som g�r n�gonting tappert, utan f�rs�ket. Det �r st�rre �n oss. Det �r vilka vi �r.�

Det kom en tung tystnad n�r vinden svepte genom och de andra t�nkte p� hans ord. Tillslut gick Indra fram�t. �Jag �r med Reece,� sa hon. �Det �r jag ocks�,� la Elden till, och gick fram. �Och jag,� sa O�Connor, och gick fram till Reeces sida. Conven st�llde sig tyst bredvid Reece, och greppade hans sv�rdsf�ste, och v�nde sig om och st�llde sig mot de andra. �F�r Thorgrin,� sa han, �skulle jag g� till jordens �nde.� Reece k�nde sig f�rst�rkt �ver att ha sina sanna Legion-medlemmar vid sin sida, dessa m�nniskor hade blivit lika n�ra som hans familj, och som hade �ventyrat vid hans sida till slutet av Kungariket. De fem av dem stod d�r och stirrade tillbaka mot de tv� nya medlemmarna i legionen, Krog och Serna, och Reece undrade om de skulle g� med dem.

De kunde beh�va ett par extra h�nder; men om de ville v�nda tillbaka, s� fick det vara s�. Han t�nkte inte fr�ga tv� g�nger. Krog och Serna stod d�r, och stirrade os�kert tillbaka. �Jag �r en kvinna,� sa Indra till dem, �som du har retat mig om f�rut. Och �nd� st�r jag h�r, redo f�r en krigares utmaning, medan du st�r d�r, med alla dina muskler, och �r feg.� Serna grymtade, irriterat, och drog bak sitt l�nga bruna h�r fr�n sina breda, smala �gon och gick fram. �Jag kommer att g�,� sa han, �men endast f�r Thorgrins skull.� Krog var den enda som stod d�r, r�d i ansiktet och trotsig. �Ni �r idioter,� sa han. �Allihop.� Men han gick �nd� fram och st�llde sig med dem. Reece, som var n�jd, v�nde sig om och st�llde sig tillsammans med de andra vid kanjonens kant. Det fanns ingen tid att sl�sa.

Reece tog tag i sidan av klippen n�r han hissade sig ner�t, med de andra flera meter ovanf�r honom, och alla gjorde en sm�rtsam kl�ttring ner�t, som de hade gjort i flera timmar. Reeces hj�rta slog n�r han k�mpade med att beh�lla fotf�stet, med sina fingrar slitna och bed�vade av kyla, hans f�tter halkade p� de hala stenarna. Han hade inte f�rv�ntat sig att det skulle vara s� h�r sv�rt. Han hade kollade ner och studerat terr�ngen, formarna p� stenarna, och hade m�rkt att p� vissa st�lle, var stenen helt rak, och det gick om�jligen att kl�ttra d�r, p� andra platser var den t�ckt av mossa; och p� andra st�llen hade den gropar och dylikt d�r man kunde placera sina f�tter och h�nder. Han hade till och med sett en kant han kunde vila p�.

�nd� verkar sj�lva kl�ttringen ha varit mycket sv�rare �n vad det verkat. Dimman t�ckte deras syn, och n�r Reece svalde och kollade ner, blev det sv�rare och sv�rare att hitta st�lle att s�tta f�tterna p�. Och trots flera timmar av kl�ttringar, kunde botten, om den existerade, inte synas. I sitt inre k�nde Reece en stigande r�dsla, en torrhet i sin hals. En del av honom undrade om han hade gjort ett grovt misstag. Men han v�gade inte att visa det f�r de andra. Med Thor borta, var han deras ledare nu, och han beh�vde vara ett bra exempel. Han visste ocks� att t�nka p� sina r�dslor inte skulle g�ra honom n�got gott. Han beh�vde visa sig stark och fokuserad; han visste att r�dsla bara skulle f�rhindra hans egenskaper.

Reeces hand k�nde efter n�gonstans att f� grepp. Han sa till sig sj�lv att gl�mma vad som l�g nedan och koncentrera p� det som komma skall. Bara ett steg i taget, sa han till sig sj�lv. Det k�ndes b�ttre att t�nka p� det s�ttet. Reece fick ytterligare ett st�d till foten, och tog ett steg ner, sedan ytterligare ett, och han b�rjade komma in i en rytm. �SE UPP!� skrek n�gon. Reece samlade sig sj�lv n�r sm� stenar pl�tsligt regnade ner runt om honom, som studsade p� hans huvud och axlar. Han kollade upp och s�g en stor sten komma flygande ner; han duckade och missade den precis. �F�rl�t!� skrek O�Connor ner�t. �L�s sten!� Reeces hj�rta slog n�r han kollade tillbaka ner och f�rs�kte h�lla sig lugn. Han ville verkligen veta var botten var; han str�ckte sig ner, tog tag i en liten sten som hade landat p� hans axel, och kollade ner och kastade den. Han kollade, f�r att se om det gav ifr�n sig ett ljud. Det gjorde det aldrig. Hans onda aning djupnade. Det fanns fortfarande ingen uppfattning om var kanjonen slutade.

Och med sina h�nder och f�tter som redan skakade, s� visste han inte om de kunde klara det. Reece svalde, alla sorters tankar som rusade genom hans hj�rna fortsatte. T�nk om Krog hade haft r�tt? T�nk om det inte fanns en botten? T�nk om detta var ett idiotiskt sj�lvmordsf�rs�k? N�r Reece tog ytterligare ett steg, och ilade sig ner meter f�r meter, s� h�rde han pl�tsligt ljudet av skrapande sten, och n�gon som skrek. Det kom ett ov�sen bredvid honom, och han kollade och s�g Elden, som b�rjade falla, glida ner bredvid honom.

Reece str�ckte instinktivt ut en hand, och klarade av att ta tag i Eldens handled n�r hon gled f�rbi. Som tur vad hade Reece ett fast tag om klippan med sin andra hand, och klarade av att h�lla kvar h�rt i Elden, som f�rhindrade honom fr�n att glida hela v�gen ner. Elden dinglade, och fick inget f�ste. Elden var f�r stor och tung, och Reece k�nde att hans styrka b�rjade att f�rsvinna. Indra kom fram, rusade ner snabbt, och str�ckte sig ner och tog tag i Eldens andra handled. Elden f�rs�kte tafatt ta tag i n�got, men fick inget f�ste. �Jag f�r inte tag i n�got!� skrek Elden, med panik i sin r�st. Han sparkade vilt, och Reece var r�dd att han skulle f�rlora sitt eget grepp och falla ner med honom.

Han t�nkte snabbt. Reece t�nkte p� repet och krokar som O�Connor hade visat honom innan de kl�ttrade ner, ett redskap de hade anv�nt n�r de hade kl�ttrat �ver murar under er�vring. Ifall den kommer till anv�ndning, hade O�Connor sagt. �O�Connor, ditt rep!� skrek Reece. �Kasta ner det!� Reece kollade upp och s�g O�Connor dra repet fr�n sin midja, luta sig bak�t och s�tta in en krok i v�ggen. Han h�ngde i den med all sin makt, testade den flera g�nger, och kastade sedan ner det. Repet dinglade f�rbi Reece. Det kunde inte ha kommit tidigare. Eldens halkiga handflator gled ur Reeces hand, och n�r han b�rjade falla bak�t, s� str�ckte sig Elden fram och tog tag i repet. Reece h�ll andan, och hoppades att det skulle h�lla.

Det gjorde det. Elden drog sig sakta upp, tills han tillslut fick ett starkt fotf�ste. Han stod p� en kant, andades tungt och var tillbaka till sin balans igen. Han andades ut en tung suck av l�ttnad, och det gjorde �ven Reece, det hade varit f�r n�ra.

De kl�ttrade och kl�ttrade, tills Reece inte visste hur mycket tid som hade passerat. Himlen blev m�rkare, och Reece droppade av svett trots kylan, och det k�ndes som om varje stund kunde vara hans sista. Hans h�nder och f�tter skakade v�ldsamt, och ljudet av hans egna andetag fyllde hans �ron. Han undrade hur mycket mer han skulle klara av. Han visste att om de inte kom till botten snart, s� beh�vde de alla stanna och vila, speciellt eftersom att natten var p� v�g. Men problemet var att det fanns ingenstans att stanna och vila. Reece kunde inte hj�lpa att undra, att om de blev f�r utmattade, att de bara b�rjade att falla, en i taget. Det kom ett h�gt ljud fr�n stenar, och sedan en liten lavin, tonvis av stenar regnade ner, och landade p� Reeces huvud, ansikte och �gon. Hans hj�rta stannade n�r han h�rde ett skrik, ett annorlunda denna g�ngen, ett skrik mot d�den.

I h�rnet av hans �ga s�g han en kropp, flyga f�rbi honom, snabbare �n vad han kunde inse. Reece str�ckte ut sin hand f�r att ta tag i honom, men allt h�nde s� snabbt. Allt han kunde g�ra var att se Krog, flaxa i luften, fallandes bak�t, rakt ner i inget.

Kendrick satt p� sin h�st, bredvid Erec, Bronson och Srog, framf�r tusentals av m�n n�r han stod mot Tirus och riket. De hade g�tt rakt in i en f�lla. De hade s�lts av Tirus, och Kendrick ins�g nu, alldeles f�r sent, att det hade varit ett stort misstag att lita p� honom. Kendrick kollade upp mot hans h�gra sida, och s�g tiotusentals soldater h�gt uppe p� kullen, med sina pilar redo; p� hans v�nstra sida s�g han lika m�nga. Framf�r dem stod �nnu fler. Kendricks f� tusen men kunde verkligen inte strida mot detta antal soldater. De skulle bli slaktade bara genom att f�rs�ka. Och med alla dessa pilb�gar dragna, s� skulle minsta lilla r�relse resultera i en massaker bland hans m�n. Det hj�lpte inte geografiskt, att vara l�ngst ner i dalen heller.

Tirus hade valt st�llet f�r bakslaget v�ldigt v�l. N�r Kendrick satt d�r, hj�lpl�s, med sitt ansikte brinnande av ilska och f�rtrytelse, s� stirrade han tillbaka p� Tirus, som satt h�gt uppe p� sin h�st med ett sj�lv-tillfredsst�llt leende. Bredvid honom satt hans fyra s�ner, och bredvid dem, en bef�lhavare f�r riket. ��r pengar s� viktigt f�r dig?� fr�gade Kendrick Tirus, som knappast stod tre meter bort, med sin r�st kall som st�l. �Skulle du s�lja ditt eget folk, ditt eget blod?� Tirus visade ingen �nger; han log �nnu bredare. �Ditt folk �r inte mitt blod, kommer du ih�g?� sa han. �Det �r d�rf�r jag inte, enligt dina lagar, tog min brors tron.� Erec harklade av ilska. �MacGils lagar skickar vidare tronen till sonen, inte till sin bror.� Tirus skakade sitt huvud.

�Det �r obetydligt nu. Dina lagar spelar l�ngre ingen roll. Makt vinner alltid �ver lag. Det �r de som dikterar lagen. Och nu som du ser, �r jag starkare. Vilket betyder, fr�n och med nu, att jag skriver lagarna. Framtida generationer kommer inte att komma ih�g dina lagar. Allt de kommer komma ih�g �r att jag, Tirus, var kung. Inte du och din syster.� �Troner som tas p� ett ogiltigt s�tt varar aldrig,� kontrade Kendrick. �Du kanske d�dar oss; du kanske till och med �vertalar Andronicus att ge dig tronen. Men b�de du och jag vet att du inte kommer att regera l�nge. Du kommer att bli sviken av samma svek du gav oss.� Tirus satt d�r, of�r�ndrat. �D� skall jag njuta av dessa f� dagarna p� min tron medan de varar, och jag kommer att appl�dera till de m�n som kan svika mig med lika mycket skicklighet som jag svek dig.�

�Nog med snack!� sa rikets bef�lhavare. �Retirera nu eller s� kommer dina m�n att d�!� Kendrick stirrade tillbaka, rasande, och visste att han beh�vde retirera, men han ville inte. �L�gg ner era vapen,� sa Tirus lugn, med en f�rs�krande r�st, �och jag kommer att behandla er r�ttvist, som en krigare till en annan. Du kommer att vara min f�nge i strid. Jag kanske inte delar tycke om dina lagar, men jag �rar krigskoden f�r en krigare. Jag lovar dig, du kommer inte att skadas under min tillsyn.� Kendrick kollade p� Bronson, p� Srog, och p� Erec, som kollade tillbaka p� honom. Alla satt d�r, stolta krigare allihop, med h�star som dansade under dem i tystnaden. �Varf�r skulle vi lita p� dig?� fr�gade Branson Tirus. �Du har redan bevisat att dina ord inte betyder n�gonting. Jag har lust av att d� h�r p� slagf�ltet, bara f�r att svepa bort det bel�tna leendet fr�n ditt ansikte.� Tirus v�nde sig om och skrockade mot Bronson.

�Du pratar trots att du inte ens �r en MacGil. Du �r en McCloud. Du har ingen r�tt att avbryta i MacGils aff�rer.� Kendrick f�rsvarade sin v�n: �Bronson �r precis lika mycket MacGil som alla oss. Han pratar med r�sten fr�n v�ra m�n.� Tirus gnisslade sina t�nder, och var klart irriterad. �Valet �r ditt. Kolla runt och se alla tusentals b�gskyttar som �r redo. Du har blivit �verlistad. Om du ens str�cker dig mot ditt sv�rd, s� kommer dina m�n att d� p� fl�cken. Till och med du kan se det. Det finns tider att strida, och tider f�r att retirera. Om du vill skydda dina m�n, s� g�r du vad vilken bef�lhavare som helst skulle g�ra. L�gg ner dina vapen.� Kendrick sp�nde k�ken flera g�nger, och brann inombords. S� mycket som han hatade att erk�nna det, s� visste han att Tirus hade r�tt. Han kollade runt och visste att om en liten stund skulle alla hans m�n vara d�da om de f�rs�kte att sl�ss. S� mycket som han ville strida, s� vore det ett sj�lviskt val; och hur mycket han �n hatade Tirus, s� k�nde han att han sa sanningen, och att hans m�n inte skulle skadas. S� l�nge som de levde, s� kunde de sl�ss en annan dag, p� en annan plats, p� ett annat stridsf�lt.

Kendrick kollade p� Erec, en man han hade k�mpat sida vid sida med, or�kneliga g�nger, m�staren av Silver, och han visste att han t�nkte samma sak. Det var annorlunda att vara ledaren �n att vara en krigare: en krigare kunde sl�ss med oansvarig �vergivenhet, men en ledare beh�vde t�nka p� de andra f�rst. �Det finns en tid f�r vapen, och en tid f�r att �terv�nda,� skrek Erec. �Vi kommer att ta dig f�r dina ord som en krigare, att v�ra m�n inte ska skadas, och p� det villkoret, kommer vi att l�gga ner v�ra vapen. Men om du strider mot v�rt ord, m� Gud vila din sj�l, s� kommer jag h�mnas varenda en av mina m�n.�

Tirus nickade n�jt, och Erec str�ckte sig fram och sl�ppte sitt sv�rd och skidan ner mot marken. Det landade med ett kling. Kendrick gjorde likadant, �ven Bronson och Srog, och varenda en gjorde det motvilligt, trots att de visste att det var det enda smarta. Bakom dem kom h�ga kling fr�n tusentals vapen, alla f�ll genom luften och landade p� vintermarken, alla Silvers, MacGils och Silesianer som �terv�nder. Tirus log brett. �Hoppa nu av h�starna,� befallde han. En i taget hoppade de ner och st�llde sig bredvid sina h�star. Tirus h�nlog och nj�t av sin seger. �Under alla �r var jag flykting till de �vre �arna, jag avundade Kungens hall, min �ldre bror, all hans makt. Men vilken MacGil har makten nu?� Makten av svek �r ingen makt alls,� sa Bronson tillbaka.

Tirus skrockade och nickade mot sina m�n. De rusade fram och band alla deras vrister med rep. De b�rjade att bli dragna fram�t, de tusentals som nu var f�ngar. N�r Kendrick drogs, b�rjade han pl�tsligt att t�nka p� sin bror, Godfrey. De hade alla stuckit iv�g tillsammans, �nd� hade han inte sett honom eller hans m�n n�gonstans sedan dess. Han undrade om de p� n�got s�tt klarat av att rymma? Han bad om att de skulle m�ta ett b�ttre �de �n vad de gjorde. P� n�got s�tt var han optimistisk. Med Godfrey, visste ingen.

Godfrey red fram framf�r sina m�n, med Akorth, Fulton och hans Silesianska general bredvid sig, och kungarikets bef�lhavare som han hade betalat liberalt. Godfrey red med ett brett leende, mer n�jd n�r han kollade ut och s�g m�ngden av kungarikets m�n, flera tusen m�n starka, som red bredvid dem och gick med honom. Han t�nkte med tillfredsst�llde p� l�nen han hade gett dem, de o�ndliga s�ckarna med guld, och han t�nkte p� deras miner, och var l�ttad �ver att deras plan hade fungerat. Han hade inte varit s�ker f�rr�n den sista stunden, och f�r f�rsta g�ngen s� andades han l�tt. Det fanns m�nga s�tt att vinna en strid, och han hade trots allt segrat utan att spilla en enda droppe blod. Kanske hade det inte gjort honom lika ridderlig eller modig som de andra krigarna. Men det gjorde honom fortfarande lyckad.

Och vid slutet var det v�l �nd� det som var m�let? Han skulle hellre beh�lla alla sina m�n med en liten bit muta, �n att se h�lften m�rdas i n�gon oansvarsfull akt av ridderlighet. Det var kanske bara han. Godfrey hade arbetat h�rt f�r att lyckas med det han hade. Han anv�nde alla sina svarta marknaden-kontakter genom bordellerna, gr�nderna och barerna, f�r att ta reda p� vem som hade sovit med vem, vilka bordeller som rikets bef�lhavare frekvent anv�nde i Ringen, och vilka av rikets bef�lhavare som var �ppna mot mutor. Godfrey hade djupare smyg-kontakter �n de flesta, och han hade spenderat n�stan hela sitt liv f�r att skaffa dem, och nu hade de kommit till nytta. Det hade inte heller skadat att han hade betalat dessa kontakter v�n. Tillslut hade hans fars guld kommit till anv�ndning. Fortfarande var Godfrey inte s�ker p� om de var p�litliga, inte f�rr�n denna stund. Det fanns ingen som kunde s�lja en som en tjuv kunde, och han hade tagit chansen som funnits. Han visste att det var ett litet mynt-kast, att dessa m�nniskor endast var lika p�litliga som det guldet de fick betalt. Men han betalade dem med v�ldigt fint guld, och de hade visat sig att vara mer p�litliga �n vad han hade trott.

Sj�lvklart hade han ingen aning hur l�nge Rikets trupper skulle vara lojala. Men de hade i alla fall tagit sig ur en strid, och just nu, var de p� hans sida. �Jag hade fel om dig,� sa en r�st. Godfrey v�nde sig om f�r att se en Silesiansk general komma upp bredvid honom med en blick av beundran. �Jag tvekade p� dig, det m�ste jag erk�nna. Det var genialt. Jag kommer inte att tveka �ver dig igen.� Godfrey log tillbaka, och k�nde sig r�ttf�rdigad. Alla generalerna, alla de milit�ra typerna, hade tvekat p� honom under hela hans liv. I hans fars hallar, en hall f�r krigare, hade han alltid sett ner p� med f�rakt. Nu, tillslut, s�g de att han, p� sitt eget s�tt, var lika bra som de var.

�Oroa dig inte,� sa Godfrey. �Jag ifr�gas�tter mig sj�lv. Jag l�r mig medan jag g�r. Jag �r inte en bef�lhavare, och jag har inte min m�starplan annat �n att �verleva p� det s�tt jag kan.� �Och vart ska vi nu?� fr�gade generalen. �Vi ska g� med Kendrick, Erec och de andra, och g�ra vad vi kan f�r att hj�lpa dem.� De red, tusentals av dem, och en obekv�m allians bredvid rikets m�n, och Godfrey rusade upp och ner f�r kullarna, genom l�nga, torra sl�tter, rakt mot byn d�r Kendrick hade sagt att de skulle m�tas. N�r de red rusade miljontals tankar genom Godfreys huvud. Han undrade hur det hade g�tt f�r Kendrick och Erec; hur m�nga f�rre de skulle vara; och han undrade hur det skulle vara i n�sta strid, en riktig strid. Det kunde l�ngre inte undvikas. Han hade inga fler trick i sin �rm, och inget mer guld.

Han svalde nerv�st. Han k�nde att han inte hade samma niv� av mod som alla de andra verkade ha, alla verkade vara f�da med det. Alla andra verkade vara or�dda i strid, och till och med i livet. Men Godfrey erk�nde att han var r�dd. N�r det v�l g�llde, mitt i striden, s� visste han att han inte skulle smita. Men han var klumpig och pinsam; han hade inte de skickligheter som de andra hade, och han visste inte hur m�nga g�nger han skulle r�ddas p� grund av att han hade tur. De andra verkade inte bry sig om de dog, alla verkade vara villiga att ge deras liv f�r �ra. Godfrey uppskattade �ra. Men han �lskade livet �nnu mer. Han �lskade sin �l, sin mat och �ven nu, k�nde han hur magen kurrade, en vilja att dra sig tillbaka till baren n�gonstans. Ett liv i strid var inget f�r honom.

Men Godfrey t�nkte p� Thor, som var d�r ute n�gonstans, f�ngad; han t�nkte p� alla hans sl�ktingar som k�mpade f�r deras sak, och han visste att det var hans �ra, hur han �n ville g�ra. De red, och red, och red, och tillslut red de upp f�r en kulle, och hade en svepande utsikt �ver dalen som spred ut sig framf�r dem. De stannade, och Godfrey kisade in mot den bl�ndande solen, och f�rs�kte att urskilja allt han s�g framf�r honom. Han h�jde sin hand f�r att skydda sina �gon, och kollade f�rvirrat ut. Sedan, till hans fruktan, blev allt klart. Godfreys hj�rta stannade: nedanf�r, drogs tusentals av Kendricks, Erecs och Srogs m�n bort, bundna som f�ngar. Detta var den kraft som han skulle m�tas med. De var helt omringade, av tio g�nger fler soldater. De gick till fots, med sina vrister bundna, alla f�ngar, alla blev ledda d�rifr�n. Godfrey visste att Kendrick och Erec aldrig skulle retirera om de inte hade en god anledning.

Det s�g ut som om de hade blivit lurade. Godfrey fr�s, och fick en pl�tslig panik. Han undrade hur detta hade skett. Han hade f�rv�ntat sig att se alla mitt i en j�mn strid, han hade f�rv�ntat sig att rusa in och g� med deras kraft. Men nu, f�rsvann de ist�llet in i horisonten, redan en halvdags ritt d�rifr�n. Rikets general red upp bredvid Godfrey och skrockade. �Det ser ut som om dina m�n hr f�rlorad,� sa rikets general. �Det var inte en del av v�r deal.� Godfrey v�nde sig till honom, och s�g hur nerv�s generalen verkade vara. �Jag betalade dig v�l,� sa Godfrey, som var nerv�s, men tvingade sig sj�lv att ha en sj�lvs�ker r�st, eftersom han k�nde att hans deal f�ll i bitar. �Och du lovade att g� med mig f�r min sak.� Men rikets general skakade p� huvudet. �Jag lovade att g� med i strid, inte ett sj�lvmordsf�rs�k. Mina f� tusen m�n kommer inte att g� upp mot en hel bataljon fr�n Andronicus.� V�r deal har f�r�ndrats. Du kan bek�mpa dem sj�lv, och jag beh�ller ditt guld.�

Rikets general v�nde om och skrek n�r han kickade sin h�st och red bort i den andra riktningen, och hans m�n f�ljde efter. De f�rsvann snart ner p� andra sidan dalen. �Han har v�rt guld!� sa Akorth. �Ska vi genskjuta honom?� Godfrey skakade p� huvudet och kollade n�r de red iv�g. �Och vad f�r bra saker skulle det leda till?� Guld �r guld. Jag t�nker inte riskera v�ra liv f�r det. L�t honom g�. Det finns alltid mer. Godfrey v�nde sig om och kollade mot horisonten, den f�rsvinnande gruppen av Kendrick och Erecs m�n, som han brydde sig mer om. Nu utan sin backup, var han mer isolerad �n innan. Han k�nde att hans plan f�ll i bitar runt om honom.

Nu d�?� fr�gade Fulton. Godfrey skakade p� axlarna. �Jag har ingen aning,� sa han. �Det �r inte meningen att du ska s�ga s�,� sa Fulton. �Du �r en bef�lhavare nu.� Men Godfrey skakade p� axlarna igen. �Jag talar sanning.� �Dessa krigarsaker �r sv�ra,� sa Akorth, och kliade sig p� magen medan han tog av sin hj�lp. �Det verkar inte funka som du har f�rv�ntat dig, eller hur?� Godfrey satt d�r p� sin h�st, skakade p� sitt huvud, och undrade �ver vad han skulle g�ra. Han hade blivit given en hand som han inte hade f�rv�ntat sig, och han hade ingen plan. �Ska vi v�nda?� fr�gade Fulton. �Nej,� h�rde Godfrey sig sj�lv s�ga, och �verraskade sig sj�lv. De andra v�nde sig om och kollade p� honom chockat. Andra gick n�rmare f�r att h�ra hans order. �Jag kanske inte �r en stor krigare,� sa Godfrey. �Men det �r mina br�der d�r ute. De �r f�ngatagna. Vi kan inte v�nda. �ven om det betyder d�den. ��r du galen?� sa den Silesianska generalen. �Alla Silvers krigare, MacGils, Silesianerna, alla de, kunde inte k�mpa mot rikets m�n. Hur tror du att ett f� tusen av v�ra m�n, under ditt bef�l, kommer att g�ra det?

Godfrey v�nde sig mot honom irriterat, han var tr�tt p� att folk tvekade p� honom. �Jag sa aldrig att vi skulle vinna,� kontrade han. �Jag sa att det �r den enda r�tta saken att g�ra. Jag t�nker inte �verge dem. Om du vill v�nda om och g� hem, g�r d� det. Jag kommer att attackera dem sj�lv.� �Du �r en oerfaren bef�lhavare,� sa han skrockande. �Du vet inte vad du talar om, du kommer att leda dessa m�n in i en s�ker d�d.� �Det g�r jag,� sa Godfrey. �Det �r sant. Men du lovad att aldrig tveka p� mig igen. Och jag v�nder inte om.� Godfrey red flera meter fram�t och upp f�r en backe, s� att han kunde synas av alla sina m�n.

�M�N!� skrek han med en brummande r�st. �Jag vet att ni inte k�nner mig som en pr�vad och sann bef�lhavare, som ni k�nner Kendrick, eller Srog, eller Erec. Och de �r sant, jag har inte de talangerna. Men jag har hj�rta, i alla fall vid ett tillf�lle. Och det har ni ocks�. Vad jag vet s� �r det v�ra br�der d�r ute, tillf�ngatagna. Och jag sj�lv skulle hellre inte leva �n att se dem tas ifr�n oss framf�r v�ra egna �gon, och sen g� hem om hundar till v�ra st�der och v�nta p� att Riket kommer och d�dar oss ocks�. Va s�kra p� det: de kommer att d�da oss n�gon dag. Vi kan alla g� ner dit nu, via fots, och strida, att jaga fienden som fria m�n, eller s� kan vi g� hem med skam och o�ra. Valet �r ditt. Rid med mig, och lev eller inte, men du kommer att rida in i �ra!�

Det kom ett skrik fr�n hans m�n, s� entusiastiskt s� att det f�rv�nade Godfrey. Alla h�jde sina sv�rd h�gt upp i luften, och gav honom mod. Det fick ocks� Godfrey att inse verkligheten i vad han nyss sa, och han var lite chockad av sina egna ord. Hans eget mod var skr�mmande �ven f�r honom. N�r m�nnen hoppade upp p� sina h�star, f�rberedda sina vapen, och gjorde sig redo f�r den sista attacken, s� kom Akorth och Fulton upp bredvid honom. �En drink?� fr�gade Akorth. Godfrey kollade ner och s�g honom str�cka sig efter en s�ck med vin, och han tog den fr�n Akorths hand; han kastade sitt huvud bak och drack och drack, tills han n�stan drack allt d�r i, och han slutade knappt f�r att hinna andas. Tillslut torkade Godfrey sin mun med baksidan av sin hand och gav tillbaka den.

Vad har jag gjort? Undrade han. Han hade lagt sig, och de andra, in i en strid som han inte kunde vinna. Hade han t�nkt klart? �Jag trodde inte att du hade det i dig,� sa Akorth, och klappade honom h�rt p� ryggen n�r han b�jde sig fram. �Vilket tal. B�ttre �n teater!� �Vi skulle ha s�lt biljetter!� st�mde Fulton in. �Jag antar att du inte har h�lften fel,� sa Akorth. �B�ttre att d� p� v�ra f�tter �n p� v�ra ryggar.� �P� ryggarna �r dock kanske inte helt fel, om det �r p� en bordell,� la Fulton till. �Lyssna, Lyssna!� sa Fulton. �Eller att d� med en mugg �l i v�ra h�nder och v�ra huvuden lutade bak�t!� �Det hade inte varit helt fel,� sa Akorth och drack. �Men efter en stund antar jag, skulle det bli tr�kigt,� sa Fulton. �Hur m�nga muggar kan en man dricka, och hur m�nga kvinnor kan en man sova med?� �Jadu, m�nga, om du t�nker p� det,� sa Akorth. �Trots det, s� antar jag att det skulle vara roligare att d� p� ett annorlunda s�tt. Inte s� tr�kigt.� Akorth suckade. �Om jag �verlever detta, s� ger det oss i alla fall en anledning att verkligen ta en drink. F�r en g�ng i v�ra liv, s� har vi f�rtj�nat det!�

Godfrey v�nde sig om, och f�rs�kte att st�nga av Akorths och Fultons snack. Han beh�vde koncentrera sig. Tiden hade kommit f�r honom att bli en man, att l�mna sk�mten och baren bakom sig; f�r att g�ra riktiga val, som p�verkade riktiga m�n i den riktiga v�rlden. Han k�nde en tyngt p� honom; han kunde inte hj�lpa att undra om detta var sin far han k�nde. P� n�got konstigt s�tt, hur mycket han �n hatat mannen, s� b�rjade han att sympatisera med sin far. Och kanske till och med, f� hans �ra, att bli som honom. Godfrey k�nde sig reda yr, med vinden i sitt h�r, och vinet som var p� v�g till hans huvud, n�r han rusade mot en s�ker d�d, och han undrade vad i hela friden han hade gett sig in i.

Thor satt p� sin h�st, med sin far vid sin sida, McCloud p� sin andra, och Rafi stod n�ra. Bakom dem satt tiotusentals soldater fr�n Riket, huvud-divisionen av Andronicus arm�, med bra disciplin och som t�lmodigt v�ntade p� Andronicus order. Alla stod p� en kant, kollade upp mot h�jderna, med deras toppar som var t�ckta av sn�. Ovanp� bergen var McClouds stad, H�glandia, och Thor sp�nde sig n�r han s�g tusentals av trupper g� ut ur staden och rida mot dem, beredda f�r strid. �Detta var inte MacGils m�n; de var soldater fr�n Riket. De hade en rustning som Thor k�nde igen; n�r Thor tog ett stadigare grepp om sitt sv�rd, s� var han inte s�ker p� exakt vilka de var, eller varf�r de attackerade. �McClouds, mina tidigare m�n,� f�rklarade McCloud till Andronicus.� Alla �r bra McCloud soldater. Alla �n som jag tr�nat och k�mpat med.� �Men nu har de v�nt sig mot dig,� observerade Andronicus. �De attackerar, och m�ter dig i strid.� McCloud skrockade, han saknade ett �ga, och halva hans ansikte var t�ckt med Rikets sigill, det s�g groteskt ut.

�Jag �r ledsen min lord,� sa han. �Det �r inte mitt fel. Det �r min son, Bronson. Han har v�nt mitt folk mot mig. Om det inte vore f�r honom, skulle de alla vara med mig just nu f�r en stor sak.� �Det �r inte p� grund din pojke,� r�ttade Andronicus, med st�l i sin r�st, som v�nde sig mot honom. �Det r f�r att du �r en svag bef�lhavare och en svag far. Misslyckandet i dig �r misslyckandet i din son. Jag borde ha vetat att du inte klarar av att kontrollera dina egna m�n. Jag skulle ha d�dat dig f�r l�nge sedan.� McCloud svalde nerv�st. �Min lord, du borde ocks� t�nka p� att de inte bara sl�ss mot mig, utan dig ocks�. De vill ta bort Ringen fr�n Riket.� Andronicus skakade sitt huvud, och pillade p� sitt halsband med krympta huvuden. �Men du �r p� min sida nu,� sa han. �S� att k�mpa mot mig �r att k�mpa mot dig ocks�.�

McCloud drog sitt v�rd, och pekade mot den m�tande arm�n. �Jag ska sl�ss mot, och d�da varenda en av mina egna m�n,� konstaterade han. �Jag vet att du kommer det, � sa Andronicus. �Om du inte g�r det, s� g�r jag det sj�lv. Jag beh�ver inte din hj�lp, mina m�n kommer att g�ra mer skada �n du n�gonsin kan dr�mma om, speciellt n�r de leds av min egen son, Thornicus.� Thor satt p� sin h�st, och h�rde svagt deras konversation, men samtidigt h�rde han �nd� ingenting. Han var i en dvala. Hans sinne sv�vade med gamla tankar som han inte k�nde igen, tankar som pulserade genom hans hj�rta och fortsatte att p�minna honom om den trohet som han var skyldig sin far, hans plikt att sl�ss f�r Riket, av hans �de som son av Andronicus.

Tankarna fl�g rundor �ter och �ter igen i hans hj�rna, och hur mycket han �n f�rs�kte, s� kunde han inte rensa sina tankar, f�r att t�nka sina egna tankar. Det var som om han hade tagits gisslan av sin egen kropp. N�r Andronicus pratade, s� blev varje ord i Thors tanke ett f�rslag, sen en order. Sedan p� n�got s�tt, blev det hans egna tankar. Thor k�mpade, en liten del av honom f�rs�kte att bli av med dessa invaderande tankar, f�r att n� n�gon slags klarhet. Men desto mer han k�mpade, desto sv�rare blev det.

N�r han satt d�r p� sin h�st, och s�g den inkommande arm�n galoppera �ver sl�tterna, s� k�nde han blodet i �drorna fl�da, och allt han kunde t�nka p� var sin lojalitet till sin far, hans behov av att krossa alla som stod i hans vars v�g. P� �det att styra Riket. �Thornicus, h�r du mig?� sa Andronicus. ��r du beredd att bevisa dig sj�lv i strid f�r din far?� �Ja far,� svarade Thor och stirrade rakt fram. �Jag strider mot den som strider mot dig.� Andronicus log bredd. Han v�nde sig om mot sina m�n. �M�N!� brummade han. �Tiden har kommit att st� mot fienden, att rensa Ringen p� dess �verlevande rebeller en g�ng f�r alla. Vi kommer att b�rja med dessa McCloud m�n som v�gar trotsa oss. Thornicus, min son, kommer att leda oss in i striden. Ni kommer att f�lja honom som ni f�ljer mig. Ni kommer att ge era liv f�r honom, som ni vore f�r mig. Sviker ni honom sviker ni mig!�

�THORNICUS!� skrek Andronicus. �THORNICUS!� kom ett eko fr�n k�ren av tio tusentals av Rikets trupper bakom dem. Thor, som var st�rkt, h�jde sitt nya sv�rd h�gt, Rikets sv�rd, det som hans �lskade far hade gett honom. Han k�nde en kraft v�lla genom det, kraften av hans blodlinje, av hans folk, och av allt han ville bli. Tillslut var han hemma, tillbaka med sin far, �terigen. F�r sin far, s� skulle Thor g�ra allt. Till och med kasta sig in i d�den. Thor skrek ett h�gt krigsrop n�r han kickade h�sten och rusade ner f�r kullen, den f�rsta i strid. Bakom honom kom ett h�gt stridsrop n�r tiotusentals m�n f�ljde efter, alla av dem beredda att f�lja Thornicus in i d�den.

Mycoples satt b�jd, intrasslad innanf�r Akrons n�t, och kunde inte str�cka sig f�r att flaxa med sina vingar. Hon satt vid rodret p� Rikets skepp, och k�mpade, men hon kunde inte lyfta sin haka, r�ra sina armar, eller f�lla ut sina klor. Hon hade aldrig k�nt sig s�mre i hela sitt liv, aldrig haft en s�dan saknad efter frihet, efter styrka. Hon var ihoprullad till en boll, blinkade l�ngsamt f�rtvivlad, mer f�r Thor �n f�r sig sj�lv. Mycoples kunde k�nna Thors energi, �ven fr�n det enorma avst�ndet, trots att skeppet seglade �ver havet, och de rullade upp och ner f�r de enorma v�gorna, hennes kropp steg och f�ll n�r v�gorna kraschade upp p� d�ck. Mycoples kunde k�nna att Thor f�r�ndrades, han blev n�gon annan, en man hon inte k�nde.

Hennes hj�rta krossades. Hon kunde inte hj�lpa att det k�ndes som om hon hade svikit honom. Hon f�rs�kte att k�mpa �terigen, och ville verkligen ta sig till honom, f�r att r�dda honom. Men hon kunde bara inte ta sig fri. En gigantisk v�g kraschade upp p� d�ck, och det skummande vattnet fr�n Tartuvian, gled f�rbi n�tet, och fick henne att glida iv�g och sl� i sitt huvud i skrovet. Hon kr�p ihop och morrade, hon hade varken hum�ret eller styrkan som hon brukade ha. Hon var undergiven till sitt nya �de, och visste att hon skulle tas iv�g och d�das, eller v�rre, att leva i f�ngenskap. Hon brydde sig inte vad det blev av henne. Hon ville bara att Thor skulle vara okej. Och hon ville ha en chans, en sista chans, att h�mnas p� de som attackerade henne.

�D�r �r hon! Hon har glidit �ver halva d�cket!� sa en av Rikets soldater h�gt. Mycoples k�nde en pl�tsligt sm�rta p� den k�nsliga fj�llen i hennes ansikte, och s� s�g hon tv� av Rikets soldater, med spjut som var tio meter l�nga, och st� och peta p� henne genom ett s�kert avst�nd genom n�tet. Hon f�rs�kte att rusa mot dem, men n�tet h�ll ner henne. Hon morrade n�r de petade p� henne igen och igen, skrattande, och hade klart roligt. �Hon �r inte s� l�skig nu, eller hur?� fr�gade den ena den andra. De andra skrattade, och petade p� henne med spjutet n�ra hennnes �ga. Mycoples flyttade sig vid sista sekunden f�r att undvika att bli blind. �Hon �r lika harml�s som en fluga,� sa en. �Jag har h�rt att se ska visa upp henne i Rikets nya huvudstad.� �Det �r inte vad jag har h�rt,� sa en annan. �Jag har h�rt att de ska dra av hennes vingar och tortera henne f�r all skada hon gjorde mot v�ra m�n.� �Jag �nskar att jag hade varit d�r och sett det.� �Beh�ver vi verkligen leverera henne hel?� fr�gade en. �Orders.� �Men jag f�rst�r inte varf�r vi inte kan leml�sta henne lite. Trots allt beh�ver hon v�l inte b�da �gonen?� De andra skrattade. �Nu n�r du s�ger det p� detta s�tt s� nej det antar jag inte,� svarade han. �K�r h�rt, ha kul.� En av m�nnen kom n�rmare och h�jde sitt spjut. �St� stilla nu lilla flicka,� sa soldaten.

Mycoples ryckte till, hon var hj�lpl�s nu n�r soldaten f�rberedde sig f�r att spetsa hennes �ga med det l�nga spjutet. Pl�tsligt kom ytterligare en v�g �ver kanten; vattnet f�llde soldaterna, och soldaten gled rakt mot hennes ansikte, med �gon fulla av terror. I en gigantisk anstr�ngning, klarade Mycoples av att lyfta en klo h�gt nog f�r att till�ta att soldaten skulle glida f�rbi; och n�r han gjorde det, s� drog hon ner honom i sin hals och �t honom.

Han skrek och blodet sprutade �verallt, och blandades med vattnet n�r han dog under henne. Mycoples k�nde en svag k�nsla av tillfredsst�llelse. De �terst�ende soldaterna fr�n Riket v�nde sig om och sprang, skrikandes efter hj�lp. Inom en liten stund, kom ett dussin soldater fr�n Riket, och alla hade l�nga spjut. �D�da besten!� skrek en av dem. Alla gick fram f�r att d�da henne, och Mycoples k�nde att de var s�kra p� att de skulle g�ra det. Mycoples k�nde en pl�tslig ilska brinna inom henne, olikt n�got hon aldrig k�nt. Hon st�ngde sina �gon och bad till gud att hon skulle f� en sista uns med styrka. L�ngsamt k�nde hon en stor v�rme i hennes mage som reste upp i halsen. Hon lyfte sin mun och r�t. Till hennes f�rv�ning s� v�llde det ut eld.

Flammorna reste genom n�tet, och trots att de inte f�rst�rde Akron, s� var det fortfarande en v�g av eld som sv�rmade runt de dussin m�n som kom mot henne. Alla skrek n�r deras kroppar b�rjade att brinna; de flesta kollapsade p� d�ck, och de som inte, hoppade direkt ner i havet. Mycoples log. Dussin fler soldater kom n�rmare, med svingade klubbor, och Mycoples f�rs�kte spruta eld igen. Men denna g�ngen fungerade det inte. Gud hade svarat hennes b�n, och han hade gett henne en en-g�ngs v�lsignelse. Men nu, var det inget mer hon kunde g�ra. Hon var tacksam, f�r vad hon hade. Dussin av soldater klev upp p� henne och slog henne med klubbor, och l�ngsamt k�nde Mycoples att hon b�rjade sjunka, l�gre och l�gre, och hennes �gon st�ngdes. Hon rullade ihop sig sj�lv, och undrade om hennes liv p� jorden hade kommit till ett slut. Snart, var hennes v�rld ett svart h�l.

Romulus stod p� kanten av ett massivt skepp, skrovet var m�let i svart och guld och flaggorna viftade p� Rikets flagga, ett lejon med en �rn i sin mun, som flaxade modigt i vinden. Han stod d�r med h�nderna p� sina h�fter, med sin breda muskul�ra kropp, som n�stan s�g rotad ut vid d�ck, och stirrade ut p� det b�ljande vattnet i Ambrek. P� h�ll, som precis gick att se, var stranden i Ringen. �ntligen. Romulus hj�rta jublade av f�rv�ntan n�r han la sina �gon p� Ringen f�r f�rsta g�ngen.

P� hans skepp seglade hans b�sta, handplockade m�n, flera dussin av dem, och bakom dem seglade tusentals av de finaste skeppen fr�n Riket som fanns. En stor armada fyllde havet, alla seglade med banderollen fr�n Riket. De hade seglat en l�ng v�g, cirkulerat runt Ringen, beslutsamma �ver att landa p� McClouds sida. Romulus planerade att g� in i Ringen sj�lv, smyga upp mot sin gamla boss, Andronicus, och avr�tta honom n�r han minst f�rv�ntade sig det. Han log vid tanken. Andronicus hade ingen id� om makten eller kunnandet av hans andra bef�l, och han skulle l�ra sig det h�rda s�ttet. Han skulle aldrig ha underskattat honom. Gigantiska v�gor rullade f�rbi, och Romulus fryste i av den kalla sprayen som kom i hans ansikte.

I hans armar h�ll han i den magiska manteln som han hade f�tt tag p� i skogen, och han k�nde att den skulle fungera, den skulle ta honom genom kanjonen. Han visste att, n�r han tog p� den, skulle han bli osynlig, och kunna g� genom Sk�lden f�r att korsa Ringen ensam. Hans uppdrag skulle kr�va uth�llighet, vetande och �verraskning. Hans m�n kunde s�klart inte f�lja med, men han beh�vde ingen av dem: n�r han v�l var inne, s� skulle han hitta Andronicus m�n, Rikets m�n, och �vertala dem till hans sak. Han skulle dela p� dem och skapa sin egen arm�, sitt eget civila krig. Torts allt �lskade Rikets soldater Romulus s� mycket som de �lskade Andronicus. Han skulle anv�nda Andronicus m�n mot honom.

Romulus skulle sen hitta en MacGil, ta honom �ver kanjonen, som manteln klarade av, och om legenden var sann, s� skulle Sk�lden g� s�nder. Med sk�lden nere, s� skulle han samla alla sina m�n, och hela flottan skulle v�lla in, och de skulle krossa Ringen f�r gott. Och d� skulle Romulus tillslut vara en den ensamma h�rskaren i universum. Han andades djupt. Han kunde n�stan k�nna det nu. Han hade sl�tts hela sitt liv f�r denna stund. Romulus kollade upp mot den blodr�da himlen, den andra solnedg�ngen, en gigantisk boll i horisonten, som gl�dde ljusbl�tt denna tiden p� dagen. Det var den tiden p� dagen som Romulus bad till sina gudar, Guden av Landet, Guden av Havet, Guden av Himlen, Guden av Vinden, och mest av allt Guden av Krig. Han visste att han beh�vde prisa honom mest.

Han var f�rberedd: han hade offrat m�nga slavar, och veta att deras spillda blod skulle ge honom krafter. V�gorna kraschade runt honom n�r de n�rmade sig stranden. Romulus v�ntade inte p� de andra att s�nka sina rep, utan hoppade fr�n skrovet s� fort b�ten r�rde sand, och han f�ll n�stan 5 meter och landade p� sina f�tter, med vatten upp till midjan. Han ryckte inte ens till. Romulus spatserade p� stranden som om han �gde den, med sina fotsp�r tunga i sanden. Bakom honom s�nkte hans m�n repen och alla b�rjade att ta sig ner f�r b�tarna, n�r en b�t efter en annan kom fram. Romulus �vervakade sitt verk och han log. Himlen b�rjade att m�rkna, och han hade kommit fram till stranden vid den perfekta tidpunkten f�r att offra. Han visste att han hade gudarna att tacka f�r detta. Han v�nde sig om och st�llde sig mot sina m�n.

�ELD!� skrek Romulus. Hans m�n skyndade sig f�r att bygga en stor brasa, 5 meter h�g, en massiv h�g av tr� l�g redo, som ville t�ndas, och sprida formen av en stj�rna med tre spetsar. Romulus nickade, och hans m�n drog fram ett dussin slavar som var bundna vid varandra. De bands fast runt om brasan med rep som s�krade det. De stirrade tillbaka med blickar fylld av panik. De skrek och vred sig, skr�mda, och s�g att facklorna var redo och ins�g att de skulle br�nnas levande. �NEJ!� skrek en av dem. �Sn�lla! Jag ber dig! Inte detta. Vad som helst f�rutom detta!� Romulus ignorerade dem. Ist�llet v�nde han sin rygg mot alla, tog flera steg fram�t, �ppnade sina breda armar och b�jde sin nacke upp mot himlen. �OMARUS!� skrek han. �Ge oss ljus f�r att se! Acceptera mitt offer ikv�ll. Va med mig p� min resa in i Ringen. Ge mig ett tecken. L�t mig veta om jag kommer att lyckas!�

Romulus s�nkte sina h�nder, och n�r han gjorde det, rusade hans m�n fram�t och kastade facklorna i tr�et. Hemska skrik res, n�r alla slavarna br�ndes levande. Gnistor fl�g �verallt, och Romulus stod d�r, med ansiktet upplyst av elden, och s�g p� spektaklet. Romulus nickade, och hans m�n sl�pade fram en gammal kvinna, utan �gon, och med rynkigt ansikte, hennes kropp var helt hopskrynklad. Flera m�n bar henne p� en vagn, och hon lutade sig fram mot elden. Romulus v�ntade p� henne med t�lamod, v�ntade p� hennes profetia. �Du kommer att lyckas,� sa hon. �Om du inte ser att solarna g�r ihop.� Romulus log brett, Att solarna g�r ihop? Det hade inte h�nt p� tusen �r.

Han var l�ttad, en varm k�nsla fl�dade i hans br�st. Det var allt han beh�vde h�ra. Gudarna var med honom. Romulus tog tag i sin mantel, hoppade upp p� sin h�st och kickade den h�rt, och b�rjade ensam att galoppera �ver sanden, mot v�gen som ledde till den �stra korsningen, �ver kanjonen och snart, var han inne i sj�lvaste ringen.

Selese gick genom det som �terstod av stridsf�ltet, med Illepra vid sin sida, och de gick igenom kropp efter kropp, och letade efter livstecken. Det hade varit en l�ng, tuff resa fr�n Silesien, n�r de tv� h�ll ihop, och f�ljde arm�n som nu verkade vara skadad och d�d. De skilde sig fr�n de andra helarna och hade blivit n�ra v�nner, och de fick kontakt via motg�ngarna. De hade en naturlig gravitation mot varandra, b�da var lika gamla, de liknade varandra, och det viktigaste, de var b�da k�ra i en MacGil pojke. Selese �lskade Reece, och Illepra, trots att hon inte ville erk�nna det, var k�r i Godfrey.

De hade gjort deras b�sta f�r att h�nga med sj�lvaste arm�n, som tog sig in och ut fr�n f�lt och skogar och leriga v�gar, och letade konstant efter skadade MacGils. Tyv�rr var det inte sv�rt att hitta dem; de fyllde landsbygden i �verfl�d. I vissa fall kunde Selese hela dem; men i alldeles f�r m�nga fall, var det b�sta hon och Illepra kunde g�ra var att pl�stra om deras s�r och ge dem sm�rtstillande i form av elixir, och l�ta dem d� fridfullt. Det var hj�rtsk�rande f�r Selese. Hon hade varit en helare i en liten stad hela hennes liv, hon hade aldrig beh�vt ta itu med n�got i denna m�ngd eller d�dlighet. Hon brukade hantera sm� skraps�r, sk�rs�r, och s�r, och kanske en och annat bett fr�n en Forsyth. Men hon var inte van vid allt blod, och all d�d, Det gjorde henne verkligen sorgsen.

I hennes yrke, s� l�ngtade Selese efter att hela folk, och se dem m� bra; men �nda sedan hon l�mnat Silesia, s� hade hon inte sett n�got annat �n o�ndliga sp�r av blod. Hur kunde m�n g�ra s� h�r mot varandra? Dessa skadade var alla s�ner f�r n�gon: pappor och makar. Hur kunde m�nniskan vara s� grym? Selese blev �nnu mer hj�rtkrossad n�r hon inte kunde hj�lpa varje person hon st�tte p�. Hennes saker var begr�nsade till vad hon kunde bra, och med tanke p� deras l�nga vandring, s� var det inte mycket. De andra helarna fr�n kungariket var utspridda, alla runt om i Ringen; de var arm� f�r sig sj�lva, men de kunde inte str�cka sig l�ngt, och de hade inte mycket saker. Utan funktionsdugliga vagnar, h�star, och ett team som hj�lpte till, s� var det inte mycket de kunde transportera. Selese st�ngde sina �gon och andades djupt medan hon gick, hon s�g ansiktena av de skadade blixtra framf�r henne. Alldeles f�r m�nga g�nger hade hon sett d�dligt skadade soldater skrika i sm�rta, hon hade sett deras �gon dimma igen, och hon gav dem Blatox.

Det var en effektiv sm�rtstillare och ett effektivt lugnande. Men det kunde inte l�ka ett varigt s�r, eller stoppa en infektion. Utan alla hennes saker, var dock det, det b�sta hon kunde g�ra: Det fick henne att vilja gr�ta och skrika samtidigt. Selese och Illepra satte sig p� kn� framf�r en skadad soldat, ett par meter fr�n varandra, och b�da sydde ihop ett s�r med n�l och tr�d. Selese hade blivit tvingad att anv�nda denna n�l alldeles f�r m�nga g�nger, och hon �nskade att hon hade en ren. Men hon hade inget val. Soldaten skrek i sm�rta n�r hon sydde l�nga vertikala stygn i ett s�r p� hans biceps som inte verkade vilja st�ngas, och fortsatte att bl�da.

Selese pressa med sin handflata, och f�rs�kte att minska blodfl�det. Men det var en f�rlorande strid. Om hon hade n�tt fram till denna soldat endast en dag tidigare, s� hade s�ret kunnat l�ka. Men nu var hans arm gr�n. Hon b�rjade att avv�rja det oundvikliga. �Du kommer att klara dig bra,� sa Selese till honom. �Nej det kommer jag inte,� sa han och stirrade p� henne med en blick full av d�d. Selese hade sett den blicken alldeles f�r m�nga g�nger redan. �Ber�tta, kommer jag att d�?� Selese tog ett djupt andetag och h�ll kvar det. Hon visste inte hur hon skulle svara. Hon hatade att vara o�rliga. Men hon kunde bara inte s�ga det till honom. �V�rt �de �r i v�ra skapares h�nder,� sa hon. �Det �r aldrig f�r sent f�r n�gon av oss. Drick.� sa hon och tog en liten kork av Blatox fr�n portionsflaskorna i midjan, och satte hans l�ppar mot den och str�k han i pannan.

Hans �gon rullade bak�t, och suckade fridfullt f�r f�rsta g�ngen. �Det k�nns bra,� sa han. En kort stund senare, st�ngdes hans �gon. Selese k�nde en t�r rinna ner f�r hennes kind, och torkade snabbt bort den. Illepra var klar med sin skadade, och de gick b�da upp och fortsatte att g� l�ngs den o�ndliga stigen tillsammans, och passerade lik efter lik. De gick �sterut, och f�ljde arm�n. �G�r vi ens n�gonting h�r?� fr�gade Selese tillslut efter en l�ng tystnad. �Sj�lvklart,� svarade Illepra. �Det verkar inte s�,� sa Selese. �Vi har r�ddat s� f�, och f�rlorat s� m�nga.� �Och de f� d�?� kontrade Illepra. ��r inte de v�rda n�gonting? Selese t�nkte. �Sj�lvklart �r dem det,� sa hon. �Men de andra?� Selese st�ngde sina �gon och f�rs�kte att f�rest�lla sig dem; men det var bara suddiga ansikten nu. Illepra skakade sitt huvud. �Du t�nker p� fel h�ll. Du �r en dr�mmare. Alldeles f�r naiv. Du kan inte r�dda alla. Vi startade inte detta krig. Vi plockar bara upp resterna efter det.�

De fortsatte att g� i tystnad, fortsatte att r�ra sig �sterut, f�rbi f�lt av kroppar. Selese var i alla fall glad �ver Illepras s�llskap. De hade gett varandra s�llskap och tr�st, och hade delat deras expertis och botemedel l�ngs v�gen. Selese var f�rbluffad �ver Illepras breda sortiment av �rter, vissa hade hon aldrig st�tt p�; Illepra blev sedan �verraska med de unika salvorna som Selese hade hittat i en liten by. De kompletterade varandra bra. N�r de marscherade, och letade efter d�da kroppar igen, s� landade Seleses tankar p� Reece. Trots allting runt om henne, s� kunde hon inte f� ur honom ur sina tankar. Hon hade rest hela v�gen fr�n Silesia f�r att hitta honom, f�r att vara med honom.

Men deras �den hade delat p� dem f�r tidigt, detta dumma drog dem �t tv� olika h�ll. Hon undrade varje stund om Reece var s�ker. Hon undrade exakt var i stridsf�ltet han var. Och med varje lik hon passerade, s� kollade hon snabbt p� ansiktet med en k�nsla av r�dsla, hoppades och bad att det inte var Reece. Hennes mage kn�t sig vid varje kropp som hon passerade, tills hon s�g p� ansiktet att det inte var han. Vid varje kropp, s� suckade hon av l�ttnad. Vid varje steg hon tog, s� var hon beredd, hon var alltid r�dd �ver att hon skulle hitta bland de skadade, eller de d�da. Hon visste inte om hon skulle kunna g� vidare om hon gjorde det. Hon var beslutsam �ver att hitta honom, d�d eller levande. Hon hade rest s� l�ngt, och hon skulle inte v�nda om f�rr�n hon visste sitt �de.

�Jag har inte sett ett enda tecken p� Godfrey,� sa Illepra medan hon sparkade p� stenar som de gick f�rbi. Illepra hade pratat om Godfrey oavbrutet sedan de l�mnade, och det var sj�lvklart att hon var k�r i honom. �Inte jag heller,� sa Selese. Det var en konstant dialog mellan de tv�, om de b�da tv� br�derna, Reece och Godfrey, tv� br�der som inte kunde vara mer annorlunda. Selese kunde inte f�rst� vad Illepra s�g i Godfrey, personligen. Han verkade bara vara en fyllbult enligt henne, en l�jlig man som man inte tog p� allvar. Han var rolig, och verkligen vitsig. Man han var inte en s�dan som Selese ville ha. Selese ville ah en man som var uppriktig, allvarlig och intensiv.. Hon l�ngtade efter en man som uppvisade ridderlighet och �ra. Reece var f�r henne. �Jag f�rst�r bara inte hur de har kunnat �verleva allt detta,� sa Illepra sorgset. �Du �lskar honom, eller hur?� fr�gade Selese. Illepra bred r�d i ansiktet och v�nde sig om. �Jag har aldrig sagt n�got om k�rlek,� sa hon f�rsvarande. �Jag �r bara orolig f�r honom. Han �r bara en v�n.�

Selese log. ��r han? Varf�r slutar du d� aldrig att prata om honom?� �G�r jag inte?� fr�gade Illepra �verraskat. �Det hade jag inte insett.� �Ja det g�r du, konstant.� Illepra skakade p� axlarna och blev tyst. �Jag antar att han �r under min hud p� n�got s�tt. Han g�r mig s� arg ibland. Jag drar honom konstant fr�n barerna. Han lovar mig varje g�ng att han aldrig ska g� tillbaka. Men han g�r alltid det. Det �r irriterande, verkligen. Jag skulle ge han stryk om jag kunde.� ��r det d�rf�r du verkligen vill hitta honom?� fr�gade Selese. �F�r att ge honom stryk?� Nu var det Illepras tur att le. �Kanske inte,� sa hon. �kanske vill jag ge honom en kram ocks�.� De rundade en kulle och kom fram till en soldat, en Silesian. Han l�g st�nande under ett tr�d, med ett tydligt benbrott. Selese kunde se det h�rifr�n med sitt proffsiga �ga. Bredvid tr�det var det tv� h�star bundna. De rusade fram till hans sida.

Medan Selese b�rjade att sk�ta om hans s�r, ett djupt jack i l�ret, s� kunde hon inte hj�lpa att fr�ga honom vad hon hade fr�gat varje soldat hon m�tt: �Har du sett n�gon fr�n den kungliga familjen?� fr�gade hon. �Har du sett Reece?� Alla soldaterna hade v�nt sig om och skakat p� sina huvudet och kollat bort, och Selese var s� van vid besvikelse s� att hon vid detta laget f�rv�ntade sig ett negativt svar. Men till hennes f�rv�ning, s� nickade soldaten bekr�ftande. �Jag har inte ridit med honom, men jag har sett honom min lady,� Seleses �gon vidgades med upprymdhet och hopp. �Lever han? �r han skadad? Vet du var han �r?� fr�gade hon, med ett hj�rta som slog snabbt, medan hon h�ll i mannens vrist. Han nickade. �Jag vet, han �r p� ett speciellt uppdrag. F�r att h�mta Sv�rdet.� �Vilket sv�rd?� ��dets sv�rd s�klart.� Hon stirrade p� honom med v�rdnad. �dets Sv�rd. Legendernas sv�rd. �Vart?� fr�gade hon desperat. �Var �r han?� �Han ska till den �stra korsningen.� Den �stra korsningen, t�nkte Selese. Det var l�ngt, s� himla l�ngt. Det fanns inte en chans att de kunde ta sig dit till fots. Inte med denna takt. Och om Reece var d�r, s� var han s�kert i fara. Han beh�vde henne s�kert.

N�r hon var klar med att ta hand om soldaten, s� kollade hon och m�rkte de tv� h�starna som stod bundna vid tr�det. Med tanke p� soldatens brutna ben, fanns det ingen chans att han kunde rida dem. De tv� h�starna skulle vara l�nl�sa f�r honom. Och snart, s� skulle de d� om ingen tog hand om dem. Soldaten s�g att hon kollade p� dem. �Ta dem, lady,� erbj�d han. �Jag kommer inte att beh�va dem.� �Men de �r dina,� sa hon. �Jag kan inte rida dem. Inte s� h�r. Du kommer att anv�nda dem. Ta dem, och hitta Reece. Det �r en l�ng resa h�rifr�n och ni kommer inte att klara er till fots. Du har hj�lpt mig. Jag kommer inte att d� h�r. Jag har mat och vatten f�r tre dagar. M�n kommer att komma efter mig. Patruller g�r h�r hela tiden. Ta dem och g�.�

Selese tog tag i hans vrist, och �verfl�dades av tacksamhet. Hon v�nde sig mot Illepra beslutsamt. �Jag m�ste hitta Reece. Jag �r ledsen. De �r tv� h�star h�r. Du kan ta den andra vart du �n ska. Jag eh�ver korsa Ringen, f�r att ta mig till den �stra korsningen. Jag �r ledsen. Men jag m�ste l�mna dig.� Selese hoppade upp p� sin h�st, och hon var �verraskad �ver att Illepra rusade fram och hoppade p� den andra bredvid henne. Illepra str�ckte sig med sitt korta sv�rd och h�gg av repet som band h�starna till tr�det. Hon v�nde sig om mot Selese och log. �Trodde du verkligen, efter allt vi har gott igenom, att jag skulle l�mna dig ensam? Fr�gade hon. Selese log. �Jag antar inte,� svarade hon. De tv� kickade sina h�star och rusade iv�g p� v�gen, �nnu mer �st, och n�gonstans, bad Selese, mot Reece.

Gwendolyn hukade sig l�gt, och s�nkte sin haka mot vinden och sn�n n�r hon marscherade genom det o�ndliga f�ltet av vitt, med Alistair, Steffen och Aberthol bredvid henne, och Krohn vid hennes f�tter. De fem hade marscherat i flera timmer, �nda sedan de hade korsat kanjonen och g�tt in i Netherv�rld, och Gwen var utmattad. Hennes muskler v�rkte och hennes mage gjorde ont, skarpa sm�rtor sk�t genom henne d� och d� n�r babyn r�rde p� sig. Det var en vit v�rld, sn�n slutade inte falla, det piskade henne i �gonen, och horisonten gav inget uppskov. Det fanns inget som br�t det monotona i landskapet; Gwen k�nde sig som om hon gick in i �nden av v�rlden.

Det hade ocks� blivit kallare, och trots hennes p�lsar, s� k�nde Gwendolyn att kylan sipprade in i hennes ben. Hennes h�nder var redan bed�vade. Hon kollade och s�g att de andra ocks� skakade, och k�mpade mot kylan, och hon b�rjade undra om hon hade gjort ett grovt misstag genom att ta sig hit. Ven om Argon var h�r, utan n�gra markeringar i horisonten, hur skulle de d� kunna hitta honom? Det fanns inga sp�r, ingen v�g, och Gwen hade en sjunkande k�nsla av desperathet n�r hon inte hade n�gon id� om vart de var p� v�g. Allt hon visste var att de gick ifr�n kanjonen, �nnu l�ngre norrut. �ven om de hittade Argon, hur skulle de kunna frita honom? Gwen k�nde sig som om hon reste till ett st�lle som inte var till f�r m�nniskor, ett �vernaturligt st�lle till f�r trollkarlar, och mystiska krafter av magi som hon inte f�rstod. Det k�ndes som om hon inkr�ktade.

Gwen k�nde ytterligare en skarp sm�rta i sin mage, och hon k�nde babyn v�nde p� sig igen och igen. Det var s� intensivt att hon n�stan tappade andan, och hon snubblade under en kort tid. Hon fick en f�rs�krande hand runt sin vrist som fick henne att bli stadig igen. �Min lady, �r du okej?� fr�gade Steffe snabbt som kom upp bredvid hennes sida. Gwen st�ngde sina �gon, tog ett djupt andetag, med sina �gon vattniga fr�n sm�rtan, och nickade tillbaka. Hon stannade en stund och placerade en hand p� magen och v�ntade. Hennes baby var klart inte glad �ver att vara h�r. Men det var inte hon heller. Gwen stod stilla en stund, andades tungt, tills sm�rtan �ntligen passerade. Hon undrade igen om hon hade fel om att �ventyra h�r; men hon t�nkte p� Thor, och hennes vilja att r�dda honom segrade �ver allt annat. De b�rjade att g� igen, och n�r sm�rtan hade avtagit, s� var Gwendolyn inte bara orolig f�r sin baby, utan �ven f�r de andra. I dessa f�rh�llanden s� visste hon inte hur l�nge de kunde klara sig; hon visste inte ens om de kunde v�nda om. De hade fastnat. Detta var ouppt�ckt territorium, utan karta och ingenting i sikt. Himlen var rosa, och alltid skimrade i r�tt och violett, vilket fick henne att bli mer desorienterad. Man visste inte om det var dag eller natt h�r. Bara en o�ndlig mars in i inget.

Aberthol hade haft r�tt: detta var verkligen en annan v�rld, en avgrund av sn� och tomhet, det mest �de st�lle som hon n�gonsin hade sett. Gwendolyn tog en paus f�r att andas, och n�r hon gjorde det, k�nde hon en varm f�rs�krande han p� sin mage, och hon blev f�rv�nad �ver v�rmen. Hon v�nde sig om och s�g Alistair st� bredvid henne, med sin hand p� hennes mage, och kollade p� henne med oro. �Du �r med barn,� sa hon. Det var mer ett konstaterande �n en fr�ga. Gwendolyn stirrade tillbaka p� henne, chockad �ver att hon visste, speciellt eftersom att hennes mage fortfarande var platt. Hon hade inte l�ngre styrkan kvar, f�r att h�lla det hemligt, och hon nickade ja. Alistair nickade vetande tillbaka.

�Hur visste du?� fr�gade Gwen. Men Alistair st�ngde lugnt sina �gon, och fortsatte ha sin han p� Gwens mage. Gwen tyckte k�nsla var sk�n, och k�nde en v�rme sprida sig genom henne. �Ett v�ldigt kraftfullt barn,� sa Alistair med sina �gon fortfarande slutna. �Han �r �rrad. Men inte sjuk. Han kommer att m� bra. Jag tar bort hans r�dslor nu.� Gwendolyn k�nde v�gor av ljus och v�rme rusa genom henne. Snart k�nde hon sig helt �terh�mtad. Gwen var �verv�ldigad av tacksamhet och k�rlek till Alistair; hon k�nde sig ov�ntat n�ra till henne. �Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig,� sa Gwendolyn medan hon reste sig upp, och k�nde sig n�stan normal igen n�r Alistair tog bort sin hand.

Alistair s�nkte �dmjukt sitt huvud. �Det finns inget att tacka mig f�r,� svarade hon. �Det �r mitt jobb,� �Du sa aldrig att du var gravid, min lady,� sa Aberthol str�ngt. �Om jag hade vetat, hade jag aldrig gett mitt medgivande till denna resan.� �Min lady, jag hade ingen aning,� sa Steffen. Gwendolyn skakade p� axlarna skrockfullt, hon ville inte ha all denna uppm�rksamheten p� barnet. �Och vem �r dess far?� fr�gade Aberthol. Gwen k�nde en djup k�nsla av ambivalens n�r hon sa ordet: �Thorgrin.� Gwen k�nde sig sliten. Hon k�nde v�gor av skuldk�nslor �ver vad hon hade gjort mot Thor, f�r hur de hade sagt adj�; hon hade ocks� blandade k�nslor ang�ende barnets h�rstamning. Hon f�rest�llde sig Andronicus ansikte och ryste. Aberthol nickade. �En mycket elegant h�rstamning,� sa han. �Du b�r p� en stark krigare inom dig.�

�min lady, jag kommer att ge mitt liv f�r att skydda ditt bar,� sa Steffen. Krohn gick fram, och lutade sitt huvud mot hennes mage, och slickade p� den flera g�nger och gnydde. Gwen var �verv�ldigad av deras v�nlighet och k�nde sig st�ttad. Pl�tsligt v�nde sig Krohn om och �verraskade dem alla genom att morra skr�ckinjagande. Han tog flera steg fram�t in i den bl�ndande sn�n, med sitt h�r rest i ragg. Han kisade ner i sn�n och ignorerade dem. Gwen och de andra kollade f�rv�nat p� varandra. Gwen kikade ner i sn�n men kunde inte se n�got. Hon hade aldrig h�rt Krohn morra p� det s�ttet. �Vad �r det Krohn?� fr�gade hon nerv�st. Krohn fortsatte att morra fram�t, och Gwen, s�nkte nerv�st en hand mot sin kniv vid sin midja, medan de andra ocks� la sina h�nder p� sina vapen. De kollade och kollade. Tillslut, ut ur den bl�ndande sn�n, kom ett dussin varelser. De var hemska, helt vita, med gigantiska gula �gon och fyra l�nga, gula huggt�nder, som var st�rre �n vargar.

De var st�rre �n Krohn, och alla hade tv� huvuden med l�nga huggt�nder, n�stan 3 decimeter. Det kom ett l�gt, konstant, skr�ckinjagande ljud n�r de n�rmade sig i grupp och spred ut sig i en halvcirkel. �Lorkar,� sa Aberthol med r�dsla och gick bak�t. Gwendolyn h�rde det s�rskiljande ljudet av metall n�r Steffen drog sitt sv�rd. Aberthol h�ll ut sin stav framf�r honom med b�da h�nderna, medan Alistair bara stod d�r, och stirrade intensivt. Gwendolyn greppade sin kniv och h�ll i den h�rt, och var beredd att l�gga ner hela sitt liv f�r att f�rsvara sin baby. Krohn sl�sade ingen tid: med ett morr rusade han fram�t och initierade attacken. Han hoppade upp i luften och sj�nk in sina huggt�nder i halsen p� en av lorkarna, och trots att den var st�rre, s� var Krohn best�md och brottade ner den till marken i en morrande match. Ljuden var skr�ckinjagande n�r de rullade och rullade. Snart blev sn�n r�d, och Gwen blev l�ttad �ver att se att det var lorkens blod. Krohn brottade segervisst ner den.

De andra lorkarna hoppade in i action. Tv� av dem hoppade p� Krohn, medan de andra sprang rakt mot Gwendolyn och de andra. Steffen sprang fram�t, svingade sitt sv�rd och h�gg av ett av dess tv� huvuden. Men det fick honom att bli blottad, och lorken kasade sig �ver honom och h�gg honom i hans arm. Steffen skrek h�gt, hans blod sprutade �verallt, n�r varelsen tryckte ner honom mot marken. Gwendolyn gick fram med sin kniv och h�gg lorken i ryggen; den b�jde sin rygg och skrek h�gt. Den h�ll kvar en av sina huggt�nder i Steffens arm, medan det andra huvudet v�nde sig om och h�gg mot Gwen. Den b�jde sig tillr�ckligt nog f�r att Steffen skulle kunna ta sig fri, och n�r Gwen hoppade bak�t, och h�ll sin kniv med skakiga h�nder, s� tog Steffen sitt sv�rd och h�gg av b�da huvudena.

En lork hade f�tt syn p� Alistair och satsade mot henne; de hoppade upp i luften, och siktade p� att hugga henne i halsen. Alistair stod lugn kvar, ober�rt och h�jde en hand framf�r sig; ett gult ljus kom fram fr�n hennes handflata och fl�g genom luften f�r att tr�ffa lorken i br�stet. Den sv�vade i luften medan Alistair h�ll fram sin hand. Tillslut, efter flera sekunder i luften, s� f�ll varelsen till marken, d�d. En annan lork rusade mot Aberthol, och han h�jde sin stav och h�gg den i luften, n�r han aktade sig i ett sidosteg. Lorken reste sig omedelbart upp, och hoppade upp p� Aberthols rygg. Aberthol skrek n�r lorken h�gg honom i hans axel och brottade ner honom med ansiktet f�rst r�tt ner i sn�n.

Gwendolyn v�nde sig om f�r att hj�lpa till, men Steffen kom f�re, och sp�nde sin b�ge f�r att landa en pil i varelsens k�ke innan den h�gg Aberthol d�dligt p� hans blottade nacke. Steffen v�nde sig sedan om f�r att skjuta mot de tv� lorkarna som tryckte ner Krohn, men en pl�tslig sn�vind gjorde det om�jligt att sikta. Gwendolyn sprang mot Krohn. Hon drog sin kniv och h�gg en lork i ryggen, medan Krohn hoppade upp och h�gg en annan lork i halsen. Steffen rusade fram och h�gg lorken i dess andra ansikte innan den kunde d�da Krohn. Tillslut var alla lorkar d�da. Alla blev tysta. Krohn, som var t�ckt av s�r, st�llde sig upp och sprang mot Gwendolyn. Han slickade hennes hand och sedan hennes mage.

Gwendolyn gr�t �ver att se Krohn s� skadad och var r�rd av hans lojalitet, och hon satte sig p� kn� vid hans sida och kliade han i p�lsen, och k�nde alla hans s�r och s�g allt blod p� sina h�nder. Hennes hj�rta krossades. Alistair satte sig ner p� kn� bredvid Krohn, la sina h�nder p� honom, och ett gult, mjukt sken t�ckte hans kropp, han kollade upp p� henne, och slickade henne i ansiktet. Hans s�r hade l�kt. Alistair hj�lpte Aberthol att resa sig, och han st�llde sig skakigt upp. De fem, alla skakade, v�nde sig om och kollade p� varandra, p� blodbadet, och tog in allt. Det hade h�nt s� snabbt, s� att Gwen kunde knappt processa det. Det p�minde henne �terigen om denna platsens faror. �Min lady, kolla!� ropade Steffen, med upprymdhet i sin r�st. Gwen v�nde sig om och kollade mot horisonten. N�r hon kollade, s� kom pl�tsligt, till hennes f�rv�ning, en regnb�ge, med alla f�rger som glittrade i luften. Det var olikt alla andra regnb�gar som hon hade sett: ist�llet f�r att bara formad som en b�j, s� var det en perfekt cirkel, som var ih�lig i mitten, och fl�t h�gt upp i himlen.

Det lyste ocks� upp omgivningen, och f�r f�rsta g�ngen s� kunde hon se hur d�r s�g ut. �D�r,� sa Gwen. �Ser du kanten? V�ggen av sn� slutar. Vi m�ste ta oss dit.� Gruppen, som nu var f�rst�rkt, �kade sin takt. De marscherade tillsammans, upp f�r en brant backe. Gwen andades tungt, och de st�ttade alla varandra medan de n�rade sina s�r. Tillslut stannade Aberthol. �Jag kan inte forts�tta,� sa han. �Du m�ste,� f�rs�kte Gwen. Hon kom bort till honom, la en arm runt honom, och hj�lpte honom upp f�r backen, och Alistair kom fram och hj�lpte henne med andra sidan. Om de bara kunde ta sig upp f�r kanten, s� hoppades Gwendolyn att allt skulle bli klart. Kanske skulle de se Argon n�gonstans; eller kanske, skulle d�r i alla fall vara n�gon indikator, eller n�got tecken som visade v�gen.

De kl�ttrade och kl�ttrade, och tillslut, tugnt, utspritt framf�r henne, s� l�ngt som �gat kunde se, var en syn hon aldrig hade sett i hela sitt liv. des, s� n�dde de toppen. Gwendolyn stod p� toppen med de andra och kollade ner nedanf�r. Hon var chockad �ver vad hon s�g. Det var en o�ndlig dal, med en himmel ovan som var klart gul och r�d, och inte mer sn� i syne. Ist�llet var det ett glittraned, fruset landskap. Det var som en frusen stad, men ist�llet f�r byggnader, var d�r h�gar av is, alla i olika storlekar och former, och i olika f�rger; violett, bl�, r�tt och rosa. Allt glittrade i solen, i miljoner str�lar av ljus. Det var en frusen stad, det vackraste som hon n�gonsin hade sett. Det s�g inte verkligt ut. Gwen hade ingen id� �ver vad det var, eller vart det ledde. Men hon hade en magisk k�nsla �ver det, och det k�ndes som om tid och plats hade stannat h�r. Och hon visste, hon helt enkelt visset, att Argon var h�r n�gonstans.

Reece balanserade p� kanten av klippen, pressad mot en sten, med skakande h�nder, och han h�ll f�r sitt liv och kollade ner �ver sin axel med skr�ck n�r han s�g Krog flyga f�rbi honom, skrikande och flaxande ner i dimman. Reeces hj�rta sj�nk. Krog var s�kert d�d. De hade redan f�rlorat en av deras v�rdefulla legions-medlemmar, och Reece kunde inte hj�lpa att han k�nde att det var hans fel; det var trots allt han som hade lett dem hit. Reeces h�nder och f�tter skakade, och han undrade hur l�nge han skulle kunna h�nga kvar, och hur l�nge resten av dem kunde ocks�. Han k�nde att de kunde inte klara det mycket l�ngre, och han visste fortfarande inte om botten existerade. Hade det varit oansvarigt att g�ra detta.

Men pl�tsligt kom det en bra �verraskning, Krogs skrik slutade direkt och ersattes av att han slog i n�got. Det l�t som grenar, som gick av, och det var n�rmare �n vad Reece n�gonsin kunde f�rest�lla sig. Han var chockad: hade Krog sl�tt i botten? Var det s� n�ra? Reece k�nde sig modigare n�r han kollade ner i den virvlande dimman, och visste att Krog inte var allt f�r l�ngt ner. Kanske levde han till och med. Kanske hade n�got d�mpat hans fall. �KROG!?� skrek Reece ner�t. Det kom inget svar. Reece kollade upp och s�g de andra, Elder, O�Connor, Conven, Indra och Serna, alla h�ll sig fast vid sidan av klippan med skakande h�nder, och de alla kollade ner med samma ansiktsuttryck av chock och r�dsla

Reece kunde se p� deras kroppar, p� deras desperata uttryck, att de inte heller skulle klara sig mycket l�ngre. Han �nde sig skyldig att vara ett bra exempel som deras ledare. �Botten �r n�ra!� ropade Reece, och tvingade sig sj�lv att l�ta sj�lvs�ker. �Krog slog i. Han kommer att klara sig, och det kommer vi ocks�! H�ng kar en liten stund, och s� kommer vi att vara s�kra. F�lj mig!� Reece kl�ttrade ner�t, med halkiga h�nder, med skakande kn�, men beslutsam �ver att klara det och f�r att vara ett bra exempel. N�r han endast t�nkte p� sig sj�lv, s� k�ndes det s� sv�rt; men n�r han t�nkte p� de andra, s� fick han en ny energi.

Reece kollade ner och fokuserade medan han andades tungt. Han f�rs�kte att ta sig fr�n ett fotf�ste till n�sta; och ibland fanns det bara plats f�r hans t�r. Hans skor gav som tur var st�d, och till�t honom att krama sina t�r in i sm� utrymmen och f� dem att stanna d�r, vilket gav honom styrkan han beh�vde f�r att st�tta sin kropp. Han kl�ttrade ner f�r klippan med sin slutliga energi, och hoppades att detta var slutet. Tillslut b�rjade den virvlande dimman att l�tta, och n�r Reece kollade ner, s� rusade hans hj�rta n�r ha s�g mark. Riktig mark! Knappast 10 meter ner var kanjonens botten. Och d�r, p� en h�g av vad som s�g ut som barr, s� l�g Krog d�r. Han st�nade och vred sig i sm�rta. Reece suckade av l�ttnat. Han var vid liv.

N�r han n�rmade sig, s� var Reece chockad �ver att se landskapet nedan: det var mer exotiskt �n n�got han n�gonsin sett, och det s�g ut som om han hade kommit till en annan v�rld. Han fick endast n�gra blickar mellan den virvlande dimman, men fr�n vad han kunde se, s� bestod kanjonens botten av tallar med orangea stammar och ljusa turkosa barr, deras grenar var lila och guldf�rgade, med exotiska, sm� frukter som glittrade. Jorden s�g ut som lera. N�r Reece hade kommit ner till de sista metrarna, s� hoppade han ner fr�n v�ggen, hans h�nder kunde knappast h�lla kvar en enda sekund till. Hans f�tter landade i jorden och han sj�nk ett par centimeter. Han kollade ner och s�g en konstig, kletig substans, inte riktigt lera, men inte riktigt jord. Det k�ndes s� bra att ha sina f�tter p� riktig mark igen. Runt om honom s� hade hans legion-medlemmar f�ljt hans exempel, och hoppat ner de sista metrarna fr�n v�ggen och landat bredvid honom. Reece skyndande sig fram till Krogs sida. N�r han nrmade sig s� rusade en blixt av ilska genom Reece: Krog hade varit en tagg i hans sida hela tiden. Drots det, s� var Reece beslutsam �ver att inte behandla Krog p� samma s�tt som han hade blivit behandlad av honom. Han var tvungen att vara b�ttre �n s�, och oavsett vad Krog f�rtj�nade, s� var det inte ett ledar-likt s�tt att g�ra att sjunka till hans niv�. Revansch kanske var ett s�tt f�r pojkar, men inte m�n. Och det var dags f�r honom att l�mna sina dagar som pojke bakom sig, f�r att bli en man.

Reece gick ner p� kn� bredvid Krog och �vervakade honom, beslutsam �ver att hj�lpa till. Krog st�nade, kisade med sina �gon och vred sig i sm�rta. �Mitt kn�,� fl�mtade Krog. Reece kollade ner och kisade n�r en s�g en stor, lila gren g� genom Krogs kn�, in p� ena sidan, och ut p� andra. Reeces mage v�nde sig direkt; det s�g mer �n sm�rtsamt ut. �Hur ser det ut?� fr�gade Krog. Reece tvingade sig sj�lv att kolla tillbaka p� Krog med ett stadigt uttryck av lugn och sj�lvs�kerhet, f�r att Krog inte skulle f� panik. �Jag har sett v�rre,� svarade Reece. �Du kommer att m� bra.� Krog verkade inte k�pa det. Han svettades, och kollade upp p� honom med panik i blicken. Hans andning var snabb och ytlig.

�Lyssna p� mig,� insisterade Reece, och tog tag i hans kinder. �H�r du mig? Ditt kn� kommer att bli bra. Litar du p� mig?� L�ngsamt b�rjade Krog att andas lugnare, och han nickade tillbaka. Alla de andra kom fram bredvid Reece, och de stannade och kollade ner. Reece var s�ker p� att de kollade ner p� Krogs kn� med samma chock som han hade upplevt. �Du ska vara glad �ver att du lever,� sa Serna till honom. �Jag var s�ker p� att du var d�d.� �Grenarna gjorde fallet mjukare,� sa Krog. �Jag tror att jag br�t halva tr�det.� Reece kollade upp och s�g att tr�det saknade dess grenar. Krog f�rs�kte att r�ra sig, men vred sig av sm�rta och skakade p� sitt huvud. �Jag kan inte b�ja mitt ben. Jag kan inte g�.� Krog andades vasst. �L�mna mig h�r,� sa han. �jag �r hoppl�s f�r er nu.�

Reece skakade p� huvudet. �Kommer du ih�g v�rt motto?� p�minde han honom. �L�mna ingen man bakom. Det �r inte tomma ord. Vi lever av dem. Och vi l�mnar inte dig n�gonstans.� Reece t�nkte snabbt, och v�nde sig mot de andra. �Elden, O�Connor, h�ll ner honom,� befallde han med en auktorit�r r�st. De tog b�da tag i varsin axel p� Krog och h�ll ner honom. �Vad g�r du?� fr�gade Krog. Reece tvekade inte; han var tvungen att f� det gjort. Han str�ckte sig ner, tog tag i grenen som gick genom Krogs kn�, kn�ckte av ena �nden p� den, och sen, n�r Krog sl�ppte ut ett hemskt skrik, s� drog han ut det p� andra sidan, tills den var helt ifr�n sitt ben. Blodet sprutade, och Reece str�ckte sig ner och stoppade det med sin handflata.

Krog fl�ktade med armarna, medan Indra satte sig ner bredvid honom, rev av en bit av sina kl�der och vred det runt hans s�r. �Sonen av en hynda!� skrek Krog, som vred sig i sm�rta, och gr�vde in sina armar i Reeces arm. �Du kommer att klara dig,� sa Reece. �Conven, ditt vin.� Conven rusade fram, s�nkte sin vin-s�ck som var �ver fr�n Silesia, tog tag i Krogs kinder och h�llde ner lite i hans hals. Krog k�mpade med det f�rst, men Conven h�ll fast honom, och tvingade honom att dricka. Tillslut b�rjade Krogs �gon att dimma igen, hans skrik tystnade, och Reece visste att den starka drycken slog in. �F� upp honom p� f�tter,� sa Reece medan han satte sig upp.

Elden och O�Connor lyfte upp honom p� hans f�tter, och la varsin arm runt hans axel. �Jag hatar dig,� sa krog som var halvfull till Reece och glodde p� honom.. Reece skakade p� axlarna. Han hade aldrig f�rv�ntat att Krog skulle tycka om honom; han hj�lpte inte honom p� grund av den anledningen. �Hata mig hur mycket du vill,� sa han. �Ditt ben kommer i alla fall att r�ddas.� Reece v�nde sig om och �vervakade vad han hade runt sig, och tog in allt. Han var �verraskad och desorienterad �ver att faktiskt vara h�r nere. Allting var s� utl�ndskt, s� exotiskt, som om de var en hel v�rld ifr�n Ringen. De stod mitt i den ljust f�rgade skogen, bland den virvlande dimman som rusade igenom. Stora h�gar av lera fanns lite �verallt, och det s�g ut som missbildade stenar som steg fr�n jorden. �nga steg fr�n sm� h�l i marken, och v�ste n�r de steg upp ur marken, stannade och startade abrupt utan varken rytm eller anledning.

�verallt var luften fylld med konstiga ljud, morr och skrik; det l�t som om de hade trillat ner mitt i ett djurrike. Reece kikade in i dimman, f�rs�kte se, men den kvarst�ende dimman gjorde det om�jligt att se l�ngre �n fem meter, och gjorde l�tena mer skr�mmande. Han v�nde sig om mot de andra, som kollade p� honom med f�rundran. �Vart ska vi nu?� fr�gade Serna. Alla kollade p� Reece, och det var klart att de ans�g honom som deras ledare nu. Reece b�rjade �ven att k�nna sig mer som en ledare ocks�. �Vi m�ste hitta Sv�rdet,� svarade Reece, �och ta oss h�rifr�n.� �Men det kan vara var som helst,� sa Elden. �Vi kan inte se mer �n ett par meter framf�r oss,� la O�Connor till. �Det finns inga stigar, inte markeringar. Hur hittar vi det?� Reece v�nde sig om och kollade p� landskapet, och ins�g att de hade r�tt, men det skulle inte hindra honom fr�n att f�rs�ka. �En sak vet jag s�kert,� sa han. �Vi kommer inte att hitta n�got genom att st� h�r. L�t oss r�ra p� oss.� �Men vart?� fr�gade Indra. Reece valde en riktning och b�rjade att g�, och han h�rde att de andra f�ljde efter, och drog sina sv�rd i panik. Han �nskade att han kunde ber�tta f�r dem vart de skulle. Men sanningen var att han inte hade en aning.

Kendrick, Erec, Bronson och Srog, med sina leddes i rep, med sina vrister bundna av Rikets soldater som hade tagit de till f�nga. De marscherade framf�r tusentals soldater, och alla var nu f�ngar fr�n kriget. Kendrick kokade av ilska och f�r�dmjukelse, och kollade upp p� Tirus, som red glatt sida vid sida med Rikets bef�lhavare. Han svor p� att han skulle h�mnas. Tirus hade utlistat dem, men han hade gjort det genom svek och f�rr�deri. En s�dan seger, var i Kendricks �gon ingen seger alls. Han saknade �ra. Och Kendrick skulle hellre vara d�d �n ett st�nk av hans �ra. Men �nd� var de h�r, MacGails finaste krigare, tillsammans med Bronsons McClouds, alla nu f�ngade av svikaren, Den mindre brorn av Kendricks far, som hade lagt ner hela sitt liv p� att ta ner sin familj och ta �ver tronen.

Tirus hade sett sin m�jlighet under Andronicus invasion. Kendrick k�nde Andronicus, och han visste att detta skulle sluta illa f�r Tirus. Om endast Tirus viste det, om han endast kunde se kortsiktigheten i detta f�rr�deri. Kendrick hatade att retirera. Men i Kendricks syn p� saken, var det inte retirera han gjorde, utan att f�rsena. De skulle hitta en annan v�g, en dag, p� n�got s�tt, f�r att besegra dem. Tirus hade lovat att behandla dem med �ra, som f�ngar fr�n krig. Kendrick litade p� honom vid den punkten; han beh�vde inte f�rest�lla sig att Tirus skulle sjunka s� l�gt med den lilla �ra han hade kvar. Om kriget lugnade ner sig, och Andronicus till�t Tirus att kontrollera en del av Ringen, s� trodde Kendrick att Tirus skulle behandla dem r�ttvist. Kanske skulle han tvinga dem att tj�nstg�ra. Och en dag, n�r Tirus minst f�rv�ntade sig det, s� skulle Kendrick och hans m�n resa sig och besegra honom.

Och d�, om Andronicus svek Tirus, s� kunde vad som helst h�nda Kendrick och hans m�n. Han kom ih�g Silesien, deras behandling av Andronicus, allt f�r v�l. Vilket �r d�rf�r Kendrick hade sina �gon �ppna, p� alerten efter alla m�jligheter till att rymma. De hade marscherat i timmar, och Kendrick hade tyst diskuterat mer �n en g�ng med Erec, Bronson och Srog, och alla h�ll med: de skulle fly, s� l�nge de kunde frita alla sina m�n. �Var tror du att de tar oss?� fr�gade Bronson, som gick bredvid Kendrick. Kendrick kollade upp i det kalla, �de landskap framf�r dem. Han s�g p� h�ll ett massivt l�ger av Rikets m�n, och i mitten, ett stort tomt omr�de. Det s�g ut som en hage. Kendrick ins�g att det var dit de skulle tas. �De kommer att h�lla oss h�r tills Andronicus best�mmer sig f�r att d�da oss,� sa Erec. �Men Tirus gav oss sitt ord,� sa Bronson. �Tirus ord betyder inte mycket,� st�mde Srog in. �Gjorde vi ett misstag genom att retirera d�?� fr�gade Bronson.

Kendrick undrade samma sak. �Att sl�ss i ett bakh�ll skulle betyda en s�ker d�d. Nu har vi i alla fall en chans.� Kendrick drogs h�rt av en av Rikets soldater, och de fortsatte alla att marschera fram�t, rakt mot l�gret f�r f�ngarna. �Din fru s�lde oss,� sa Kendrick till Bronson. � Hon �r den som lurade Thor till att bli f�ngad av Andronicus hand.� Bronson gjorde en ful grimas. �Du har r�tt,� sa han, � det gjorde hon.� Men Luanda �r din syster ocks�. Du kan hennes natur lika bra som jag.� Kendrick skakade p� huvudet. �Min halvsyster,� r�ttade han honom. �Men jag kan �nd� hennes natur. Alldeles f�r ambiti�s. Vad ser du i henne?� Bronson skakade p� axlarna. �V�rt br�llop var arrangerat av v�ra pappor. Din pappa. Dock m�ste jag erk�nna att jag �r k�r i henne. Trots allting, s� har hon en god sida. Djupt nere �r d�r in god person d�r inne. Jag antar att, trots allting, m�ste jag erk�nna att jag fortfarande �lskar henne. Jag har fortfarande hopp f�r hennes �terl�sning.� ��lskar du henne?� fr�gade Srog, f�rskr�ckt. �Efter att hon f�rr�dde oss alla?� Bronson skakade p� axlarna. Han �nskade att han kunde svara n�got annat, men det var s� han k�nde. �Jag vet att hon har gjort hemska saker,� sa han. �Men djupt nere, s� vet jag ocks� att en del av henne �r upps�gbar. Hon �r f�r ambiti�s, och nu har hon blivit offret f�r sina egna brister. Men hon kan f�r�ndras.�

Erec skakade p� sitt huvud. �Och tills hon f�r�ndras, hur m�nga av v�ra m�n ska d�?� Bronson blev tyst. De hade klart r�tt, och en del av honom h�ll med dem. Men han m�ste erk�nna, att en del av honom �lskade henne fortfarande, trots allting. Han undrade om han n�gonsin skulle f� tr�ffa henne igen, om hon n�gonsin skulle bry sig om honom l�ngre. Han kollade ner och studerade sin saknade hand, stumpen som var d�r, och han kommer ih�g att han f�rlorade den nr han skyddade henne, och r�ddade henne fr�n sin fars vrede. Hade han f�rlorat den f�r inget? Tillslut stannade den gigantiska gruppen n�r Rikets soldater vallade in dem innanf�r det inh�gnade omr�det. Rikets bef�lhavare, som satt h�gt p� sin h�st, med Tirus bredvid honom, kollade ner och kollade rakt p� Kendrick, Erec, Bronson och Srog. L�gret blev tyst n�r truppen stannade och kollade.

Kendrick och de andra stod d�r och kollade upp, som vanliga f�ngar. �Ikv�ll kommer du och dina m�n stanna h�r i f�ngl�gret,� sa generalen, med en brummande r�st. �Vid gryningen, kommer ni att avr�ttas.� En uppr�rd fl�mtning spred sig genom MacGil l�gret, och Kendrick fl�mtade ocks� till chockat. Tirus v�nde sig om och kollade p� Rikets bef�lhavare, och verkade sj�lv chockad, med sina fyra s�ner bredvid honom, stolta p� sina h�star, och var lika irriterade de ocks�. �Men min herre, det var inte v�r deal,� sa Tirus till Rikets bef�lhavare. �Dessa m�n skulle vara mina f�ngar fr�n kriget och g�ra vad jag �nskade. Du lovade att inte skada dem.� Rikets bef�lhavare v�nde sig om och kollade p� honom. �D�r �r inga �verenskommelser med riket. Jag talar f�r Andronicus. Du ska vara glad att du fortfarande lever. Om du inte har �ndrat dig och att du och dina m�n skulle vilja bli d�dade tillsammans med dem?�

Tirus blev r�d i ansiktet och s�nkte sin blick ner till marken, och verkade sk�mmas och var �verraskad. Han blev tyst, och ins�g klart att Riket hade makten. Kendrick var rasande. Han hade varit dum som litat p� Tirus igen, f�r att g� med p� att retirera. N�r han kollade tillbaka, s� ins�g han att han skulle k�mpat till d�den. De skulle alla ha d�tt, men de skulle i alla fall d� med �ra, p� sina f�tter. �Jag kommer att ge dig ett val,� sa Rikets bef�lhavare, och kollade p� Kendrick, Erec, Bronson och Srog. �Vi kan antingen avr�tta er, ledarna, eller avr�tta alla era m�n ist�llet, och l�ta er leva. Vem d�r? Ni eller era m�n? Utan att tveka, sa Kendrick, Erec, Bronson och Srog, allihop tillsammans, stolt: �Vi d�r.� Alla stod d�r stolta i tystnaden, och stirrade fientligt tillbaka, utan att tvekan rusade genom deras tankar. Rikets bef�lhavare nickade tillbaka mot dem med en blick av respekt. �Sanna krigare. Jag f�rv�ntar mig inget annat. I natt, t�nk p� er sista natt p� jorden. Imorgon, var beredda p� att m�ta er skapare.�

Erec, Kendrick, Bronson och Srog stod utomhus i nattens m�rker i deras egen smala hage, ifr�n de andra f�ngarna, b�da bundna vid en p�le, med h�nder och f�tter bundna bakom deras ryggar, och ett par meter ifr�n varandra. De fyra var delade fr�n de andra, f�r att avr�ttas, medan resten av f�ngarna stod bakom ett massivt inh�gnat omr�de, som var kanske 1 km bort. N�r Erec kollade ut mot den, tog han tr�st i att hans m�n �tminstone skulle �verleva. Innan de hade delat p� sig, under hela natten, s� hade tusentals av deras m�n kommit fram till dem, sa till dem att neka deras erbjudande, och ville inte att de skulle avr�ttas p� grund av dem. Sj�lvklart var Erec och de andra r�rda av deras erbjudande, men de lyssnade inte. De var m�n med �ra, och om n�gon skulle d�, s� skulle de vara de sj�lva. Erec hade ingen �nger �ver det. Hans enda �ngest var att han inte hade en chans att vara fri, att ha sitt vapen framme, att d� i en stor strid, som han alltid hade dr�mt att han skulle g�ra.

Men antalet svek hade lett honom hit: Luanda hade svikit Thor; och Tirus hade svikit dem. De hade alla litat p� varandra f�r mycket, och nu skulle de betala dess pris. Erec blev s� f�rbluffad �ver att de andra inte t�nkte p� �ra, p� samma s�tt som han gjorde. Han personligen, skulle hellre d� �n att svika n�gon; f�r honom, s� var �ra v�rt mer �n livet. Erec stod d�r bunden, med Kendrick, Bronson och Srog n�ra sig, och stirrade upp i himlen full med stj�rnor. Erec hade aldrig spenderat n�gon tid p� bergen vid McClouds sida, och stj�rnorna verkade vara annorlunda d�r. Det var kallt h�r, marken var h�rd och temperaturen f�ll, och en vind svepte f�rbi landskapet, och det gick �nda in i skelettet. Men han skakade inte. Han kollade upp mot natten och t�nkte p� att hans tid p� jorden var �ver, och han undrade �ver sin sanna k�rlek: Alistair. Skulle han n�gonsin se henne igen?

Erec var s� stolt n�r Alistair hade sagt till honom att hon skulle g� med Gwendolyn till Netherv�rlden, f�r att skydda henne. Det var fru som passade n�r det g�llde �ra, och det fick honom att �lska henne �nnu mer. Men han var �ven orolig f�r henne. Skulle hon ta sig tillbaka fr�n Netherv�rlden? Erec, som skulle avr�ttas p� morgonen, ins�g att han aldrig skulle f� se henne igen, och det gjorde ont. Det var hans enda �nger; han skulle ge allt f�r en chans att f� se henne en sista g�ng. Erec kollade runt och s�g att omr�det var svagt vaktat, med endast tv� av Rikets soldater som vaktade. Det var ganska logiskt: Riket beh�vde inga vakter, det var givet att de var bundna, och att deras arm� var i deras separata f�ngelse. P� morgonen skulle de �nd� vara d�da. Erec k�mpade �terigen mot repen, och f�rs�kte att g�ra sig fri; men han hade ingen plats f�r att rycka, inte ens en centimeter. N�r han kollade ut i natten, s� s�g han n�got i h�rnet av sitt �ga, n�got som r�rde sig snabbt.

F�rst trodde han att han s�g i syne, men n�r han kollade n�rmre, s� var det en l�ng figur som r�rde sig i m�rkret, som sm�g runt i h�rnet av hans synf�lt. Erec var f�rvirrad, han f�rs�kte ta reda p� vem det var och vad han gjorde. Han kisade in i skenet av facklorna. Han s�g rustningen Tirus m�n, och det kungliga m�rket som Tirus familj bar p� br�stplattan. Innan Erec kunde f� det logiskt, s� s�g han att figuren kr�p fram ur m�rkret, fram till ing�ngen, ta bort sin kniv fr�n b�ltet, och sk�ra av halsen p� de tv� soldaterna fr�n Riket som vaktade. Tv� snabba st�n h�rdes i natten, n�r Rikets soldater f�ll livl�sa till golvet. Figuren skar av repen, drog tillbaka st�ngslet, kollade snabbt bak�t f�r att vara s�ker p� att ingen s�g, och rusade sedan fram mot Erec, med en blodig kniv i sin hand.

Erec h�ll andan, och Kendrick, Bronson och Srog kollade ocks�. Erec s�g n�r han kom n�rmare, och han f�rs�kte k�nna igen figuren, och undrade vem det var som var h�r. Vem hade just d�dats Rikets soldater? Varf�r sprang han mot dem? Skulle han d�da dem ocks�? Figuren sm�g in bakom dem och skar pl�tsligt v repen som band fast deras f�tter och h�nder. Erec snubblade fram�t, och tog tag i sina vrister och masserade dem d�r repen hade gr�vt in. Erec v�nde sig f�rv�nat om n�r mannen skar av repen fr�n Kendrick, Bronson och Srog ocks�. De fyra v�nde sig om och st�llde sig mot honom. Pojken, som inte var �ldre �n 16, stirrade tillbaka med bruna �gon, hans lockiga bruna h�r gick ner �ver hans �ron. Han s�g ut som Tirus. Han hade just riskerat sitt liv f�r att sl�ppa dm fria och m�rdade tv� av Rikets soldater, och Erec kunde inte f�rst� varf�r.

�Vem �r du? Fr�gade Erec. �Jag �r Matus,� svarade han. �Den yngsta av de fyra s�nerna i Tirus hus.� �Varf�r har du friat oss?� fr�gade Kendrick. Matus skakade uppriktigt p� huvudet. �Jag h�ller inte med om vad min far har gjort,� svarade han. �Det �r okej f�r oss MacGils att ha v�ra skillnader, men som krigare och knektar, s� m�ste vi �ra v�ra ord. �ra kommer vi alltid att ha, och trots vad min far g�r, s� lever jag av mina ord. Min far gav er hans ord. Och om n�gon ska �ra det, s� kommer jag att g�ra det. Han lovade att h�lla er som f�ngar, inte f� er d�dade, och jag kommer att r�tta hans fel. Ni �r fria. Ta era m�n och g�. G� snabbt, innan det blir ljust ute.� Erec s�g p�, med munnen �ppen i chock. �Nr din far vaknar och ser att vi �r borta, kommer han antagligen att skylla p� dig,� sa Erec. Matus skakade p� axlarna. �Jag vill att ni alla ska leva. Jag kommer att komma ih�g er,� sa han till Kendrick, �fr�n v�ra unga dagar. S� skulle jag vilja se att Riket var avsatt, och att MacGils �terv�nde till tronen igen, som det en g�ng var. Jag skulle vilja se de �vre �arna ta sin plats i Ringen. Jag delar inte min fars �nskan efter tronen. Politik �cklar mig.� Erec nickade tillbaka med respekt. �Du �r en krigare st�rre �n dina �r,� sa Erec. �Du har gett dig sj�lv en stor �ra denna natt.� �Vi kommer aldrig att gl�mma detta,� sa Kendrick. �Ingen skuld �r n�dv�ndigt,� sa Matus. �Bara ta era m�n och ta er l�ngt h�rifr�n. G� till de �vre �arna. V�rt slott st�r tomt nu. Du kommer att vara s�ker fr�n Andronicus r�ckh�ll.� Kendrick var r�rd av hans erbjudande, men han skakade l�ngsamt p� sitt huvud.

�Du har ett nobelt och sant blod,� sa Kendrick. �Jag kommer att komma ih�g dig v�ldigt v�l. Du �r annorlunda fr�n de andra, annorlunda fr�n din far. Blodet som rinner i min far rinner genom dig. Vi kan dock inte acceptera ditt erbjudande.� �Varf�r inte?� fr�gade Matus. �Dina �ar m� vara s�kra f�r oss,� f�rklarade Erec, �Men det �r inte vad vi �r f�dda till att g�ra. Vi �r f�dda f�r att sl�ss, inte f�r att g�mma oss, och sl�ss skall vi.� �Men ni kan inte vinna,� sa Matus. �Kanske inte h�r,� sa Kendrick, � och kanske inte i natt. Sant, vi �r f�rre. Men vi kommer att bli fler, p� en annan plats, en annan dag, och sl�ss d�. F�lj med oss.� Matus tvekade. �G� med oss,� la Bronson till. �Det finns ingen s�ker hamn f�r dig h�r l�ngre.� Matus skakade p� huvudet. �Jag har gjort vad jag har gjort,� sa han. �Jag �ngrar inget. Jag kommer att st� mot min far, och vad f�r straff han �n best�mmer, kommer jag att acceptera. Det �r mitt s�tt. Jag springer inte f�r n�gonting jag heller. G� nu.�

Erec, som var riktigt imponerad av denna unga krigare, gick fram, kollade honom i �gonen och slog ihop sin underarm med hans. Kendrick, Bronson och Srog gjorde likadant. �Jag hoppas att jag ser dig igen, min kusin,� sa Kendrick. Snabbt v�nde sig Erec, Kendrick, Bronson och Srog sig om och flydde genom natten, och tog de d�da soldaternas vapen, och sprang genom natten mot deras m�n. Erec var l�ttad, hans b�ner hade blivit besvarade. De skulle frita sina m�n, ta deras arm� och leva f�r att sl�ss ytterligare en dag.

Andronicus galopperade �ver sl�tterna, med sin son Thornicus vid sin sida, hans trollkarl Rafi p� sin andra sida, och McCloud bakom honom. Bakom dem f�ljde tio tusentals av lojala soldater fr�n riket, och alla red med entusiasm mot en destination: H�glandet, den h�gsta staden, byggd p� toppen av alla berg. Andronicus kunde se det framf�r sig, att han satt i horisonten, i den tidiga morgonsolen, i den h�gsta staden i Ringen, som gick ner p� b�da sidorna av bergen, och det sista fortet som McCloud hade. McClouds soldater v�llde ut ur det, och de v�gade trotsa honom. Han kunde inte v�nta med att krossa dem. Andronicus hade f�rv�ntat sig att alla McClouds skulle retirera n�r McCloud sj�lv hade, om det inte hade varit f�r den demagog som Bronson var. Han hade svept genom McClouds sida av ringen och exalterat sitt folk, och nu var tusentals av de p� v�g mot rikets invasion. Andronicus hade f�tt flera rapporter om att de hade d�dat hans m�n, och nu var han beslutsam �ver att ta H�glandet och krossa McClouds motst�nd en g�ng f�r alla.

Att ta h�glandet hade ocks� ett annat syfte f�r honom: n�r han v�l hade kommit upp i h�jd, s� skulle han ha en strategisk punkt p� bergen; d�r ifr�n skulle det vara direkt ner mot andra sidan, rakt genom V�stra Kungariket i ringen och tillbaka igen mot Silesia, d�r han kunde d�da alla som var kvar av Macgils och krossa Ringen f�r gott. Han log vid tanken. Han skulle njuta av att g�ra det, till och med mer, nu med sin son Thornicus vid sin sida, som skulle slakta sitt eget folk. Det fanns inget Andronicus �lskade mer �n att s�g m�nniskor m�rda sitt eget folk. Vilket var d�rf�r han valde att ha en McCloud som ledde attacken. Hur mycket Andronicus �n avskydde honom, s� var han tvungen att l�ta Rafi rida d�r framme med dem ocks�; han beh�vde Rafis m�rka energi n�ra sig, han beh�vde Rafis besv�rjelser f�r att h�lla kontroll p� Thors sinne. Han hade ocks� lovat Rafi en stor bel�ning: efter striden s� skulle Rafi f� frossa i de d�da. Rafi �lskade att dricka blod fr�n liken, och ur sjuk det �n gjorde Andronicus, s� l�t han Rafi g�ra som han ville d� och d�. Gruppen sl�ppte ut ett stridsrop n�r de n�rmade sig sitt m�l. De galopperade rakt upp f�r kullen, och kom n�rmare himlen, medan McClouds arm� rusade fram f�r att m�ta dem. N�r Andronicus kollade s� var han f�rv�nad av att se sin son Thornicus d�r framme, l�ngre fram �n alla andra, och ledde flocken. Han red och red, snabbare, or�dd, den f�rsta in i strid med 1 kilometers f�rspr�ng. Det s�g ut som om Thornicus skulle utmana hela McClouds arm� helt ensam. Thornicus var en vacker sak att kolla p�, bara krigare, 100�% hj�rta. Han s�g mytisk ut, som en gud p� sin h�st, som om inget i v�rlden kunde stoppa honom. Fr�n h�glandet kom d�r ett h�gt rop, n�r tusentals McClouds v�lde ut, och rusade p� sina h�star ner f�r backen f�r att m�ta Rikets arm�. De m�ste ha vetat att de var f�rre, men McClouds kunde fortfarande g�ra stor skada; med tanke p� deras strategiska position, s� kunde de d�da tusentals av Rikets m�n.

De slog s�kert vad om att Andronicus inte ville riskera s� m�nga lov. Men de k�nde inte den store Andronicus. Han brydde sig inte om f�rlusten av s� m�nga liv. Ist�llet s� �lskade han att se blodet spruta och brydde sig inte om hur m�nga av hans m�n som dog i strid. De var �nd� bara brickor i hans spel. Andronicus hj�rta blev varmt n�r han s�g Thornicus visa sin trohet, f�r att se om han skulle spilla blod p� hans sida. Thor skar genom McClouds arm� helt ensam, och h�gg och skar runt om sig, och skapade en v�g av f�rst�relse som ingen kunde r�ra. Han var en en-mans v�g av f�rst�relse. McCloud var precis bakom, och han m�tte sin gamla arm� med ett kraftigt klingande, och m�rdade m�n till v�nster och h�ger, lika njutfullt att kolla p� det ocks� tyckte Andronicus. Han var Andronicus leksak nu, f�r att g�ra vad han �n befallde, och det var att d�da sitt eget folk, folk som han �n g�ng styrde �ver, under Rikets namn. Allt under namnet av den store Andronicus.

Andronicus arm� kom ifatt, och ljudet av krig reste sig upp till himlen, h�gre �n h�gst, och ridandet stannade upp och hans m�n stod och slogs hand mot hand. Det var en v�ldsam strid, kroppar f�ll i alla riktningar, och McCloud stod fortfarande i nerf�rsbacke, och de anv�nde de p� ett smart s�tt, och d�dade m�nga av Andronicus m�n, som fortfarande var f�r l�ngsamma i sin uppf�rsbacke. Andronicus sj�lv hoppade in i striden, dubbelt s� l�ng som sina m�n, och svingade sitt sv�rd till v�nster och h�ger. Han tvekade inte. Han h�gg av huvuden med ett hugg, och s�g n�r de rullade ner mot marken, och han undrade vilket han skulle ha i sitt halsband. Han drog tillbaka sitt sv�rd n�r en soldat n�rmade sig, och h�gg honom i magen n�r han h�jde sitt sv�rd h�gt �ver huvudet, som om han var en bit k�tt p� ett spett. Han drog sen tillbaka sitt sv�rd igen och h�gg en soldat i magen, och sedan kastade han ner de tv� kropparna ner i m�ngden.

Rafi, som inte var l�ngt ifr�n honom, hoppade ner fr�n sin h�st och h�gg ner sina gula huggt�nder ner i en soldats hals, och drog ner honom till marken, han l�g p� honom och s�g hans blod. Andra soldater f�rs�kte attackera honom, men Rafi anv�nde en besv�rjelse, och det var ett gr�nt sken runt om honom, och ingen kunde komma i n�rheten. Striden b�rjade att bli stilla, n�r stridslinjerna knuffades fram och bak. F�r en stund var Andronicus inte s�ker p� �t vilket h�ll det skulle g�, nr Thor pl�tsligt cirkuelrade honom och attackerade McClouds utifr�n, helt ensam. Han var en s�dan f�rst�rande kraft, s� snabbt och stark, s� att hela yttersta flanken av arm�n hade v�nt sig om f�r att sl�ss mot honom.

Det gjorde s� att Andronicus m�n blev mer fria, och attackerade med ett h�gt stridsrop� De slaktade m�n till h�ger och v�nster, och tillslut var de tillbaka i striden. De fick snart det mod de beh�vde f�r att slutf�ra deras attack mot H�glandet. De som �terstod av McClouds m�n v�nde sig om och flydde f�r deras liv. Thor stod i mitten, segervisst, och d�dade dem �t alla h�ll. Andronicus red fram till sin son, och m�tte honom i mitten av stridsf�ltet, och h�jde stolt sitt sv�rd mot honom. �Thornicus!� skrek Andronicus. �THORNICUS!� skrek hans m�n bakom honom

Andronicus t�gade genom de besegrade gatorna i Highlandia, och t�nkte p� sin seger. Thornicus red vid hans sida, och �vervakade f�r�delsen med honom. Andronicus kollade med tillfredsst�llelse p� n�r McCloud m�rdade de skadade, gick fr�n den ena till den andra, som Andronicus hade befallt honom att g�ra. Ljudet av st�l som penetrerade k�tt, skar genom luften, n�r McCloud h�jde sitt sv�rd och lutade sig ner fr�n h�sten och h�gg en skadad efter den andra, allihop hans tidigare folk. Andronicus log och tog in allt. Det fanns inget han �lskade mer �n ett blodbad. McCloud var inne i sin egen makt, och han �lskade att se n�gon tortera sitt eget folk. Marken var full av lik s� l�ngt som �gat kunde se, och Rafi, med sina tv� handledare bredvid sig, hoppade fr�n ett lik till ett annat, lika snabbt som ljuset, och h�gg in sina huggt�nder i deras halsar, och drack blod tills de torkade ut.

Han l�g hukade �ver dem nu, hans kropp skakade med lycka n�r han frossade och frossade. Han skulle vara m�tt i natt. Tillslut hade tiden var f�r Andronicus f�rdel. Inget kunde stoppa honom nu. Thor f�ljde efter n�r de red, far och son tillsammans, med ett dussin av generaler bakom. De red till den h�gsta punkten i staden, vid kanten av bergen, och n�r de n�dde fram, s� stannade de och kollade ner. Utspritt framf�r dem, s� l�ngt �gat kunde se, s� satt det V�stra Kungariket i Ringen. Huvudv�gen till Silesia skar genom det med en bred v�g som f�rsvann i horisonten. Andronicus kunde inte v�nta med att leda sin arm� ner l�ngs den v�gen.

Han var speciellt nyfiken �ver att se Thornicus d�da sitt eget folk; inget skulle ge honom st�rre gl�dje. Men det hade varit en l�ng dag med krig, och medan solen gick ner, s� best�mde Andronicus att det skulle vara b�st att sova h�r �ver natten, och marschera iv�g p� morgonen. �Jag har letat efter dig �verallt,� sa en kvinnas r�st. Andronicus v�nde sig om och s�g den irriterande McCloud-flickan st� framf�r honom, Luanda. Han v�nde sig om och rynkade pannan mot henne. �Har du?� fr�gade han. �Vi kommer att g� in i det V�stra Kungariket snart. Mitt territorium. Du lovade, som tack f�r att jag gav dig Thor, s� skulle det vara mitt. Nu n�r striden har lugnat sig, s� har jag kommit f�r att vara s�ker p� att alla �verenskommelser f�r att s�kra Kungens hall till mig, och g�ra mig drottning.�

Andronicus stirrade tillbaka, chockad av hennes auktoritet. Sedan, tillslut, kastade han bak sitt huvud och skrattade �t henne. Han kunde inte sluta skratta, speciellt inte n�r hennes arroganta ansiktsuttryck f�r�ndrades till f�rvirring, och sedan till f�rl�genhet. Luanda rynkade p� pannan. �Och vad �r det som �r s� kul?� fr�gade hon. �Kom ih�g, du pratar med Kungens dotter, som snart ska bli drottning.� Andronicus hoppade av fr�n sin h�st, och gick l�ngsamt mot henne, luften var tjock av sp�nning. Han kom upp bredvid henne, tog tag i hennes tr�ja med en hand, och kastade av henne fr�n sin h�st med en r�relse. Luanda skrek n�r hon fl�g i luften, och landade rullande p� marken t�ckt av jord och damm. Andronicus str�ckte sig ner, tog tag i hennes h�r och slet av en stor klump fr�n hennes huvud. Luanda skrek, och Andronicus h�jde biten av h�r h�gt �ver huvudet och log. �Du ska vara glad att ditt huvud �r s� litet,� sa han. �annars skulle jag ha det p� mitt halsband.� Andronicus v�nde sig till sina m�n. �Bind henne, raka av henne resten av hennes �r, och l�t henne vara i l�gret som underh�llning till m�nnen.� Luanda skrek och skakade.

�NEJ! Du kan inte g�ra s� h�r! Du lovade! Du lovade!� De drog iv�g henne, sparkandes och skrikandes, och Andronicus s�g p� med n�je. Inget tidigare �n att hon hade l�mnat hans synf�lt s� kom den f�rr�dande MacGail, Tirus. Han gick fram till Andronicus, med sina fyra s�ner bredvid honom och ett dussin soldater i t�g. Tirus hade i alla fall god ton och hoppade av sin h�st, st�llde sig p� ett kn� och bugade ner till marken, innan han talade till den store Andronicus, likadant gjorde hans s�ner. �Och vad �r det du har att s�ga till mig?� fr�gade Andronicus. ��r Kendrick, Erec, Bronson och Srog f�ngslade? Har du avr�ttat dem �n?� Tirus rosslade sin hals n�r han nerv�st kollade upp. �Min herre, jag har levererat dem alla till dig som du lovade, och dina m�n har vunnit striden. Men jag �r r�dd att jag har d�liga nyheter.� �Nyheter?� fr�gade Andronicus. �Tja�� b�rjade Tirus. �P� n�got� s�tt� s� var de v�ra f�ngar, men p� n�got s�tt� s� rymde de i natt. Jag �r ledsen, jag visste inte hur det h�nde.� Andronicus gjorde an grimas; han kunde k�nna en stigande ilska bli v�rre inom honom. �Du vet inte hur det h�nde?� fr�gade han skeptiskt. �Min herre,� sa Rikets bef�lhavare, som kom fram och satte sig p� kn� framf�r honom. �Mina m�n rapporterade att de s�g MacGails ledare friades i natten, av en av Tirus s�ner.� Andronicus v�nde sig om och kollade p� Tirus fyra s�ner, som satt p� kn�, alla fulla med r�dsla. �Det �r inte sant, min herre!� skrek Tirus. �Mina pojkar skulle aldrig g�ra n�got s�nt!� Andronicus ignorerade Tirus och gick fram och unders�kte dem en och en. Han s�g n�got speciellt i de vassa bruna �gonen p� den yngsta; han s�g en sj�l av en krigare i honom. �Du har tagit n�got v�rdefullt fr�n mig,� sa Andronicus till Tirus. �S� jag kommer att ta n�got v�rdefullt fr�n dig. En av dina s�ner kommer att duga.� Tirus kollade upp med chock och r�dsla. �Min herre?� muttrade han.

�V�lj vilken av dina s�ner som kommer d� idag,� befallde Andronicus till Tirus. Det kom ett ljud av metall n�r Tirus drog sitt sv�rd och gjorde ett utfall mot Andronicus, f�r att f�rsvara sina pojkar. Men Andronicus var mycket snabbare; han hoppade fram�t, tog tag Tirus i hans hals, och h�ll honom i luften med en enda hand. Tirus var inte en liten man, men �nd� s� blev han behandlad som en trasdocka. Tirus dinglade d�r, r�d i ansiktet, och fl�mtande efter luft n�r Andronicus h�ll upp honom, f�r att alla skulle se. �Om en av oss beh�ver d�, d�da d� mig min herre!� skrek en av Tirus s�ner. Andronicus v�nde sig om f�r att se en av hans s�ner, den med bruna �gon och lockigt h�r, g� fram och st� d�r stolt. Andronicus sl�ppte Tirus till marken, och Tirus som fl�mtade och hostade, rullade ihop sig till en bol och h�ll runt sin hals. �Nej, d�da mig, min herre!� sa den andra sonen. �Ta mitt liv!� sa den andra. Dessa tre br�der stod d�r framme, och alla bad om att bli d�dade. Andronicus log n�r han debatterade om vem han ville d�da.

�Du erbj�d dig f�rst,� sa Andronicus, medan han gick fram till pojken med bruna �gon. Andronicus drog pl�tsligt sitt sv�rd, tog ett steg fram�t och i en enda r�relse, h�gg han av huvudet av Tirus andra son, den som stod bredvid han med de bruna �gonen. Den andra sonen skrek och Andronicus log. �Men du ska veta att jag inte d�dar dem som erbjuder sig f�rst.�

Romulus rusade ner f�r den dammiga v�gen n�r solen steg, och ett dussin soldater f�ljde honom, n�r de tog sig genom �knen och red mot kanjonen. Han h�ll sin mantel n�r de red, och han var f�rv�ntansfull �ver att f� prova den. Offret natten f�re hade lyckats, och Romulus k�nde sig tillfredsst�lld �ver att han hade f�tt fred med Krigets Gud. Han skulle korsa kanjonen, det var allt han visste. Hans hj�rta slog h�rt med upprymdhet n�r han f�rest�llde sig Andronicus ansiktsuttryck n�r han skulle se Romulus, innanf�r Ringen, och h�gg ett sv�rd genom hans ryggrad. Den �stra korsningen b�rjade �ntligen att synes, och en bro gick �ver den stora kanjonen, en gigantisk delning i jorden, st�rre �n n�gon Romulus n�gonsin sett. Dimma steg upp runt om den, och l�s i flera olike f�rger i den tidiga morgonsolen.

Romulus och hans m�n steg av sina h�star n�r de kom fram till kanten, och han gick fram till stupet och stirrade ner, med h�nderna p� sina h�fter, och andades tungt fr�n ritten. Han visste att han endast kunde g� �ver med manteln, men Sk�lden var �nd� nere, och d� ville han att hans m�n skulle f�lja med honom. Huvuddelen av arm�n hade g�tt tillbaka till stranden. Hans plan var att g� in i Ringen, att hitta MacGail, att ta honom �ver kanjonen, att s�nka Sk�lden, och sedan invadera med hela sin arm�. Under tiden s� hade han dessa f� m�n med sig som ett test, f�r att se Sk�lden verkligen var nere. Han visste att han skulle riskera deras liv genom att f�rs�ka, men han brydde sig inte om deras v�rde. Han skulle glatt offra vem som helst i hans arm� f�r att lyckas med sitt experiment.

�Du,� sa Romulus och pekade p� en av sina m�n. Soldatens �gon �ppnades med r�dsla n�r han ins�g. Fortfarande var han snabb med att lyda. Han hoppade av sin h�st och gick bredvid Romulus, och de tv� gick l�ngre fram �n de andra, och n�rmade sig ing�ngen till kanjonens bro. N�r de kom fram s� stannade Romulus. Soldaten stannade, v�nde sig om och kollade p� Romulus med r�dsla i blicken. Han svalde h�rt, st�ngde sedan sina �gon och samlade sig sj�lv, h�jde sina armar f�r att skydda sitt ansikte n�r han gick mot bron. Pl�tsligt s� kom ett hemskt skrik n�r hans kropp sm�lte, och sedan blev han till aska, och l�g d�r i en h�g framf�r Romulus f�tter. De andra m�nnen fl�mtade. S� Sk�lden fungerade fortfarande. Romulus drog manteln �ver sina axlar och h�ll den h�rt. Han bad om att det skulle fungera. Om det inte gjorde det, s� skulle han sluta upp som den h�gen framf�r hans f�tter. Romulus andades djupt och tog ett stort steg ut p� kanjonens bro. Han samlade sig sj�lv. Hans fot st�llde sig p� bron, och Romulus var chockad: det fungerade. Han hade gjort det. Han stod s�kert p� bron, och hade manteln p� sig. Han fortsatte att g�, l�ngre och l�ngre fr�n sina m�n, och gick l�ngre p� bron, ensam. Snart skulle han vara innanf�r Ringen.

Romulus red p� en av Rikets h�star som han hade hittat p� McClouds sida av landsbygden, och han ins�g att den m�ste ha tillh�rt en slaktad soldat fr�n Riket som l�g n�gonstans p� v�gen. Han hade varit snabb med att hitta en h�st n�r han v�l var s�ker p� andra sidan bron, och p� McClouds sida av Ringen, och han hade ridit h�rt �nda sedan dess, rakt mot v�st, rakt mot d�r Andronicus huvud-l�ger borde vara. Romulus f�rsta bef�l var att d�da hans f�rra boss, i ett bakh�ll, och f�r det beh�vde han m�n. Han var inte orolig. Rikets stora arm� fruktade och respekterade honom lika mycket som Andronicus, kanske �nnu mer. Romulus visste att han var lika obarmh�rtig. Han visste ocks� att han hade Andronicus r�st: allting Romulus befallde, skulle Rikets soldater tro att det kom fr�n bef�lhavaren sj�lv.

Romulus slog vad om att han skulle lyckas �vertala Rikets m�n han m�tte, att f�lja honom f�r hans orsak. Han skulle lura dem, s�ga till dem att han hade order fr�n det stora R�det sj�lv, f�r att f�rdriva Andronicus m�n ifr�n honom. Romulus red och red, och s�g f�rst�relsen runt om honom och ins�g hur m�nga strider som m�ste ha skett p� denna mark. Det k�ndes konstigt att faktiskt vara h�r, innanf�r Ringen, platsen som han hade h�rt om i hela sitt liv. Han var s� n�ra, att �ntligen ta det som var hans, att styra Rikets arm�. Det k�ndes som om han red in i sitt �de. Romulus kom upp l�ngst upp p� backen och s�g en division av Rikets arm� l�ngre bort, flera tusen m�n. Divisionen var alldeles f�r liten f�r att vara huvud-l�gret; det m�ste vara en f�r-grupp, som skulle vakta ytterkanten. Andronicus s�g Rikets banderoller vifta, och hans hj�rta slog snabbare n�r han k�nde igen deras bef�lhavare.

Romulus kickade sin h�st och galopperade �ver landsbygden, och red ner f�r backen, utan att ens sakta ner n�r han red f�rbi de f�rvirrade blickarna fr�n Rikets soldater, som slutade med vad det var de gjorde, och stelnade till av uppm�rksamhet, och h�lsade honom. De delade p� sig, och Romulus rusade rakt mot deras bef�lhavare. Han visste att han skulle beh�va anv�nda sin b�sta auktoritet f�r att �vertala dem att g� med honom och d�da Andronicus. N�r Romulus stannade, s� s�g bef�lhavaren f�rskr�ckt ut, och han hoppade snabbt ner fr�n sin h�st, med sina m�n bredvid honom, och gick ner p� kn� framf�r Romulus. �Sir, jag hade ingen id� om att du skulle komma,� sa han. �D� skulle jag ha arrangerat en parad i din �ra.� Romulus hoppade av sin h�st, skrockade och gick f�rbi honom. Romulus rykte var k�nt f�r att ha d�dat bef�lhavare p� m�f�, utan anledning, och denna general skakade bara av synen av honom. Romulus stannade en meter ifr�n och sa: �Jag har blivit skickad av R�det. En f�rordning har anordnats. Andronicus ska d�das, och jag ska vara den nya bef�lhavaren av Rikets arm�er.�

Generalen stirrade tillbaka, med sin mun gapande i chock. Romulus skulle inte ge han tid att t�nka p� det. �Samla dina m�n p� en g�ng, och rid med mig,� sa Romulus. �Vi rider f�r att strida mot Andronicus m�n och f�r att ta bort honom tillsammans.� �Men sir�� sa generalen stammande, och han var klart os�ker p� vad han skulle g�ra. �Vi f�r aldrig n�gra s�dana order. Vi kan inte d�da Andronicus, han �r v�r bef�lhavare!� Romulus visste att han var tvungen att agera direkt. Han gick frakt, tog tag i generalen med b�da h�nderna och drog honom n�ra, han drog hans haka s� n�ra till hans att de n�stan kysstes. Han glodde ner p� honom, med ett ansikte fullt av ilska. �Jag kommer bara att s�ga detta en g�ng,� morrade Romulus. �Jag �r den store bef�lhavaren nu. Tilltala mig p� ett annat s�tt, och du kommer d�, och jag kommer ha en annan bef�lhavare att ta din plats. F�rst�r du?� Generalen svalde. �Ja, store bef�lhavare.� Romulus kastade ner honom p� marken och kollade p� soldaternas ansikten; alla kollade omedelbart bort, och alla var r�dda f�r att m�ta hans blick. �F�LJ MIG!� skrek Romulus, n�r han hoppade upp p� sin h�st och kickade den, och rusade ner mot v�gen. Inom en liten stund, s� h�rde han ljudet av tusen h�star bakom sig, som rusade i hans vilja. Ett stort stridsrop lj�d, och Romulus log bredd. Han hade sin arm�.

Gwendolyn stannade ovanf�r kanten av is, och stirrade ner med f�rundran och misstro, �t det fantasiland som spridde ut sig under henne. V�rlden framf�r henne var ett fruset underland, som glittrade av varje f�rg, mjuka skuggor av lila, violett och rosa, en miljon punkter reflekterade de sm� h�garna av is. Det s�g ut som v�rlden efter en sn�storm, frusen i tystnad och fred, och allting gl�nste och hade en perfekt stillhet. Det var stort och �verv�ldigande, och det n�dde s� l�ngt �gat kunde se, en �ken av ljus och is. Hon k�nde att Argon var d�r nere n�gonstans, f�ngad, och hon k�nde av en starkare k�nsla av att vilja hitta honom, mer �n n�gonsin.

Krohn gnydde bredvid henne, och Gwen kollade runt sig f�r att se Alistair, Steffen och Aberthol, de fem stod alla och skakade, frusna in till benet, och slitna fr�n resan. Man f�rlorade all k�nsla av tid p� detta st�lle, och f�r Gwen k�ndes det som om de hade g�tt i Netherv�rlden i flera �r. Medan Gwen hade hoppats p� att se n�got tecken fr�n Argon n�r de gick upp f�r berget, s� verkade det ist�llet vara ett stort landskap framf�r dem. Hon hade hoppats att deras resa skulle sluta h�r; men nu verkade det som om det bara var b�rjan. �Det �r o�ndligt,� observerade Steffen, som stod bredvid henne och kollade ut. �Ish�garna,� sa Aberthol, med �gon fulla av v�rdnad. �Jag trodde aldrig att jag skulle f� l�gga mina �gon p� det under hela mitt liv.� �Du vet om denna plats?� fr�gade Gwen �verraskat. Aberthol nickade. �En plats med djup magi. En plats d�r tiden �r frusen. En plats d�r inte ens gudarna v�gar vara. Det �r en plats till f�r att f�nga m�ns sj�lar, en plats som trotsar magi.� �Men vad �r det f�r att vara exakt?� fr�gade Alistair, och kollade ocks� ut med f�rundran. �Det �r inte en �ken, det �r inte heller en stad. Det var som� inget.� �Sn�n och vinden har i alla fall slutat;� observerade Steffen. �Vi kan �tminstone se klart framf�r oss.�

�Det �r inte som det verkar,� sa Aberthol. �Det �r en v�rld av illusioner.� ��r Argon h�r?� fr�gade Gwendolyn honom. Aberthol skakade sitt huvud. �Det �r om�jligt att veta.� �Det finns en v�g,� svarade Gwen. �Vi tar reda p� det sj�lva.� Aberthol skakade p� huvudet. �Kolla nedanf�r dig. Stupet �r f�r brant. Det �r h�rd is. Vi skulle aldrig kunna ta oss ner f�r det. Och �ven om vi gjorde det, s� �r denna plats alldeles f�r farlig. Vi skulle aldrig �terv�nda. Det var dumdristigt att ta oss hit, men vi borde minska v�ra f�rluster. Vi m�ste v�nda tillbaka nu.� �Men det m�ste finnas ett s�tt,� b�rjade Gwendolyn. Innan hon kunde avsluta sina ord, s� kom det ett sprickande ljud n�r de f�ll p� sina ryggar och �kte r�tt ner f�r det branta stupet. Gwendolyn kunde knappt andas s� fort det gick, och v�rlden fl�g f�rbi henne medan hon gled, och medan isen skrapade hennes armar.

Utan n�got som kunde sakta ner deras framfart, s� gled de hundratals meter, och det gick snabbare. Gwen flaxade med armarna, och str�ckte sig f�r att ta tag i n�gonting, vad som helst, f�r att sakta ner fallet, men det fanns inget. Bredvid henne stack Krohn ut alla sina tassar och f�rs�kte stoppa sig sj�lv, men han kunde inte. Han gled med huvudet f�rst, med de andra, och alla flaxade hj�lpl�st. Det k�ndes som om hon gled rakt ner mot d�den. Gwen samlade sig sj�lv n�r hon n�rmade sig botten, mot den vita v�ggen. Hon h�jde sina h�nder mot sitt ansikte, och f�rv�ntade sig att sl� i v�ggen av is och krossas av kraschen. Gwen skrek och fl�mtade n�r hon slog i v�ggen; men hon blev chockad n�r hon inte k�nde n�gon sm�rta. Hon k�nde endast en mjuk och v�t kyla s�nkas ner runt hennes kropp. Gwen ins�g att de inte hade glidit in i en v�gg av is, utan sn�, och de hade kommit ut p� andra sidan. Hon var yr, f�rvirrad och fr�s, hela hennes kropp var t�ckt i sn�, men hon var inte skadad. Gwendolyn satt d�r chockat, vid botten av dalen, och kollade runt sig, och s�g att de andra ocks� var chockade. ��r du okej?� fr�gade hon Aberthol, som verkade skakad. Aberthol blinkade flera g�nger, kollade sin kropp, och nickade tillbaka. Hon s�g att Steffen och Alistair ocks� var okej, och Krohn var redan uppe och gick. Det hade varit l�skigt, men de hade klarat det. Deras val hade gjorts �t dem. Sakta b�rjade de alla att resa sig. Gwendolyn v�nde sig om och kollade upp p� backen, hon s�g det branta stupen d�r de hade glidit ner, och kunde knappast tro det. Hon kunde inte f�rest�lla sig kl�ttra upp f�r det.

�Verkar som att vi �r fast,� sa Steffen. �Vi hittade i alla fall en v�g ner,� sa Alistair. Gwendolyn v�nde sig om och kollade p� landskapet framf�r henne. H�r nere verkade is-h�garna st�rre, mer imponerande. De var utspridda, som ett tusental kamelpuckar som var utspridda p� landskapet, och alla hade olika f�rger. De glittrade, och det var vackert. Denna plats var s� exotisk, och Gwen hade ingen aning om vad hon skulle f�rv�nta sig. �Vart nu?� fr�gade Steffen. �Det finns ingen annan v�g �n fram�t. Vi m�ste ta v�gen framf�r oss,� sa Gwendolyn. �Men d�r �r ingen v�g,� sa Aberthol. �D� g�r vi en egen,� svarade Gwen. Hon b�rjade att g� genom f�lten av h�gar, och gruppen f�ljde efter. Alla gick fram�t, mellan h�garna av is, och alla var beredda medan de gick genom det konstiga landskapet. N�r de kom djupare och djupare in i denna plats, s� k�nde Gwendolyn en �kande k�nsla av onda aningar, och undrade �ter igen om detta var en d�lig id�. Var Argon ens d�r ner? Och om han var det, skulle de n�gonsin hitta honom?

Den bl�ndande sn�n hade nu slutat, och nu kunde man se himlen, och Gwendolyn var tacksam f�r det. Men hon var t�ckt i bl�m�rken och bulor, hela hennes kropp v�rkte, och hon fryste ner in i benet, och hon var sliten fr�n all vandring. Hon visste inte hur l�nge de alla skulle h�lla. Tillslut skulle de vara tvungna att g�ra ett l�ger, och f�rs�ka att t�nda en eld i denna plats som gud gl�mde. Hon visste inte om det var m�jligt, och hon hade bilder i huvudet d�r de alla fr�s ihj�l, f�rlorade f�r alltid i dalen av f�ngade sj�lar. Hon beh�vde skaka av dessa m�rka tankar fr�n hennes huvud; hon beh�vde distrahera sig sj�lv p� n�got s�tt. �Ber�tta en saga,� sa hon och v�nde sig mot Steffen n�r hon gick, genom sina klapprande t�nder. Hon var desperat efter n�gonting, vad som helst, som skulle f� henne att gl�mma kylan och farorna. Ibland, ins�g hon, att ber�ttelser kunde vara precis lika bra som mat, vatten eller v�rme. �En ber�ttelse min lady?� fr�gade Steffen, med sina ocks�, klapprande t�nder. Gwen nickade, alldeles f�r kall f�r att kunna prata. �Vad som helst,� sa hon.

De fortsatte att g� i tystnad, det enda som h�rdes var deras skor som krasade i isen, det var tyst s� l�nge s� att Gwen b�rjade undra om Steffen n�gonsin skulle svara. Men tillslut b�rjade Steffen: �N�r jag var ung,� sa han. �Ville jag bli en krigare. Precis som de andra pojkarna. Sj�lvklart var det inte menat att bli, med tanke p� min kropp. De skrattade �t mig. Jag hade inte kroppen som de hade, h�jde, styrkan, utseendet, n�got av det. Jag passade inte in i profilen f�r en krigare, och de skulle inte till�ta mig att tr�na. S�, ist�llet best�mde mina f�r�ldrar att jag skulle vara servit�r �t familjen.� Steffen suckade. �Jag serverade dem alla, och de �ren var tuffa. Men de kunde inte kn�cka min sj�l. N�r en dag var �ver, efter att jag hade jobbat hela dagen �t alla, efter att jag hade serverat och st�dat upp efter dem alla, efter att alla hade somnat och det inte var n�got kvar att g�ra, s� kunde inte mina f�r�ldrar kontrollera mig. Jag sm�g ut, gick �ver kullarna i m�nljuset, och jag gjorde min egen pilb�ge, av de finaste kvistar jag kunde hitta. Den lokala snickaren var en bra man; han var inte dum som de andra, och han l�rde mig hur man gjorde en.�

�Han var imponerade av mitt arbete, och efter en tid, s� gav han mig b�ttre och b�ttre delar fr�n sin aff�r, och jag gjorde b�ttre och b�ttre pilb�gar. Inom kort gjorde jag de finaste pilb�garna i staden, pilb�gar som snickaren sj�lv inte kunde g�ra. Det visade sig att jag hade en talang. Han gav mig pilar, och jag l�rde mig sj�lv. Jag skulle �va varje natt under m�nskenet, tills jag blev den b�sta skytten i byn, och snart, i regionen.� Steffen suckade igen.. �Sj�lvklart visste min familj inte om detta. Jag kunde inte ber�tta f�r dem. De skulle skratta �t mig, eller ta allt ifr�n mig, f�r att de aldrig trodde p� mig. Men en dag uppt�cktes min b�ge.� Steffen blev tyst, rynkade pannan och kollade ner, och Gwen kunde se att ber�ttelsen gjorde ont i honom. Han fortsatte i tystnaden, och isen krasade under skorna, och Gwen undrade om han skulle forts�tta. Tillslut h�jde han sin haka och kollade ut mot isen med glansiga �gon, som om han kollade direkt in i det f�rflutna. �Pilb�gen var under min s�ng,� fortsatte Steffen, �och p� n�got vis, s� hade mina br�der hittat det. Han h�ll upp den och fr�gade alla vems den var, och alla kollade p� mig. De anklagade mig f�r att ha stulit den. Min mor drog mig till det lokala slottet och de satte mig i bes�ttning, tills snickaren fick h�ra om det, och f�rklarade d� att jag hade gjort den. Min familj var skeptiskt. De trodde aldrig att jag kunde g�ra n�gonting.�

�Mina br�der tog den fr�n mig, och de kr�vde att jag skulle bevisa det, bevisa att jag kunde anv�nda den. Jag t�nkte g�rna visa, men mina br�der drog den fr�n mig och insisterade att de skulle f�rs�ka f�rst. Alla var klumpiga, och missade. N�r de var tr�tta p� det, var det min tur. Med ett skott, dubbelt s� l�ngt som de, slog det i m�let perfekt, det m�l som de aldrig tr�ffade. �Ist�llet f�r att appl�dera, blev min far rasande. Han gick fram, tog pilb�gen, och kn�ckte den �ver kn�t. Jag kommer fortfarande ih�g ljudet av pilb�gen som gick itu. Det var som ljudet n�r mitt hj�rta gick itu. Det krossade mitt hj�rta, och det krossade min sj�l.� Steffen suckade och v�nde sig mot Gwen. �Min sj�lv har varit trasig sedan dess, min lady. Det var inte f�rr�n jag tr�ffade dig, som du gav mig en andra chans i livet, som jag b�rjade k�nna att min sj�l �terupplivades. Det var inte f�rr�n jag tr�ffade dig, som jag n�gonsin h�jt en pilb�ge igen.�

Gwen k�nde ett svall av k�nslor av hans ber�ttelse, och det fick henne att gl�mma kylan, att gl�mma hur sliten hon var, att gl�mma allt. Hon hade en brinnande medk�nsla f�r honom, och �ven en k�nsla av stolthet. Hon k�nde igen sig i historien p� ett annorlunda s�tt, till hans sm�rta, i alla fall. Hon t�nkte p� sitt egna lidande i h�nderna p� McClouds, och hur det h�rdade, och hur sj�lar alltid kunde h�rdas. Hon t�nkte p� hur folk kunde ta saker ifr�n en, hur de kunde g�ra sitt b�sta f�r att krossa en. Men de kunde aldrig krossa en om man inte l�t dem. Om man bara kunde h�nga kvar tillr�ckligt l�nge, ins�g hon, s� skulle man en dag m�ta n�gon, �ven om det bara �r en endaste person, som kommer se dig f�r vem du verkligen �r, och som kommer �terst�lla tron p� m�nskligheten, och �terst�lla sj�len.

�Tack,� sa Gwendolyn till honom. De fortsatte att g�, �nnu djupare in i den konstiga v�rlden, in och ut ur h�garna av is, n�r Gwen pl�tsligt k�nde av en r�relse. Hon stannade n�r hon s�g en r�relse i h�rnet av hennes synf�lt, n�got som gled p� isen. �S�g ni det d�r?� fr�gade hon de andra. De andra stannade bredvid henne, och alla stirrade upp mot landskapet, och kikade f�rbi h�garna. �Jag s�g ingenting,� sa Alistair. Men pl�tsligt b�rjade Krohn att morra, gick fram, med ragg i nacken, en fot i taget, och Gwen visste att hon hade r�tt, hon hade sett n�gonting. Det var n�got l�ngt och vitt, och det hade glidit mellan dessa h�gar. Och f�r f�rsta g�ngen h�r nere, s� kollade hon om sig, och hon var r�dd. �Kanske ser du saker,� la Aberthol till, men sedan slutade han prata n�r en annan varelse kom fram, glidandes mellan h�garna, rakt mot den.

Det var en gigantisk, vit orm, med tre huvuden, vid varsin �nde, och ett huvud i mitten. Ormen som var U-formad, slirade sig fram p� ett konstigt s�tt. Steffen drog sin b�ge och Gwen h�ll i sin kniv, medan ormen kom n�rmare dem. Krohn morrade, och b�rjade att g�ra ett utfall. Lika snabbt som den kom, slirade ormen iv�g och f�rsvann ur synh�ll, mot ett helt annat h�ll. �Vad var det d�r? Fr�gade Gwen. �Jag har ingen aning,� sa Aberthol. �Vad det �n var,� sa Steffen, � s� verkade den inte v�nlig.� Pl�tsligt kom det en till, och ytterligare en. Flera av dem slirade rakt mot dem, men sedan v�nde sig alla igen, vid sista stunden, och tog sig i motsatt riktning. Ljudet av deras fj�ll som gled �ver isen gav Gwen g�shud. �de attackerar oss inte,� observerade Alistair. �Det ser ut som att de �r r�dda f�r oss,� sa Steffen. �Eller att de flyr fr�n n�got annat,� la Aberthol till. �Fr�n vad?� fr�gade Gwen. Det kom ett pl�tsligt skalv, och Gwen snubblade n�r marken under henne skakade. F�rst s� var hon s�ker p� att det var ett jordskalv. Men pl�tsligt s� sprack en av h�garna av is framf�r henne, och ur det kom ett enormt monster, 20 meter h�gt, och precis lika brett, helt vit, och s�g ut att var gjord av bara is. Den hade en ryggrad p� framsidan av kroppen, och varje kota hade ett r�tt, gl�dande �ga p� det. Den hade �gon som gick upp och ner f�r armarna ocks�, och vid �nden av varje finger, den hade sylvassa t�nder, tio munnar, som �ppnades och st�ngdes samtidigt som den kom mot dem. Den tog ett steg n�rmare och marken skakade. Gwen snubblade samtidigt som monstret s�nkte sina t�nder rakt mot henne, alldeles f�r fort. Och i den stunden, visste hon, att hon skulle d�.

Reece la en arm �ver Krogs axel, O�Connor st�ttade den andra, och de tv� hj�lpte honom att g� medan de gick djupare in i det ok�nda vilda av denna exotiska v�rld, vid botten av kanjonen. Solljuset strimlade svagt ner genom de turkosa och orangea l�ven i de konstiga tr�den som v�xte h�r nere; Reece b�jde p� nacken och kollade rakt upp, och genom den virvlande dimman s� s�g han de enorma v�ggarna p� Kanjonen, som reste sig upp mot himlen, om�jligt h�gt. Denna plats verkade magisk. Reece kunde knappast inse att de hade kommit s� h�r l�ngt, att de hade kl�ttrat s� l�ngt ner, och han undrade om de n�gonsin skulle kunna ta sig upp igen.

Han undrade mer, n�r han �vervakade sina omgivningar, om de skulle kunna hitta sv�rdet. Det fanns inga stigar eller markeringar, eller n�got man kunde f�lja; sv�rdet kunde vara var som helst. Han marscherade genom det ler-liknande materialet, en klibbig substans som fastnade i hans skor, och platsen fylldes med ljudet av konstiga varelser. Reece hade aldrig f�rest�llt sig att det skulle finnas en hel v�rld h�r nere, med v�xter och djurliv, dess egen terr�ng, som ett helt separat universum, mellan tv� sidor av Ringen. Han undrade var f�r slags varelser som kunde leva h�r, p� djupet av jorden. Han undrade om m�nniskor ocks� kunde leva h�r nere. �Vad nu?� fr�gade O�Connor h�gt, och fr�gan br�nde i allas huvuden, medan de letade i det exotiska landskapet efter tecken p� sv�rdet. �Vi kan ju inte vandra h�r nere f�r alltid,� sa Serna. �Vi har ingen id� om vart sv�rdet landade.� �T�nk p� det,� sa Reece, �det kan inte vara l�ngt iv�g. Vi gick ner f�r kanjonen precis under bron. S� l�nge som vi h�ller oss till omr�det under bron, s� m�ste vi hitta det. Allt vi beh�ver g�ra �r att s�ka fr�n ena sidan till den andra.�

�Men jag kan inte ens se bron h�rifr�n, kan du?� fr�gade Elden. Reece kollade upp, likas� gjorde de andra, och genom den virvlande dimman kunde man inte l�ngre se bron. �Du antar att vi kl�ttrade rakt ner,� sa Indra till Reece. �Det gjorde vi inte. Vi kl�ttrade ner of�ruts�gbart, och f�ljde fotstegen. Vi kanske inte ens �r under bron.� Reece k�nde ett h�l i magen n�r de fortsatte, och han undrade om hon hade r�tt. Kanske var hans plan d�lig, och de var l�ngre ifr�n att hitta sv�rdet �n vad han trodde. N�r de fortsatte att marschera, genom leran, s� kom det pl�tsligt ett skr�ckinjagande vr�l, som fick h�ret i nacken att st� ut p� Reece. Alla stannade direkt. De h�ll i sina sv�rd, och kollade p� varandra, med blickar fulla av r�dsla.

�Vad var det?� ropade Serna. �Ser ut som om vi inte �r ensamma,� sa Indra, den f�rsta som drog sitt sv�rd. Ljudet av metall ringde genom luften med ett speciellt klang. Rytandet kom igen, och fick marken att skaka. Reeces onda aningar djupnade: det l�t enormt, och v�ldigt uppretat. �Vad det �n �r,� observerade Elden, �s� l�ter det som att v�ra vapen inte kommer att g�ra n�gon nytta.� Rytandet kom en tredje g�ng, och alla backade �t varsitt h�ll; de visste inte fr�n vilket h�ll ljudet kom ifr�n. De v�nde sig mot varsitt h�ll, och formade en l�s cirkel. N�r Reece kikade in i dimman som kom det sakta fram en gigantisk, skr�ckinjagande best. Den var ljusr�d, t�ckt i tjock fj�ll, och stod p� tv� f�tter, tio meter h�g med gigantiska muskler. Dess l�nga armar slutade i stora klor som hummerklor, och dess huvud var bara en mun, ett set med k�kar som �ppnades och st�ngdes, och visade rader av rakbladsvassa t�nder. Den lutade sitt huvud bak�t och vr�lade, och dess smala �gon skelade i rasa, och en l�ng tunga vandrade flera meter fr�n dess mun, och drog sig sedan tillbaka. Reece kollade upp med r�dsla, och s�g att de andra ocks� hade panik. Han drog sitt sv�rd, Elden ocks�, och sl�ppte Krog, som snubblade och sj�nk ner till sina kn�n. Alla andra drog sedan sina sv�rd, medan O`Connor drog sin pilb�ge. �Den verkar inte glad,� sa Indra oroligt. Best vr�lade igen, tog flera stag fram�t, snabbare �n vad Reece kunde f�rest�lla sig, svingade med en arm och slog till Reece i revbenen och han skickades upp i luften. Han fl�g genom luften, kraschade i ett tr�d, och tumlade ner l�ngs grenarna tills han landade p� den leriga marken. Reece rullade �ver p� sin sida, revbenen gjorde ont, huvudet ringde, och han v�nde sig om och kollade bak�t. Monstret var i framfart, och attackerade de andra med ilska. O�Connor, som han alltid gjorde, stod stilla, och lyckades f� iv�g flera pilar. Men pilarna studsade harml�st av bestens fj�ll och f�ll till marken.

Besten str�ckte sig med kraftfulla klor och kn�ckte O�Connors b�ge p� mitten. Med dess andra klo, s� siktade besten p� att kn�ckte O�Connor p� mitten. O�Connor duckade sig ur v�gen, men inte snabbt nog. Besten skar i hans arm, och fick honom att skrika i sm�rta medan blodet sprutade �verallt. Indra backade inte heller: hon str�ckte sig bak och kastade kniven p� bestens huvud. Hon siktade bra, men kniven studsade bort fr�n bestens huvud, som verkade ha n�got slags skydd. Den v�nd sig om och skrek och siktade rakt mot henne, med sina klor brett �ppna, som om den skulle hugga av hennes hand. Elden rusade fram, h�jde sin yxa, och h�gg i bestens vrist med all sin makt. Slaget var tillr�ckligt h�rt f�r att flytta p� klon, men fj�llet var s� grovt, s� inte ens Eldens yxa kunde f�rst�ra den. Elden blottade endast sig sj�lv mot vreden som besten fick. Den v�nde sig om och slog till han med baksidan av klon och slog till han p� n�san s� att den br�ts, och Elden skrek h�gt och landade platt p� sin rygg.

Besten, som inte var n�jd, drog ner sin andra klo, rakt mot Elden som l�g d�r blottad. Conven skrek ett stridsrop, rusade fram med sitt sv�rd, och gjorde ett utfall rakt mot bestens mage. Men sv�rdet skrapade knappt, och besten v�nde sig om, �ppnade sina k�kar och h�gg sv�rdet i tv� delar som en t�ndsticka. Reece skakade av sitt slag, st�llde sig p� f�tter och rusade mot besten, och denna g�ng siktade han p� dess blottade rygg. N�r den s�nkte sina klor mot Conven, rakt mot hans br�st, s� hoppade Reece upp p� hans br�st, och h�gg sv�rdet r�tt ner i ryggraden. �ntligen hittade Reece en svag del. Sv�rdet sj�nk in, hela v�gen, och besten skrek ett hemskt ljud. Den str�ckte sig bak och tog tag i Reece med sin klo, och plockade upp honom h�gt upp ovanf�r dess huvud, och kastade honom h�gt genom luften.

Reece fl�g igen, och sv�vade i luften s� snabbt att han knappt kunde andas, och landade med ansiktet f�rst i leran. Han var chockad och det k�ndes som om han hade brutit ett revben. Reece v�nde sig om och kollade upp med en grumlig blick, n�r besten n�rmade sig honom. Han s�g hj�lpl�st p� n�r den h�jde sin fot h�gt och t�nkte stampa honom till d�ds. Han s�g sylvassa klor p� sulan p� dess fot, han s�g att alla hans v�nner l�g nerslagna och inte kunde r�ra sig, och n�r han s�g klorna komma rakt mot hans ansikte, s� visste han, denna stund, att hans liv skulle vara �ver. Hans sista tankar var: Vilket hemskt st�lle att d� p�.

Thornicus satt p� en liten b�t, drev ensam ute i havet, p� ett ofamilj�rt territorium. Han kollade runt, och letade efter n�got familj�rt, men landskapet var v�ldigt fr�mmande. Det k�ndes som om han var l�ngt hemifr�n, p� andra sidan v�rlden, och att han aldrig skulle ta sig tillbaka. Han hade aldrig k�nt sig s� ensam i hela sitt liv. Thor lutade sig �ver sin pilb�ge och kollade ner i vattnet, och n�r han gjorde det, s� s�g han ett ansikte som stirrade tillbaka p� honom. Men det var inte hans ansikte; ist�llet, var det hans fars ansikte. Andronicus. �Thornicus,� sa en r�ts. Thor lutade sig bak�t och kollade upp i solen, n�r den br�t sig igenom molnen. Han kisade och s�g framf�r sig en stor klippa, och vid dess topp, ett slott, som solen sken bakom. En bro av sten gick i en b�ge h�gt upp i himlen, som ledde till slottet, den v�nde och vred sig och var smal. Thor str�ckte sig mot den, men det k�nde som om den var en hel v�rld ifr�n honom. �Thorgrin, kom till mig,� sa en kvinnas r�st. Thor h�jde en hand mot solen, och s�g, en kvinna som stod p� kanten av klippan, och runt henne gl�dde ett violett ljus. Hon h�ll ut sina h�nder, och han kunde k�nna hur hon kallade p� honom. Han visste att det var hans mor. �Mor,� sa han, medan han st�llde sig upp och str�ckte sig mot henne och f�rs�kte n�. �Thorgrin,� svarade hon. �Du �r min son ocks�. Det �r upp till dig att f� din h�rstamning. Du kan v�lja din far, eller s� kan du v�lja mig. Du �r b�da av oss. Gl�m inte. Ingen av oss �r starkare �n den andra. Du har en makt att v�lja. Du m�ste inte v�lja din far. Du �r inte din far. Och du �r inte mig. Kom hem. Kom till ditt sanna hem. Jag v�ntar p� dig.� Thor f�rs�kte att st�, men det k�ndes som om han satt fast; han kollade ner och s�g att hans ben var fastl�sta, bundna till b�ten. �Mor,� ropade han med torr hals, och rispig r�st. �Jag kan inte, jag kan inte ta mig loss. Hj�lp mig.� �F�rs�k,� sa hon. �Du har styrkan. L�t inte dig bli lurad: du har styrkan.� Thor f�rs�kte att bli fri med all sin makt. Och n�r han gjorde det, s� h�rde han tr� som gick s�nder.

Han k�nde kalt vatten rusa �ver hanns f�tter, och han kollade ner f�r att se ett h�l �ppnas i botten av b�ten. Han f�ll pl�tsligt genom den, skrikande, ner i m�rkret och det iskalla havet, och han slukades av vattnet och sj�nk ner till havets botten. Thor vaknade och andades tungt. Han satte sig uppr�tt och kollade svettigt runt, och f�rs�kte samla sig sj�lv. Han s�g soldater sova p� marken runt om honom, men han k�nde inte igen dem. Det var s� f�rvirrande: de var Rikets soldater. Vad gjorde han med dem? En kall bris kom och Thor kollade ner och s�g att han l�g p� den kalla, h�rda marken, p� h�gar av jord, i ett l�ger med alla soldater. Han hade fortfarande rustning, skor och han satt upp, han hade b�rjat inse att det var en dr�m. Han var p� torra land. Och hans mor var inte h�r.

Thor gnuggade sitt huvud, hans minnen var suddiga, och han f�rs�kte se klarhet i det hela. Han kollade runt och s�g Rafi en bit bort, som satt upp i natten och stirrade p� honom med sina gula �gon som gl�dde under hans luva. Rafi b�rjade nynna p� en konstig melodi, och Thor k�nde att det invaderade hans tankar, gick in i hans hj�rna, och gjorde s� att det var om�jligt att t�nka fritt. Den st�ndiga melodin dr�nkte det. N�r han h�rde den, s� var allt Thor kunde t�nka p�, sin skyldighet till sin far. Hans skyldighet f�r lojalitet till Riket. Thor st�llde sig p� sina f�tter, hans rustning rasslade, hans huvud skakade och han f�rs�kte att f�rst�.

Han kollade ut i natten och han s�g Ringen. Men det var inte den Ring han k�nde igen. Detta var inte hans hemland. Han var i en annorlunda del av Ringen. Och n�r han kollade ut s� s�g han inte detta som sitt hem l�ngre; ist�llet s�g han det som ett st�lle som skulle invaderas. En plats som beh�vde krossas. Thor kollade runt sig: i den stilla natten runt om honom, l�g tusentals av Rikets soldater och sov, och det gl�dde fortfarande fr�n brasorna. Han b�rjade att bli klar i huvudet igen. Han var Andronicus son. Han tillh�rde Riket. Och han var skyldig sin far en stor tj�nst. Thor s�g en pl�tslig r�relse i h�rnet av hans �ga, den endaste r�relsen i den svarta natten. Han s�g en ensam soldat som gled genom natten, genom rader av soldater och gick rakt mot det stora t�ltet bara 3 meter d�rifr�n. Andronicus t�lt.

Thor s�g att figuren b�rjade springa, och h�ll n�got vid sin sida. Han kollade n�rmare och s�g att det var l�ngt och vasst, och glittrade i fackelljuset. Och det var d� Thor ins�g: mannen h�ll en kniv. Denna man som sprang mot t�ltet, tyst genom natten, var en m�rdare. Han skulle d�da Thors far. Thor agerade direkt, och sprang tv�rs �ver l�gret, rakt mot m�rdaren. M�rdaren sprang upp mot de tv� soldater som vaktade t�ltet och skar dem i halsen tyst innan de kunde s�ga n�gonting. B�da f�ll tyst ner d�da. Han rusade sedan rakt in i Andronicus t�lt. Thor var bara n�gra meter bakom, och rusade in i t�ltet precis bakom m�rdaren. N�r han gick in stod m�rdaren bara n�gra decimeter framf�r hans far, och h�jde kniven h�gt rakt mot hans rygg. Andronicus l�g d�r p� sin s�ng, p� magen, och hade ingen aning att han skulle bli m�rdad.

Thor agerade direkt: han str�ckte sig mot midjan, tog sin slangbella och placerade en sten, och sk�t iv�g den med all sin makt. Stenen landade i nacken p� m�rdaren, djupt. M�rdaren fr�s, med kniven i luften, bara n�gra centimeter fr�n Andronicus, och f�ll med ansiktet f�rst ner i marken bredvid honom, och kniven f�ll harml�st vid sidan. D�d. Andronicus hoppade upp med �gon fulla av panik, och kollade bort och s�g m�rdaren. Han stirrade, och ins�g hur n�ra det var att han hade blivit m�rdad. Andronicus v�nde sig l�ngsamt och kollade upp mot Thor. Sakta ins�g han vad Thor just hade gjort. Hans uttryck av r�dsla �ndrades till n�got som liknade v�rdnad. Tacksamhet. Det var ett uttrycks om Thor aldrig hade sett p� honom f�rut. Andronicus st�llde sig upp och kom sakta fram till Thor. �Min son,� sa han och la en hand p� Thors axel. �Du har r�ddat mitt liv denna natt.� Thor kollade tillbaka p� sin far, fylld med �ra. Tidigare hade Andronicus ber�ring gjort han uppr�rd; men nu v�lkomnade han den. Det var hans fars ber�ring. Den far han alltid l�ngtat efter att f� ha. �Jag gjorde vad en son skulle ha gjort,� svarade Thor. Andronicus skakade l�ngsamt sitt huvud, och kollade ner p� Thor med uppskattning. �Jag har underskattat dig stort,� sa han. �Du �r inte endast min b�sta soldat. Du �r ocks� sonen jag aldrig haft. Du kommer att vara vid min sida f�r alltid. Vet du det?�

Thor kollade tillbaka i Andronicus �gon, och han svarade: �Det �r inget mer �n dig jag vill ha far.� �Titta p� mig en l�ng stund, Thornicus,� sa han. �Ser du vem jag �r? Mitt ansikte, min h�jd, min hud, mina horn. Jag �r inte den jag alltid varit. Jag var som dig. Som din far. Som mina br�der. En MacGil, som alla andra. Men jag f�r�ndrades. Jag f�rvandlades. Jag gav ett l�fte, och jag accepterade m�rkrets krafter, och en ceremoni gjordes. Jag l�t den onda sj�len komma in i mig. Jag har l�tit den att �ndra mitt utseende, mitt s�tt att agera.� Andronicus kollade intensivt in i hans �gon. �Du har bevisat ditt v�rde idag. N�r denna strid �r �ver, kommer du att transformeras, precis som mig. Du kommer att vara i min h�jd, min ras. Min hud. Du kommer att ha horn, som mina. Du kommer att l�mna den patetiska m�nskliga rasen, och du kommer att bli exakt som din far.� Thors �gon var suddiga, hans minne var suddigt, och han var �verv�ldigad av tacksamhet. �Jag skulle vilja det far,� svarade han. �Jag skulle vilja det v�ldigt mycket.�

Mycoples l�g p� d�ck p� Rikets skepp, ihoprullad till en boll under Akron-n�tet som tryckte ner henne. Hon k�nde v�gorna under henne, och hon var �verv�ldigad av sorg, och k�nde hur b�ten sakta sj�nk och hon �ppnade ett �ga en liten bit. Hon s�g Rikets soldater svamla, dricka, fira, klart glada �ver att de hade f�ngat en drake. Hon k�nde att det v�rkte �ver hela kroppen fr�n d�r de hade petat och huggit henne. Hon kollade ut, ovanf�r dem, och Mycoples s�g de gula vattnet i Tartuvian, s� l�ngt som �gat kunde se. Mycoples st�ngde sina �gon igen, och �nskade att allt skulle f�rsvinna. Hon �nskade att hon kunde �terv�nda till d�r hon f�ddes, drakarnas land, och vara med sin klan en g�ng igen. Hon �nskade �nnu mer att hon kunde vara vid Thors sida. Men hon visste att Thor var l�ngt h�r ifr�n, f�rlorad i en annan plats. Han var inte den Thorgrin hon �n g�ng visste.

Mycoples k�nde att soldaterna skulle ta tillbaka henne till Riket, s�tta henne p� en parad, och g�ra hennes liv till en show f�r Rikets soldater. Hon k�nde att hon skulle bli fastkedjad under resten av sitt liv, torterad och visad som en artefakt. N�r hon t�nkte p� vilket missn�je hennes liv skulle bli, s� k�nde hon sig torterad. Hon �nskade att hon kunde d� nu, med stolthet, i en sista stor strid. Hon hade inte �verlevt i tusen �r endast f�r detta, f�r att vara f�ngad av m�nniskor. Hon hade blivit varnad �ver att aldrig g� n�ra en m�nniska, och hon hade gjort ett misstag som hade gjort henne s�rbar. Hennes k�rlek f�r Thor hade gjort henne svag, han hade s�nkt hennes f�rsvar. Och nu betalade hon priset.

Trots allt s� �lskade Mycoples fortfarande honom, och hon skulle g�ra allt om igen, bara f�r honom. Mycoples st�ngde sina �gon, tunga fr�n utmattning, fr�n att n�tet tyngde ner henne, fr�n alla s�r �ver hennes kropp. Och hon �nskade att hon var l�ngt h�rifr�n.

Mycoples visste inte hur l�nge hon hade sovit n�r hon vaknade av ett h�gt svischande ljud. Det l�t som ett kraftigt regn, och hon kunde hur hela hennes kropp blev bl�t. Hon kollade upp och s�g att skeppet �kte in i �Regnv�ggen� Alla omfamnades pl�tsligt av en v�gg av regn, som duschade ner p� dem. Det var som om de �kte genom ett vattenfall. Rikets soldater fick panik och tog tag i skeppets d�ck medan de passerade. Ljudet blev �verv�ldigande. Mycoples v�lkomnade det, regnet kylde ner henne, och �nga steg fr�n hennes fj�ll fr�n den starka solen som gassat p� henne under dessa dagar. Ljudet av vattnet fick henne att gl�mma allt trubbel framf�r henne. Sakta kom de ut p� andra sidan. Mycoples �ppnade sina �gon och s�g att de hade �kt in i det r�da vattnet i Blodets hav. Hon ins�g att soldaterna tog den n�rmaste v�gen till Riket genom Dim-�arna.

Hennes hj�rta fylldes pl�tsligt med hopp. Hon hade flugit �ver Dim-�arna flera g�nger med sin klan. Hon visste att d�r bodde m�nga stora krigare. Och hon visste ocks� att det var hemmet till en drake. Ralibar. Mycoples hade tr�ffat Ralibar en g�ng, flera hundra �r sedan. Han var olikt alla andra drakar. Han tyckte inte om sin egen sort; och han tyckte om m�nniskor �nnu mindre. Om de passerade, och Ralibar s�g henne i hennes tillst�nd, s� kanske han skulle hj�lpa henne. Inte f�r att han tyckte om henne, utan f�r att han inte tyckte om m�nniskor. Kanske skulle han till och med frita henne. Mycoples visste vad hon beh�vde g�ra: hon beh�vde p� n�got s�tt f� b�ten att segla mot Dim-�arna. De fick inte segla runt om. Hon var tvungen att f� dem direkt till �n. Hon beh�vde f� b�ten att krascha in i stenarna.

Mycoples st�ngde sina �gon och andades djupt. Hon k�nde havets luft rusa genom hennes fj�ll, hon k�nde kroppen kittlas, och hon samlade de sista krafterna hon hade. Hon kallade p� de Ur�ldriga, som hade guidat henne i tusentals �r, f�r att be om en sista tj�nst. Hon bad inte om styrka sj�lv. Hon bad inte ens om styrka f�r att strida. Ist�llet fr�gade hon om vinden kunde svara till henne. Himlen. Havet. Med hennes ur�ldriga sj�l, samlade hon dem alla, och kallade p� dem f�r att be om en sista tj�nst. Hon bad om att vinden skulle gr�ta, att v�gorna skulle stiga, att himlen skulle m�rkna. Hon befallde dem alla, i namnet av hennes f�rf�der, i namnet av de som gick p� denna planet f�re alla andra. Drakarna hade varit h�r f�rst. Och drakarna hade r�tt att befalla naturen.

Mycoples andades, djupare och djupare, och hon k�nde hur hon blev varm; gradvis s� �kade en vind. Vinden blev starkare och vattnet skv�tte, och b�ten b�rjade att luta, och vinden blev �nnu starkare. Vinden blev s� stark, och solen g�mde sig, och himlen blev nu m�rkare. Snart b�rjade b�ten att luta �nnu mer, n�r en gigantisk v�g f�ll �ver dem; gigantiska str�mmar drog i dem, och himlen dundrade, vinden tog till i styrka, h�g nog f�r att dr�nka de skrik som kom fr�n rikets m�n som sprang runt om henne, och de sprang f�r sina liv. Vissa f�ll �verbord. Alla f�rs�kte att kontrollera b�ten, men de kunde inte: b�ten bl�ste ur kurs. Rakt mot Dim-�arna. Mycoples �ppnade sina stora, lila �gon och kollade ut med tillfredsst�llelse: d�r var det, vid horisonten, och det kom �nnu n�rmare. �ver den ylande vinden, lj�d ett annat ensamt ljud, ett som var l�ngt ifr�n, vid horisonten, som ett eko av ett skrik, som fyllde himlen. Mycoples log f�r sig sj�lv. Hon visste det d�r ljudet. Hon hade f�tts med det. Hon hade uppfostrats med det hela hennes liv. Det var skriket fr�n en drake.

Selese och Illepra rusade genom de o�ndliga kullar och dalar i Ringen, som de hade gjort dag och natt, rakt mot den �stra korsningen till Reece. Selese red med endast sitt m�l i sikte, och kunde inte t�nka p� n�got annat. Det hade varit en hemsk ritt, det hade tagit l�ng tid f�r de hade undvikit stridsf�lt och olika grupper av soldater och handlare. De hade ridit genom m�rka skogar och �ver branta stup f�r att h�lla sig ur sikte f�r andra. Mer �n en g�ng hade hon varit r�dd �ver att de hade blivit sedda. Men det var v�rt det. Selese skulle rida till de sju ringarnas helvete f�r att r�dda Reece. Och hon k�nde att han beh�vde r�ddas, hon k�nde att han var i fara. Han m�ste vara p� ett s� pass farligt uppdrag som den han hade tagit. Vart �dets sv�rd var, visste hon att d�d alltid jagade en. Hon bad om att hon skulle ta sig dit i tid, f�r att kunna r�dda Reece fr�n de faror som han kanske var i. �ven om hon inte kunde det, s� skulle hon hellre inte varit n�gonstans. Hon stannade knappast, hennes muskler var svaga av utmattning, och hon hade knappast tid f�r att andas; Illepra saktade inte heller ner. Illepra hade blivit som en syster till henne, och Selese var �verv�ldigad av tacksamhet f�r att hon var h�r. De b�da riskerade sina liv f�r att ta genomf�ra denna resan. Medan de hade gjort sitt b�sta f�r att undvika �ppna v�gar, s� hade de n�tt fram till den sista delen av resan, d�r det inte fanns en chans att undvika det. Nu fanns det inget annat �n ett �ppet landskap, en ensam, dammig v�g ledde mot �st. Tr�d gav vika till stenar, och dessa till damm, och sedan fanns det inget annat �n en stor, �de �ken. Den �stra korsningen skulle inte vara l�ngt ifr�n nu.

Det enda problemet f�r Selese var hur blottade de var p� denna �ppna v�gen, i mitten av ingenstans. De var alldeles f�r synliga, vara de tv� som red ensamma. Hon var v�ldigt sp�nd, h�ren p� hennes armar reste sig, och det k�ndes som om de skulle r�ka ut f�r bakh�ll �t vilket h�ll som helst. Ringen var delat, arm�er bek�mpade andra arm�er, och �ven dessa arm�er delades mellan varandra. Det var lagl�st, en kaotisk plats att vara p� just nu, utan lag och ordning, och ingen stoppade alla kriminella. Hon visste att hon var tvungen att n� fram till Reece snabbt. De rundade en sv�ng, och pl�tsligt s� stannade Selese och Illepra. D�r, framf�r dem, som blockerade v�gen, var ett gigantiskt f�llt tr�d. Hon undrade hur det kunde vara d�r, i mitten av ingenstans. Hon h�rde ett ljud, och innan hon v�nde sig om, ins�g hon att de blev utsatta f�r ett bakh�ll.

Bakom dem stod fyra soldater, som kom fram fr�n en sten, alla stora och breda, orakade och de skickade runt en s�ck med vin som de drack. Hon s�g fr�n deras rustning att de var Silesianer. Hennes eget folk. Hon visste att hon skulle k�nna sig l�ttat. �nd� gjorde hon inte det: de var fulla, och de kollade p� dem med lust i blicken. De verkade l�ngt ifr�n huvudarm�n, och n�r hon kollade mer noggrant p� deras slitna rustning, s� ins�g hon: de var �vergivna. Ryggradsl�sa, hemska soldater, som svek sitt eget folk. De v�rsta av de v�rsta. �Och vart ska ni tv� fina damer ta v�gen?� fr�gade ledaren, n�r de fyra n�rmare sig dem. Seleses h�st blev nerv�s, d� den inte kunde ta v�gen n�gonstans. Hennes hj�rta slog i halsen, och hon undrade hur hon skulle hantera det. Hon s�g att Illepra kollade nerv�st p� henne, och att �ven hon var os�ker.

�Vi �r Silesianer, precis som dig,� sa Illepra. �Vi servar den kungliga arm�n. Vi �r helare. S� l�t oss sn�lla passera. Vi har viktiga saker vi m�ste g� till.� �Har ni?� fr�gade han och gick fram och tog i h�stens tyglar medan en annan tog tag i Seleses. �Vi �r fr�n Silesia, det �r du ocks�,� repeterade Illepra med en skakig r�st. �Ahh, Silesia,� sa han skrockfullt. �Och vilken kraftig k�rlek vi har till v�rt folk.� �Ni �r �vergivna,� sa Selese med en m�rkare, mer auktorit�r r�st, mindre r�dd, som hon sa till folket framf�r sig. �De l�gsta av de l�ga.� De andra skrockade, men ledare skrattade och skakade sitt huvud och kollade p� henne. �Jag skulle s�ga att vi �r de smartaste av de smarta. Vi �r de som �verlever, de som lever en dag till. Vi sl�ss inte f�r n�gon fejkad sak som kallas f�r ridderlighet, som vi inte heller kan se, ta p� eller k�nna. Varf�r ska vi bek�mpa n�gon annans krig?� �Det �r din Ring,� svarade Selese, or�rt. �Det �r ditt krig.�

�Mitt krig �r att �verleva, eller att sl�ss mot n�gon som betalar det h�gre priset. Men jag har h�rt tillr�ckligt av dig.� han str�ckte sig upp och i en snabb r�relse, tog han tag i tr�jan p� Selese och drog ner henne. Selese skrek n�r hon fl�g av h�sten, och landade h�rt i marken. Hon s�g att Illepra ocks� blev nerdragen fr�n sin h�st. En soldat tog tag i dem och drog iv�g dem medan de andra tv� omringade dem. Ledaren lutade sig mot henne, bara n�gra centimeter fr�n Seleses ansikte, s� n�ra s� att hon kunde se hans rynkor och k�nna hans d�liga andedr�kt. Det tjocka stubben p� hans haka gneds mot hennes kind. �Detta �r v�r lyckodag,� sa han. �Vi f�r tv� fina h�star, och tv� fina flickor vi kan g�ra vad vi vill med.� �Oroa dig inte f�r ditt k�ra Silesia,� sa en annan, �du kommer inte att se st�llet p� en l�ng tid.� Han skrattade och de andra gjorde samma sak. �Du g�r ett stort misstag,� sa Selese, och hennes r�st var fylld med sj�lvs�kerhet. �Jag �r p� en resa f�r att hitta Reece, den yngsta sonen av Kungen MacGil.. MacGils �r en modig och nobel klan. Om ni skadar oss, och de tar reda p� vad ni har gjort, s� kommer de att d�da er alla.� �Och vem �r det som s�ger att de f�r reda p� vad vi har gjort?� fr�gade han tillbaka och h�nlog. Ledaren drog fram sin kniv och h�jde den mot Selese. Selese visste att hon beh�vde g�ra n�got, och det snabbt. Sj�lvklart skulle dessa m�n inte lyssna. De var ute efter blod, och hon hade inga vapen p� sig. Pl�tsligt fick Selese en id�. Det var riskabelt, men det skulle kanske fungera. Selese stack in sin hand p� sadelv�skan och letade tills hon hittade en liten flaska. Hon greppade tag i den och h�ll den i sin hand. Hon bytte pl�tsligt ansiktsuttryck, och log mot ledare, och sa, med en s�t och sexig r�st: �Jag g�r precis vad du vill. Jag kanske till och med tycker om det. Jag tycker att du �r v�ldigt attraktiv.� Ledaren lutade sig tillbaka och kollade �verraska p� henne. �allt jag ber om �r en sak,� sa hon. �bara kyss mig f�rst. Jag vill k�nna dina l�ppar mot mina. L�pparna fr�n en riktig man. En riktig krigare.�

Soldaten kollade bak�t, f�rvirrad och glatt �verraskad. En av de andra gick fram och klappade han p� ryggen. �Se, de lyssnar p� dig,� sa han. �Det g�r de alltid.� Ledaren log brett och borstade sin tr�ja och drog en hand genom h�ret, och st�dade till sitt utseende. �Det �r b�ttre,� sa han. �Selese, vad g�r du?� fr�gade Illepra f�rvirrat. Men Selese ignorerade henne. Hon hade en plan. Selese l�tsades g�spa, och h�jde sin hand till sin mun, och placerade det lilla locket d�r. Hon lutade sig fram, tog tag i soldatens ansikte, och kysste honom. Och n�r hon gjorde det, s� spottade hon in locket i hans �ppna mun. Hon str�ckte sig sedan och st�ngde hans mun. Han stirrade tillbaka p� henne med breda �gon, och f�rs�kte att motst�, men det var f�r sent. Hon hade h�jt b�da sina h�nder och h�ll fast hans mun h�rt, och tvingade honom att bita i locket i hans mun. Hon s�g n�r hans ansikte blev ljusr�tt, och venerna i halsen stod ut; han str�ckte sig upp och h�ll sig f�r halsen och drog efter andan, och en sekund senare f�ll han p� sina kn�n och kollapsade sedan, d�d.

Och klart skulle han det. Locket inneh�ll Blackbox, det d�dligaste giftet hon hade. De andra tre soldaterna kollade f�rvirrat p�, och Selese gav dem inte en chans att ta reda p� det heller. Selese str�ckte sig in i sadelv�skan och letade efter Apoth, ett gult pulver som var en effektiv salva n�r det blandades med vatten, men det var d�dligt om det kom in i �gonen i pulverform. Hon tog tv� h�nder fulla. �Din lilla h�xa!� skrek en av dem n�r han drog sin kniv och attackerade henne. Hon kastade en hand full i hans �gon, och han skrek. Selese gick sedan fram och kastade den andra handen i den andra soldatens �gon. B�da tv� skrek, och kollapsade p� sina ryggar, och vred sig i sm�rta medan det skummade om munnen. Inom sekunder var de alla d�da. Illepra kollade p� henne i tystnad, med munnen �ppen i chock, och hon kunde knappast f�rst� vad som nyss hade h�nt. Selese v�nde sig om och kollade tillbaka mot henne, och h�nderna skakade men hon k�nde sig stark och beslutsam. Hon visste inte om hon n�gonsin skulle kunna g�ra det om hon var sj�lv, men att t�nka p� Reece fick henne att bli starkare. �L�t oss g�,� sa hon och hoppade upp p� sin h�st. �Det �r dags att vi hittar Reece.�

Kendrick rusade genom landskapet, Erec, Bronson och Srog var vid hans sida och tusentals av l�ttade trupper red bredvid dem, de var friade �ter igen. De hade ridit hela natten, �nda sedan de hade rymt fr�n Rikets l�ger, och de hade inte saktat ner, och f�rs�kte att skapa s� mycket distans som kr�vdes mellan dem. Nu b�rjade �ntligen att solen g� upp. Det hade varit en l�ng och hemsk natt �nda sedan Kendrick, Erec, Bronson och Srog friade tusentals av sina m�n, och m�rdat de som f�ngatog dem, och ridit medan st�rre delen av Rikets makter fortfarande sov. D hade inte velat m�ta alla av Rikets stora arm� mitt i natten; de skulle hellre r�ra sig snabbt och smidigt, och d�da trupper som stod i deras v�g. De tog tillbaka sina h�star och vapen, och sprang iv�g. De ville sl�ss ytterligare en dag, p� deras egna villkor. H�r, p� McClouds sida p� kungariket, s� kunde Bronson terr�ngen, och han ledde dem med sin expertis. Kendrick visste att de hade tur att de hade honom, eftersom han var en v�rdefull guide f�r att de skulle kunna g�mma sig fr�n Riket. Kendrick och Erec fr�gade Bronson att leda dem i en terr�ng d�r de kunde vara v�l g�mda fr�n Riket, men att �nd� kunna attackera sm� trupper. De var d� tvungna att byta taktik, och det var dags f�r en ny strategi nu: ist�llet f�r att st� mot hela Rikets arm�, s� skulle de hitta de mindre trupperna, med bara ett par f� tusentals m�n, och ha mindre strider, och �terv�nda igen. Det enda s�ttet att lyckas n�r de var s� f�, var att ha ett f�rl�ngt gerillakrig. De kunde ta sig till bergen, h�lla sig v�l g�mda bland bergen, och bli en d�dlig makt, som attackerade strategiskt, som en orm, och �terv�nda sen. De kanske inte hade samma nummer och samma styrka, men de hade viljan som kr�vdes f�r att v�nta ut Riket. De red och red, f�ljde Bronsons sp�r tills de kom till ett brant sp�r, som ledde dem upp mot berget. De hade f�ljt det gamla sp�ret ur Riket, som tog dem f�rbi v�gor av f�rst�relse, fr�n en McCloud stad till en annan. Tillslut stannade stigen h�r, p� toppen av en viss topp.

�H�glandet,� sa Bronson och pekade. Fr�n denna utkiksplats, p� en bergstopp, s� s�g Kendrick �ver bergen, H�glandet, den lilla McCloud staden, som satt h�gt upp, p� kanten av H�glandet, som var gr�nsen f�r det �stra och v�stra kungariket i Ringen. �ven i soluppg�ngen s� kunde han se att Andronicus makter hade tagit �ver. Han s�g deras eldar som fortfarande gl�dde, och s�g huvuden fr�n f�ngar h�nga p� spikar genom staden, och han kunde se att de redan m�rdat alla McClouds. Det verkade vara flera tusen m�n som l�grade utanf�r staden, och det var sv�rt att se hur m�nga som l�g inne i staden. Han kunde inte se om det var huvuddelen av Rikets arm�, eller bara en ensam division. �Detta �r nog den viktigaste staden att attackera f�r oss,� sa Kendrick. �H�glandet �r en liten stad, men en strategisk punkt, eftersom det �r p� toppen av bergen,� sa Bronson. �Det �r logiskt att Andronicus skulle ta det. H�r ifr�n har de en strategisk ritt ner till det v�stra kungariket, och v�garna g�r �t alla h�ll. Det skulle vara det f�rsta stoppet f�r att krossa McClouds motst�ndet och g�ra en sista attack p� det v�stra Kungariket och dominera Ringen.�

�Men �r sj�lvaste Andronicus d�r?� fr�gade Srog. �Och hur m�nga m�n �r med honom?� Alla �verlevde. Det var sv�rt att ber�tta. �Det kan vara riskabelt,� sa Bronson. �Kanske skulle det vara b�ttre att g�mma oss h�r i bergen, och v�nta p� en mindre grupp att attackera, eller en mindre stad.� Kendrick skakade p� huvudet. �Inget mera v�ntande,� sa han. �Vilken dag som helst kan vara den sista. Aldrig igen kommer jag att vara ett objekt f�r f�ngenskap av n�gon. Om vi ska d�, ska vi d� p� v�ra f�tter. Vi attackerar nu!� �Jag �r med dig!� sa Erec, och drog sitt sv�rd. �Och jag!� sa Bronson. �D� f�r det vara s�!� sa Srog. Alla kickade sina h�star och rusade l�ngs kanten p� H�glandet, l�ngs de branta stigarna p� bergen, rakt mot h�glandet. I soluppg�ngen, n�r de flesta av Rikets arm� fortfarande sovande, s� kanske de skulle kunna dra f�rdel av att �verraska, t�nkte Kendrick.

Kanske skulle de ta denna staden, och g�ra det till sitt eget fort. Kanske, om de v�ntade tillr�ckligt l�nge, s� skulle Gwendolyn �terv�nda, med Argon. Och kanske, bara kanske, s� skulle tiden vara till deras f�rdel. �ven om den inte var det, s� var det detta de var f�dda till: att attackera mot sina odds, att aldrig fega ur fr�n fienden, att sl�ss f�r r�tt anledning, �ven n�r oddsen verkar om�jliga. Kendrick hade blivit given ett stort privilegium i sitt live: han hade f�tt vapeng�van. Alla hade. Och han t�nkte anv�nda den, s� l�nge som han fortfarande levde.

Ett av Rikets signalhorn lj�d, och sedan ett annat, och ytterligare ett, l�ngs de sm� slotten i H�glandet. Pl�tsligt �ppnades portarna, och hundratals av Rikets soldater kom ut, och rusade rakt mot dem. De sov inte: de hade varit redo och v�ntat. Kendrick sl�ppte ut sitt stridsrop, och rusade mot dem �nnu snabbare, f�rberedd f�r att sl�ss, f�r att d�da vem som helst som stod i hans v�g. Men n�r han n�rmade sig, n�r han kunde se Rikets Soldater n�rmare, s� s�g han ett ansikte komma genom porten, ett ansikte som fick hans blod att bli kallt. Det var det enda ansikte som kunde f� han att s�nka sitt sv�rd, att f� hans mun att �ppna i chock, och f� honom att n�stan hoppa av h�sten. D�r, mot honom, ridandes f�r att m�ta honom, med sv�rdet h�gt, var en man som han �lskade som en bror. Det var Thorgrin.

Thornicus red bredvid sin far, Rafi och McCloud var bakom dem, och de ledde tusentals av Rikets soldater ut ur portarna fr�n H�glandet, f�rberedda f�r att krossa fienden. Thor kollade ut och s�g tusentals soldater ridande mot dem, kl�dda i rustning och banderoller som han knappt k�nde igen. Och n�r han n�rmade sig, s� k�nde en del av honom igen den rustningen, rustningen f�r v�stra kungariket av Ringen, av Silver, av MacGils. Thor blev f�r ett �gonblick f�rvirrad; han undrade varf�r han attackerade m�nniskor som han en g�ng st�tt sida vid sida med. Men det minnet f�rsvann lika fort, och en annan del av honom, en starkare den, p�minde honom att han red f�r att krossa fienderna till hans far, beslutsam �ver att d�da dem alla, som ville d�da hans far. Thornicus k�nde sig st�rkt med energi, beslutsam �ver att d�da dem alla, f�r att f�rhindra n�gon fr�n att skada Andronicus, eller Riket.

Han rusade mot MacGil soldaterna, som kanske var 200 meter ifr�n, drog sitt sv�rd, ledde arm�n och han var redo f�r att attackera med allt han hade. Men pl�tsligt, lj�d signalhorn bakom honom, och Andronicus och de andra v�nde sig om och kollade �ver sina axlar. Thor gjorde ocks� det. Det var ett ljud av n�d, och n�r Thor v�nde sig om, s� var hann f�rvirrad �ver vad han s�g: hundratals av Rikets soldater v�nde sig om, och attackerade p� det motsatta h�llet. Bakom dem, p� h�ll, b�rjade tusentals av Rikets soldater, i en annan division, att rusa upp f�r backen mot H�glandet, med facklor i handen, och de b�rjade att s�tta eld p� staden. �Vad h�nder min m�stare?� fr�gade McCloud till Andronicus, som var lika f�rvirrad som de andra. Andronicus s�g ocks� f�rvirrad ut, men n�r han kollade mot horisonten, s� smalnade hans �gon i erk�nnande. �Romulus,� sa han vetande. �Min general har kommit f�r att svika mig.� Tusentals av Rikets trupper attackerade dem bakifr�n, och fl�dade �ver staden. Nu var de mellan tv� arm�er, med Romulus m�n bakom dem, och MacGils soldater framf�r dem.

Andronicus skrek i frustration, och funderade, sedan v�nde han tillslut sin h�st. �Vi m�ste r�dda H�glandet!� skrek Andronicus. ��verge MacGils! Attackera Romulus!� Andronicus kickade sin h�st, v�nde skarpt om, och Thornicus och de andra f�ljde efter, och f�rberedde sig f�r att vara med i ett inb�rdeskrig. N�r han v�nde om, s� kollade Thornicus �ver sin axel, och p� h�ll s� s�g han hur MacGils fortsatte att rusa mot dem, mot H�glandet. Men det var inte Thor oro l�ngre; han skulle g�ra vad hans far sa till honom. Thor red med sin far, och han h�ll sitt sv�rd h�gt. Han och Andronicus red sida vid sida, och det k�ndes bra att rida med honom. De var en enhet, tillsammans i strid, beredda att m�ta v�rlden tillsammans, som far och son borde.

De rusade ner f�r backen, siktade rakt mot Romulus m�n, och de alla m�ttes halvv�gs, i en stor sm�ll. Tusentals krigare rusade in i varandra; och den som ledde striden, f�rst in, var Andronicus. Han h�jde sin stora krigsyxa, svingade den i luften, och m�tte Romulus n�r han rusade mot sin f�rra ledare. Romulus svingade sin yxa han ocks�, och de tv� l�stes, som baggar, lika kraftfulla b�da tv�, och de b�da ville d�da varandra med hela sitt hj�rta. Thor siktade mot Romulus bef�lhavare, och bef�lhavaren h�jde sin sk�ld, men det gjorde inte mycket: Thors slag var s� starkt. Han fortsatte att attackera med ett annat slag, han h�gg mannen �ver magen, vilket fick han att snubbla fram�t, med ansiktet f�rst ner i leran. Ljudet av klingande metall fyllde Thors �ron runt om honom, ljudet av tusentals soldater som k�mpade hand mot hand. Ingen slogs lika skickligt som Thor. Han h�gg och parerade, och svingade i varje riktning, och tog ner dussintals av m�n innan de kunde r�ra sig tillr�ckligt snabbt f�r att reagera mot honom.

Han h�gg genom m�nnen som en enmans-arm�, och f�llde soldater fr�n h�ger och v�nster, och tryckte fram d�dl�get i Andronicus tj�nst. Trots Thors anstr�ngningar, s� b�rjade det att v�nda f�r de lika duktiga divisionerna. Romulus b�rjade att f� f�rdel �ver att �verraska, eftersom Rikets m�n inte var f�rberedda p� att sl�ss mot varandra denna dagen. Men Thor fick oddsen att v�nda, ensam tryckte han tillbaka fler och fler av Romulus m�n n�r de v�llde in f�r att ta �ver H�glandet. Romulus och Andronicus slog slag efter slag, och h�gg sina stridsyxor i varandra med klingandet av metall, som tv� gamla baggar som slogs efter makt. Andronicus var mycket l�ngre �n Romulus, men Romulus var bred och hade en styrka som Thor aldrig hade sett. De var spektakul�ra att kolla p�, som tv� berg, och ingen verkade ge vika f�r den andra. En skakade soldat f�ll p� ryggen av Andronicus h�st, och Andronicus h�st b�rjade att svaja obalanserat; f�rlusten av balans var tillr�ckligt f�r att ge Romulus en f�rdel. Andronicus yxa s�nktes en kort stund, tillr�ckligt l�nge f�r att Romulus skulle f� till ett slag, och h�gg honom h�rt i axeln, och det slog ner Andronicus fr�n hans h�st. Romulus sl�sade ingen tid: han hoppade av, h�jde sin yxa h�gt med b�da h�nderna och f�rberedda sig p� att hugga Andronicus i hans blottade huvud. Thors hj�rta f�ll; han d�k ner fr�n sin h�st med ansiktet f�rst, och tacklade ner Romulus till marken, precis innan Romulus fick till det d�dliga slaget.

De snubblade bak�t flera meter, och de tv� f�ll och brottades i leran, och rullade igen och igen, och soldater dog runt om dem. Tillslut fick Romulus en f�rdel, han rullade och kastade bort Thor fr�n honom. Han drog en kniv fr�n sin midja, och siktade mot Thors hals; det h�nde alldeles f�r snabbt f�r att Thor skulle kunna reagera. Andronicus kom och slog bort kniven fr�n Romulus hand innan han kunde skada Thor, och r�ddade hans liv. Andronicus svingade d� mot Romulus huvud med hans yxa; men Romulus rullade ur v�gen, och yxan sattes ist�llet fast i leran. Ett signalhorn lj�d, och himlen m�rknade av pilar. Romulus m�n f�ll fr�n h�ger till v�nster, och skrek i sm�rta, och f�ll medan Andronicus f�rst�rkning hade kommit. Striden hade nu v�nt.

Romulus m�n b�rjade att retirera. Romulus s�g vad som b�rjade att h�nda, och utmanade inte l�ngre Andronicus; ist�llet duckade han genom m�ngden, hittade sin h�st, sparkade h�rt, och v�nde och flydde med hans �terst�ende m�n. Andronicus s�g Thor p� marken, och ins�g att han hade blivit r�ddad av honom igen, och hans hj�rta v�llde med tacksamhet. Han str�ckte sig ner och drog upp sin son. Thornicus tog sin fars han, och ins�g ocks� att hans far hade r�ddat hans liv. De stod d�r, h�ll i varandras h�nder, far och son, och b�da hade offrat sina liv f�r varandra. Andronicus kollade ner p� Thor med respekt, och Thor �terg�ldade den. Tillslut hade Thor funnit den far han alltid velat ha.

Romulus rusade med sina flyende m�n, nerf�r, rasande bort fr�n H�glandet. Han var chockad �ver att han blev besegrad. Han hade aldrig f�rlorat en strid f�rut, och han kunde inte f�rlika sig med det. Han hade tagit �t sig f�r mycket. Han skulle ha h�llit sig till att hitta MacGil, korsa kanjonen, och attackera med hela sin arm�; ist�llet s� gick han f�r en snabb d�d. Han hade blivit f�r modig, f�r sj�lvs�ker. Han hade gjort misstaget av en nyb�rjar-bef�lhavare, och han hatade sig sj�lv f�r det. Romulus hade varit med om flera f�rluster. Hans plan hade varit att skicka en m�rdare f�r att d�da Andronicus i natten, och p� n�got s�tt hade det misslyckats. Hans andra plan hade varit att rusa med sina m�n i soluppg�ngen, f�r att anv�nda stunden f�r att �verraska Andronicus, och f�r att hugga han snabbt och d�da honom. Han visste att de skulle vara f�rre, men han t�nkte, att om han kunde d�da honom snabbt, s� skulle det kvitta; alla de som �terstod av Rikets m�n skulle g� under hans bef�l d�.

I efterhand, s� var det ett hastigt och dumdristigt val, och han skulle ha v�ntat. Han skulle ha s�nkt Sk�lden f�rst, och sedan attackera med kraft. Det fanns inga genv�gar till seger. Romulus fortsatte att repetera i sitt sinne hur n�ra han hade varit, och det var det som gjorde han s� uppr�rd. Han hade n�stan Andronicus, och hade antagligen d�dat honom om det inte hade varit f�r Thornicus. Han hade inte f�rv�ntat sig att Thornicus skulle vara d�r, vid Andronicus sida, och han hade inte f�rv�ntat sig en s� pass d�dlig motst�ndare. Andronicus hade varit d�d nu om det inte hade varit f�r honom. N�r allt detta lugnade ner sig, s� svor Romulus att han sj�lv skulle d�da Thor. Id�n gjorde honom glad: han skulle d�da far och son tillsammans. Han hade i alla fall flytt, olikt m�nga av hans m�n. Nu red han mot hans andra m�l. P� ritten �ver Ringen, s� hade Romulus slaktat och torterat m�nga soldater p� v�gen, f�r att det var roligt. Han hade ocks� f�rh�rt dem, och l�rt sig att MacGil var f�ngad av Andronicus: Luanda. MacGils f�rstf�dda dotter. Hon skulle duga perfekt. Romulus red nu dit soldaterna hade sagt att hon skulle vara, p� utkanten av l�gret. Han var redo att verkst�lla sin extraplan. Han red h�rt, och tillslut kom han fram; han gick till f�ngelset, och s�g att flickan stod bunden vid en p�le, med h�ret avrakat. Det var hon: Luanda, halvkl�dd, slagen och med bl�m�rken, en blodig r�ra. Hon var bunden till p�len, knappt vid medvetandet, och Romulus saktade inte ens ner sin h�st n�r han galopperade rakt mot henne. Han h�jde sin stora yxa och h�gg av repen, och med hans andra hand str�ckte han sig ner och tog tag i hennes tr�ja, och i en r�relse kastade han upp henne p� h�sten framf�r honom.

Luanda, som var fylld med panik, skrek och f�rs�kte ta sig d�rifr�n. Men Romulus gav henne ingen chans. Han str�ckte sig �ver med sin enorma arm och virade den runt hela hennes kropp h�rd, och tryckte henne h�rt mig sig. Att k�nna henne innanf�r hennes armar k�ndes bra. Om han inte beh�vde henne f�r att ta sig �ver bron, s� kanske han skulle g�ra vad han ville med henne, och sen d�da henne p� plats. Men han beh�vde henne f�r att s�nka Sk�lden, och det fanns lite tid att f�rlora. Romulus kickade sin h�st och red dubbelt s� snabbt, och drog iv�g fr�n sina m�n, och tog den ensamma v�gen som ledde till kanjonen. N�r han var klar med henne, s� kunde han d�da henne d�, f�r skojs skull. Romulus red med ett leende, och desto mer Luanda skrek, slogs och protesterade, desto mer log han. Han hade sitt pris. Snart skulle de vara �ver bron, �ver kanjonen. �ntligen skulle sk�lden s�nkas. Hans arm� skulle invadera. Och Ringen skulle vara hans f�r alltid.

Reece l�g p� marken, i botten av kanjonen, med v�rkande revben, och kollade upp n�r de sylvassa t�nderna gick rakt mot honom f�r att d�da honom. Han visste i den stunden, att dessa t�nder skulle sjunka in i hans br�st och slita ut hans hj�rta. Han samlade sig sj�lv f�r sm�rtan som skulle komma. Det kom ett hemskt skrik, och f�rst var Reece s�ker p� att det var hans eget. Sedan �ppnat han sina �gon och ins�g att det var besten som skrek ett hemskt skrik, som genomtr�ngde luften och steg upp i skyn. Besten lutade sig bak�t och morrade, och b�rjade vilt att flaxa med armarna. Sedan blev den pl�tsligt still, stupade och l�g d�r helt stilla. D�d.

V�rlden var �nnu en g�ng stilla. Reece satte sig upp, med �gon uppsp�rrade, och f�rs�kte att f�rst� vad som nyss hade h�nt. Hur hade denna best, som skadat dem alla, pl�tsligt d�tt? Reece m�rkte att ett spjut stack fram ur bestens fot, inb�ddat i marken. D�r, ovanf�r besten, med ett spjut och ett h�nflin, stod en fr�mling. Han var l�ng och tunn, med ett kort sk�gg, slitna trasor och l�ngt, rufsigt h�r. Han var smal, kanske i sina sena fyrtio, och log smittande. �Du d�dar alltid en lombok genom foten,� f�rklarade han, som om det var den mest sj�lvklara saken, och drog ut sitt spjut ur marken. �Det �r d�r hj�rtat sitter. L�rde du dig aldrig det?� Fr�mlingen gick fram, h�ll ut en hand, och Reece tog tag i den och l�t honom att dra upp honom p� f�tter. Mannen, som var spinkig, var �verraskande stark.

Reece kollade tillbaka, fortfarande chockad, och visste knappast hur han skulle reagera. Mannen hade just r�ddat hans liv. �Jag.. eh�� stammade han. �Jag.. vet inte hur jag ska tacka dig.� �Tacka mig?� repeterade mannen. Han lutade sig tillbaka och skrattade, sedan la han en varm hand p� Reeces axel, v�nligt, och v�nde sig och gick med honom. �Det finns inget att tacka mig f�r, goda v�n. Jag hatar lomboks. De tar mina f�llor varje g�ng och l�mnar mig hungrig n�stan varje natt. Tacka mig inte alls. Du gjorde mig en tj�nst. Du fick ut den i det �ppna, och gjorde den l�tt att d�da.� mannen �vervakade Reeces grupp och skakade p� huvudet. �Vilken skam. Alla fina krigare. Ni siktade bara p� fel punkt.� �Vem �r du?� fr�gade O�Connor som kom fram. �Var kommer du ifr�n? Vad g�r du h�r nere?� Mannen skrattade hj�rtligt. �Jag �r Centra. Jag �r glad �ver att tr�ffa er alla, men jag kan inte svara p� s� m�nga fr�gor p� en g�ng. Jag kom ner h�r f�r m�nga �r sedan, jag vara bara nyfiken antar jag. Jag kunde inte st� ut med att leva med McClouds. Jag anv�nde flera rep f�r att hala mig ner f�r kanjonens v�gg, och jag kom aldrig upp igen. Jag hade inget val. Och jag b�rjade att uppt�cka, men jag b�rjade att tycka om det h�r, n�r jag var helt ensam. Exotiskt. F�rst�r du vad jag menar? Jag �r en ensamvarg, s� jag har inget emot att vara ensam. Men jag m�ste s�ga, ni �r de f�rsta m�nskliga ansikten jag har sett sedan dess, och det k�nns bra att se mitt folk. F�r styrka!� Centra drog upp en v�tskefylld v�ska fr�n sin midja och lutade sig bak�t och drack. Han h�ll sedan upp den och r�rde den mot Reeces mun. Reece visste inte vad han skulle s�ga, och han ville inte g�ra han arg, s� han �ppnade sin mun, och l�t Centra kl�mma in lite v�tska. Det landade l�ngt in i Reeces hals, och br�nde, och Reece hostade. Centra skrattade h�gt. �Vad �r det?� fr�gade Reece och fl�mtade, medan Centra gick runt och kl�mde in lite i varje persons mun. �Atibar,� svarade han. �Det flyter i en str�m som inte �r l�ngt h�rifr�n. Visst br�nner det? Men hur f�r det dig att k�nna?�

Reece k�nde ett svagt kittlande som rann ner f�r kroppen, och sedan blev han avslappnad. Han k�nde sig definitivt mindre sp�nd; han k�nde ingen sm�rta och de bulor och bl�m�rken �ver som kropp som han hade. N�r de andra hade f�tt sin omg�ng, s� str�ckte sig Centra och erbj�d mer till Reece; men denna g�ng h�ll Reece upp en hand och stoppade honom. �Ta lite mer min v�n,� sa Centra. �Det tar slut snabbt.� �Tack, men jag beh�ver vara klar i huvudet.� �Du r�ddade v�ra liv,� sa Elden, och gick allvarligt fram. �Och det �r n�got vi tar seri�st. Vi �r skyldiga dig en stor tj�nst. S�g ditt pris. M�n fr�n legionen �rar alltid de som de �r skyldiga.� Centra skakade p� huvudet. �Ni �r inte skyldiga mig n�gonting. Men om det g�r er glada, s� s�ger jag s� h�r: hj�lp mig att hitta god mat f�r i natt. Den dumma lomboken stal det. Jag vill ha n�got innan m�rkret kommer� �Vi �kommer att hj�lpa dig p� alla s�tt vi kan,� sa Reece. Centra �vervakade gruppen. �Och varf�r �r alla ni h�r nere, om jag f�r fr�ga?�

�Vi har kommit p� ett viktigt uppdrag,� svarade Reece. �Har du sett Sv�rdet?� �Sv�rdet?� fr�gade Centra, med �gonbrynen h�jda. �Vilket sv�rd? Det verkar som att ni redan har sv�rd.� Reece skakade p� huvudet. �Nej, Sv�rdet. �dets sv�rd. Det satt fast i en sten. Den trillade �ver kanten. Centras �gon sp�rrades upp. �Sj�lvaste �dets sv�rd?� sa han med v�rdnad i sin r�st. �Det �r inte h�r nere, eller?� Reece nickade. �Men hur kan det? Det �r legendens sv�rd. Vad i hela v�rlden skulle det g�ra h�r nere? Jag har i alla fall inte sett n�gra stenar eller sv�rd. �r du s�ker, v�nta en mint,� sa han och stoppade sig sj�lv. �V�nta lite, � sa han och kliade sig p� hakan, �du menar inte explosionen, eller g�r du?� Reece och de andra kollade f�rvirrat p� varandra. �Explosion?� fr�gade O�Connor. �Tidigare f�ll n�got fr�n h�gt ovan,� sa Centra,� s� h�gt, s� att det skakade hela st�llet. Jag s�g inte det, men jag k�nde det. Men gjorde inte? Det efterl�mnade en gigantisk krater.� Reeces hj�rta slog snabbare. �Krater?� fr�gade Reece. Det skulle vara logiskt. Stenen skulle skapa en krater fr�n den h�jden.

Han gick n�rmare Centra och fr�gade allvarligt: �Kan du leda oss dit?� Centra skakade p� axlarna. �Varf�r inte. Det b�sta h�llet ligger �t detta h�ll. F�lj mig. Men var snabba: vi vill inte g� p� natten. Inte n�r natt-dimman virvlar.� Centra v�nde sig om och gick iv�g snabbt, och Reece och de andra gick bakom honom, och O�Connor och Elden hj�lpte till att b�ra Krog som haltade tungt. Alla var l�ngsamma p� att samla sig efter striden, och de gnuggade sina s�r, samlade sina vapen, gick stelt, och ingen av dem gick lika snabbt eller smidigt som tidigare. Striden med lomboken hade tagit kraft; Reece ins�g igen hur mycket tur de hade som �verlevde. De marscherade i leran, in och ut ur de ljusa skogarna, och f�ljde Centra n�r han gick l�ngs en stig som s�g ut som en osynlig v�g, men det var klart att Centra visste var han var p� v�g.

Den virvlande dimman gick fram och tillbaka, och Reece undrade hur i hela friden Centra kunde hitta p� detta st�lle. Allt s�g likadant ut f�r honom, och om det inte vore f�r Centra, s� ins�g han att han skulle vara extremt vilse. Det blev m�rkare n�r de gick, och Reece b�rjade att bli orolig. Ljuden av djur slutade aldrig, och han kunde inte hj�lpa att undra �ver vilka varelser som gick h�r p� natten. Om lomboken existerade, vilka andra varelser skulle det d� finnas? De gick och gick, och just n�r Reece t�nkte fr�ga Centra hur mycket l�ngre de skulle g�, s� m�ttes de pl�tsligt av en spricka i tr�den. Alla tr�d hade blivit tillplattade, deras grenar brutna, och uppknuffade till onaturliga vinklar. Han n�rmare, kom ifatt Centra, som pl�tsligt str�ckte sig upp och satte en h�rd hand p� Reeces br�st, och stoppade honom fr�n att ta ytterligare ett steg fram�t. Reece stannade, och ins�g att det var tur att Centra hade stannat honom. N�r dimma reste sig, rakt framf�r dem, vid kanten av f�tterna, var d�r en gigantisk krater, minst 10 meter i diameter och sj�nk 20 meter ner i jorden. Det s�g ut som om en meteor hade f�rst�rt hela denna skog. Reeces hj�rta slog h�rt n�r han visste att detta m�ste vara den krater som l�mnades efter att stenen f�ll. Reece letade upprymt efter sv�rdet. Alla de andra kom upp bredvid, och kikade ner �ver kanten, chockat. Men n�r dimman klarnade, s� var Reece chockad och besviken n�r han s�g att kratern var tom. �Hur kan det vara s�?� fr�gade O�Connor bredvid honom. �Det �r inte m�jligt,� sa Elden. �Stenen �r inte h�r,� sa Indra. �Kanske �r den i en annan krater,� sa Serna. Reece v�nde sig mot Centra. ��r du s�ker p� att det �r denna platsen?� fr�gade Reece.

Centra nickade kraftigt. �Detta �r platsen,� sa han. �Jag �r s�ker. Jag var inte l�ngt h�rifr�n n�r det h�nde, och jag kom hit f�r att sj�lv ta en titt. Jag s�g en stor sten, med metall i den, nu n�r du n�mner det. Jag t�nkte inte mycket p� det. �Var �r den d�?� fr�gade Elden skeptiskt. �Jag ljuger inte,� sa Centra uppr�rt. Reece unders�kte golvet av kratern noggrant, och n�r dimman f�rsvann, s� s�g han sp�r som ledde upp p� sidan av kratern. Det s�g ut som om stenen hade sl�pats upp p� sidan av kratern. Reece gick snabbt dit, �ven de andra, och n�r han n�rmade sig, ins�g han att det definitivt var sp�r efter stenen, breda och djupa, som om den hade sl�pats d�rifr�n. Runt om den var d�r dussin med fotsteg. Det var konstiga f�tter, alldeles f�r sm� f�r att vara en m�nniska. Centra stod �ver dem, gick ner p� kn� i leran, och str�ckte sig ner och tog f�rsiktigt p� fotsp�ren. �Fawsar,� sa han. �Vad �r det?� fr�gade Reece. �Detta �r deras sp�r. De �r en fientlig stam. As�tare. Det �r logiskt. De lever p� andra sidan Kanjonen. De borde leta upp och ta n�got som detta. De tar allt som de kan hitta.�

�Vad menar du?� pressade Indra. �Tog de stenen? Hur kan de ha styrkan?� Centra suckade. �De r�r sig som en. De �r tusentals. Tillsammans kan de g�ra allt, som arbetarmyror. De lever p� det s�ttet, sa han och pekade. �S� �r det med det. Ledsen om det med ditt sv�rd. Men Fawsarna har det, du kan inte f� tillbaka det. �Varf�r s�ger du det?� fr�gade Reece. �De �r v�ldsamma, fientliga saker,� sa Centra. �Vilda krigare. Halva delen m�nniskor, halva n�got annat. Alla h�r nere h�ller sig ifr�n dem. De �r som myror. Kommer du n�ra dem, s� har det ett system f�r att alarmera varandra. De skulle d�da dig innan du kom n�ra. Ingen kommer att �verleva.� Reece tog tag i sitt sv�rd, och gick fram. �Precis de odds jag tycker om.�

Gwendolyn stod framf�r is-monstret, frusen av skr�ck. Bredvid henne stod de andra, ocks� frusna, och kollade upp p� besten med f�rundran. Gwen var fylld av r�dsla, och en del av henne ville v�nda om och springa, eller i alla fall h�ja sina h�nder och skydda sig fr�n en attack. Men en annan del av henne tvingade henne att vara stark, att st� sin mark, och att sl�ss. En liten del av henne visste att hon hade styrkan, och att hon beh�vde vara stark, inte bara f�r sin egen skull, utan f�r de andra. Hon kunde inte springa f�r r�dslan; hon kanske dog n�r hon stod mot den, men d� skulle hon i alla fall d� med �ra. Hon var trots allt kungens dotter, och kunglighetens blod rann igenom henne. Monstret svingade sin arm mot henne, och dess fem k�kar vid slutet av dess fem fingrar �ppnades och st�ngdes n�r den n�rmade sig. Gwen, drog sitt sv�rd med skakiga h�nder, gick fram, och svingade det.

Sv�rdet missade, och monstret var mycket snabbare �n hon f�rv�ntade sig. D�r hans hand hade varit en sekund tidigare, s� fanns det inget annat �n luft. Monstrets k�kar st�ngdes och �ppnas, med ett hemskt ljud av klapprande t�nder, och det hoppade fram�t med ett h�gt pipande ljud som kom fr�n dess tio k�kar. De hoppade rakt mot Gwendolyn. Gwendolyn skrek i sm�rta n�r en av de sm� k�karna bet henne i armen, och det rann blod. Hon f�rs�kte att flytta sig, men det var inte l�nt: monstret hade hoppade tagit i h�rt, och hon k�nde hur t�nderna sj�nk in i hennes hud. Gwen h�rde ett morrande ljud, och Krohn gick fram och hoppade upp p� besten, och bet den h�rt i fingret. Krohn h�gg i monstrets hand, v�grade sl�ppa taget, och skakade huvudet v�nster och h�ger, morrande, tills monstret tillslut sl�ppte. Gwen hoppade snabbt bak�t, och sm�rtan sk�t i hennes arm, och hon str�ckte sig upp och tog tag i sin hand. Hennes hand var fl�ckad av blod, och hon rev av en bit av hennes tr�ja och kn�t den med skakiga h�nder runt s�ret f�r att stoppa blodet. Monstret v�nde sig mot Krohn, rasande. En av monstrets andra k�kar v�nde sig och bet pl�tsligt Krohn i benet. Krohn gnydde, och �nd� sl�ppte han inte greppet om monstrets hand, och h�gg i fingrarna med all sin kraft, tills han tillslut bet av en k�ke. Monstret som var rasande, lutade sig bak och svingade runt sin arm, beredd f�r att s�nka in fler t�nder i Krohns rygg.

Steffen gick fram, siktade och sk�t tv� pilar i snabb f�ljd mot besten. Varje pil satte sig i varsitt av monstrets sm� k�kar, en fantastisk tr�ff med tanke p� avst�ndet och hur snabbt monstret r�rde sig. Den v�nde sig om och rusade mot Steffen, med dess armar viftande, och vid slutet av fingrarna h�rde man ljudet av is som krossades n�r den rusade mot Steffen. Steffen fumlade med pilb�gen, Aberthol rusade fram�t med sin stav framf�r sig, och modigt h�jde han den med b�da h�nderna, och h�gg in den i monstrets br�st. Trots den nobla anstr�ngningen, s� gjorde stavens slag ingen nytta mot ett s� pass kraftfullt monster; monstret kollade knappt ner p� Aberthol, mer som om han vore en irriterande insekt, str�ckte sig bak och slog honom med baksidan av handen. Ljudet av is som slog i hud skar genom luften, och Aberthol, med ett st�n, fl�g och landade h�rt p� isen och gled flera meter innan han stannade, och st�nade i sm�rta.

Monstret fokuserade p� Steffen igen. N�r Steffen backade, s� hoppade monstret fram, str�ckte sig ner och plockade upp Steffen med en hand, h�jde honom h�gt �ver huvudet, s�kert 10 meter i luften, och unders�kte honom som om han vore mat. Monstret v�nde Steffen upp och ner, och n�rmade sig med sin andra hand, och sikt med sina klapprande k�kar mot Steffens ansikte. Gwen ins�g med skr�ck att den skulle �ta Steffen levande. N�r Steffen hade blivit upplyft i luften, s� tappade hans in pilb�ge, och Gwen t�nkte snabbt, och tog dem fr�n marken. Med skakiga h�nder s� siktade hon. Gwen sk�t flera pilar, som b�ddade sig in i monstrets sida, och tillslut, en av dess k�kar. Den v�nde sig om och glodde p� henne, skrek av ilska, och sl�ppte Steffen. Steffen f�ll i luften och slog i isen med ett kras. Gwen hoppades att han inte hade brutit alla sina ben.

Monstret b�jde sig ner mot Gwen igen, och denna g�ng med b�da h�nderna utstr�ckta, med alla dess k�kar som klapprade; Gwen, som inte hade n�gra pilar kvar, och ingenstans att springa, visste att den skulle d�da henne. Fortfarande s� �ngrade hon det inte, hon hade i alla fall r�ddat Steffens liv. �FR�N LAGARNA AV DE SJU CIRKLARNA I NATUREN, S� BEFALLER JAG DIG ATT STANNA!� sa en kraftig r�st. Gwendolyn v�nde sig om och s�g att Alistair h�ll fram sin handflata, och siktade p� varelsen. En orange boll av ljus sk�ts fr�n handen och fl�g mot varelsen, och slog den i br�stet. Men varelsen v�nde sig mot Alistair, or�dd, och slog iv�g ljusbollen som n�rmade sig. Bollen flog ofarligt �ver dess axel. Alistair stod d�r, chockad, hon hade klart inte f�rv�ntat sig det. Monstret v�nde sig ist�llet om och rusade mot Alistair. Den kickade henne och dess enorma klor slog i hennes br�st och fick henne att flyga bak�t och skickas �ver isen.

Utan att vara tillfredsst�lld, rusade monstret fram, f�r att ta slut p� henne. Gwen kollade runt p� stridsf�ltet, och det s�g inte bra ut: Alistair l�g p� sin rygg, och Steffen, Aberthol och krohn l�g och st�nade, alla skadade av monstret. Gwen sj�lv l�g d�r, sliten av slaget, och undrade hur de skulle kunna besegra denna sak. Deras vapen var alldeles f�r svaga f�r en s�dan varelse, och inte ens Alistairs magi hade fungerat. Gwen v�nde sig om och kollade p� sin omgivning desperat, och f�rs�kte att anv�nda sin kvickhet, desperat efter att hitta n�got som kunde anv�ndas, p� n�got s�tt h�r ute. N�r hon kollade s� s�g hon n�gonting, och s� fick hon en id�. D�r, vid toppen av en av h�garna, satt en stor is-sten. Den var enorm, och uppflugen p� ett bet�nkt s�tt, s�kert 15 meter h�g. Det s�g ut som om en stark knuff kunde f� ner den fr�n dess h�g, och monstret stod precis under de. Om Gwen kunde flytta p� stenen, s� kunde hon krossa besten under. Gwendolyn agerade direkt. Hon h�jde Steffens b�ge, placerade en pil, siktade och sk�t precis bredvid kanten under stenen. Hennes sikt var perfekt: hon lyckas att s�tta pilen precis under stenen, och isen sprack, och stenen svajade lite. Men den rullade inte ner. Det var fyra pilar kvar, och eftersom monstret var p� v�g mot Alistair, fanns det lite tid att f�rlora. Gwen sk�t igen och igen, och med hennes fantastiska sikt, s� tr�ffade alla fyra skott som hon hade hoppats, p� samma st�lle. Stenen rullade lite mer.

Den satt fortfarande kvar, uppflugen, och svajade inbjudande �ver kanten; men sedan rullade den tillbaka och stannade. Det fungerade inte. Gwendolyn hade inga fler pilar. Hon hade misslyckats. Alistair kom upp p� f�tter och kollade runt f�r att se vad Gwen f�rs�kte att g�ra. N�r monstret rusade mot henne, meter ifr�n, s� v�nde sig Alistair om, h�jde b�de h�nderna �ver hennes huvud, och denna g�ng siktade hon mot stenen av is. N�r ett gult ljus sk�ts fr�n hennes handflator, s� fl�g ljuset �ver stridsf�ltet. Och n�r det gula skenet tr�ffade isen, precis under stenen, s� b�rjade det att sm�lta. Och sedan spricka. Sen b�rjade stenen att r�ra sig. Monstret var nu bara en meter ifr�n, och Gwen var r�dd att stenen inte skulle rulla snabbt nog, och att Alistair skulle d� framf�r hennes �gon. Men Alistair var inte r�dd, hon backade inte. Hon fortsatte att koncentrera p� att skicka ljuset p� isen.

�ALISTAIR!� skrek Gwen och sprang mot henne. Monstret n�dde fram till Alistair, lyfte upp henne och h�ll henne h�gt �ver huvudet med ett hemskt skrik. Gwen kunde se att den t�nkte d�da henne. Det kom ett h�gt svischande ljud, och sedan ljudet av is som krasade, och Gwen kollade runt f�r att se stenen sl�ppas och rulla ner f�r ish�gen med hastighet. Precis n�r monstret drog Alistair mot sina �ppna k�kar f�r att �ta henne, s� fl�g stenen r�tt in i monstrets rygg. Monstret blev helt krossat. Det kom ett hemskt d�ds-skrik n�r den blev mosad av stenen. Alistair fl�g genom luften n�r monstret hade sl�ppt och hon landade l�ngt ifr�n, som tur var i en sn�h�g. Snart var allt stilla. En tung tystnad h�ngde i luften. Gwendolyn, som var i chock, skyndade sig till Alistair, rusade fram till hennes sida, och kollade om hon var okej. Alistair l�g d�r, chockad, men hon �ppnade sina �gon och tog Gwendolyns hand och l�t henne dra upp henne p� f�tter.

��r du okej?� fr�gade Gwen. Det k�ndes som om hennes egen syster hade blivit skadad, och hon ins�g hur mycket hon brydde sig om Alistair. Alistair nickade tillbaka, och verkade skakad, men inte skadad. Gwen l�ttat att le. De v�nde sig om och skyndade sig bort till Steffen och Aberthol, och hj�lpte dem upp p� f�tter; de hade bl�m�rken och var slagna, men de skulle laga sig snabbt. Gwen skyndade sig d� fram till Krohn, som gnydde vid hennes sida. Hon hj�lpte honom upp, och han slickade henne i ansiktet. Han var lite ostadig men han var okej han ocks�. Dessa fem stod d�r, chockade och f�rvirrade, och kollade ut �ver omgivningen, p� dessa ish�gar, med en helt ny respekt och f�rundran. N�r Gwendolyn kollade p� horisonten, s� b�rjade hon att inse faran p� detta st�lle. F�r f�rsta g�ngen s� undrade hon om hon n�gonsin skulle hitta Argon.

Gwen gick och gick, hennes kn�n var svaga, hennes kropp sliten, sm�rtan �kade i hennes mage. De gick mot den stora, r�da solen, den andra solen som gick ner, och de hade g�tt hela dagen. Det k�ndes som m�nader. Det fanns inget slut i syne: bara o�ndligt monotont landskap. Hon undrade hur l�nge de kunde g�ra s� h�r innan de alla kollapsade p� isen. De vandrade och vandrade genom den fantastiska dalen av ish�gar, och alla var frusna in till benen. Tur nog, s� hade de inte tr�ffat p� fler monster sedan sist. De hade passerat olika sm� djur, varelser som Gwen aldrig hade sett tidigare, de flesta i n�gon nyans av vitt, med sm�, gl�dande bl�a �gon, men alla de djuren skyndade sig ur v�gen d�r de gick. �verallt letade Gwen efter n�gra tecken efter Argon, men han kunde inte hittas. N�r det sista glimrandet efter solen b�rjade att f�rsvinna, s� b�rjade Gwendolyn att m�rka en f�r�ndring i landskapet. Denna dalen av is kulminerade till en enda stor h�g, som str�ckte sig s� l�ngt �gat kunde se, och det blockerade deras v�g. Det fanns ingen v�g fram�t, f�rutom att kl�ttra upp f�r den. Alla stannade med h�nderna p� h�fterna, andades tungt, och kollade upp p� h�gen, som var kanske 20 meter h�g. De var utmattade. Alla var hoppl�sa, som om de inte l�ngre trodde p� att de skulle hitta Argon, �nnu mindre �verleva. �Vad tror ni?� fr�gade Gwen och v�nde sig till alla andra. �Vi har inget val,� sa Alistair. �Antingen kl�ttrar vi, eller s� v�nder vi om.� Gwen visste att hon hade r�tt. Men hennes ben skakade, hon var s� utmattad. Alla stod d�r och stirrade upp p� h�gen.

Tillslut tog Alistair det f�rsta steget, och Gwen och de andra, slitna av utmattning, f�ljde efter. Gwen andades tungt och tog ett steg efter et andra. Det var brant uppf�r, och all halkade n�r de gick, och Gwendolyn lutade sig fram�t med h�nderna p� isen, och f�rs�kte g�ra sig sj�lv stadig. Sakta, steg efter steg, s� tog de sig till toppen. N�r de tog sig dig, kollapsade de alla p� sina h�nder och kn�n. �Jag kan inte forts�tta,� fl�mtade Aberthol. N�r Gwen l�g d�r, fl�mtande, s� tvingade hon sig att anv�nda all energi hon hade, f�r att lyfta p� huvudet och kolla p� andra sidan h�gen, och hennes �gon �ppnades brett i chock. Gwen str�ckte sig och knuffade till de andra, tvingade dem att ocks� kolla. �Kolla!� insisterade hon. De andra h�jde sakta sina huvuden och s�g vad hon s�g. Synen tog hennes andan. D�r, framf�r dem, var en annan svepande dal. Men denna var annorlunda �n de andra; denna var fylld av vad som s�g ut som kapslar av is. D�r var flera tusen, och de var ca 3 meter h�ga och n�gon meter bred, och inneh�ll n�gonting.

N�r Gwen kisade med �gonen, s� ins�g hon att de inneh�ll kroppar. Innanf�r varenda en, var en m�nniska, fastfrusen. Tusentals m�nniskor, utspridda till var tredje meter, som en gigantisk kyrkog�rd stod ut fr�n isen. �Dalen av de f�ngade sj�larna,� sa Aberthol med v�rdnad. De andra stirrade, och ingen beh�vde s�ga ett enda ord f�r att veta vad de andra t�nkte. D�r nere, var m�nniskor. F�ngade. Gwen visste att n�gonstans d�r nere, f�ngad bland allt folk, var den person hon hade letade efter. Hon andades djupt, och sa vad som var i de andras tankar. �Argon.�

Andronicus stod bredvid Thornicus, det var bara dem tv� ensamma och de stod mot solnedg�ngen, och �vervakade skadan fr�n striden mot Romulus. Andronicus stod bredvid sin son, och han kunde inte vara mer stolt. F�r f�rsta g�ngen i sitt liv, s� k�nde han en k�nsla f�rutom ilska, f�rutom en lust efter h�mnd. F�r f�rsta g�ngen s� brann han inte f�r att f�rst�ra, d�da och tortera allt i hans v�g. Ist�llet s� upplevde han en k�nsla som han inte riktigt f�rstod. N�r han t�nkte p� allt som Thor hade gjort, n�r han t�nkte p� hur Thor hade r�ddat hans liv, tv� g�nger, s� k�nde han mer �n stolthet. Han k�nde oro f�r pojken. Han k�nde n�got som kanske till och med var k�rlek. K�nslan gjorde han f�rskr�ckt, och Andronicus slutade omedelbart att t�nka p� det, och tryckte ner tanken djupt ner i hans medvetande, han kunde inte ta tag i det. Det var en k�nsla han inte var van vid, och den var alldeles f�r kraftfull, alldeles f�r �verv�ldigande.

Ist�llet s� kollade han ner p� Thor med en mycket s�krare k�nsla, en han kunde f�rst�: stolthet f�r seger. Thor hade visat sig vara en st�rre tillg�ng �n han n�gonsin hade kunnat f�rest�lla sig. Han drog sina l�nga naglar �ver Thors axel. �Du har r�ddat mitt liv p� stridsf�ltet idag,� sa Andronicus. Thornicus stod bredvid honom med kisande �gon, han kollade ut mot blodbadet. Andronicus undrade om Thor skulle vara med honom �ven om Rafi tog bort sin f�rbannelse. Djupt nere hoppades han att han skulle, han hoppades att Thor skulle �lska honom ocks�, i sin egen r�tt, som vilken son som helst �lskade sin far. Han �nskade i hemlighet att Rafi hade tagit bort f�rbannelsen, n�r tillr�ckligt mycket tid hade g�tt, och Thor kanske blev lojal mot Andronicus av sig sj�lvt, och s�g honom som den far han var. Andronicus �vervakade skadan, s�g alla sina d�da m�n, s� de rebellerna fr�n Riket som l�g d�da, och han visste att han var skyldig Thornicus sitt liv. Det var n�got som han aldrig hade f�rv�ntat sig. �verallt runt om honom kom det skrik, n�r Andronicus m�n torterade de �verlevande av Rikets soldater som hade svikit honom. Andronicus andades djupt, tillfredsst�lld av ljudet. Det var dags f�r alla f�rr�dare att betala priset, att skicka ett meddelande till alla som v�gade trotsa honom. Romulus flydde, och Andronicus skulle inte stanna f�r n�got. F�rst hade Andronicus dock viktigare saker att g�ra. Han v�nde sig om och �vervakade H�glandet, som var f�rst�rd av rebeller. Han stod d�r, med h�nderna p� h�fterna, och kollade p� det med besvikelse. H�glandet hade blivit detta; om det inte hade varit f�r att Romulus attackerade honom bakifr�n, om de inte hade v�nt sig om f�r att svara, s� skulle de inte ha beh�vt �verge denna stad. Andronicus grimaserade n�r han ins�g att skadan Kendrick, Erec och de andra hade gjort, tog flera tusen av hans m�n medan huvudarm�n var distraherat. De hade sedan flytt, till vem vet vad, antagligen tillbaka till s�kerheten i bergen. Andronicus �vervakade bergen, men det b�rjade att bli m�rkt, och det skulle vara sv�rt att hitta dem nu. P� morgonen dock, s� skulle de spolas bort, som vesslor, och d�da dem alla. Med Thornicus vid sin sida, s� var allt m�jligt. �P� morgonen, s� kommer vi att hitta och d�da de som �terst�r av dina f�rre v�nner� konstaterade Andronicus. �Jag �r vid din sida, min far,� sa Thor. Andronicus bevekandes av hans ord. Han v�nde sig om och kollade p� Thornicus. �Jag �r skyldig dig en stor tj�nst. Ingen har r�ddat mitt liv f�rut. Ber�tta vad jag kan g�ra �t dig. Vad som helst, Allt i Riket �r ditt.�

Thor blickade ut�t en l�ng stund, som om det var en annan v�rld, och Andronicus undrade om han n�gonsin skulle svara. S� tillslut, talade Thor mjukt: �min mors ring,� sa han. Andronicus kollade p� honom med f�rv�nad blick. �Den blev stulen av mig av en av dina m�n,� sa Thor. �Jag vill ha tillbaka den.� Andronicus nickade. �Du skall f� det.� Andronicus kn�ppte med fingrarna, och en av hans generaler kom springande, och Andronicus viskade i hans �ra, och petade bort honom. Generalen v�nde sig om och sprang, skyndade sig f�r att utf�ra hans order. �Den kommer att hittas snabbt, min son,� sa Andronicus. �Annars kommer att generalen sj�lv att vara d�d p� morgonen.� Thor nickade n�jt. �Jag vill ocks� tortera och personligen avr�tta mannen som stal den fr�n dig,� sa Andronicus.

�Jag beh�ver inte f� n�gon torterad eller avr�ttad,� sa Thor. �Jag vill bara ha tillbaka den.� �De kommer att torteras och avr�ttas �ven om du tycker om det eller inte,� sa Andronicus str�ngt tillbaka. �Det �r mitt s�tt. Snart, kommer det att vara ditt s�tt ocks�.� Andronicus suckade. �P� morgonen s� kommer vi att strida, och krossa resten av ditt f�rra folk, och sedan kommer v�rt kungarike att vara komplett. Sida vid sida, tillsammans, kommer vi att regera tillsammans.� Thornicus v�nde sig om och stirrade tillbaka p� sin far, och Andronicus k�nde att han h�ll med. �Det finns inget mer jag skulle vilja, min far.�

Thornicus l�g p� marken i den svarta natten, n�ra Andronicus och resten av Rikets soldater, bredvid den sprakande brasan, och han l�g p� den kalla jorden och stenarna. Han dr�mde hemska dr�mmar. Thor s�g sig sj�lv p� ett �ppet f�lt, kollade ut och f�rberedde sig f�r strid. Framf�r honom var tusentals av m�n p� deras h�star, och n�r de kollade n�rmare, s� m�rkte han att de satt p� ett konstigt s�tt, p� sidan. Han kollade �nnu noggrannare och ins�g att det bar lik. Kr�kor landade p� dem och b�rjade �ta av dem. Thor gick med sin h�st mellan dem och s�g att alla var m�n fr�n v�stra kungariket, alla stora krigare som han hade tr�nat med. Hans hj�rta krossades. Bland dem gick en person, som gick l�ngsamt mot honom f�r att h�lsa. En kvinna. Hon var den vackraste kvinnan han hade sett, l�tt i en genomskinlig rock, och hon gick sakta �ver f�ltet och str�ckte ut en hand till honom.

�Thorgrin min �lskade,� sa hon. �Kom till mig.� Thor kisade med �gonen och ins�g att det var Gwendolyn. Han hoppade p� sin h�st och f�rs�kte rida mot henne, men h�sten v�grade r�ra sig. Han kollade ner och s�g att den satt fast i leran. �Thorgrin,� ropade hon. �Jag beh�ver dig.� Thor fick tillslut loss h�sten och rusade, galopperade genom f�lten f�r henne. Men n�r han kom fram, s� f�rsvann hon. Thor kollade runt och s�g att han inte l�ngre var kvar p� stridsf�ltet, utan p� en vid�ppen �ken. Ridandes mot honom var en ensam krigare, fylld med gyllene rustning, och solen reflekterade i det s� mycket s� att Thor var tvungen att kisa. De red mot varandra och stannade ett par meter ifr�n, Thor kisade, och f�rs�kte se vem det var i solen. �Vem �r du?� ropade Thor. �S�g vem du �r!� �Det �r jag, far,� sa den stolta krigaren. �Din son.� Krigaren tog bort sin hj�lm, och sl�ppte ut sitt gyllene h�r, men ljuset bakom honom var s� starkt, s� han kunde inte se hans konturer. Thor hade sv�rt att prata, och sk�mdes �ver att han m�tte honom i strid. �Min son?� fr�gade han chockat. �Hur kan det vara s�?� Thor kastade sitt sv�rd och f�rberedde sig att hoppa ner, f�r att omfamna sin son. Men pojken h�jde pl�tsligt sitt l�nga spjut, skrek, och rusade mot Thor, och siktade p� att kasta den rakt genom hans br�st.

Thor blinkade, och m�rkte att han l�g p� sin rygg, fastbunden p� en roddb�t, flytande i det stora havet. De gigantiska, rullande v�gorna fick honom att guppa upp och ner, och han var utmattad, och uttorkad medan han kollade upp mot himlen. N�r han fl�t s� s�g han att en brant klippa n�rmade sig, vid havets �nde, med ett slott vid dess �nde; han s�g att en trappa gick upp till den, och vid toppen, s� s�g han sin mor. Ett ljust, bl�tt, sken kom fr�n henne, och hon str�ckte ut en hand. �min Thorgrin,� sa hon. ��terv�nd till mig.� Thorgrin f�rs�kte att a sig loss med all sin kraft, f�r att str�cka sig efter henne. Men han kunde inte �Jag har �kt f�r l�ngt, mor,� sa han svagt. �Det �r inte f�r sent,� sa hon. �Du har kraften f�r att �terv�nda.� �Mor!� skrek han, �Jag kan inte ta mig loss. Mina rep �r f�r starka!� �Du kan Thorgrin, sa hon. �Du har styrkan. Du kan!�

Thor k�mpade med all sin kraft, och denna g�ng, var n�gonting annorlunda. Denna g�ng s� h�rde han att repen av l�der, �ntligen gick av. Thor str�ckte sig upp med sin fria hand, och n�r han gjorde det, s� str�ckte sig hans mor efter honom. F�r f�rsta g�ngen, s� r�rde han hennes hand. Den hade styrka olik n�gon annan han hade k�nt. D�r var hon, hennes hand drog upp honom. Han k�nde en �verv�ldigande styrka komma in i hans kropp. Han k�nde hur alla rep gick s�nder. Han k�nde hur han lyftes upp i himlen, och sv�vade h�gre och h�gre, mot slottet, mot hemmet. �Mor,� sa han, s� l�ttad. Hon log tillbaka. �Du �r hemma nu, min son. Du �r hemma nu.� Thor �ppnade sina �gon och satt hastigt upp, och kollade runt om honom.

N�got k�ndes annorlunda inom honom, n�got hade f�r�ndrats. Soluppg�ngen var p� v�g, och alla runt honom, var Rikets soldater, som sakta vaknade, och f�rberedde sig f�r dagen, f�rberedde sig f�r strid. Thor kollade upp och s�g hur Andronicus n�rmade sig honom. Men inte l�ngre s�g Thor Rikets soldater som kollegor; och han s�g inte l�ngre Andronicus som sin far. Nu hade han ett helt annat perspektiv; han hade en stund av klarhet. Han s�g dem alla som fienden. Och han s�g sin far som den fiende han var. Andronicus n�rmade sig, log och h�ll ut sin hand. Thor kollade ner och s�g sin mors ring. �Jag lovade dig min son,� sa Andronicus. �Och jag h�ller alltid mina l�ften.� Andronicus str�ckte sig och placerade ringen i Thors hand. N�r han gjorde det s� k�nde Thor en �verv�ldigande styrka rusa genom honom. Han fick ocks� en k�nsla av klarhet. Han var Thorgrin, fr�n det v�stra kungariket i Ringen. Han var medlem i legionen, lojal till MacGil, och han slogs f�r att frita Ringen. Alla dessa m�n runt om honom, var fienden. Thor drog sitt sv�rd och attackerade pl�tsligt. Andronicus l�g framf�r honom, och Thor var beslutsam. Det var dags att d�da hans far.

Kendrick rusade ner f�r den branta backen p� H�glandet, i soluppg�ngen, in i den tjocka dimman, r�tt solljus fr�n den f�rsta solen fyllde dalen. Erec, Bronson och Srog var bredvid honom, och de hade tusentals m�n bakom sig, n�r alla rusade mot divisionen av Rikets m�n i dalen nedanf�r dem. �n s� l�nge hade deras strategi med att attackera och sedan dra sig tillbaka, varit lyckad: de hade attackerat H�glandet, och tagit d�d p� alla sm� divisioner av Andronicus m�n, och de hade tagit skydd i bergen. De hade haft tur dock, att Romulus hade attackerat n�r han gjorde det. Kendrick visste inte om de hade kunnat vinna annars, speciellt med Thor p� Andronicus sida. Det kliade fortfarande vid tanken p� att Thor red ut f�r att h�lsa p� honom i strid. Det l�mnade en grop i hans mage. Hur kunde Kendrick m�ta sin kamrat, hans bror, i strid? Vad hade han gjort om Thor hade attackerat honom? Vad hade de gjort f�r att f�r�ndra Thor? Kendrick f�rest�llde sig att han inte hade kunnat klara av att skada Thor. Det var ju sj�lvklart att Thor var under en f�rbannelse av Andronicus, av n�gon m�rk kraft, och att han inte var sig sj�lv. Samtidigt var hor mer m�ktig �n n�gon av hans m�n, och Kendrick t�nkte tanken att han n�gon g�ng skulle beh�va m�ta honom i strid, eller riskera att f�rlora sina m�n. F�r nu, i alla fall, s� skulle det inte vara ett problem: Kendricks m�n hade sett en ensam division av en av Rikets trupper som hade sitt l�ger vid andra sidan dalen, ett par tusen krigare, isolerade fr�n resten av l�gret. De red nu i soluppg�ngen med uth�llighet och �verraskning, och Kendricks tusentals m�n f�rberedda sig f�r att attackera snabbt och h�rt, och f�r att sedan rusa tillbaka till bergen. Kendrick och hans m�n var fortfarande f�rre, men de var inte r�dda f�r det stora antalet, s� l�nge som oddsen var n�ra och s� l�nge de inte slogs mot hela Rikets arm� p� en g�ng.

Kendrick visste inte hur l�nge hans strategis skulle fungera. Men om de kunde forts�tta att ta en division i taget, s� k�nde han att de eventuellt skulle vinna detta krig. N�r han stod mot en fiende st�rre i antal �n han sj�lv, och mer styrka och antal, s� var ibland uth�llighet, vetande och retirering selektivt, det mest effektiva f�r att vinna kriget, hade han r�knat ut. Ljudet av h�starnas hovar vibrerade i Kendricks �ron, tillsammans med klingandet fr�n rustningarna, och n�r de alla red, s� bl�ste den kalla vinden i h�ret och han h�ll h�rt i sitt sv�rd. Morgondimman hade �ntligen b�rjat at lyfta, vilket avsl�jade hans m�n och gav bort id�n med at �verraska. Men de hade i alla fall tagit sig s� h�r l�ngt. Kendrick och hans m�n sl�ppte ut ett stridsrop n�r de rusade ner, knappast 1 kilometer bort.

Rikets m�n, v�nde sig chockat om och kollade upp med terror vid synen och ljudet av dem som rusade ner f�r berget. Den f�rsta impulsen var att fly, och flera dussin av Rikets soldater l�ngst fram, rusade tillbaka och flydde i panik. Men snart samlade de sig sj�lva, n�r de tuffa bef�lhavarna i Riket gick fram och peppade sina m�n. En stridande makt samlades snabbt, och stod redo f�r att m�ta dem. Kendrick, Erec, Bronson, Srog och de andra gav dem inte en chans. De rusade snabbare, med lansarna framme, och m�tte dem med en stor sm�ll. Ljudet av st�l som kraschade fyllde luften. Skrik h�rdes fr�n m�n som dog, och kroppar f�ll, mest p� Rikets sida, MacGil rusade ner f�r backen p� H�glandet som en pl�tslig storm. De bar sig sj�lva direkt in i det tjocka l�gret Riket hade, och skar en bred v�g genom, och d�da m�n till v�nster och h�ger medan de f�rs�kte att ta p� deras rustning, samlade deras vapen, och hoppa upp p� deras h�star.

Inom ett par f� stunder, s� var flera hundra av Rikets soldater d�da eller skadade, och Kendrick och hans m�n fortsatte att rusa genom, och det verkade som om inget kunde stoppa dem. Kendrick var s�ker p� att de skulle ta d�d p� hela divisionen och �terv�nda till bergen innan morgonsolen kom upp till himlen. Pl�tsligt k�nde Kendrick att hans h�sts ben vek sig under honom, och n�r hans h�st kollapsade, s� d�k Kendrick ner�t, och landade h�rt med ansiktet f�rst i marken. Hans rustning klingade n�r han fortsatte att rulla. Erec, Bronson och Srog rullade p� marken bredvid honom. Kendrick v�nde sig om och undrade vad som hade h�nt, samtidigt som han f�rs�kte att samla luft. Kendrick s�g orsaken: under honom, hade Rikets m�n lagt ut en l�ng kedja, och de hade dragit i den h�rt, och f�llt h�starna s� att de kraschade ner i marken.

Rikets m�n hade anst�llt experter inom disciplin. Kendrick hade blivit f�r sj�lvs�ker i strid, och han hade underskattat sin motst�ndare. Ett sv�rd kom mot hans huvud, och Kendrick h�jde sin Sk�ld precis i tid, och ett dussin av Rikets m�n b�rjade att sv�rma runt om honom. Han blockerade slagen, rullade och svingade och slog soldaternas ben, och fick de at falla till marken bredvid honom. Kendrick kom snabbt upp p� f�tter, skyddade sig fr�n slag, och anv�nde sin sk�ld medan han fick bort flera av Rikets soldater. De n�rmade sig snabbt, och runt om honom s� k�mpade Erec, Bronson och Srog, ocks� hand mot hand. Kendrick h�gg en soldat, och n�r han trillade, s� tog Kendrick en sl�gga fr�n hans midja. Han h�jde den h�gt och svingade den i en bred cirkel ovanf�r hans huvud, och slog ner m�nga av Rikets soldater i ansiktet och br�stet, och slog tillbaka dem, och skapade en bred cirkel runt han och hans andra m�n. Han k�pte dem lite extra tid. Medan Kendrick stred h�rt s� letade han �ven efter sina m�n, f�r f�rst�rkning, och han undrade vad det var som tog s�dan tid. Men n�r han kollade s� s�g han att hans m�n hade fullt upp de ocks�: Rikets division fick f�rst�rkning och trupper fl�dade ner i dalen fr�n alla sidor. Hans m�n satt fast och kunde inte n� honom. Nu gick striden �t andra h�llet; n�r det s�g bra ut f�rut, s� b�rjade det nu att g� d�ligt f�r dem. Kendrick slogs med b�da sina h�nder, redan utmattad, och oddsen blev bara v�rre. I horisonten, d�r dimman b�rjade stiga, s� s�g han �nnu fler av Rikets trupper, tusentals mer, som v�llde in f�r att f�rst�rka de andra.

De var m�nga mer �n vad han trodde. Det var inte en isolerad division trots allt, utan en del av en mycket st�rre bataljon. N�r han stod d�r och h�ll sin mark, s� k�mpade han, Erec, Bronson och Srog med hela sitt hj�rta, och d�dade de som attackerade dem, de slogs f�r varandra, och skyddade en och en annan. Men Kendrick visste redan i sitt hj�rta att han hade gjort ett grovt misstag att komma hit. De var m�nga f�rre, och oddsen blev arra s�mre. Det skulle bara handla om en kort tid, innan hans arm� skulle lida av att bli besegrade.

Godfrey red framf�r tusentals av sina m�n, med Akorth och Fulton bredvid honom, hans Silesianska general bakom dem, och tusentals av MacGils som f�ljde efter. Godfrey hade ingen id� varf�r dessa m�n f�ljde efter dem, eller varf�r de alla hade litat p� honom, eller varf�r hans syster ocks� hade gjort det. Han var inte en soldat. Han var inte en modig krigare, som de andra. Han brukade anv�nda sin kvickhet f�r att �verleva, och det var allt han hade. Godfreys plan hade fungerat d�r borta, det hade r�ttad dem fr�n att Riket skulle attackera. Det hade varit det b�sta guldet han n�gonsin hade spenderat. Men hans tur hade v�nt, och eventuellt visste han att han stod mot en stor strid. Han kunde inte undvika det s� l�nge. Och han visste att i strid, riktig strid, s� skulle kvickhet inte ta honom s� l�ngt.

Godfrey hade i alla fall ett hj�rta. Han rusade fram�t, trots sina r�dslor, ledde dessa m�n, beslutsam �ver att hitta Kendrick, Erec och de andra och g�ra vad han kunde f�r att hj�lpa dem. Han visste att han antagligen skulle d� n�r han gjorde det. Men han brydde sig inte l�ngre. Han k�nde att det var dags f�r honom at g�ra n�got i sitt liv som inte handlade om honom sj�lv. Det var dags att sl�ss p� samma s�tt som de andra slogs, �ven om det betydde att han skulle f�rlora. N�r han red, s� funderade Godfrey p� hur sj�lvs�kra alla soldater verkade vara. Han sj�lv, erk�nde att han var �verv�ldigad av r�dsla. Men han fortsatte rida �nd�, han red sig genom det.

Godfrey rusade upp f�r en backe, och k�nde igen kullen som hade beskrivits av hans informat�r. Hans kryddor hade betalat sig v�l i Tirus arm�, och de hade ber�ttat att Kendricks m�n hade blivit fria. Han hade betalat informat�rer p� v�gen, f�r att visa honom var Kendrick och Erec hade tagit v�gen. Och han hade f�ljt deras sp�r �nda sedan dess. Han hoppades verkligen att hans informat�rer hade haft r�tt. Godfrey f�ljde sp�ren fr�n den stora arm�n upp f�r backen och undrade vart de skulle och varf�r. Allt detta arbete var utmattande. Han skulle ge vad som helst f�r en liter �l just nu, och en varm eld att l�gga sina f�tter bredvid. N�r Godfrey kom upp f�r kollen, i den starka solen, s� hade han tappat andan. Han hade ridit hela natten f�r att komma ifatt Kendrick och Erec, och nu, tillslut, n�r de kom fram till toppen, stannade han och kollade ner p� dalen som str�ckte ut sig nedanf�r honom.

Nedanf�r honom s�g han Kendrick, Erec, Bronson och Srog, med tusentals av m�n fr�n Silver, MacGils, Silesianer och McClouds, alla var omringade av Rikets m�n, och tusentals fler v�llde in. Godfrey satt d�r p� sin h�st, andades tungt, paralyserad av skr�ck. Han var j�tter�dd. Alla m�n som han �lskade skulle d�das r�tt framf�r hans �gon, och det som �terstod av hans arm� skulle sopas bort. �Sir, vad g�r vi nu?� fr�gade hans general. �Vi kan inte attackera. De �r m�nga fler. Det skulle vara sj�lvmord.� �L�t oss retirera,� sa Akorth. Fulton nickade v�ldsamt. �Jag h�ller med, l�t oss spara v�ra liv. Vi kan �nd� inte hj�lpa dem.� Men Godfrey skulle inte �vertalas; den gamla Godfrey hade kanske blivit feg och rymt sin v�g. Men inte l�ngre. Nu var han beslutsam. Godfrey kollade nerv�st runt sig, och f�rs�kte desperat att hitta hj�lp. Han kunde inte l�ta sin bror d d�r ute; han ville heller inte rusa in i en s�ker d�d. Han var desperat efter att hitta en l�sning. Kom igen. Godfrey samlade sin kvickhet. Varenda del av hans intelligens. Han hade alltid haft l�tt f�r att komma p� ett annat s�tt n�r ingen annan kunde, att ta ett steg tillbaka och f� en f�gel-syn p� situationen, och kom p� en l�sning som ingen annan hade t�nkt p�. N�r han studerade topparna p� H�glandet, upp och ner, s� s�g han pl�tsligt n�gonting. Hans hj�rta rusade, och pl�tsligt fick han en id�. Godfrey pekade. �D�r!� skrek han. Akorth och Fulton f�ljde hans finger, och letade. �Var?� fr�gade Akorth.

�Vad pekar du mot?� fr�gade Fulton. �En sten?� Godfrey skakade irriterat p� sitt huvud. �D�r� sa han argt och pekade. �P� kanten!� Godfrey log. �Exakt,� svarade han. Godfrey kollade ner p� stridsf�ltet, och kollade sedan upp p� tjurarna vid toppen. �Du t�nker inte p� det jag tror att du t�nker, eller?� fr�gade Akorth till Godfrey. �Det m�ste vara minst tusen tjurar d�r,� sa Godfrey. �Ett antal av dem verkar inte klaga. De vill nog bli fria. Och jag vill g�rna hj�lpa dem.� Godfrey kollade ner p� stridsf�ltet, den branta backen, och t�nkte att om han kunde sl�ppa ut tjurarna, om han kunde f� dem att rusa ner i ilska, s� fanns det ingen gr�ns �ver vilken skada och f�rvirring de kunde skapa. Det skulle vara en enorm distraktion. Och det var precis det som Kendrick och hans m�n beh�vde f�r tillf�llet. �Galenskap!� sa generalen. �Det �r f�r dr�mmande pojkar, inte f�r milit�rens bef�lhavare!� Godfrey v�nde sig om mot sin general. �Jag skulle hellre vara en dr�mmande pojke mot en milit�r-bef�lhavare vilken dag som helst. ATTACK!� skrek han till sina m�n. Godfrey drog sitt sv�rd och skrek n�r han rusade fram�t, rakt mot hjorden av tjurar, med sv�rdet h�gt, beredd att skicka dem in i strid.

Reece, O�Connor, Elden, Indra, Conven, Serna, och Krog f�ljde Centra n�r han navigerade snabbt genom kanjonens bas, och deras f�tter fastnade i den leriga marken n�r de gick mellan de exotiska tr�den, orangea och turkosa l�v fl�g f�rbi i solljuset. Reeces f�tter fastnade n�r han gick, och fick honom att anstr�nga sig i varje steg, och d� och d� fick en varm k�lla ett utbrott i n�rheten, och spydde ut lera i luften, och sm� flingor av lera regnade ner och fastnade p� honom. Reeces ansikte och hud vad redan t�ckt av lera, och med en saltig substans som fastnade i allt. Det k�ndes som om han hade hur m�nga lager som helst p� sig, och det k�ndes som om han beh�vde ett bad, det k�ndes som om han blev en del av detta leriga landskap, och att han aldrig skulle �terv�nda.

Konstiga ljud fyllde luften, och fick Reece att forts�tta vara sp�nd hela tiden. Han t�nkte tillbaka p� deras m�te med monstret, och han undrade vad mer det kunde finnas h�r nere. Om det inte vore f�r Centra, s� skulle de s�kert vara d�da. Vem hade h�rt om ett monster som hade sitt hj�rta i foten? Han kollade runt f�rsiktigt, hans syn var begr�nsad mellan tr�den och dimman, och han kunde inte hj�lpa att undra vad det var som lurade d�r ute. Reece t�nkte tillbaka p� sv�rdet och kollade p� Kanjonens mark, och f�ljde sp�ren som ledde till Fawsarna. Desto mer han f�ljde det, desto mer b�rjade han att undra �ver dessa m�nniskor, dessa as�tare, som hade tagit det. Han undrade �ver deras styrka, hur de kunde sl�pa det, och undrade vad de skulle vilja med det. Han funderade p� hur kraftfulla de var, med tanke p� att de hade �verlevt h�r nere, trots alla dessa varelser.

�Kanske lyssnar dessa Fawsarna p� v�rt ord och ger tillbaka oss sv�rdet,� sa t�nkte O�Connor h�gt. �Det vet att det trots allt inte �r deras.� Centra sn�rvlade och skakade p� huvudet. �Fawsarna �r inte riktigt den typen som lyssnar p� orsaker.� �Kanske kan vi byta n�got mot det,� sa O�Connor. �Det enda de skulle vilja byta mot �r ditt huvud p� en pinne,� sa Centra. O�Connor blev tyst. �Vi g�r in p� den bortre sidan av kanjonen,� sa Centra. �Har ni m�rkt hur m�nga fler sprickor h�r �r? Skalven kommer oftare h�r ocks�. Har ni sett sprickorna i v�ggen p� kanjonen? VI har mindre skalv�� Reece f�rs�kte att s�nka volymen p� Centra. Centra hade inte slutat prata sedan de tr�ffades; denna man var klart ensam, och desperat efter s�llskap. L�ngs v�gen hade han fyllt dem med allt som fanns att veta p� botten av kanjonen, fr�n klimatet till geografin i s�songerna, till alla djur, insekter och m�nniskor som bodde h�r. Reece b�rjade att bli ot�lig. Vad han ville veta var mer om den specifika rasen som hade tagit Sv�rdet. �Ber�tta mer om Fawsarna,� sa Reece och avbr�t Centra. Centra v�nde sig mot honom, �verraskad �ver att han blev avbruten. �Vad vill du veta?� �Allt.� Centra suckade. Han skakade p� huvudet, och fortsatte att g� snabbt, och f�ljde de sp�r som Reece inte kunde se. Reece hoppades att Centra visste var de gick. Han k�nde sig stressad; de var tvungna att f� tag p� Sv�rdet och �terv�nda det s� snabbt som m�jligt. Hans b�sta v�ns liv berodde p� det.

Att kl�ttra ner h�r hade varit mer utmanande �n Reece n�gonsin hade f�rest�llt sig. �Fawsarna �r de mest v�ldsamma av alla varelserna h�r nere. Till och med monstret ni slogs mot innan h�ller sig undan fr�n dem. De har massvis med respekt, och ingen g�r in i deras territorium. Jag h�ller mig alltid p� min sida av kanjonen, och jag g�r aldrig in i deras territorium n�r jag jagar.� ��r de s� farliga?� fr�gade Elden. �Inte individuellt,� sa Centra. �Men tillsammans, ja. Du ser, de h�ller ihop, som bin, och de sl�ss som en. Det �r deras styrka. De �r en. Och de �r s� m�nga v dem. Om de s�tter sig p� n�gonting tillsammans, s� �r det k�rt.� �De �r inte stora och starka d�?� fr�gade O�Connor. Centra skrattade. �Nej, raka motsatsen. De �r v�ldigt sm�. Men underskatta inte din fiende av hans utseende. �r inte det den f�rsta lagen i strid.?� Det kom ett st�n, och Reece v�nde sig om och s�g Krog, som blev buren mellan Elden och O�Connor, och han skrek i sm�rta.

Han f�ll ner, och de la honom i leran. Han verkade f�rst�rd. �L�mna mig,� sa han. �Jag kan inte forts�tta.� Reece kom fram och gick ner p� kn� vid hans sida och unders�kte honom. Han svettades enormt mycket, och han var v�ldigt blek. Reece lutade sig �ver och placerade en hand p� hans huvud, och han br�nde sig n�r han r�rde honom. �Vi l�mnar ingen bakom,� sa Reece. �Jag har redan sagt det.� Krog skrockade tillbaka. �Jag skulle l�mna dig om det var jag,� svarade Krog. �Jag �r inte du,� svarade Reece. Indra kom fram och st�llde sig vid honom. �L�mna honom h�r, om det �r det han vill,� sa hon kallt. �Jag, om n�gon, klarar mig utan honom.� �Ingen l�mnas,� repeterade Reece. �Har du gl�mt hur han har betett sig? Han har trotsat oss vid varje punkt,� sa hon. �Inte f�r att n�mna att han saktar ner oss och �r i v�gen.� �Ingen,� repeterade Reece med empati. �Jag bryr mig inte vem det �r, eller vad de har gjort. Det handlar inte om dem; det handlar om oss. V�r lag om �ra. Om vi f�rlorar den, f�rlorar vi allt.�

Indra gick bak n�r gruppen blev tyst, och kollade ner p� Krog. �Jag kommer inte att forts�tta,� sa Krog och vred sig. �Jag kan inte.� �Det �r ett riktigt illa s�r va?� fr�gade Centra som n�rmade sig. Han knuffade Reece �t sidan och gick ner p� kn� framf�r Krog. Han drog av tyget fr�n Krogs vad och ett stort, svart, varande s�r, avsl�jade sig. Han var n�ra p� att spy. �Riktigt illa �r det allt,� sa centra. �Han kommer att d� inom en dag i den takten. Ni skulle ha sagt till mig. Allt han beh�ver �r Sulfur-lera. Det kommer inte att l�ka honom helt, men det kommer att ta bort sm�rtan och kommer f� han att m� mycket b�ttre. F� honom p� f�tter och f�lj mig.� ��r det en omv�g?� fr�gade Indra. �Inte mycket,� sa Centra, och kollade fram och tillbaka, os�kert mellan Reece och Indra. �Ta oss dit,� befallde Reece. De f�ljde Centra n�r han bytte h�ll, och gick mellan tr�den, upp och ner f�r e b�ljande kullarna, tills de tillslut kom fram till en stor h�g av bubblande lera. Det v�ste, och en dimma kom ifr�n den.

Centra gick n�rmare, str�ckte sig �ver det, tog en handfull lera, och tog det som en kr�m p� Krogs ben. Krog blev direkt piggare. Hans �gon �ppnades brett av �verraskning, och inom en liten stund, s� gick han fr�n att vara st�ttad mellan de andra tv�, till att st� upp helt sj�lv. Han tog till och med ett eget steg. Och ytterligare ett. Han haltade, men han kunde g�. Och att d�ma fr�n hans leende p� hans ansikte, s� hade han inte l�ngre n�gon sm�rta. �Hur gjorde du det d�r?� fr�gade Krog. �Leran varar inte l�nge,� sa Centra. �Men tillr�ckligt l�nge f�r att f� ut dig h�rifr�n. N�r dess effekter slutar fungera, s� kommer du att vara v�rre �n innan. L�t oss bara hoppas att vi kan hitta sv�rdet och f� ut oss alla snabbt.� Alla v�nde sig om och f�ljde Centra n�r han gick tillbaka �ver de leriga kullarna, och f�ljde sitt gamla sp�r. N�r Reece gick, s� gick Krog upp bredvid honom, haltandes. �Du hj�lpte mig,� sa Krog. �Varf�r?� �Varf�r?� fr�gade Reece. �Varf�r skulle jag inte?� �Du �r konstig,� sa Krog. �Jag �r inte s�ker p� om jag tycker om dig eller inte. Jag �nskar att du hade l�mnat mig d�r borta. D� hade det varit enklare att hata dig.� Reece rynkade f�rvirrat p� �gonbrynen. �F�rs�ker du att tacka mig?� fr�gade Reece. �Jag antar att det �r p� mitt eget s�tt, ja,� sa Krog. �Men det betyder inte att jag tycker om dig.� Reece skakade sitt huvud, och f�rstod inte vad Krogs tanke var.

�Aja, var s� god,� sa Reece och avslutade deras konstiga konversation. Reece s�g att himlen blev m�rkare runt om dem, och b�rjade att oroa sig. Vad skulle h�nda om de var tvungna att sl� l�ger h�r nere? Skulle de kunna sp�ra upp Fawsarna i m�rkret? �Det �r precis �ver kullen!� ropade Centra. Alla v�nde sig om och kollade. �Ni kan h�ra ljuden h�r ifr�n,� fortsatte Centra. �Det �r huvudl�gret f�r Fawsarna. Och det �r dit de tog Sv�rdet. Ser ni sp�ret?� Alla samlade sig runt, och Reece s�g sp�ret, som gick upp f�r kullen av lera. Han h�rde ocks� ljuden. Det l�t som en sv�rm av bin. �Men jag menar det jag s�ger, det �r inte l�nt att f�rs�ka kn�cka deras territorium,� fortsatte Centra. �De har m�nga tricks. De sl�ss inte r�ttvist. Ni kan inte vinna." "Vi kommer att sl�ss mot alla fiender som st�r i v�r v�g,� sa Reece med sj�lvf�rtroende. �Om du �r orolig, s� kan du l�mna oss nu. Och vi tackar dig f�r din hj�lp.� Centra skakade p� huvudet. �Galna in i det sista,� sa han och log. �Det �r vad jag vill h�ra, n�gons om �r lika galen som mig. F�lj mig.

Alla f�ljde Centra upp f�r den stora kullen, och alla halkade och gled n�r de gick, och Reeces h�nder var t�ckta av lera. N�r de knappat hade n�gon luft kvar i lungorna, och n�r Reeces mage v�rkte fr�n anstr�ngning och saknaden av mat, s� kom de till toppen. Reece stod d�r med de andra och kollade ner p� synen nedanf�r med f�rundran. Nedanf�r, i en bred dal av lera, s� var Fawsarnas l�ger. De var tusentals av dem, korta och smala, orangea varelser, kanske 1 meter h�g, med tre, l�nga, smala fingrar och ljusgr�na �gon. Deras ansikten var formade i ett brett leende, och deras vassa t�nder visades. De arbetade snabbt, alla upptagna, och bar saker med sina h�nder, som arbetarmyror. Deras by var befolkad av sm�, primitiva hyddor, gjorda av l�v fr�n dessa konstiga tr�d, i orange och turkos. I centret av byn var ett h�l i jorden, kanske 100 meter i diameter, och innanf�r det, bubblade det upp lava. Det v�ste och bubblade oavbrutet, och fick hela byn att se magisk ut. Klart hade hela byn byggts runt detta konstiga h�l av sm�lt eld.

�Vad �r det f�r n�got?� fr�gade Reece. �De avgudar den,� sa Centra. �De �r lavans folk. De tror att det �r d�rf�r deras hud �r orange. De ber f�r den som om lavan vore deras gud. Varje dag s� offrar de en person i den. Det �r deras favorit s�tt att d�da fiender p�.� Reece kollade noga, och d�r, p� en stor h�g, n�ra lavan, satt stenen. Dussin av Fawsar stod p� kn� runt om den, de bad och bugade till den. De hummade och avgudade den som om det var deras gud. Och d�r satt Sv�rdet, fast i stenen, och gl�nste. Reeces hj�rta slog snabbare n�r han s�g de. �v�rt sv�rd,� fl�mtade han. �Du sl�sar din energi genom att kolla p� den,� sa Centra. �Den �r lika borta f�r dig som om den vore i en annan v�rld. Du kommer aldrig att f� tillbaka de. N�r Fawsarna v�l har n�gonting, s� �r det deras.� Centra v�nde sig om mot Reece och tog tag i hans vrist, och hans ansiktsuttryck var allvarligt. �Jag menar det, v�nd nu.� Det kom ett pl�tsligt ljud av sv�rd som drogs, och Reece v�nde sig om f�r att se Conven, st� d�r, med sv�rdet i sin hand, och kolla trotsigt ner mot byn.

Reece v�nde sig om och kollade p� Centra. �Vi v�nder inte om f�r n�got, min v�n.� Reece drog sitt sv�rd han ocks�, och n�r han hade gjort det, s� f�r�ndrades allt. Det kom ett pl�tsligt ljud av skummande vatten, och Reece k�nde att hans f�tter b�rjade att vingla n�r han kollade ner. �LERKANA!� ropade Centra, den f�rsta som reagerade, och d�k snabbt ur v�gen. Men han var inte snabb nog. Reece k�nde hur hans ben slogs undan under honom,, och han skrek, som de andra ocks� gjorde, och de f�ngades i en stor flod av lera, som skickade iv�g dem ner f�r backen, rakt in i byn, snabbare �n han kunde reagera, och rakt mot Fawsarna. N�r Reece kollade fram�t, s� s�g han ett dussin av Fawsar n�rma sig, och de bar ett gigantiskt n�t. Det var d� Reece ins�g att de var de som hade startat Lerkanan, att de hade kollat p� den hela tiden, och att de hade trillat r�tt ner i f�llan. Och att han hade underskattat fienden. Han skulle ha lyssnat p� Centra hela tiden. Det var alldeles f�r sent nu. Han gled i full fart med de andra, rakt mot mitten av l�gret, och samlade sig sj�lv f�r det stora n�tet som skulle sv�lja dem alla.

Thor hoppade mot Andronicus, drog sitt sv�rd och siktade p� att d�da honom. Andronicus �gon �ppnades brett av �verraskning; klart hade han inte f�rv�ntat sig det fr�n sin son. �nd� slog hans reflexer in, och n�r Thor attackerade, s� duckade Andronicus, och flyttade sig ur v�gen precis innan sv�rdet skulle spetsa honom. Thorgrin fortsatte att g�ra utfall, mitt i publiken av de oanade Rikets soldater, och d�dade dem till v�nster och h�ger med ett h�gt stridsrop. Han h�gg en efter en annan, och snart, s� l�g h�garna p� h�g, och soldaterna sprang ut ur hans v�g. Kaos b�rjade i l�gret. Rikets soldater, som var f�rvirrade, rusade bort f�r att h�mta vapen, f�r att f�rsvara sig. Men ingen hade en chans mot Thor. Det var det vackra i det, en enmans-maskin som d�dade alla. �D�DA HONOM!� skrek Rafi till Andronicus. �Varf�r st�r du bara d�r?� Men Andronicus stod d�r, frusen och ville inte d�da sin son. F�r f�rsta g�ngen i sitt liv var han os�ker p� vad han skulle g�ra.

Rafi, som grymtade i frustration, gick fram sj�lv. Han kastade bak sin luva, str�ckte sig fram, och h�jde b�da h�nderna mot Thorgrin. Ett r�tt sken sk�ts fr�n hans h�nder och vred sig mot Thor, och h�ll om honom. Rafi skrek, och skakade sina h�nder v�ldsamt, och ljuset blev starkare och starkare. Tillslut, saktade Thor ner sitt d�dande, och f�ll, och l�g ner medvetsl�s. Andronicus kom fram och st�llde sig �ver honom, med Rafi bredvid sig. Trots allt, s� gjorde det ont att se honom ligga d�r. �H�ller du honom levande?� fr�gade Andronicus. Det var mer �n varning en �n fr�ga. �Motvilligt,� svarade Rafi. ��r han tillbaka p� v�r sida?� fr�gade Andronicus hoppfullt. �F�r nu,� sa Rafi. �Det var ett glapp i hans vilja. Han har en v�ldigt stark vilja, starkare �n n�gon jag har n�gonsin m�tt. Jag vet inte hur l�nge jag kan kontrollera honom. Det �r farligt att h�lla honom levande. Jag har redan sagt det till dig. Du m�ste d�da honom nu.�

Andronicus skakade p� huvudet. �Han �r tillbaka p� v�r sida,� sa han, �han kommer inte att glappa igen.� Rafi skrockade. �Din svaghet f�r din son kommer att f� oss d�dade. Jag varnar dig: om du inte d�dar honom sj�lv, s� kommer jag att g�ra det n�gon dag.� Andronicus v�nde sig mot Rafi helt r�d i ansiktet. �Jag bryr mig inte om vilka krafter du har,� sa han. �Tala till mig p� det s�ttet igen, och jag kommer sj�lv att kasta ner dig till den l�gsta Ringen i helvetet.� Rafi v�nde sig om och sprang iv�g. Andronicus stod irriterat �ver sin son, och kollade ner p� honom och funderade. Var Thors k�rlek mot honom �kta? Eller var det tack var Rafis f�rbannelse? �Ska vi binda honom, min lord?� fr�gade en av Rikets generaler som kom fram, och h�ll i rep. Andronicus knuffade generalen h�rt i br�stet, vilket slog han tillbaka. �D�da honom,� beordrade Andronicus och pekade p� generalen.

Flera av Rikets soldater kom springande fram och drog iv�g Rikets general, som stirrade f�rvirrat tillbaka. Andronicus gick ner p� kn�, plockade upp sin son, och bar honom f�rsiktigt i sina armar. �Det �r okej Thornicus,� sa han mjukt medan han bar honom. �Du �r med din far igen.� Andronicus skulle b�ra honom till det finaste t�ltet och ge han de finaste lakanen att sova i. Han var s�ker p� att Rafis f�rbannelse skulle h�lla denna g�ng. Imorgon skulle vara den sista striden med Thors folk, och Andronicus beh�vde honom. N�r Thor v�l d�dat sina egna, s� var Andronicus s�ker p� att det inte skulle kunna g� att v�nda tillbaka. Thor skulle vara hans, f�r alltid.

Kendrick h�jde sin sk�ld och gick ner p� kn�, medan slag efter slag regnade ner p� honom. Han stod mitt i striden, helt omringad av Rikets m�n, medan tre av dem, stora m�n, stod och slog p� honom och hans sk�ld med deras stridsyxor och hammare. Ringandet av metall vibrerade i hans �ron, och hans vrister fick bl�m�rken medan han h�ll tillbaka alla slag, som v�llde ner, en efter en. De var v�ldsamma, och hans armar skakade. Kendrick f�rsvarade m�nga som stred h�r idag, men dessa m�n var alldeles f�r f� mot Rikets f�rst�rkning Just nu f�rs�kte han bara att �verleva; han hade knappast styrkan f�r att parera. Han visste att han inte skulle kunna h�lla i mycket l�ngre. Inte l�ngt ifr�n, s� k�mpade Erec, Bronson och Srog modigt de ocks�, och �nd� var de i samma situation: alla h�ll p� att bli tr�tta, och de blev mer och mer omringade av Rikets m�n, och kunde inte samla kraft f�r att sl�ss tillbaka. De f�rsvarade sig nu, och stred f�r att �verleva.

Alla runt Kendrick b�rjade att falla, deras skrikande h�rdes i luften, MacGils, Silvers, Silesianer och McClouds. Striden hade v�nt sig mot dem, och Kendrick st�ngde f�r en kort stund sina �gon, svetten droppade in i dem, och k�nde att hans tid i livet var r�knad. Han visste att han skulle vara tacksam: han hade i alla fall f�tt sin �nskan: han skulle d� i strid, p� sina f�tter, som en sann krigare, som f�rsvarade sitt hemland. Det skulle vara en nobel d�d, en som vilken krigare som helst skulle �nska. N�r Kendrick h�ll tillbaka slagen, s� tyckte han att han h�rde ett ljud p� h�ll; f�rst trodde han att han f�rest�llde sig. Det l�t som ett rusande, som h�star. Snart blev ljudet �nnu h�gre. Ljudet b�rjade att skaka. Och sen kom ljudet av skrikande m�n. Men inte hans m�n, utan Rikets m�n. Runt om honom b�rjade Rikets m�n att v�nda och fly. Och snart slutade slagen att regna ner p� Kendrick, f�r de m�n som slogs mot honom v�nde sig om och sprang.

Kendrick var f�rvirrad. Han v�nde sig om f�r att se vad det var f�r uppst�ndelse, och n�r han kollade upp p� kullen, s� s�g han en syn han aldrig skulle gl�mma s� l�nge som han levde. Han blinkade flera saker, och f�rs�kte att f�rst�. D�r, rusande ner f�r kullen, var minst tusen tjurar, gigantiska r�da djur, som rusade ner, ilskna, och rusade rakt in i Rikets soldater. De st�ngade m�n till h�ger och v�nster, och stridsf�ltet blev r�tt av blod. Alla Rikets soldater p� utkanterna av stridsf�ltet, hade otur och d�dades av djuren. Det fortsatte att rusa ner djur, det slutade aldrig, och de trampade ner m�nnen och rusade djupare och djupare in i striden, och trampade ner s� m�nga soldater som de kunde. Vissa av hans egna m�n f�ll, men eftersom de var s� m�nga f�rre, s� var de mest Rikets soldater som drabbades. Kendrick kunde knappast tro det: av alla sjuka saker han hade sett i strid, s� var detta det sjukaste. De hade alla f�tt en andra chans.

N�r Kendrick kollade upp f�r den stigande solen, s� s�g han en annan syn som f�rbluffade honom, och lite till: d�r, som ledde en attack med tusen m�n, var ingen annan �n hans lillebror, Godfrey, tillsammans med Akorth och Fulton De red klumpigt, som krigare som inte var vana vid strid, men �nd� red de, rakt ner f�r backen, f�ljde tjurarna och tog med sig tusental m�n. Kendrick log bredd. Hans bror hade kommit trots allt. Detta var tillf�llet som Kendrick hade v�ntat p�, och han var beslutsam �ver att f�nga det. Kendrick, tillsammans med Erec, Bronson och Srog, v�nde sig om och rusade mot Riket, med nya krafter, och skrek sitt stridsrop. Bakom honom rusade hans m�n, och tiden i striden hade f�r�ndrats �ter igen, n�r alla rusade fram�t in i den tjocka str�mmen av Rikets m�n som flydde, och slog tillbaka, d�dade flera hundra, medan de gjorde sitt b�sta med att akta sig fr�n tjurarna. Godfreys m�n gick med, och de stred tillsammans, och tryckte tillbaka Rikets m�n.

De jagade dem hela v�gen ner genom dalen, och slaktade m�n till h�ger och v�nster. Snart hade de klarat av att j�mna ut oddsen, och nu var de inte f�rre som innan. Sedan tidigt kunde man se att de klart skulle vinna, och var nu fler �n �terst�ende m�n fr�n Riket. Kendricks hj�rta slog h�rt av gl�dje n�r han ins�g att han skulle vinna denna striden trots allt, tack vare Godfrey och hans tjurar. Han skakade sitt huvud n�r han red, och log f�r sig sj�lv. L�mna det till din bror f�r att komma p� n�got smidigt s�tt att vinna detta krig. N�r de jagade Rikets m�n runt en b�j, och d�dade de kvarvarande, s� �ppnade sig en ny sak. Och Kendrick stannade pl�tsligt tillsammans med de andra, av det han s�g. D�r, i horisonten, ridandes mot dem, var en annan division av Rikets m�n. M�nga tusen fler �n Kendrick hade. �nd� var det inget som hindrade honom. Det som fick honom att stanna, fick honom att frysa helt, var personen som ledde attacken. D�r, ridandes l�ngst fram, med sv�rdet h�gt, var en av de m�n han brydde sig mest om i hela v�rlden: Thorgrin. Kendricks st�rsta r�dsla hade kommit sann: deras tid att m�tas i strid hade kommit.

Gwendolyn gick med v�rdnad genom de f�ngade sj�lars dal, den o�ndliga labyrinten av frusna kroppar, med Alistair, Steffen och Aberthol bredvid sig, och Krohn som morrade vid hennes f�tter. Alla var sp�nda. Det var det mest kusliga och �de landskap som Gwen n�gonsin hade g�tt i. Var tionde meter eller s� kom ytterligare en is-kapsel, som var kanske tre meter h�g, och bred nog f�r att inneh�lla en kropp. De var genomskinliga, och innanf�r varje kapsel s�g Gwen en frusen kropp, som stirrade ut med ett ansiktsuttryck av sm�rta. �Vad �r detta f�r st�lle?� fr�gade Steffen. �Alla �r f�ngade sj�lar,� sa Aberthol. �Deras �de �r att leva resten av deras dagar h�r,� Aberthols r�st skakade av utmattning medan han gick, han lutade sig mot sin stav, och ljudet av staven som slog i isen vid varje steg, var det enda som br�t tystnade.

�Det stor om det i m�nga ur�ldriga b�cker. Jag visste aldrig riktigt om det existerade. Och jag trodde aldrig att jag skulle l�gga mina �gon p� det i min livstid. Men jag trodde heller inte att jag skulle genomf�ra denna resan i min �lder.� �Men vilka �r dessa m�nniskor?� fr�gade Steffen. �Denna plats �r som en slags sk�rseld,� sa Aberthol. �En plats d�r de magiska m�nniskorna tas f�r att f�ngas. Straffas. F�r att st� sitt straff.� �Hur l�nge?� fr�gade Alistair, och kollade upp med f�rundran. Hon unders�kte ett ansikte, p� en ung flicka, som var f�ngad bakom isen, och hennes ansikte, som var upptryckt mot isen, hade ett uttryck av sorg. �Ett tag, det han vara flera hundra �r,� svarade Aberthol. �Deras erfarenhet av tid �r annorlunda �n v�r.� �Vad har Argon gjort f�r att f�rtj�na ett s�dant straff?� fr�gade Steffen. Gwendolyn k�nde sig �verv�ldigad av skyldighet n�r hon t�nkte p� fr�gan. Hon hade t�nkt exakt likadant, och hon t�nkte p� hur skyldig hon k�nde sig �ver att Argon var h�r tack vare henne.

Och hur tacksam hon var n�r hon f�rest�llde sig att han skulle riskera allt, att riskera att s�ttas h�r, f�r att r�dda hennes liv. �Han br�t mot den heliga lagen,� sa Gwen mjukt till de andra. �Han la sig i m�nskliga aff�rer f�r att hj�lpa mig. Han r�ddade mitt liv. Och n�r jag ser detta, s� �nskar jag att han inte hade det. Jag skulle hellre ha d�tt p� stridsf�ltet den dagen �n att se honom lida p� detta s�tt.� �L�gg inte skulden p� dig,� sa Alistair och la en hand p� hennes axel. �Kom ih�g, Argon hade ocks� sitt eget �de. Kanske var det hans �de att hj�lpa dig.� Gwen hade aldrig t�nkt p� det p� det s�ttet, och Alistairs ord, gav henne en k�nsla av lugn, som alltid. �nd� var hon fylld med skuldk�nslor, och beslutsam �ver att hitta honom, och frita honom. Hon skulle g�ra fel r�tt igen, oavsett vad hon var tvungen att g�ra. �Han kommer inte att vara h�r f�r alltid,� sa Gwendolyn lugnt. �Vad som �r gjort kan inte g�ras ogjort.� Gwen v�nde sig mot Aberthol. �Kan det inte?� fr�gade hon hoppfullt. �Kan inte f�ngade sj�lar fritas?� Aberthol suckade, och kollade ner. �Jag har aldrig h�rt att n�gon har fritagits fr�n Dalen av sj�lar,� sa han. �Jag vet inte om det �r m�jligt. Jag vet inte ens hur vi ska hitta honom.�

Gwendolyn undrade samma sak medan de vandrade genom dalen, som var st�rre �n n�gon kyrkog�rd hon n�gonsin sett, med tiotusentals av frusna figurer framf�r dem, som monument till n�gon annan v�rld. Det var kusligt och sp�kande. En vind bl�ste f�rbi, och fick henne att frysa �nda in i benet, och hon drog sina p�lsar n�rmare kroppen. Gwen kunde inte ens se var dalen tog slut, och det kunde ta m�nader att g� genom detta land. Hon b�rjade k�nna att det var hoppl�st. Hon hade ingen aning om hur de skulle hitta Argon h�r. Sn�lla far, bad hon tyst. Sn�lla hj�lp mig. Gwen t�nkte p� sin pappa, Kung MacGil, om hur mycket han �lskade henne, om hur mycket hon saknade honom. Hon hade aldrig k�nt sig mer ensam. Hon �nskade att hon kunde vara vid hans sida, att han kunde guida henne igen, hj�lpa henne. Varf�r hade han l�mnat henne ensam med allt detta? Varf�r kunde kan inte vara h�r och hj�lpa henne nu? Gwen h�rde ett skrik, h�gt upp i himlen, och hon kollade upp och s�g till sin f�rv�ning en ensam f�gel som cirkulerade. F�rst kunde hon inte se s� bra, bland molnen; men n�r den kom n�rmare, och skrek igen, s� v�rkte hennes hj�rta n�r hon ins�g: det var hennes fars f�gel: Estopheles. Estopheles d�k ner l�gt, skrek och cirkulerade runt dem. Hon d�k ner, och reste sig igen, och cirkulerade igen och igen, och Gwendolyn trodde att hon f�rs�kte skicka n�got slags meddelande. Hon fl�g p� ena sidan, d�k och reste sig, och spridde sina vingar, och Gwendolyn k�nde sig mer och mer s�ker p� att hon f�rs�kte s�ga n�gonting. Att Estopheles f�rs�kte leda dem n�gonstans.

Gwen var glad n�r hon ins�g: kanske hade hennes b�ner blivit besvarade. Kanske led hon dem till Argon. �Hon f�rs�ker s�ga oss n�gonting,� sa Gwendolyn till de andra. �Vi m�ste f�lja efter henne.� Gwendolyn v�nde sig om och gick i en annan riktning, och f�ljde henne. Hon vandrade snabbt genom dalen, och de andra gick bakom henne. Hon kollade upp i skyn, medan hon gick mellan is-kapslarna med alla f�ngade sj�lar. Hon kollade upp p� deras ansikten, och kropparna medan hon gick, och varje kapsel hade ett en exotisk varelse i sig. Inte alla var m�nskliga. Vissa av dem var raser som hon aldrig sett f�rut. D�r var b�de m�n och kvinnor, unga och gamla, i kappor och mantlar. Hon undrade vad de hade gjort f�r att f� detta straff och vara f�ngad h�r. Det var som en stor, icke� d�d arm�. P� n�got s�tt s� var detta v�rre �n att d�. H�r, verkade alla vara fast i ett hemskt tillst�nd, inte levande, men inte heller d�da.

Gwendolyn gick och gick, och kylan var s� intensiv att den fryste henne �nda in i benet. Hon k�nde att hon b�rjade att sakta ner, sjuk fr�n hunger och fr�n utmattning. Estopheles fl�g och fl�g, och ibland var hon ur sikt, och Gwen b�rjade undra om hon hade f�rst�llt sig allt, om hon verkligen blev ledd till r�tt st�lle. Hon undrade om det n�gonsin skulle ta slut. Hon k�nde en intensiv sm�rta i sin mage, hon k�nde sin baby, Thors baby, v�nde sig igen och igen, och undrade vad det skulle bli av dem. Hon hade en bild av att hon sj�lv kollapsade, och fr�s till is, och att hon aldrig skulle resa sig igen, och aldrig bli hittad. Estopheles b�rjade pl�tsligt att skrika, och fick henne att sluta dagdr�mma, och hon d�k rakt ner, p� en bit is runt en b�j, kanske en kilometer l�ngre fram. Hon landade p� en ensam is-kapsel, och v�nde sig mot Gwen och skrek.

Gwen samlade sin sista energi, gick mot den snabbt hon kunde, n�r hon pl�tsligt f�ll ner till kn�na i sm�rta, och k�nde ett hemskt huggande i sin mage. Hon skrek av sm�rta, och kunnat knappast andas n�r den intensiva sm�rtan sk�t genom henne. Hon andades och andades, och ville bara gr�ta, mer f�r hennes barn �n f�r sig sj�lv. Hon bad �ver att han m�dde bra. Gwen k�nde en bekv�m hand bakom hennes armar, och kollade runt f�r att se Alistair hj�lpa henne upp p� en sida, och Steffen p� den andra. Aberthol skyndade sig f�r att komma ikapp, d� han var flera meter bakom. Krohn kom fram, och slickade hennes ansikte medan han gnydde. Denna vandring hade klart kr�vt en stor kraft fr�n henne, fr�n alla. Alla s�g mer d�da ut �n levande. Och Gwendolyn hade s�dan sm�rta, s� hon �nskade n�stan att hon var d�d.

��r du okej, min lady?� fr�gade Alistair. Gwendolyn h�ll h�rt i henne, och ville att sm�rtan skulle f�rsvinna, s� hon skulle kunna andas igen. Tillslut, i sakta takt, gjorde den det. Alistair la en arm �ver hennes axlar, och de b�rjade att g� igen. N�r Gwendolyn tog ett steg efter ett annat, genom f�ltet, s� b�rjade sm�rtan sakta att f�rsvinna. Hon kollade upp och s�g Estopheles i horisonten, och var beslutsam �ver att ta sig dit. Tillslut, n�r de hade g�tt f�rbi kapslarna, s� n�dde de fram till den som Estopheles satt p�. Hon satt d�r stolt, och spridde sina vingar samtidigt som hon skrek ner mot dem. Gwendolyn l�t sina �gon falla, hennes hj�rta slog med upprymdhet, och hennes hj�rta rusade n�r hon s�g vem som var f�ngad inuti. St�endes d�r, innanf�r isen, med �gonen st�ngda och h�nderna vid sidan, var Argon. Gwen kunde knappast andas. Hon hade hittat honom. Gwen gick n�rmare, tills hon stod en meter ifr�n, och l�ngsamt s� str�ckte hon fram sin hand och la den p� isen. Hon k�nde den iskalla energin rusa genom henne. En t�r rullade ner f�r hennes kind n�r hon kollade upp och stirrade in i Argons st�ngda �gon, p� hans frusna kropp. Argon, en av den m�ktigaste m�nniskan hon n�gonsin tr�ffat. Han hade varit r�dgivare till Kungar i flera hundra �r, och nu hade han f�rpassats till detta. Det k�ndes hemskt f�r Gwen att se honom p� detta viset, som ett f�ngat djur, tack vare henne. �Argon,� ropade hon. �Svara mig.� Gwens r�st var fylld med sorg. N�r hon gr�t, s� visste hon inte l�ngre om det var f�r Argon, eller f�r hennes of�dda son, eller sin far, eller Thorgrin, eller henne sj�lv.

Sorgen omfamnade henne och hon kunde inte l�ngre t�nka klart. Argon svarade inte. Han r�rde sig inte ens. Han verkade frusen f�r alltid. �Du m�ste komma tillbaka till oss,� sa hon. �Han svarade fortfarande inte. Han stod bara d�r, fastfrusen, som om han var f�rlorad i en annan v�rld. �Argon, jag beh�ver dig!� ropade hon p� ett mer desperat s�tt. �Ringen beh�ver dig. Thorgrin beh�ver dig. Sn�lla. Prata med mig. Gwendolyn pressade sitt ansikte mot isen, och tryckte sina h�nder mot den, och n�r hon gjorde det, s� k�nde hon babyn v�nde sig igen och igen. �nd� h�nde inget. Det verkade som om Argon var f�rlorad f�r allt. Hade det varit ett misstag att ta sig hit? Gwen, som var beslutsam, backade och drog sitt sv�rd fr�n b�ltet. Hon h�jde det h�gt och h�gg i isen med all sin kraft, beslutsam �ver att f� honom fri. Men den studsade bara ifr�n, ofarligt, och isen fick inte ens en spricka.

Steffen f�ljde det hon gjorde, gick fram, och sk�t pilar mot den. Men de studsade ocks� ofarligt av. Gwendolyn v�nde sig desperat mot Alistair. �G�r n�gonting,� bad hon. �Du �r en druid. Du har makt. Jag har sett dina krafter.� �Vad vill du att jag ska g�ra?� fr�gade hon. �Ta s�nder kapseln. M�lt isen. G�r n�gonting!� Alistair gick fram, st�ngde sina �gon och h�ll ut sina h�nder. Hon muttrade n�gonting p� ett spr�k som Gwendolyn inte f�rstod, med ett l�ngt, hummande ljud, och siktade med sin hand mot isen. Ett gult ljus kom fr�n hennes h�nder, rakt mot is-kapseln. Men till Gwens �verraskning, s� studsade det tillbaka, och ljuset f�rsvann. Alistair drog tillbaka sin hand, som om hon blev stucken. �Jag �r ledsen,� sa Alistair. �dessa krafter �r mer kraftfulla �n jag n�gonsin har sett. De �r mycket m�ktigare �n mig:� Gwen stod d�r, stirrade, helt f�rkrossad. Hon hade kommit hit helt i on�dan. Det fanns inget mer hon kunde g�ra. Argon var f�ngad f�r evigt. Och hon skulle aldrig kunna frita Thor.

Estopheles skrek, flaxande med vingarna och fl�g upp. Snart hade hon ocks� f�rsvunnit. Gwen k�nde hela hennes liv glida iv�g fr�n henne. Gwen, som var svag av utmattning, hon hade inget hopp kvar, f�ll ner p� kn�na framf�r kapseln. Hon st�ngde sina �gon och bad. Gud, om du h�r mig, s� ber jag till dig. Inte till Argon. Inte till landet. Inte till himlen. Inte till m�nga gudar. Till dig, och dig endast. Det finns bara en Gud, och jag v�nder mig till dig nu, i min tid av n�d. Jag ber till dig, jag ber dig, sl�pp Argon. Du kan ta mig ist�llet, bara du sl�pper Argon, och r�ddar Thorgrin. Gwendolyn satt d�r p� n�, med sina �gon st�ngda, v�ldigt tyst och stilla. Landet var v�ldigt stilla och tyst, och man h�rde inget annat �n vinden som ylade f�rbi. L�ngsamt s� h�rde hon en svag r�st i sitt huvud. Gwendolyn, Gud har h�rt dig. Det var Argons r�st.

Gwen �ppnade sina �gon och kollade tillbaka p� Argon. Han var kvar d�r, frusen, r�rde sig inte, och med sina �gon st�ngda. �H�rde ni det d�r?� fr�gade Gwen Alistair. �H�rde vad?� sa Alistair. Gwen ins�g att ingen annan hade h�rt det. Det var en r�st endast f�r henne. H�ll hon p� att bli galen? Eller var det p� riktigt? Gwen lutade sitt ansikte och sina h�nder mot isen, st�ngde sina �gon och lyssnade. Jag �r f�rlorad i en annan v�rld nu, sa Argon till henne. Jag kan bli fri, men endast f�r ett stort pris. Det �r inte ditt lvi som kommer att vara priset. Utan livet fr�n n�gon v�ldigt n�ra dig. Antingen livet fr�n din blivande make, eller livet av din son. Vem v�ljer du? Gwendolyn b�rjade att gr�ta, �verv�ldigad av sorg. �Hur skulle jag kunna g�ra ett s�dant val?� ropade hon tillbaka. Alla saker m�ste man offra f�r. Gwen st�ngde sina �gon och gr�t, och l�ngsamt s� blev hon v�ldigt tyst och stilla. Hon var tvungen att v�lja. Hon m�ste. Inom henne, gjorde hon sitt val. Hur sm�rtsamt det �n var, s� svarade hon tyst, i sitt eget huvud. Det kom ett pl�tsligt krasande ljud, och Gwen �ppnade sina �gon och kollade upp i chock. Hon tog ett steg bak, d� isen som hon hade lutat sig mot b�rjade att g� s�nder i hennes h�nder. Kapseln b�rjade att spricka, p� hundra olika platser, runt Argon. Snart, s� sprack den, och f�ll till golvet. Gwen stod d�r, utan ord, medan hon kollade p�. Alla backade av v�rdnad, medan krasandet l�t �nnu h�gre. Snart var isen borta. Inget stod mellan henne och Argon, som stod d�r, med h�nderna i sidan, helt perfekt stilla. Hans �gon var �ppna. Han stirrade tillbaka p� henne, med ett ljus som var mer intensivt �n n�gon hon n�gonsin hade sett. Det var som att stirra in i solen. Argon hade �terv�nt. Hon kunde inte tro det. Argon var vid liv.

Godfrey rusade in i strid med ett h�gt stridsrop, med Akorth och Fulton bredvid sig, och tusentals av hans m�n bakom honom. Han red ansvarsl�st in i hj�rtat av faran, och f�ljde tjurarna mot Kendrick, Erec, Bronson och Srog, beslutsam att hj�lpa dem. Godfreys hj�rta stampade med r�dsla, men han var stolt �ver sig sj�lv f�r att han inte v�nde. Han hade aldrig varit s� r�dd i hela sitt liv; allting runt om honom blev suddigt, och han kunde k�nna smaken av sin egen svett n�r den rullade ner f�r hans kinder. Om det var s�h�r strider k�ndes som, s� hatade han det. Han ville aldrig uppleva det igen. Till honom k�ndes det som kontrollerad panik. Hans h�nder skakade n�r han h�jde sitt sv�rd med en hand och rusade mot fienden, och skrek �nnu mer f�r att d�lja sin egen r�dsla. Varf�r uts�tter sig m�n f�r detta? Undrade han. Han skulle hellre sitta hemma, dricka �l, jaga kvinnor och g�ra narr av andra krigare som sl�sade sina dagar p� stridsf�ltet.

Trots allt, s� var det h�r han var. Han red bredvid dem alla, i en virvelvind av kaos, och f�rv�ntade sig att bli nerslagen fr�n sin h�st och d�dad n�r som helst. F�r en g�ng i sitt liv, s� brydde han sig inte. F�r en g�ng i sitt liv, s� k�ndes det som om han var en del av n�got st�rre �n han sj�lv, st�rre �n hans r�dslor. F�r f�rsta g�ngen s� l�t han sig sj�lv g�. Han fick en k�nsla av att vara �vergiven, och det var det som bar honom nu. Godfrey h�ll sig undan tjurarna, rundade b�jen och n�r han gjorde det, s� blev han �nnu r�ddare, d� en gigantisk division av Rikets m�n kom framf�r honom, och rusade mot honom med en hastighet som bl�ndade honom. Han svalde. Godfrey hade gjort ett bra jobb med att sl�ppa l�s tjurarna, och han blev �verraskad �ver att se att hans galna plan hade fungerat s� v�l. Men nu n�r han s�g en ny del av Rikets arm� n�rma sig, s� k�ndes det som att han gjorde det i on�dan.

De skulle d� i h�nderna av en stor, �verm�ktig kraft �nd�, det var klart. Det som skr�mde honom mest var personen som ledde attacken. Det fick hans kn�n att bli svaga. D�r, rakt framf�r honom, var den mannen som varit en bror f�r honom. Thorgrin. Godfrey kunde inte tro det: Thor rusade rakt mot dem. Han s�g besatt ut, st�rre och starkare �n n�gonsin, och rusade mot den med en bl�ndande kraft, med ett sv�rd som Godfrey inte k�nde igen. Det hade Rikets markeringar, och Thor h�ll i det som om det vore levande. Han red som om han var f�dd p� vingar av blixtar. Godfrey samlade sig sj�lv, d� han ins�g att han var mitt i v�gen f�r Thor. Varf�r han, av alla? �Thor!� skrek Godfrey n�r han kom n�rmare, och hoppades att Thor kanske skulle k�nna igen dem, s�nka sina vapen och v�nda h�ll.

Men det fungerade inte. Thors �gon verkade vara besatta, och han rusade rakt mot dem. Godfrey h�jde sin sk�ld med b�da h�nderna, och samlade sig sj�lv f�r ett hemskt slag. Thor kom fram till honom och h�jde sitt sv�rd h�gt, och Godfrey visste att det var slut. Godfrey blev s� nerv�s att han ryckte till i f�rv�g, och av misstag s� vred han sig och gled i sidled, och b�rjade pinsamt nog att falla av sin h�st. Det glidet r�ddade honom. N�r Thor svingade sitt sv�rd, s� missade det Godfrey precis, och sv�rdet slog i Godfreys sk�ld ist�llet f�r hans huvud. Det slog i med ett h�gt klang, och skickade ner Godfrey fr�n sin h�st f�r gott.

Godfrey fl�g av sin h�st och landade p� marken med en h�rd duns, och rullade i leran, och fl�mtade efter luft, samtidigt som det ringde i hans huvud. Han rullade och rullade, och tillslut stannade han och lyfte upp huvudet. Runt honom var det hovar fr�n tusen h�star, som red �t alla h�ll, och n�r han h�jde sin saka, s� var det sista han s�g en h�sts hov, som var p� v�g rakt mot hans huvud, som skulle knocka honom totalt.

Andronicus var n�jd �ver att se att Thornicus var tillbaka till sitt gamla jag, och slogs med frihet, och ledde attacken och skar sin v�g genom f�ltet av hans f�rra landsm�n. P� frontlinjen av de som red ut f�r att m�ta honom var hundratals McClouds, dumma nog att tro att de kunde besegra hans son. Thor svingade sitt vapen som om han var rasande, och d�dade ett dussin m�n i en sving. F�ltet var r�tt av blodet i Ringen, och McClouds f�ll vid Thors f�tter. Andronicus log tillfredsst�llt, och rusade sedan in i kriget han sj�lv. Andronicus svingade en spikklubba med tre huvuden, och slog i m�l efter m�l, och slog av huvuden fr�n h�ger till v�nster. Han var f�r l�ng, f�r stark, och f�r snabb f�r alla, och han skar sig en v�l av d�d rakt igenom.

Han h�nlog brett och tog in allt. Han hade inte haft s� h�r kul p� hur l�nge som helst. N�r Andronicus k�mpade med gl�dje, s� var han tillfredsst�lld med att veta att han slogs mot de sista som �terstod av Ringens krafter; efter denna striden, s� skulle Ringen �ntligen vara hans. Andronicus s�g en av deras ledare, Kendrick, rusa efter honom. Denna krigare var galen om han trodde att han kunde ta sig an den store Andronicus. Andronicus skrek och kickade sin h�st, och m�nnen delade sig n�r de tv� stora krigarna rusade mot varandra p� ett �ppet f�lt. Andronicus svingade sin klubba mot Kendricks huvud, och f�rv�ntade sig att han skulle d� direkt.

Men han var �verraskad �ver att se att Kendrick inte var som de andra han hade sl�tts mot: han var snabbare, och mer smidig. Han duckade Andronicus slag, och parerade sen med sitt sv�rd, s� snabbt s� att han klarade av att hugga av Andronicus underarm. Andronicus skrek, mer av �verraskning �n av sm�rta. Han hade inte blivit skadad i en strid p� en v�ldigt l�ng tid. Men sm�rtan fick honom att fokusera. Han hade varit f�r sj�lvs�ker, och nu ins�g han att Kendrick inte var som de andra. Andronicus svingade med sin klubba, och siktade l�gt denna g�ng, mot Kendricks h�st. Metallbollen slog in i h�stens huvud, och fick den att trilla. Kendrick, som inte var beredd p� att det skulle h�nde, lutade sig fram�t f�r att f�rs�ka st�tta sin h�st, och d� hoppade Andronicus fram med en g�md kniv och skar Kendrick �ver br�stet.

Kendrick skrek h�gt, men v�nde sig om med sk�lden och slog till Andronicus i ansiktet, n�got som Andronicus inte var beredd p�. Andronicus snubblade bak�t; i samma r�relse som han str�ckte sig, s� tog han tag i ett spjut han hade g�mt bakom sadeln, v�nde sig om och kastade den mot Kendrick. Spjutet b�ddade in sig sj�lv i Kendricks axel, och Kendrick skrek h�gt och tog tag i den. Andronicus lutade sig fram�t och slog Kendrick med sin sk�ld, med alls in makt, och slog till hans k�ke och slog av honom fr�n h�sten, med spjutet fortfarande kvar i axeln. Kendrick landade h�rt p� marken. Hans h�st trillade med honom, och Andronicus k�nde mer tillfredsst�llelse �n han k�nt p� flera �r. Andronicus cirkulerade, och f�rberedde sig f�r det sista slaget. Men n�r han h�jde sitt spjut h�gt, s� blev han attackerade av flera av Kendricks m�n, och blev distraherade med att sl�ss med dem. I h�rnet av hans �ga, s� s�g han att Kendrick rullade iv�g och tog sig till en annan strid. En annan g�ng, sa Andronicus till sig sj�lv. Kendrick skulle nu eller senare, d� av hans hand.

Bronson k�mpade med allt han hade, och valde att skita i sk�lden, och ist�llet svinga med sv�rdet med hans goda han. Han k�mpade s� bra han kunde med en hand, och med hans andra, s� svingade han en spikklubba, som han h�ll i sin krok. Han k�mpade som en besatt man, och gjorde sitt b�sta f�r att f�rsvara Ringen. Han red fram�t, stred tappert bredvid Srog, de stred rygg mot rygg, och de f�llde dussintals med Rikets m�n. �BRONSON!� skrek en r�st. Bronson k�nde igen den r�sten �verallt. Den skickade en ilning i hans ryggrad. Han v�nde sig och s�g, bland en grupp av Rikets soldater, hans nemesis, Hans far. McCloud. Monstret. Mannen som hade tagit hans hand ifr�n honom. Mannen han hatade mer �n n�gonting i hans liv. Bronson skrek och kickade sin h�st och rusade mot sin far. McCloud rusade tillbaka, som en besatt demon, som saknade ett �ga, och hade ett missbildat ansikte, med Rikets emblem inbr�nt i det. Han hade blivit en hemsk varelse, till och med mer hemsk �n vad han hade varit. H�r var de, t�nkte Bronson, far och son, som tillslut stod mot varandra, det oundvikliga. Det var en dag som Bronson l�ngtat efter l�nge. Han skulle f�rinta sin fars namn om han kunde. Och om inte, s� skulle han i alla fall skicka sin far till helvetet. Det var en h�mnd han hade t�nkt p� varje dag sedan han kollade ner och s�g sin stump ist�llet f�r hand. �FAR!� skrek Bronson tillbaka.

Bronson rusade med h�mnd, h�jde sitt sv�rd h�gt, n�r hans far skrek ett h�gt skrik som skulle matcha hans eget. De m�ttes i mitten av en �ppning, Rikets soldater delade sig, och McCloud svingade sin stridsyxa, med b�da h�nderna, skrikande, och siktade p� att hugga av sin sons huvud. Bronson duckade i sista sekunden, svingade med sin klubba, och lyckades att sl� till sin far i bakhuvudet. McCloud snubblade och f�ll av sin h�st. Bronson sl�sade ingen tid: han cirkulerade runt och hoppade ner p� marken, och stod mot in far p� fot, medan hans far sakta reste sig vingligt och desorienterat. Bronson h�gg med sitt sv�rd med en hand, och McCloud h�jde sin sk�ld och blockerade det. Men Bronson slog igen och igen, och tillslut log han ner sin fars sk�ld ur hans grepp. D� lutade hans bak och sparkade honom

Hans far snubblade och landade skadad p� sin rygg, och f�rs�kte sakta att ta sig upp. Bronson stod �ver honom, andades tung och placerade en fot p� sin fars hals. McCloud fl�mtade efter luft, och Bronson h�jde sin sv�rdsspets och h�ll den mot han fars vrist. �Du tog min hand, far,� sa Bronson. �Jag ska ta din. Jag borde faktiskt d�da dig.� Bronson suckade. �Men jag kommer inte att sjunka s� l�ngt. Jag har mer �ra �n dig. Jag kommer ist�llet att ta dig, oskadad, som min f�nge. Retirerar du?� McCloud k�mpade, fl�mtade efter luft, och tillslut nickade han ett ja. Bronson flyttade sv�rdet fr�n hans vrist. �V�nd dig om och s�tt dina h�nder p� ryggen,� befallde Bronson. McCloud gjorde s�, och n�r ha gjorde det, s� str�ckte Bronson sig ner f�r att s�tta fast honom, och tog bort sina extra bojor vid midjan.

Men n�r han str�ckte sig ner, s� v�nde sig McCloud pl�tsligt om, tog tag i en hand med jord, och kastade de i Bronsons �gon. Bronson skrek, h�jde sina h�nder till sina �gon och sl�ppte bojorna. McCloud svingade runt och armb�gade Bronson i skrevet s� h�rt han bara kunde. Bronson f�ll till marken i sm�rta. McCloud stod �ver honom, och h�ll upp honom i h�ret. �Kul att se dig igen, min son,� sa McCloud h�jde sitt kn�, och s�nkte Bronsons ansikte, och en kn�ck h�rdes i luften n�r han br�t sin sons n�sa. Bronson k�nde smaken av blod, och det sista han s�g var marken som kom mot honom snabbt, alldeles f�r snabbt f�r att v�lkomna honom.

Thor rusade genom stridsf�ltet, ostoppbar, och d�dade flera McClouds son red f�r att attackera hans far. Han skar genom dem, snabbare �n n�gon av dem kunde reagera, fast besluten att skydda honom. Det var allt som betydde n�got nu. Andronicus, och att krossa alla dessa motst�ndare i Ringen. Thor kunde inte stoppa sig sj�lv. Han k�nde sig besatt, i kontroll av en makt st�rre �n han sj�lv. Hans sv�rd svingade n�stan sig sj�lvt. Thor kollade runt och s�g sin far, inte l�ngt ifr�n, sl� ner Kendrick fr�n hans h�st, och f�r f�rsta g�ngen, blinkade Thor. Under en kort stund, s� r�rdes en l�nge f�rlorad del inom honom; f�r en stund, k�nde en del av honom igen Kendrick. Han kunde inte komma ih�g varifr�n. Men under en stund, s� var en del av honom f�rvirrad, �ver vad han slogs f�r. Men sedan k�nde Thor en blixt av energi, och v�nde sig om och s�g Rafi rida n�ra bakom, och h�jde sina fingrar i hans riktning. Thor k�nde en intensiv v�g av energi sluka honom, och gjorde det om�jligt f�r honom att t�nka. Han k�mpade inom sig f�r att f� kontroll, f�r att f� fri vilja. Och sedan k�nde han hur allt blev suddigt. N�r Thor kollade tillbaka p� Kendrick, s� k�nde han inte igen honom l�ngre. Han var bara en av hans fars o�ndliga motst�ndare, ytterligare en av de rebeller som inte gav efter Ringen. Det kom ett v�ldsamt stridsrop, ett efter ett annat, och Thor v�nde sig om f�r att se en krigare rusa mot honom. Andra soldater delade p� sig, och skapade en bred �ppning f�r dem, och knekten stannade framf�r Thor f�r att sl�ss mot honom. Det blev en paus i striden, d� flera kom f�r att kolla. Denna knekt, vem han �n var, var klart en viktig m�nniska p� MacGils sida. �Thorgrin! Det �r Erec!� sa knekten, som satt stolt p� sin h�st. �Du �r inte dig sj�lv. Jag vill inte sl�ss mot dig. Jag ber att du l�gger ner dina vapen. L�gg ner dina vapen och g� med oss!�

Thor k�nde hur han fylldes med ilska. Vem var denna fr�mling som sa till honom vad han skulle g�ra? �Jag l�gger inte ner mina vapen f�r n�gon!� skrek Thor trotsigt tillbaka. Thor sl�sade ingen tid: han rusade fram�t med sitt sv�rd h�gt upp, och det kom ett h�gt kling fr�n sv�rden, n�r han och Erec sparrade v�ldsamt, fram�t och tillbaka, slag efter slag, och ingen gav vika. Tillslut duckade Thor fr�n ett av Erecs slag, och d�k sedan ner fr�n sin h�st och tacklade ner honom till marken. De rullade p� marken, brottades, och ingen gav den andra f�rdel. Tillslut rullade Thor undan fr�n under Erec, och de kom upp p� f�tter igen. De stod mot varandra, och en bred �ppning skapades runt dem, och alla de andra krigarna stannade f�r att kolla. �Thorgrin, jag ber dig!� ropade Erec som andades tungt, med blod p� sin l�pp. �Det �r jag, Erec!�

Thor skrek och attackerade, och h�jde sitt sv�rd h�gt. Deras sv�rd slog i varandra igen, n�r de k�mpade hand mot hand, slag efter slag, och sk�ldarna slog i sv�rden, fram och tillbaka, i perfekt matchning. Ingen gav den andra f�rdel. Thor var �verraskad �ver knektens kraft och smidighet; han hade aldrig m�tt n�gon som honom. �Det �r jag, Erec!� sa han p� n�ra h�ll, morrande, n�r sv�rden m�ttes och l�stes. �Du k�nner mig, Thorgrin.� Thor grymtade och skrockade. �Mitt namn �r Thornicus!� skrek Thor och drog bort sitt sv�rd. De h�gg och parerade fram och tillbaka, tills Thors armar blev tr�tta, och ingen gav vika. �Du var en g�ng min v�pnare, Thorgrin,� sa Erec. �Jag hj�lpte till att tr�na dig. Jag skulle g�ra vad som helst f�r dig. Vad som helst. Thorgrin, det �r jag, Erec,� Thor tog en paus, och han k�nde igen n�got i hans ord.

Under en kort stund blev han f�rvirrad, r�ster i hans huvud k�mpade mot varandra, medan Thor f�rs�kte att f�rst�, f�r att veta var han var, vem han var. Men var mannen han slogs mot? �Erec?� fr�gade Thor. Pl�tsligt d�k Rafi upp bredvid Thor, och han sl�ppte ut ett hemskt, gurglande ljud fr�n sin hals, n�r han h�jde sina h�nder och riktade dem p� Thor. Thor k�nde hur han blev fylld av en hemsk energi, och en desperat ilska kom n�r han v�nde sig om och s�g Erec. Denna g�ng k�nde han inte igen Erec. Inte alls. Han var en fiende, och inget mer. Thor h�jde sitt sv�rd h�gt och attackerade, med blod i sina �gon, beslutsam �ver att ta d�da p� denna man.

Romulus galopperade l�ngs landsbygden, �sterut, bort fr�n alla soldater, bort fr�n hela Rikets arm�. Luanda satt p� sin h�st, och k�mpade fortfarande, trots att hans muskul�ra armar satt h�rt runt hennes midja. Han var �verraskad �ver hennes styrka. Till och med, med rep runt henne, till och med, med hans starka armar, s� hade han problem med att f� henne att vara stilla. Hon var som en bockande h�st. Hon ville desperat vara fri, men han kunde inte sl�ppa henne. Romulus red �nnu snabbare, kickade h�sten tills den protesterade i sm�rta, och visste att han beh�vde ta sig till den �stra korsningen, och ta tillbaka Luanda med honom. Hans magiska mantel l�g redo vid hans midja. Romulus st�rde sig fortfarande p� sin f�rlust mot Andronicus m�n, n�got han aldrig hade varit beredd p�. Han hade varit s�ker p� att han skulle �verraskat Andronicus och ta �ver Ringen.

Men Romulus hade tur att han kom d�rifr�n levande, trots att han hade v�nt om och flytt, ensam, mot s�kerheten vid kanjonen. Men han hade sitt pris nu, och det var allt om betydde n�got. Luanda. En MacGil. Den f�rstf�dde, inget annat. Romulus bad att legenden om manteln var sann, att s� snart han korsade Kanjonen med henne, s� skulle sk�lden spricka, och miljoner av hans m�n v�ntade utanf�r Kanjonen, och kunde d� rusa in. Denna g�ng skulle han leda dem in i en total seger mot Andronicus, och krossa Ringen. Romulus skulle d� vara den store bef�lhavaren, och det skulle inte vara n�gon kvar som kunde stoppa honom. Romulus var s� n�ra nu, han kunde smaka det. De red och red, �ver den frusna sl�tterna, tills de �ntligen kom till den �stra korsningen kom inom synh�ll, och de h�ga pelarna fr�n ing�ngen markerade horisonten. Romulus h�st var n�ra utmattning, men han sparkade den �nnu h�rdare, gr�vde in sina h�lar. Hans �de var n�ra, och han skulle ta tag i det.

Romulus b�rjade t�nka p�, att om manteln skulle fungera, s� var han tvungen att korsa kanjonen med MacGil p� f�tterna. N�r han kom fram till basen p� kanjonen, ing�ngen p� bron, s� stannade han abrupt, hoppade av, tog tag i Luanda och drog ner henne med sig. P� n�got s�tt, �ven med hennes h�nder bundna, s� lyckades Luanda att glida undan honom, och innan han kunde reagera s� b�rjade hon att springa �ver landskapet. I rasa, s� reagerade Romulus snabbt, och tog tag i piskan fr�n sin sadel och kastade ut den mot henne, och den virade sig runt hennes anklar. Luanda skrek n�r den slog ihop hennes anklar, och hon f�ll med ansiktet f�re ner i leran. Romulus drog henne h�rt mot sig, l�ngs marken. Han str�ckte sig ner, tog tag i en av hennes h�nder och lyfte upp henne i luften, och skrockade �t henne.

�Om du inte vore en MacGil, s� skulle jag d�da dig direkt,� v�ste han. Luanda grimaserade och spottade i hans ansikte. Romulus, som blev chockad, slog henne med baksidan av handen. Blodet sprutade ur hennes mun, och tillslut verkade hon bruten; �nd� var Romulus ilska inte tillfredsst�lld. Han skulle slita henne itu om han kunde. Kanske skulle han, s� fort de hade krossat kanjonen. Ja, tanken p� det gjorde han n�jd. Romulus v�nde sig om, med ansiktet mot bron, och draperade manteln �ver sina axlar. Han k�nde hur den vibrerade, och han k�nde energin rusa genom honom, som han aldrig hade k�nt f�rut. Han var s�ker p� att det skulle fungera; han skulle ensam ta ner sk�lden. Hans hj�rta slog med upprymdhet.

Romulus str�ckte sig ner och med hen arm tog han tag i Luanda i midjan, och drog upp henne och bar henne i luften som ett litet barn. Han b�rjade att vandra med henne p� bron. Luanda bockade och skrek, och f�rs�kte med all sin makt att ta sig loss. Men han h�ll henne s� h�rt denna g�ng, och det fanns ingenstans att rymma. Romulus tog sitt f�rsta steg p� bron, och det k�ndes bra. Snart skulle han vara p� andra sidan; och trotts allt flaxande och skrikande i v�rlden, s� var det inget Luanda kunde g�ra f�r att hindra honom. Snart skulle Ringen vara hans.

Gwendolyn red bredvid Argon, Alistair, Aberthol och Steffen, med Krohn vid sina f�tter, och de fem satt p� h�stryggen, och rusade genom det norra landskapet i Ringen, s�derut mot deras hemland, mot Thor. Gwen var l�ttad �ver att vara tillbaka i sitt hemland, tillbaka p� denna sidan ringen, och ute ur Netherv�rld. Det var som en dr�m. Hon hade varit s�ker p� att hon aldrig skulle hitta Argon, att hon aldrig skulle kunna fly fr�n Netherv�rld. Och nu, h�r var dem, alla tillbaka hemma igen, och s� n�ra p� att ta hem Thor. Gwendolyn fortsatte att repetera i sitt huvud n�r Argon �ppnade sina �gon, n�r han hade kommit tillbaka till henne, tillbaka till livet. T�rar rann fortfarande ner f�r hennes kinder n�r hon t�nkte p� det hon var tvungen att offra, det hemska valet hon var tvungen att g�ra f�r att hindra �det och f� tillbaka Argon. Hon visste, att en dag s� skulle tiden komma d� hon var tvungen att ge upp det hon lovade ist�llet f�r Argons liv. Thorgrins liv, eller hennes barns liv.

Men den dagen, var i alla fall inte idag. Gwens mage gjorde ont n�r hon red, babyn vred och v�nde sig, som den hade gjort �nda sedan de hittade Argon. Allt hade varit suddigt sedan Argon hade blivit fri. Den �terupplivade Argon var �nnu mer kraftfull, och anv�nde sin makt f�r att g�ra en stor bubbla; som Gwen och de andra blev f�ngade i, och de fl�t med Argon i luften, gled �ver marken snabbare och snabbare, och de tog sig hela v�gen genom Netherv�rld, till kanten av kanjonen, och fl�t sedan oskadligt �ver den. Det hade varit en chock f�r Gwendolyn att flyga genom luften p� det s�ttet. Det fick henne att t�nka p� sin tid med Thor, p� Mycoples rygg. Gwen t�nkte tillbaka och kom ih�g att hon kollade ner n�r de korsade kanjonen, och var fundersam �ver den virvlande dimman under henne, och djupet av kanjonen som aldrig verkade sluta. Hon undrade om det ens fanns en botten. Tillslut, verkade Argon ha satt ner dem p� andra sidan Ringen, och bubblan tog slut p� kraft, och nu var de tillbaka p� den s�kra sidan. De hade landat n�ra en grupp med vilda h�star som hade g�tt l�ngs landsbygden, och de har inte slutat rida sedan dess. De rusade syd�st, rakt mot stridsf�ltet d�r Argon sa att han k�nde att en stor strid skedde. Han k�nde att det var en episk strid f�r hj�rta och sk�l f�r Ringen, och att framtiden i Ringen stod p� spel.

Hon visste, att det var s�kert d�r Thor var. Och alla andra hon brydde sig om och �lskade. Gwen t�vlade mot tiden, desperat efter att ta sig dit innan allt var f�r sent, innan Thor blev d�dad, eller n�gon annan som hon �lskade. Hon kunde k�nna i varje millimeter av henne att det var p� gr�nsen till en stor katastrof. Hade hon hittat Argon f�r sent? Hade allt varit f�r inget? Det kom ett skrik h�gt ovan, och hon kollade upp f�r att se Estopheles, som cirkulerade ovanf�r, och ledde dem. Gwen kickade sin h�st h�rdare, och bredvid henne morrade Krohn, som rusade f�r att komma ikapp. De red och red, korsade ringen, timme efter timme gick, och all visste vad som stod p� spel, och de stannade aldrig f�r att h�mta andan. Solen v�xte p� himlen, och Gwens t�rar slutade aldrig. Hon k�nde att en hemsk tragedi skulle h�nda. Hade hon offrat f�r mycket?

De red djupare och djupare in i ok�nd mark, och H�glandet reste sig i horisonten. De var en endaste stad som satt p� topparna, och hon k�nde igen det direkt fr�n historieb�ckerna: H�glandet. McClouds fort. Staden mellan tv� kungariken. P� det branta berget p� v�g ner fr�n H�glandet, kunde Gwen se ett brett sp�r av en arm� som rusade ner. N�r hon f�ljde sp�ret, och gick upp f�r kulle, s� stannade hon och s�g det. Hon var chockad. Framf�r dem, i en dal, var tusentals krigare som stred p� b�da sidorna. Det var den st�rsta striden hon n�gonsin sett. P� hennes sida k�nde hon igen rustningen fr�n tusentals av Silvers och MacGils och Silesianer. Men p� andra sidan dalen, s� s�g hon en mycket st�rre arm� ett stort antal fr�n Riket, tiotusentals av trupper som v�llde in, och en o�ndlig str�m av f�rst�rkning bakom dem. Gwen kunde se h�rifr�n den st�rre figuren av Andronicus, hans huvud steg h�gre �n de andras i stridsf�ltet, och han svingade tv� sv�rd och skapade en stor f�r�delse n�r han skar sig fram genom f�ltet. Hennes folk f�ll, flera hundratal, framf�r hennes gon.

De var helt enkelt f�r f�. V�rst av allt var att hon s�g, i �ppningen av stridsf�ltet, den episka en mot en striden mellan tv� stora krigare, d�r alla krigare verkade stanna och kolla. D�r, ensam i mitten av stridsf�ltet, och slogs en mot en, var hennes fars krigare, den st�rsta knekten fr�n Silver: Erec. Normalt s� skulle hon inte vara orolig f�r honom, oavsett vem han m�tte. Men n�r hon kollade n�rmare, s� stannade hennes hj�rta och hennes blod rann kallt, n�r hon s�g hans motst�ndare: det var Thorgrin. Hennes �lskade. Thor verkade f�rvandlad, han slogs i dimma, snabbare och starkare �n hon n�gonsin hade sett honom. Han slogs med allt han hade, och hennes hj�rta f�ll n�r hon ins�g att han f�rs�kte d�da Erec. Vad hade h�nt med Thor? Hur kunde han strida f�r Andronicus? Hon kunde inte f�rst� det. Han var ju klart under n�gon magisk f�rbannelse. Gwen k�nde sig mer sj�lvs�ker �n n�gonsin att det var r�tt sak att hitta Argon.

Utan den slags magin, s� hade allihop, hela Ringen, varit chansl�sa. Magi beh�vde bek�mpas med magi. Gwen kickade sin h�st och de andra bredvid henne f�ljde efter. Hon siktade rakt mot det tjocka i striden, mot Thor. Hon var tvungen att komma fram till Thor i tid. Hon beh�vde r�dda honom. Hon m�ste r�dda Erec. �Min lady, det �r inte s�kert!� ropade Aberthol bredvid henne medan de red. �Du rusar in i strid!� Dessa �r riktiga m�n, med riktiga vapen! Du m�ste stanna h�r! Du kommer inte att komma fram till Thor! Du kommer att bli d�dad!� Men Gwendolyn ignorerade honom. Hon var inte r�dd om sin egen s�kerhet. Endast f�r Thors, och f�r Ringens. �Jag ska dit Thor �r,� ropade hon tillbaka. �Jag �r inte r�dd f�r en mans sv�rd. Om du inte vill f�lja efter, g�r d� inte det.� �Min lady, jag �r med dig!� sa Steffen. �Jag med!� ropade Alistair. �Jag kommer att sl�ss f�r dig, och skapa en v�g �t dig genom dessa m�n,� ropade Steffen. �Du kommer att n� Thorgrin!� Argon red tyst bredvid henne; han sa ingenting, men hon visste, hon s�g fr�n hans blick i hans �gon, och ha var redo f�r strid han ocks�. Gwens hj�rta slog h�rt, och hennes hals var torr, hennes baby v�nde sig som en galning i hennes mage n�r hon n�rmade sig striden. Hennes �ron fylldes med klingande metall, av m�n som skrek n�r de dog, och hon kunde k�nna lukten av jorden h�rifr�n. Hon samlade sig sj�lv n�r de galopperade, utan att sakta ner sin h�st. Gwen rusade in i det tocka i striden, Steffen ledde v�gen och d�dade flera m�n med sina pilar. N�r han red, s� k�nde MacGils, Silvers och Silesianerna igen henne och skrek med entusiasm, och rusade mot henne f�r att hj�lpa henne genom. Hon var deras �lskade drottning, trots allt, och nu �terv�nde hon som en hj�lte, med deras �lskade Argon friad, och vid deras sida.

Gwendolyn rusade djupare och djupare in i det tjocka stridsf�ltet, h�jde sin sk�ld f�r att skydda sig fr�n slag, och hennes h�nder skakade. Men hon slutade aldrig att rusa fram�t. Rikets soldater pressade sig in fr�n alla sidor, och ins�g att en viktig person hade kommit och f�rs�kte att attackera henne. En kom rusade mot Gwendolyn med sitt sv�rd h�jt h�gt, och tog sig genom hennes soldater, och kom fram till henne; Gwen v�ntade och duckade; och han fl�g f�rbi henne. En annan kom mot henne, tog sig genom raderna av soldater, och denna g�ng rusade Steffen fram�t och sl�ppte l�s en pil som tr�ffade han i halsen innan han kunde hugga henne med yxan i hennes huvud. Han f�ll i sidled av sin h�st, d�d.

En annan gled igenom, och denna d�dade Gwen sj�lv, genom att h�ja sin kniv och hugga honom i halsen innan han kunde hugga henne med sin yxa. Han sl�ppte sin yxa p� sitt eget huvud och kollapsade p� sin h�st. Men folkm�ngden blev tjockare och tjockare desto n�rmre hon kom till Thor, och fler och fler av Rikets m�n rusade mot henne. Hennes m�n och Steffen gjorde det b�sta de kunde, och d�dade flera av dem. Men hon k�nde snart att det var s� tr�ngt p� b�da sidorna, och pl�tsligt s� blev hon slagen i axeln av en sk�ld, och f�ll av sin h�st. Gwen landade h�rt och rullade. Hon tog sig upp p� kn�na, hennes mage d�dade henne, och hon hade lera i ansiktet och i sin n�sa. Fl�mtande v�nde sig Gwen om och kollade upp f�r att se en av Rikets Soldater grimasera, och komma mot henne med en krigshammare. Utan att kunna f�rsvara sig, s� h�jde Gwen sin hand och samlade sig.

Hammaren stod mitt i luften, och han som svingade den verkade f�rvirrad. Gwen kollade bort och s�g Alistair, n�ra, som h�ll ut en hand, och det kom ett bl�tt sken mellan henne och vapnet. Alistair h�jde sedan sin hand och dirigerade ljuset mot soldaten. Soldaten fl�g d� pl�tsligt bakl�nges, flera meter i luften, och hans hammare f�ll ofarligt ner till marken. Alistair str�ckte ut en hand och hj�lpte Gwen att resa sig. Gwen v�nde sig om f�r att se flera soldater rusa mot henne f�r att attackera, med sv�rden h�jda h�gt, och hon h�jde sin sk�ld och r�ddade sig sj�lv och Alistair fr�n slagen. Det kom ett morrande ljud, och Krohn sprang f�rbi henne, hoppade upp i luften, och h�gg den ena soldaten i halsen. Krohn h�gg ner den, och skakade v�ldsamt p� sitt huvud, tills han var tillfredsst�lld och alla var d�da.

Krohn som stod framf�r dem, morrade, och skr�mde bort de soldater som v�gade n�rma sig, och skapade en �ppning �t henne. Gwendolyn s�g sin chans. Hon visste att det var nu eller aldrig. Gwen sprang, rusade genom m�ngden av m�n, med Thorgrin i syne mellan de stridande soldaterna. Hon slog i m�nnen och slogs i riktningen mot Thor, och hon duckade undan fr�n mer �n ett slag, men hennes hastighet fungerade f�r henne. Hon var snabbt, inte nertyngt av rustning, och hon klarade av att springa genom. Gwen kom fram i �ppning med Krohn framf�r sig, och Steffen och Alistair precis bakom henne, som hj�lpte till att sl� emot slagen. D�r var han, knappast sju meter ifr�n henne. Thorgrin. Gwen kunde knappast andas, hon var s� �verv�ldigad av gl�dje �ver att se honom och att f� vara s� n�ra honom. Hon ville rusa fram och ge honom en kram. Hon k�nde f�r att skratta och gr�ta p� en och samma g�ng. �nd� var hon livr�dd f�r honom. Thor slogs mot Erec som om han var besatt. Att se dem sl�ss, de tv� st�rsta krigarna i alla tider, var som att kolla ett verk av sk�nhet, det gick fram och tillbaka, sv�rden klingade, och blixtrade till i ljuset, och smidigheten, kraften, den perfekta formen. De var tv� m�stare i deras konst, deras sv�rd gnistrade som om de var f�rl�ngda, som om de levde. Dussintals soldater slutade sl�ss och stod bara och kollade f�rtrollat p�. Argon kom fram bredvid Gwendolyn, och n�r han gjorde det sa han ett enda ord: �Rafi.� Gwendolyn f�ljde hans blick, och s�g en trollkarl i rock s� p� andra sidan av �ppning, som kollade p� h�ndelsen, och sto bredvid Andronicus och McCloud. Hon hade aldrig sett en varelse se s� ond ut. Han h�ll ut tv� h�nder mot Thor, och ett r�tt ljus sken fr�n dem, och omringade honom. Pl�tsligt, var allt s� enkelt. Thor var under den onda trollkarlens kontroll.

Argon gick fram, or�dd, ut i �ppningen, och h�ll ut sina h�nder mot Rafi. Ett bl�tt ljus fl�g �ver �ppningen. Rafi v�nde sig om och s�g Argon, och hans ansikte fylldes med r�dsla. Rafi skakade sitt huvud och s�g b�de chockad och f�rvirrad ut. �Argon,� sa Rafi m�rkt. �Det kan inte vara sant.� De tv� gick fram, ut i �ppningen, gick mot varandra, och b�da h�ll fram en hand, mot den andra medan de kom n�rmare. Det var en syn att se, tv� trollkarlar, tv� titaner, som stod mot varandra, som tv� berg som kolliderade. Det var en monumental strid, och Argons h�nder skakade, och �ven Rafis. B�da skrockade, och fl�mtade efter luft. De gick b�da ner p� kn�, och dr�nkte varandra med olika f�rger fr�n deras sken. Tillslut skrek Argon ett m�ktigt stridsrop, och h�jde sin hand h�gt, och n�r han gjorde det, lyftes Rafi pl�tsligt upp i luften.. Argon svingade med b�da sina armar, och Rafi fl�g genom luften, fl�g flera hundra meter, och f�rsvann i horisonten. Argon kollapsade av utmattning.

Under en stund, pausade Thor i sin strid med Erec. Han stod d�r, som om han var f�rvirrad, som om en f�rbannelse hade brutits �ver honom. Thor stirrade tillbaka p� Erec med glansiga �gon. Erec, som ins�g vad som hade h�nt, pausade ocks�. Han stod d�r, andades tungt, och h�ll ut sitt sv�rd. �Thorgrin, det �r jag, Erec,� sa han. �L�gg ner dina vapen. Det �r inte f�r sent.� �THORNICUS!� skrek Andronicus och gick fram. �Du �r min son! DU �R MIN SON!� skrek han. Thors �gon blev glansiga igen, och pl�tsligt s� kastade han in sig i striden igen, stred mot Erec med den dubbla kraften, och dubbla snabbheten. De utbytte slag efter slag, och Erec snubblade bak�t, landade p� ett kn�, och var �vermannad. Thor fortsatte att sl� mot honom, och h�gg med en s�dan ilska, s� att han h�gg Erecs sv�rd p� mitten. Han slog sedan bort Erecs sk�ld fr�n hans hand. Thor stod �ver Erec, med en demonisk blick i hans �gon. Han andades tungt, och torkade blodet fr�n sin mun, och h�jde sitt sv�rd f�r att hugga in det i Erec.

Gwendolyn kunde inte st� ut med att kolla mer. Hon rusade fram, ut i �ppningen och st�llde sig mellan Thor och Erec. �Thorgrin!� ropade hon h�gt, med t�rar i sin r�st. �Det �r jag, Gwendolyn!� Hon stod inte ens en meter ifr�n honom, och gr�t, t�rarna rann ner f�r hennes kinder. Hon k�nde sig �verv�ldigad av en miljon k�nslor. Hela stridsf�ltet stannade f�r att kolla. Thor stod d�r, med sv�rdet h�gt, och stirrade tillbaka p� henne. Hans �gon var inte de �gon som hon l�nde igen och �lskade. Han s�g f�rlorad ut, f�rlorad i en annan v�rld, en annan plats, en annan tid. N�r hon stod d�r, s� k�nde hon sig r�dd f�r honom, f�r f�rsta g�ngen i sitt liv. �Thorgrin?� fr�gade hon os�kert. Thor grimaserade och drog sitt sv�rd l�ngre. Krohn rusade pl�tsligt fram, morrande och stod bredvid Thor och Gwen. Han morrade till Thor som om det var en fr�mling.

Gwen kunde knappast tro det: hon hade aldrig sett Krohn morra �t honom. Hon hade en ond aning. �Thor, det �r jag,� bad hon med t�rar i �gonen. �Gwendolyn, din �lskade.� Thor blinkade, men �nd� verkade hans �gon ha samma, blanka och f�rvirrade blick. Gwen bad att Thor skulle komma tillbaka till henne, och s�nka sitt sv�rd. Det verkade som om han kanske skulle g�ra det. Men pl�tsligt, s� skrockade han och h�jde sitt sv�rd igen, och Gwen visste att i den stunden s� skulle hon d� i hans h�nder. Hennes sista tanke, innan slaget kom, var att hon �nskade inget annat �n att d� i denna v�rld.

Mycoples rockade och svajade �t varje h�ll n�r de gigantiska v�gorna kraschade �ver d�ck, och fick henne att glida fr�n sida till sida, och slog in i kanten. Ljudet fr�n de kraschande v�gorna var �verr�stande. Hon f�rs�kte sitt b�sta att h�lla sig fast med klorna i n�tet, men Akron-materialet var of�rst�rbart. B�ten var i alla fall ur kontroll. Gigantiska v�gor kastade runt den, rullande i havet och stormen som hon samlade var kraftfullare �n vad hon dr�mt om. B�ten s�gs in i kraftiga str�mmar och kom n�rmare och n�rmare Dim-�arna. Mycoples s�g n�r det kom n�rmare i horisonten. Rikets soldater skrek n�r de f�rs�kte att �terf� kontrollen. Men de kunde inte. Mer �n en gled av d�ck, skrikande n�r de f�ll ner i de skummande, ilskna, r�da, d�dliga vattnet fr�n Havet av blod. Mer �n ett monster kom till ytan och svalde dem hela.

B�ten kom kraschande in i en v�g medan den n�rmade sig stranden p� Dim-�arna, en strand med vassa stenar och en smal rand av sand. Rikets men f�rs�kte frenetiskt att styra skeppet f�r att undvika stenarna. P� n�got s�tt lyckades de att styra skeppet s� det kom precis bredvid dem, och de gled upp p� den sista v�gen, upp p� stranden. Det var otur f�r Mycoples. Hon ville att de skulle sl� in i stenarna, hon ville att b�ten skulle f�rst�ras. Nu, var b�ten, som stod p� sin sida i stranden, fortfarande intakt, och halva Rikets soldater ocks�. N�r de �kte upp p� stranden, s� fl�g Mycoples, som var intrasslad i n�tet, �verbord och ut p� sanden. Det var ett stort fall, och sm�llen gjorde ont, och hon k�mpade med att f�rs�ka ta sig fri. Men det kvittade vad hon gjorde, Akron-n�tet h�ll henne p� plats.

Rikets soldater rusade runt, och hoppade av b�ten ner p� land. De verkade inte bry sig om att r�dda sina liv, utan torterade fortfarande henne. Mer �n en hoppade ut med ett l�ngt spjut i handen, och sprang mot henne. De b�rjade peta p� henne genom n�tet, s� att hon blev skadad. Trots stormen, trots att de blev strandade, s� kunde de inte sluta skada henne. Hennes plan hade delvis fungerat: hon var fortfarande deras f�nge. Hon s�g fler och fler spjut komma mot henne, och hon visste att de skyllde allt p� henne. Hon visste att snart s� skulle hon vara d�d. Det kom ett pl�tsligt rytande fr�n himlen, ett h�gt nog f�r att skaka hela �n. Rikets m�n stannade, f�rfrusna, och kollade livr�dda upp i himlen. Men Mycoples var inte livr�dd. Hon k�nde igen det ljudet. Hon skulle k�nna igen det var som helst. Det var rytandet fr�n en drake. En av hennes egna. Ralibar.

Mycoples hj�rta v�rkte. Ralibar m�ste ha k�nt lukten av m�n, och han skulle komma f�r att se vilka som hade kommit hit. Mycoples visste inte hur det skulle bli med henne. Ralibar var en enst�ring och territoriell, och han hatade andra drakar. Hans rykte s�ger att han hade d�dat mer �n en drake som hade kommit in i hans territorium. Han kanske skulle d�da Rikets m�n; men kanske henne ocks�. Mycoples var hj�lpl�s oavsett. Det verkade som att det var hennes �de att hon skulle d� h�r. P� detta s�tt skulle i alla fall Rikets m�n ocks� g�ra det. Hon skulle i alla fall f� sin h�mnd. Hon skulle i alla fall d� i h�nderna av en annan drake ist�llet f�r en m�nniska. Mycoples hj�rta v�xte av f�rv�ntan n�r hon h�rde ytterligare ett ryt och kollade upp och s�g att Ralibar kom fram genom molnen, och d�k ner i ilska.

Han var stor, mycket st�rre �n vad hon hade f�rest�llt sig, och han s�g ur�ldrig ut, hans r�da fj�ll hade bleknat och hade �lderssprickor, och han hade gigantiska, gl�dande, gr�na �gon som hon aldrig skulle gl�mma. Hans ansikte hade en bister uppsyn, n�r han nollst�llde sig och siktade in sig p� Rikets m�n. Rikets soldater v�nde sig om och skrek, och f�rs�kte fly tillbaka till sitt skepp. Men det var f�r sent f�r dem. De som hade haft tur nog att ta sig till stranden skulle m�ta ett annat, hemskare �de. Ralibar d�k ner, �ppnade sina gigantiska k�kar, och andades eld. Flammorna spred sig genom himlen, och omfamnade m�nnen och t�nde eld p� skeppet. M�nnen skrek, de som blev levande br�nda. F�r de han missade, svepte han ner med sina gigantiska klor, och delade dem itu d�r de stod. Snart var hela stranden f�rgad med blod. Ralibars ilska var fortfarande inte tillfredsst�lld: han d�k ner, plockade upp kvarlevorna fr�n det brinnande skeppet med sina gigantiska klor, fl�g det snabbaste han kunde och sm�llde in det i en klippv�gg. Med en gigantisk krasch splittrades det i miljoner flammande delar och regnade ner runt om Mycoples. Mycoples var f�rv�ntansfull. Hon l�g d�r, fast innanf�r Akron-n�tet, p� stranden, d�r v�gorna kraschade runt om henne, den sista att �verleva. Hon kollade upp p� Ralibar, och s�g n�r han v�nde och satte sina �gon p� henne. Han pausade, sv�vade d�r, andades, och svart sot kom ut ur hans n�sborrar, som om han debatterade med sig sj�lv. Han skrek sedan, och d�k rakt ner mot henne. Mycoples st�ngde sina �gon och samlade sig sj�lv f�r det som komma skall. Hon skulle i alla fall vara glad �ver att alla Rikets m�n var d�da, och att hon hade kommit s� h�r l�ngt. Nu kunde hon i alla fall d� med v�rdighet. Mycoples h�rde ett svischande ljud, och hon k�nde luften rusa f�rbi n�r Ralibar d�k ner efter henne.

Hon �ppnade sina �gon f�r att se att han stannade p� stranden precis framf�r henne, sv�vande, flaxande med sina vingar. Han skrek och kr�kte sin rygg, och hon samlade sig sj�lv. Men inget slag kom. Hon �ppnade sina �gon och blev f�rv�nad n�r hon s�g att han str�ckte sig fram med sina klor och skar ist�llet s�nder n�tet. Mycoples stirrade chockat tillbaka. Hennes n�t var �ppet. Mycoples lutade sig bak och flaxade med sina vingar och kr�kte sin rygg. Hon var chockad �ver att vara fri; hon hade n�stan gl�mt hur det k�ndes. Hon var �ven mer chockad n�r hon ins�g att Ralibar hade sl�ppt henne fru, och att han inte hade d�dat henne trots allt. Ralibar landade p� stranden, ett par meter ifr�n, och stirrade p� henne. Hon kollade in i hans ur�ldriga, gr�na �gon, och s�g ett uttryck hon aldrig f�rv�ntade sig att sen. Det var nyfikenhet. Men mer �n det, det var n�got annat. Typ, medk�nsla.

Tyst pratade de med varandra. Mycoples tackade honom, kr�kte p� nacken och skrek, och l�t honom veta vad hon ville. Hon skulle sl�ss tillbaka, mot Riket. Hon skulle omedelbart flyga tillbaka, �ver havet, och hitta tillbaka till Ringen. Hon skulle hitta en v�g genom Sk�lden, och hon skulle hitta sin m�stare, Thorgrin. Han beh�vde henne. Och det var allt som betydde n�got f�r henne. Ralibar kr�kte sin nacke och skrek han ocks�. Mycoples fl�g iv�g upp i luften, hennes gigantiska vingar flaxade, och n�r hon gjorde det, s� h�rde hon ett h�gt skrik bakom henne. Hon v�nde sig om och s�g att Ralibar fl�g iv�g, bakom henne och kom ifatt. Hon var chockad: han ville g� med henne. F�r att hj�lpa henne. Av n�gon anledning s� hade han b�rjat tycka om henne. Mycoples v�lkomnade s�llskapet. Hon flaxade med sina stora vingar, fl�g h�gre och h�gre, siktade �st, mot Ringen, mot Thorgrin. Hon k�nde att han var i d�dlig fara. Och hon skulle g�ra vad hon kunde f�r att r�dda hans liv.

Selese rusade med Illepra, de tv� red med allt de hade, n�stan helt utmattade, utan att pausa f�r att vila sina h�star. De rusade ner den sista biten av det �de landskapet tills de �ntligen, kom till den �stra korsningen. Resan hade tagit mycket ur Selese, mer �n hon kunde f�rest�lla sig; om det inte vore f�r tanken att f�rlora Reece, s� visste hon inte om hon skulle klara av att trycka p�. Hon hade blivit starkare och tuffare �n vad hon n�gonsin hade kunnat f�rest�lla sig, och nu n�r hon s�g den �stra korsningen, s�g att den fanns p� riktigt, s� var hon beslutsam �ver att hitta Reece, vad som �n kr�vdes. Hon bad ocks� om att han skulle vara d�r. N�r de n�rmade sig s�g Selese den magnifika korsningen, den hon hade h�rt om sedan hon var ett barn. Av de fyra korsningarna som gick �ver kanjonen, s� var den �stra den l�ngsta.

Med tanke p� att den var p� McClouds sida av Ringen, s� hade Selese aldrig varit d�r, och hon var �ven fr�n en liten by, s� hon hade aldrig sett n�got s� stort och skr�mmande i hela hennes liv. Bron korsade kanjonen, och det verkade som att den fortsatte i en hel evighet, till en annan v�rld. Kanjonen fick henne m�ll�s. Hon hade aldrig sett n�got i naturen som liknande den. Ett stort h�l ner i jorden, fylld med virvlande dimma av alla f�rger. Selese k�nde en magisk energi som kom fr�n den: Hon funderade p� hur n�got s� stort och vackert kunde existera i denna v�rld. Selese kom fram till b�rjan p� bron, stannade sin h�st, och gick av, Illepra ocks�. De tv� stod d�r, och andades tungt bredvid sina h�star. Selese kollade ut och undrade. Hon s�g inga direkta tecken p� Reece, och hennes hj�rta sj�nk. �Kanske har de redan g�tt �ver?� fr�gade Illepra. Selese skakade p� axlarna. Hon hade ingen aning. Selese kollade p� bron, och hon s�g n�got som hon k�nde igen med sina v�l tr�nade �gon: blod. Hon f�ljde nerv�st sp�ret, med Illepra bredvid henne. Klart hade en strid tagit plats h�r. Hon bara bad �ver att Reece inte var en av dem inblandade. N�r de kom l�ngre ut p� bron, s� s�g Selese lik p� marken, och hennes hj�rta hoppade. Hon bad att ingen av dem var Reece. Selese rusade fram, och gr�t n�stan n�r hon satte sig p� kn� och v�nde p� varenda lik. Hon andades djupt, s� l�ttad �ver att se att ingen av ansiktena tillh�rde Reece. Hon k�nde inte igen ett enda av dessa ansikten.

�De b�r Rikets markeringar,� observerade Illepra. �Rikets soldater, allihop,� sa hon och v�nde p� dem med skon. �De blev d�dade av n�gon. �Av Reece,� sa Selese hoppfullt. �Jag �r s�ker p� att han d�dade dem. Dessa m�n t�nkte s�kert ta Sv�rdet. Och han stoppade dem. Som en bra knekt borde.� �Och var �r han d�?� fr�gade Illepra. Selese stod d�r och kollade runt, undrande. Kunde Reece ha v�nt och g�tt hem med sv�rdet? Det skulle vara tragiskt, om hon hade ridit hela denna v�g f�r inget. Selese gick till kanten, la sina h�nder p� den, och stod d�r och kollade ut. Hon suckade, kollade ner i dimman och undrade. Var Reece d�r ute n�gonstans? N�r Selese gled med sina h�nder l�ngs den breda stenr�cket p� bron, s� k�nde hon n�got som fick henne att stanna och kolla ner. D�r var, m�rkte hon, ett hack i r�cket. Hon s�g blod, och hon s�g att en bit av r�cket hade g�tt av. Selese v�nde sig om och kollade p� de d�da soldaterna, och kollade tillbaka p� hacket i r�cket, och pl�tsligt s� fattade hon.

�Stenen,� sa hon. �H�r var en strid. Den kastades �ver kanten. Kolla.� Illepra skyndade sig fram, och Selese lutade sig �ver och pekade ut markeringarna som stenen hade l�mnat efter sig. �D� m�ste de ha �vergivit uppdraget,� sa Illepra. �Han m�ste han v�nt tillbaka. Kanske �r han vid l�gret redan nu.� Selese stirrade ner l�nge, och tillslut tyngde n�got henne. �Nej,� sa hon. �Reece skulle aldrig �verge ett uppdrag. Det �r inte den han �r. Han �terv�nde inte tillbaka till s�kerheten. Han �r d�r nere.� Illepra pausade f�rvirrat. �Vart nere?� fr�gade hon. �D�r nere!� sa Selese och pekade. �Han kl�ttrade ner till botten av kanjonen. Han gick ner f�r att leta efter den. �Det �r galenskap!� sa Illepra. �Vem skulle g�ra n�got s�dant galet?� Selese log, och var stolt �ver honom. �Reece �r en man av �ra. Han skulle g�ra vad som helst f�r Ringen.� Hon t�nkte, och en annan id� kom fram till henne. �Han kl�ttrade antagligen ner snabbt, f�r att skynda sig, men utan plan att kl�ttra upp. Han �r f�ngad. Vi m�ste g� ner dit. Vi m�ste hj�lpa honom!�

Illepra skakade p� huvudet. �Det skulle vara om�jligt. Det finns ingen v�g ner, f�rutom de v�ggarna, och jag kan inte kl�ttra. �Det finns en annan v�g,� sa en r�st. De v�nde sig om och s�g en man st� vid b�rjan av bron, och lutade sig mot sin k�pp. Han var gammal, krokig med ett l�ngt vitt sk�gg och sjabbigt h�r. Han hade en trasig mantel och det s�g ut som om han hade sett en annan v�rld. �Ni �r modiga flickor. Det kan jag inte f�rneka. S� jag kommer ber�tta f�r er. Det finns en annan v�g ner, f�r att r�dda de ni �lskar.� Selese v�nde sig om och gick mot honom, och fr�gade. �Vilken annan v�g?� �Jag �r vaktaren �ver kanjonen. Jag ser alla som g�r h�r. Jag s�g dem kl�ttra ner.� �Gjorde du?� fr�gade Selese med breda �gon. Han nickade. De kl�ttrade ner, utan n�gra rep. Du har r�tt. Det finns ingen v�g ut f�r dem. Inte utan Linden-repet.� �Linden-repet?� fr�gade hon. Den gamla mannen nickade tillbaka l�ngsamt. �Ett s�tt att ta sig ner till botten av kanjonen, och att ta sig upp igen. Det har inte anv�nts sedan jag var ung. Men jag vet var den ligger; de har den fortfarande i min by. Jag kan leda er till den. Resten �r upp till er.�

Selese �vervakade honom. Han stirrade tillbaka med genomskinliga, vetande �gon. Han verkade vara n�stan blind. �Varf�r skulle du hj�lpa oss?� fr�gade Illepra misst�nksamt. Han log och avsl�jade ett par f� t�nder. �Jag beundrar mod,� sa han. �Oavsett om det �r en man eller kvinna. Jag �r f�r gammal f�r det sj�lv. Jag ger er vad ni beh�ver f�r att uttrycka det sj�lva. Dessutom s� hatar jag Riket.� Selese kollade p� Illepra, som om hon fr�gade henne om de skulle lita p� honom, och hon nickade tillbaka. Men han hade redan b�rjat g�, med huvudet l�gt, och gick med sin stav, som om han f�rv�ntade sig att de skulle f�lja efter.

Reece k�mpade med all sin makt n�r han stod d�r, bunden till posten, med sina vrister och anklar knutna bredvid varandra, och han kunde inte ta sig fri. Han k�mpade desperat, och n�r han kollade �ver s� s�g han att alla hans br�der fr�n legionen ocks� k�mpade, och lyckades inte de heller. Alla stod p� rad, bundna vid en tall, 3 meter ifr�n varandra, i en halvcirkel, s� att de kunde se varandra. Framf�r dem, knappast sju meter, s� stod det gigantiska, gl�dande h�let av lava. Sm� och stora bitar av lava spottades ibland ut ur h�let, och Reece kunde k�nna hettan �nda d�rifr�n, som sj�ng i hans ansikte. N�r han kollade, s� kom en liten gnista av lava och fl�g i en h�g b�ge och landade p� hans underarm och br�nde honom. Han vred sig och skrek, n�r den br�nde ett litet h�l i hans hud. Reece, som svettades, visste att de var tvungna att g�ra n�gonting snabbt.

Fawsarna hade varit smartare �n dem, och nu var de alla deras f�ngar, och stod mot en s�ker d�d. Centra var ocks� f�ngad, men de m�ste ha k�nt igen honom, f�r de h�ll honom ifr�n de andra, och tv� Fawsar h�ll h�rt hans armar, som var bundna, medan en tredje h�ll en liten kniv mot hans hals. N�r Reece stod d�r och kollade deras omgivning, s� s�kte han efter �dets sv�rd. Den satt fortfarande i stenen, och stenen, som var knuten med ett l�ngt rep, drogs upp, med ett drag i taget, mot andra sidan kanjonen. Den gick upp f�r fem sida av kanjonen, den �stra sidan. Reece visste att om den kom till toppen, s� skulle sv�rdet korsa kanjonen. Sk�lden skulle vara nere och Ringen skulle vara f�rintad. Han hade ingen tid. Han var tvungen att stoppa dem. Men Reece hade st�rre problem: det verkade som om de inte skulle kunna ta sig h�rifr�n levande. Fawsarna pratade med Centra snabbt, i ett spr�k som Reece inte k�nde igen, och n�r de gjorde de, s� gjorde de frenetiskt gester mot Reece.

�De s�ger att de vill meddela dig en sak,� sa Centra. �De vill att du ska veta, med gl�dje och l�ttnad, att du ska d�das. Du ska bli offret f�r idag. De vill att du ska veta det f�re du d�r, s� att du kan njuta fr�n maten fr�n deras gud. Och de vill att du ska lida av din d�d innan du upplever den.� Reece grimaserade av sm�rtan. �Det var v�ldigt sn�llt av dem,� svarade han. �Vad pratar de om?� fr�gade O�Connor h�gt. �Vad f�r slags offer?� Centra pratade tillbaka till Fawsarna i deras spr�k, och de svarade han omedelbart. Centra tvekade, och kollade sedan p� h�let med onda aningar. �De planerar att kasta ner er i lava h�let,� Centra pausade, och ville klart inte s�ga reste, med de, var oglada, och petade honom med kniven. Han fortsatte: �och kolla p� n�r det sakta br�nner av huden fr�n era kroppar.� Gruppen av Fawsar lj�d i ett gl�djefyllt skratt, klart l�ttade �ver det spektakel som skulle komma. Deras skratt var som kvittrande fr�n sm� f�glar, och det gick p� Reeces nerver.�

Ett dussin av dessa orangea varelser rusade fram och stod mot deras ledare, som var st�rre �n alla andra och satt p� en tr�stol. Deras ledare sa n�gonting i spr�ket som Reece inte f�rstod, och d� v�nde sig de andra om och stirrade p� Krog. �De har best�mt sig f�r att d�da Krog f�rst,� sa Centra. �De s�ger att de svaga alltid m�ste offras f�rst.� Krog svalde, och vred sig f�r att f�rs�ka ta sig fri. �Tycker du fortfarande att det var en bra id� att g� hit?� ropade Krog till Reece. Reece kunde inte till�ta detta; han visste att han beh�vde g�ra n�got snabbt. �Ta mig f�rst!� skrek Reece. Fawsarna var tysta medan Centra �versatte. �Varf�r skulle de ta dig?� �versatte Centra tillbaka. �Ber�tta att deras gudar har fel,� ropade Reece. Centra �versatte, och det kom ett h�gt fl�mtande. En Faws gick fram och petade sin kniv i Reece mage, h�rt nog f�r att orsaka sm�rta. Men Reece l�t sig inte avskr�ckas.

�S�g till dem att deras stora gudar kr�ver offer fr�n de starka!� ropade Reece desperat. �Inte de svaga! D� g�r man en stor van�ra att ge dem de svaga. Jag �r den starkaste h�r. Ta mig f�rst!� Centra �versatte rasande. Det kom en l�ng paus n�r deras ledare stirrade kallt tillbaka p� Reece. Tillslut nickade han mot honom med en blick som gav respekt. �Kanske har du r�tt i detta,� �versatte Centra. �Ja, du kommer att bli bra.� Fawsarna sl�ppte Krog och v�nde sig ist�llet mot Reece. �L�t honom vara!� skrek Krog. Men Fawsarna ignorerade honom, och gick mot Reece. �Psst!� Reece h�rde ett v�sande ljud, och han v�nde sig om f�r att se Indra, cirka 3 meter ifr�n. Hennes vrister r�rde sig bakom hennes rygg, f�rsiktigt, och han kunde se att hon hade en liten kniv g�md i sin hand. N�r hon gnuggade sina vrister upp och ner, s� sl�ppte ett sn�re i taget och hon f�rst�rde repet. De hade inte bundit hennes anklar, som de andra, antagligen f�r att hon var en kvinna. Indra gav Reece en vetande blick, och han gav henne en tillbaka. N�r tiden �r r�tt, viskade han till henne. Hon nickade vetande tillbaka. Fawsarna kom upp bakom Reece och drog ur hans p�le ur marken med honom fortfarande knuten till den, och bar han genom luften. De marscherade med Reece och p�len �ver sina axlar, och kom n�rmare och n�rmare till gropen med lava.

N�r de kom dit, bara n�gon meter ifr�n, s� k�nde Reece hur v�rmen blev s� stark s� att han var tvungen att v�nda bort sitt ansikte. Reece drogs n�rmare och n�rmare kanten, och n�r de h�jde honom h�gt, s� k�nde han att de skulle kasta han �ver kanten. �Det har varit kul att ha dig som v�r g�st!� �versatte Centra. K�ren av skratt, som kvittrande f�glar, kom igen. Pl�tsligt kom det ett skrik, och Reece blev f�rv�nad �ver att det inte var hans. Reece s�g en kniv som satt i huvudet p� en av Fawsarna bredvid honom, som kollapsade vid Reeces f�tter. Reece kollade runt och s�g att Indra hade tagit sig loss, och kastade kniven och d�dat den. Nu var hans chans. Reece snurrade runt, och slog Fawsarna h�rt i revbenen med p�len som fortfarande var h�rt bunden mot hans rygg, och skickade iv�g dem skrikandes ner i lavan.

Reece sj�nk till sina kn�n och lutade sig bak�t mot kniven som satt i Fawsens huvud. Han drog ut den med sina fingertoppar och snabbt skar han av repen som band hans vrister och anklar, och friade sig sj�lv fr�n p�len. Flera Fawsar rusade fram f�r att ta tag i honom, men de var �verraskade n�r Reece reste sig upp, fri, med en kniv i sin hand. Han stod och attackerade dem, skar av halsarna, och h�gg dem i hj�rtat. Indra agerade hon ocks�. Hon sprang bort och friade de andra, och skar av deras rep, en i taget, med sin extrakniv. De andra i legionen �dslade ingen tid: de tog tag i sina vapen och k�mpade argsint tillbaka. Fawsarna, trots sitt stora antal, var h�lften s� stora, och inga farliga krigare. Deras styrka var i antal, men inte i strid. De v�llde ut ur alla h�ll, som arga myror, och hoppade upp p� deras ryggar med sina klor och vassa t�nder, och bet och rev dem.

Men Reece och hans m�n var inte r�dda, modiga krigare som dem hade sett v�rre, och de klarade av att sl�ss och knuffa tillbaka alla. Dussintals av Fawsar f�ll runt om dem. Fortfarande fortsatte de att komma, tusentals av dem, v�llde fram fr�n alla sidor av klipporna, fr�n grottor. Det kom en o�ndlig str�m, och Reece ins�g att detta inte skulle vara l�tt. Trots styrkan, s� var de inte alls lika m�nga. Han var tvungen att agera fort. Han var tvungen att ta sv�rdet, s� de alla kunde ta sig d�rifr�n s� fort de kunde. Reece v�nde sig om, letade efter sv�rdet, och s�g att stenen var en bra bit upp p� andra sidan kanjonen, och blev fortfarande knuffad. Han var tvungen att hindra det. Han kunde inte l�ta den n� toppen. �T�ck mig!� ropade Reece. Elden, O�Connor, Indra, Serna och Conven rusade fram, och skapade en cirkel runt om honom, och skapade en v�g �t honom med sina sv�rd n�r Reece rusade mot kanjonens v�gg. Reece sl�ppte ut ett m�ktigt stridsrop och h�gg vildsint med sitt sv�rd n�r han h�gg genom dussintals av Fawsar, och det blev tjockare att ta sig igenom.

Reece n�dde tillslut fram till kanjonens v�gg, och n�r han gjorde det, s� hoppade han upp till ett fotf�ste i den hala stenen, och kl�ttrade l�ngt upp f�r kanjonen f�r att Fawsarna inte skulle kunna n� honom. Stenen med sv�rdet i var kanske tio meter ovanf�r honom, och Reece ins�g att han beh�vde hugga av repet. Han drog sitt sv�rd, lutade sig bak�t och f�rberedde sig f�r att hugga ner det. Pl�tsligt, kl�ttrade en Faws upp f�r v�ggen, tog tag i hans ankel och drog Reece bak�t. Reece halkade; han f�ll genom luften och landade p� marken, p� sin rygg. Reece kollade bort�t och s�g att stenen nu var alldeles f�r l�ngt f�r att n�, och repen f�r h�gt upp f�r honom f�r att hugga av. Och nu var v�ggen full av Fawsar. Han hade f�rlorat sin chans. Han fick en id�. �O�Connor, din b�ge!� ropade Reece medan han slog bort sina attackerare. O�Connor sparkade bort tv� Fawsar och f�ljde Reeces blick och s�g hur han t�nkte. O�Connor str�ckte sig efter sin b�ge och siktade. Han sk�t ett skott, och siktade p� repet som Reece hade menat. Den missade med tre decimeter. O�Connor attackerades av mer Fawsar, som slog ner honom till marken, och Reece och Elden rusade fram och d�dade dem. �Hj�lp!� ropade Krog. Reece v�nde sig om f�r att se Krog g�ra sitt b�sta f�r att sl� bort dem, men han haltade tungt p� ett ben. Tv� Fawsar var p� hans rygg och f�rs�kte bita av hans nacke. Reece rusade fram�t, �ven Indra, och samtidigt slog de av varsin Faws. Krog kollade tillbaka p� Reece med tacksamhet. Reece rusade tillbaka till O�Connors sida, och hj�lpte honom att sl� bort Fawsarna och hj�lpte honom upp p� f�tter.

O�Connor tog tag i sin b�ge, siktade igen med skakande h�nder, och sk�t tre skott till, med sina sista tre pilar. P� den tredje och sista pilen, som det ett ljud av rep som gick av, n�r pilen landade perfekt efter det om�jliga skottet. Det kom ett h�gt svischande ljud, och pl�tsligt kom stenen tumlande ner�t, som en meteor fr�n himlen, och kraschade ner p� kanjonens mark med en h�gljudd duns. Reece var l�ttad. De hade stoppat den fr�n att komma h�gra upp p� fel sida av kanjonen. Nu var de tungan att ta den, och ta sig ut. �Sv�rdet, snabbt!� ropade Reece. Han och hans m�n k�mpade sin v�g mot den, genom Fawsarna, som attackerade fr�n v�nster och h�ger, tills de �ntligen tog sig fram till stenen. Elden och O�Connor h�ll frontlinjen, och slog bort Fawsarna, medan Reece och de andra str�ckte sig ner och f�rs�kte lyfta stenen. Men den var f�r tung. De v�grade flytta p� sig.

Runt om dem kom det fler och fler Fawsar. �P�larna!� sa O�Connor. �Jag s�g dem lyfta den innan. Vikten i sv�rdet �r tungt, men endast om den r�rs vid direkt. Om vi anv�nder en barri�r, som p�larna, s� blir den l�ttare.� Reece gick med Conven, Indra, Serna och Krog n�r de slog i p�larna under stenen. Direkt b�rjade en att r�ra sig. Reece blev chockad; O�Connor hade r�tt. Sv�rdet var inte menat att r�ras av den m�nskliga handen, utan med en mellanhand, som tr�p�lar, de kunde lyfta den som vilken annan sten som helst. De lyften stenen upp deras axlar med p�larna, och b�rjade att marschera iv�g med den. Reece s�g att de var i trubbel. De hade, trots alla odds, uppn�tt det om�jliga; men nu fanns det ingen v�g ut. D�r var tusentals Fawsar framf�r dem, mer och mer v�llde fram, och det var en l�ng vandring till andra sidan kanjonen, och en �nnu sv�rare vandring att ta sig upp. Om de n�gonsin kunde f� upp sv�rdet.

De kunde inte g�ra det i strid. De skulle vara glada om de ens kunde strida sig ur detta levande. Det fanns helt enkelt inget s�tt att ta med sig sv�rdet. Och �nd�, samtidigt visste Reece att de inte bara kunde l�mna det h�r, de kunde inte �terv�nda tomh�nta. Och de kunde inte l�mna det i h�nderna p� Fawsarna, som skulle l�ta den ta sig till andra sidan kanjonen, och s�nka sk�lden. Reece �vervakade frenetiskt sin omgivning, och letade desperat efter en l�sning. Och d�, pl�tsligt, hade han en. Reece s�g den gl�dande lavagropen, i mitten av stridsf�ltet, och hur ont det �n gjorde, s� hade han inget val. Om han inte kunde ta med sig sv�rdet tillbaka, s� var han tvungen att f�rg�ra det. Men f�rst�rde det Ringen d� ocks�? Skulle det f�rg�ra sk�lden? Han visste inte. Men han hade inget val. Det var en desperat situation, och allt han visste var att om han inte gjorde n�got, s� skulle Sv�rdet definitivt hamna i fel h�nder, och Sk�lden skulle definitivt s�nkas, och Ringen skulle definitivt f�rg�ras. Han var tvungen att riskera os�kerheten.

�TILL LAVAN!� befallde Reece. Med en sista, desperat knuff, bar Reece och de andra stenen p� sina axlar och marscherade mot gropen, medan Elden och O�Connor slog bort alla Fawsar runt om dem. Varje steg var en kam p� den leriga marken i kanjonen. En fot i taget halkade sig fram�t, och snart, var Reeces ansikte varmt av den gl�dande lavan. De stod d�r, vid kanten, med skakande armar, och Reece kollade ner i lavan. De andra ins�g, med skr�ck, vad han skulle g�ra. ��r du s�ker p� att du vill g�ra detta?� skrek O�Connor. Reece var inte s�ker. Men det fanns inget annat s�tt. �IN I LAVAN!� befallde Reece. De andra gjorde som de blev tillsagda, och b�rjade att kasta �ver den. Reece k�nde en massiv vikt p� sina axlar och armar n�r de kastade stenen, med Sv�rdet i sig, �ver kanten, ner i lavan. N�r den sj�nk, kom det ett jordskalv under dem, det st�rsta jordskalv Reece n�gonsin hade k�nt, stark nog att f� dem alla att trilla. Och n�r Reece s�g den sm�lte, s� stirrade han in i flammorna, och allt han kunde t�nka var: Vad har jag gjort?

Thor stod d�r, med sv�rdet i sin hand, mot Gwendolyn, som stod p� kn� framf�r honom, med �gon svullna av t�rar. Han f�rs�kte att komma ih�g. Han s�g hennes ansikte, och i n�gon del av honom, s� betydde det n�got f�r honom. Men han kunde inte komma ih�g vad. K�nde han henne? Runt om dem, i �ppningen, slutade soldater p� b�da sidorna att sl�ss, alla stirrade, och kriget stod stilla d�r, n�r Thor stod mot Gwen, drottningen av MacGils. Thor kollade in i hennes �gon, vackra �gon, unders�kte hennes ansikte, och han f�rs�kte samla allt. N�gonting kom tillbaka till honom, det blixtrade, han var inte s�ker p� vad. Han kunde inte pussla ihop det. �Thorgrin, det �r jag,� sa Gwen gr�tandes. �Kom tillbaka till mig. Det �r Gwendolyn. Jag �lskar dig. Jag �r s� ledsen f�r allt jag har sagt. Du �r inget som din far. Jag �lskar dig. Jag �lskar dig.�

Thor stod d�r, svetten rullade ner i hans �gon, och hans h�nder skakade n�r han h�ll sv�rdet �ver henne. En del av honom f�rstod henne; men en annan del av honom k�nde inte igen henne. �THORNICUS MIN SON!� brummade Andronicus. �Tro inte p� henne! Hon �r fienden. Fienden till din far. Hon �r fylld med l�gner. Hon har kommit f�r att svika dig. Om du �r min enda son, s� m�ste du svara mig nu. D�da denna kvinna. D�da henne f�r mig. D�da henne, och bevisa din lojalitet till mig en g�ng f�r alla denna g�ng.� Thor h�rde sin fars ord, och de resonerade genom honom, som en order som kontrollerade hans lemmar, som han inte kunde skaka bort. Det var som om han hade sagt orden sj�lv. Det var mer �n en order. Det var som om hans egen vilja pratade h�gt. Thor stod d�r med skakande armar, och tillslut visste han vad han skulle g�ra. Hans far hade talat, och det var allt som betydde n�got nu.

Pl�tsligt morrade Krohn och hoppade mot Thor. Thor snurrade och reagerade med sina talanger; han slog till Krohn med baksidan av handsken. Krohn gnydde och fl�g i sidled genom luften. Gwendolyn skrek n�r Krohn landade p� sidan flera meter ifr�n och gnydde. Thor h�jde sitt sv�rd igen, och denna g�ngen f�r att sl� det avslutande slaget. F�r hans far. Det var dags att bli hans enda sanna son, f�r alltid. Vad som �n kr�vdes. Gwen gr�t, men det betydde inte n�got f�r honom. Thor var tvungen att g�r detta. �THORGRIN!� En r�st skar genom luften, och tvingade Thor att stanna. Det var en kvinnlig r�st, en han inte k�nde igen. En han aldrig hade h�rt, men som �nd� verkade djupt familj�r. Thor v�nde sig om och s�g en kvinna komma fram bland folket. Hon gick sakta fram till honom, med sina breda bl�a �gon l�sta i hans, n�r hon gick genom �ppningen utan att blinka, och stirrade p� honom.

Hon stod bredvid Gwendolyn. Hon la en mjuk hand p� Gwendolyns axel, och fortsatte att stirra p� Thor med intensitet, hennes �gon sken rakt genom honom. �Du kan inte skada henne,� sa kvinnan lugnt, sj�lvs�kert, med auktoritet. �Du kan inte skada henne f�r att jag befaller dig. Jag, Alistair, befaller dig. Thor kollade in i hennes �gon, och ljudet av hennes r�st resonerade genom Thors kropp, och slogs inom honom, det kontrade mot Andronicus r�st. Det var det mest intensiva ljud han hade h�rt i hela sitt liv, och vibrationerna gjorden n�got med honom som han inte f�rstod. P� n�got s�tt s� br�t det honom, br�t hans fars f�rbannelse. F�r f�rsta g�ngen s� b�rjade han att f� klarhet. Det k�ndes som om en dimma lyfte, som om m�nga lager sakta skalades av. Thor ville att hon skulle prata mer, han kr�vde att hon skulle prata mer.

�Alistair,� repeterade han. P� n�got s�tt s� ringde namnet i hans huvud. Han visste inte varf�r. �Thorgrin,� sa Alistair, �Du kommer inte att skada henne, f�r det �r inte den du �r. Det �r den Andronicus vill att du ska vara. Men du �r inte din far. Du �r Thorgrin, fr�n det v�stra kungariket. Du �r inte din far, och du �r inte din mor. Du �r din egen man. Jag vet detta, f�r att jag k�nner dig.� Thor blinkade, svetten stack i hans �gon, och han hade en strid inom sig. Desto mer hon pratade, desto mer k�nde han Andronicus f�rsvinna inom sig. Thor stod d�r, svingade med sv�rdet, och hans h�nder skakade v�ldsamt. �Thorgrin,� sa hon och gick fram, och la en varsam han p� hans vrist. Och n�r hon gjorde det, s� kunde Thor inte motst�. Sakta, k�nde han att han s�nkte sitt sv�rd, och slappnade av sitt grepp. P� n�got s�tt s� var hon den enda. Den enda som kunde ta sig in i honom. Hon hade n�gon slags energi, som han inte kunde f�rst�. Med varje ord hon sa, s� fick det honom att bli mer till sig sj�lv, f�r att se den riktiga situationen framf�r honom. Thor kollade runt, och f�r f�rsta g�ngen blev han �verv�ldigad av klarhet. Han s�g Gwendolyn, en enda sanna k�rleken i hans liv, p� kn� framf�r honom, gr�tandes. Han s�g sig sj�lv, med skr�ck, h�llandes i ett sv�rd som pekade rakt mot henne. Han s�g Krohn, som gnydde och l�g p� sidan. Han s�g sig sj�lv st� mot sitt eget folk. Det var mer �n han kunde ta. Thor hatade sig sj�lv. Han ville hugga sv�rdet genom sitt eget hj�rta; han skulle hellre d�da sig sj�lv �n att n�gonsin peka ett sv�rd mot Gwendolyn. Han k�nde en t�r rinna ner f�r hans kind, en hemsk skuldk�nsla b�rjade att v�lla upp inom honom.

Det k�nde som om han hade svikit dem alla, alla i sitt folk, alla som han �lskade mest. Mest av allt, Gwendolyn. Kvinnan som han �lskade mer �n han n�gonsin kunde f�rklara. Han ville g� ner p� sina kn�n och be henne om f�rl�telse, att be alla om f�rl�telse. Thor v�nde sig om och kollade p� Alistair, och n�r hans �gon l�stes med hennes, s� k�nde han ett nytt lager av klarhet. Tillslut var det borta. Tillslut var Thor sig sj�lv. Vem var denna kvinna? �Thorgrin, du kommer inte att skada n�gon,� sa hon, �F�r du �r inte en av dem. Du �r en av oss. Jag vet detta, f�r jag k�nner dig. Jag vet det ,f�r att du och jag, vi har samma far. Och samma mor.� Hon kollade djupt in i hans �gon och han k�nde sig i trans. Det k�ndes som om han fick en uppenbarelse, en som skulle f�r�ndra hans liv f�r alltid.

N�r han stirrade, s� skakade jorden, hela Ringen pl�tsligt, marken skakade v�ldsamt, of�rklarligt, som om n�got kosmiskt event precis hade b�rjat, som om Ringen skulle delas p� mitten. Men inte innan Alistair kunde s�ga en sista sak: �Jag vet detta, Thorgrin, f�r att jag �r din syster.�

I EN HIMMEL AV MAGI (BOK #9 I TROLLKARLENS RING), �terv�nder Thorgrin till sig sj�lv och m�ste konfrontera sin far en g�ng f�r alla. En episk strid �r p� sin plats, n�r tv� titaner star mot varandra, och n�r Rafi anv�nder sin magi f�r att samla en zombie-arm�. Med �dets sv�rd f�rst�rt, och Ringens �de i obalans, s� beh�ver Argon och Alistair samla deras magiska krafter f�r att hj�lpa Gwendolyns modiga krigare. Dock kan allt f�rloras trots deras hj�lp, om Mycoples inte �terv�nder, och hennes nya kompanjon, Ralibar.

Luanda k�mpade mot Romulus, medan Sk�ldens �de h�ngde i deras h�nder. Reece, k�mpar med att leda sina min upp f�r v�ggarna p� kanjonen, med Seleses hj�lp, deras k�rlek blir djupare, men n�r hans gamla k�rlek kommer, hans kusin och en tragisk k�rlekstriangel och missf�rst�nd skapas..

N�r Riket nu �r borta fr�n Ringen, och Gwendolyn har sin chans f�r personlig h�mnd mot McCloud, s� �r det dags att fira. N�r den nya drottningen I Ringen, Gwen anv�nder sina krafter f�r att ena MacGils och McClouds f�r f�rsta g�ngen i historien, och b�rjade en episk �teruppbyggning av landet, av hennes arm� och av legionen. Kungens hallar kom sakta till liv igen, n�r alla b�rjade plocka upp alla bitar. Det skulle bli en vackrare stad �n hennes far n�gonsin hade dr�mt om, och i processen f�r Gareth �ntligen r�ttvisa.

Tirus m�ste ocks� tas till r�ttvisa, och Gwen m�ste best�mma �ver vilken slags ledare hon ville li. D�r �r en stor konflikt ang�ende Tirus s�nder, och de verkar inte se sakerna p� samma s�tt, och en strid om makten h�nder ytterligare �n g�ng, n�r Gwen best�mmer om hon ska acceptera en inbjudan till de �vre �arna, f�r att g�ra MacGil klanen hel igen. Erec �r kallad f�r att f�rena sitt folk p� de S�dra �arna och f�r att tr�ffa sin d�ende far, och Alistair g�r med honom, n�r de f�rbereder sig f�r sitt br�llop. Thorgrin och Gwendolyn kanske har br�llopsplaner i framtiden ocks�.

Thor kommer n�rmare sin syster, och n�r allt lugnar ner sig innanf�r Ringen, s� k�nner han sig samlad f�r att ta emot det st�rsta uppdraget av dem alla: f�r att leta reda p� sin mystiska mor i ett land l�ngt borta, f�r att ta reda p� vem hon egentligen �r. Med flera br�llopsf�rberedelser i luften, v�ren var p� v�g, Kungens hall byggs om, festivaler p� v�g, s� verkade freden komma till Ringen. Men faror lurar I de minst f�rv�ntade h�rnen, och alla karakt�rernas st�rsta pr�vningar �r p� v�g.

Med dess karakteriserande, v�rldbyggande och sofistikierade stil, s� �r EN HIMMEL AV MAGI en episk saga av v�nner och �lskare, rivaler och friare, om knektar och drakar, av intriger och politisk machina, om kommande �lder, om brustna hj�rtan, om bedr�geri, ambition och svek. Det �r en saga om �ra och mod, om hopp och �det, om magi. Det �r en fantasy som tar oss till en v�rld vi aldrig kommer att gl�mma, och som passar alla �ldrar och k�n.

B�ckerna #10-#14 i serien �r nu tillg�ngliga!

BESV�RJELSERNAS HIMMEL Bok #9 i Trollkarlens ring

Morgan Rice �r nummer #1 b�sts�ljande, och i USA Today �r han den b�sts�ljande f�rfattaren av den episka fantasy-serien TROLLKARLENS RING, omfattar sjutton b�cker; av # 1 b�sts�ljande serien EN VAMPYRS DAGBOK, best�ende av elva b�cker, av # 1 b�sts�ljande serie �VERLEVNADSTRILOGIN, en post-apokalyptisk thriller best�ende av tv� b�cker; och de nya episka fantasy-serien (KONUNGAR OCH H�XM�STARE, innefattar tv� b�cker. Morgans b�cker finns tillg�ngliga i ljudb�cker och tryckta utg�vor, och finns �versatt i 25 spr�k.

OMV�ND (Bok #1 En vampyrs dagbok), ARENA ETT (Bok #1 av �verlevnadstrilogin) och HJ�LTARS V�G (Bok #1 Trollkarlens ring) DRAKARNAS GRYNING (Konungar Och H�xm�stare � Bok #1) �r alla tillg�ngliga att ladda ner gratis!

Morgan �lskar att h�ra vad ni tycker, s� bes�k www.morganricebooks.com f�r att g� med i mejllistan, f� en gratis e-bok, f� gratis g�vor, ladda ner gratis-appen, skaffa de senaste exklusiva nyheterna, anslut p� Facebook och Twitter, och h�ll kontakten!